Återkomsten

I måndags fick jag ett upphetsat mail med subjectraden "HE'S BACK", följt av inte mindre än nio utropstecken i min inkorg. Det var min pappalediga arbetskamrat R som ville meddela att Jimmy Nordin gör comeback. R har en mycket osund förkärlek för Jimmy Nordin och sa tillfälligt upp bekantskapen med mig efter att jag "dissat" Jimmy lite fult här på bloggen.



R tvingade mig även för inte så länge sedan, att lyssna på en SR-dokumentär om Jimmy-kulpops uppgång och fall. Den berörde mig. På riktigt. Det var hjärtskärande att höra Jimmy berätta med sin spröda stämma, hur han blivit utesluten ur friidrottslandslaget, efter sin lilla spritbackanal på EM för snart fyra år sedan. Han berättade om den tunga tiden efteråt och att han grävt ner en betongbalkong (fråga mig inte varför) på en fotbollsplan i sin hemstad, där han börjat öva dagligen med ett mål i sikte. Att ta sig till OS 2012. Att komma tillbaka och "visa dom". Vilket fantastiskt underdog-upplägg. PAX för att sälja filmrättigheterna till Hallmark, tänkte jag. Och samtidigt var jag tämligen säker på att den där comebacken skulle stanna exakt vid kulnedslaget. Ända tills idag.

Jag måste erkänna att hur jag än kämpar med att gilla Jimmy så är det något hos honom som slår an en väldigt olustig sträng inom mig. Men det är inte det som media hängt upp sig på. Att han gick ut och våldssöp sig själv till medvetslöshet, iklädd sin landslagsdräkt, efter kulfiaskot den där sorgliga dagen 2006. Tvärtom. Den gjorde honom mänsklig i mina ögon. Det fick mig att respektera honom som idrottsman.

Jag har alltid hatat det där idrottspräktiga. De där klanderfria, föredömliga och rekorderliga konfirmanderna som vi tvingas dras med som idrottsförebilder i det här landet. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på hur mycket mes det är. Klyftan och hennes stavhoppande råmes Patte. Jag skulle vilja se dem supa till det efter en förlust. Nä, de spelar skitgubbe istället. Det är osunt på så många plan att det borde gå att väcka åtal mot dem. Och Stefan Holm. Hur brukar den killen hantera krossade drömmar egentligen? Gå hem och surläsa en bok, bygga en legotavla i vredesmod, eller smälla ihop en avancerad excel med lite skön höjdhoppsstatistik från historiska mästerskap. Jag ryser. Fattar ingen hur stört det är. Det är precis sån där känslomässig återhållsamhet jag är livrädd för. Svenska friidrottsförbundet är som en drivbänk för psykopati, där den får växa sig starkare än Ernst Kirchsteigers sparrsiodling.

Jag tror att jag började hata idrottare när Patrik Sjöberg la höjdhoppsshortsen till handlingarna. Han var en riktig stjärna och människa på samma gång. Han är för övrigt fortfarande den absolut koolaste idrottshjälten vi har.

Det som väcker ett obehag med personen Jimmy Nordin är det extremt splittrade helhetsintryck han utstrålar. Ok, man blir inte rik på att stöta kula. Det fattar jag med. Det är för att det är en helt meningslös sport. Man måste hitta på nåt annat också. Men jag tror det är den bisarra blandningen av hans ännu mer bisarra "musikkarriär", dildo-shop, hemfabrikation av virkade mössor och försäljning av såväl kosttillskott som den privata skivsamlingen, som gör honom så kuslig. Att dessutom ge sig in i politiken, satsa på ett författarskap och ha ett webbproduktionsbolag vid sidan om stärker inte hans aktier direkt.

Men hey, vem är jag att döma? Innan han har gått från hus till hus hemma på bygden, utrustad med en slaktmask, är han bara en helt vanlig kille. Med den samlade rastlösheten av en hel ADHD-klass.

När jag läser om Jimmys väg tillbaka så är det en fråga som studsar omkring som en flipperkula i huvudet på mig. Varför gör han sig besväret? Kulstötning liksom. Jag hade fattat golf. Jag hade fattat tennis. Men att bli bäst på att skjuta en kula i järn så långt ut på en gräsmatta man kan. Vad kan det generera i bästa fall? Gratis korv & mos efter tävlingen? Kanske. Dessutom är det en rätt vissen hämnd. Så långt ifrån episk filmhämnd man kan komma skulle jag säga. Men jag antar att det handlar om självkänsla. Och om Jimmy vill stöta kula då tycker jag fanimej att han ska stöta kula också.

Med det sagt så tror jag inte det finns någon som hoppas att han lyckas, med vad det nu är han vill lyckas med, än jag. Möjligtvis R då, som under årens lopp stöttat Jimmy genom att köpa både skivor och merch. R gick så långt att han köpte en virkad mössa i "present" till en annan arbetskamrat. Men efter R kommer fan jag. Jag menar allvar.

Heja Jimmy!