Misstänkt spårvagnsfiffel

Idag tog jag elvan till jobbet. Linje elva består av 97% gamla vagnar. Inte gamla som i mellangamla utan som i rågamla. Den här jävla staden har köpt in tre generationer vagnar under min livstid men de envisas fortfarande att köra högintensivt med vagnar som byggdes samma år som Amerikat upptäcktes. Lustigt nog trafikerar de Långedrag allra hårdast.

Idag var det nåt fel på bromsarna. Surprise. De låste sig hela tiden vilket medförde att det ryckte utav bara fan. Jag kände hur en whiplashskada låg och lurade i faggorna hela tiden. Men det stannade vid kraftig irritation. Den här gången.

Jag funderade lite över det konstiga i att det området i stan med mest 20-miljonersvillor per capita är de som dras med majoriteten av de vagnar som får nazi-tågen att verka lite komfy. Sedan kom jag på att det självklart är så att de gillar det gamla och rustika med veteranvagnarna. Som-förr-känslan. Särskilt eftersom de aldrig själva åker utan bara behöver se dem passera när de sitter och grillar nåt dyrt på sin 200 kvadratmetersterass, eller från vindrutan i sin Bentley. Jag antar att de fungerar som en slags kolonial runkfantasi. Men vad vet jag.

En sak vet jag i alla fall och det är att de där vagnhelvetena håller på att rasa samman. Vilken dag som helst kommer det ske en olycka där en sådan gammelvagn spårar ur i nån nedförsbacke och köttar in i en folksamling, stannar upp och faller isär och har ihjäl några till. Bara för att nån liten mutkolv till tjänsemannamög sitter snikbeställer två vagnar per gång, för syns skull, och stoppar in resten av degen på sitt riviera-konto.

För visst är det märkligt att det hela tiden köps in en massa nya vagnar, men att man aldrig ser dem. Man kan undra varför Västtrafik envisas med att utsätta oss som redan är så långt ner i näringskedjan att vi måste färdas i andra människors kroppslukt varje dag. Bara för att man inte har hundra tusen i månadslön och har lust att lägga hälften på parkering.