Passa er jävligt noga för Phone House på Backaplan

Känsliga läsare varnas. Det här blogginlägget kommer att innehålla scener som ingående beskriver de våldsamt koncentrerade halter av kundhat och antiservice personalen på Phone House Backaplan bemöter sina kunder med. Bloggaren tar inte ansvar för eventuell huvudvärk, ont i käkar, yrsel och annat skav som vanligen uppstår i samband med intagande av extremt provocerande information.

Det har nästan tagit en vecka för mig att hämta mig efter förra fredagens lunch då jag festade till det genom att följa med min vän O (ja, han med en minimotorcykel i bagageluckan) till Phone House som ligger beläget ute på djävulsöns stora festplats. Backaplan. O hade fått meddelande om att mobilen han lämnade in på reparation för ett tag sedan var klar för avhämtning. Gott så.

Redan när vi kliver in i butiken känner jag på mig att det inte kommer att bli ett angenämt besök. I kassan står en svanktatuerad fitnesshona och det går inte att ta miste på tröttheten i hennes ansiktsuttryck när det går upp för henne att hon inte ska komma att tjäna en enda spänn på den här kunden, eftersom det gäller ett garantiärende. Hon letar uttråkat runt i skåpen och efter en stund hittar hon fram en plastficka och häller ut den lagade mobilen på disken. O testar att sätta igång telefonen och till hans stora belåtenhet verkar den funka som den ska. Han frågar efter mobilladdaren och tillbehören eftersom han lämnade in telefonen i originalkartongen med manualer, kablar, laddare och hela faderullan. Tjejen i kassan tittar frågande på O och säger att hon inte kan hitta någon notering om att han skulle ha lämnat in laddaren. Jag ser hur O:s käkmuskler spänns innan han sakligt förklarar att så är i alla fall fallet. Den finska stämningen börjar sakta infinna sig i lokalen och jag känner själv hur min puls höjs avsevärt. Och nu börjar det bildas kö i butiken.

Efter en stunds lika tafatt som fruktlöst letande skickar butiksbiträdet slutligen  iväg ett sms till sin chef för att hon ska komma och reda upp "situationen". Innan vi vet ordet av kommer butikschefen inrusande, hon är inte otrevlig (än) men undrar i ganska stram ton vad problemet är, varpå O gör ett nytt försök att förklara att han gärna skulle vilja ha tillbaka sin laddare. Då går butikschefen i tydlig försvarsställning. Det finns inget noterat om någon laddare. För att hjälpa henne på traven förklarar O att han,  bara en liten stund efter det att han lämnat in telefonen, hade blivit uppringd av den person som tagit emot den. Personen i fråga hade plötsligt påstått att de inte hade möjlighet att förvara kartongen i butiken och hade sag att O antingen fick komma och hämta lådan pronto, eller så skulle den slängas (oklart är varför han inte hade informerat om det vid inlämningen utan väntade en halvtimme tills dess att O var på väg tillbaka till ett viktigt jobbmöte).

Här någonstans hade de flesta som representerar ett företag fattat grejen och bett så hemskt mycket om ursäkt och fixat fram en ny laddare. Men inte på Phone House på Backaplan. Istället väljer Butikschefen att gå i högljudd debatt och även lägga skulden på O. De hade minsann ringt från butiken, hade de inte det? Jo. De hade sagt att han måste hämta kartongen, hade de inte det? Jo. Men O hade sagt att han inte kunde... Spelar ingen roll. De hade informerat O om att de i så fall skulle slänga kartongen, hade de inte det? Jo. O säger att han tyckte att det var befängt men att han inte hade haft något annat val än att acceptera och säga att han i så fall skulle få klara sig utan låda. Sagt och gjort. De slängde lådan. Och laddaren. Och manualer. Och annat kablage. Fullständigt rimligt enligt den arroganta butikschefen vars norska stämma börjar kännas som en glasskärare i hjärnbarken på mig (och säkert alla andra i butiken).

O tittar på mig som för att få bekräftelse. Jag bara skakar på huvudet och säger att det låter helt vansinnigt. Han tar ett djupt andetag och försöker en gång till. Han har aldrig bett dem slänga laddaren. Det vore ju närmast debilt eftersom han självklart skulle behöva kunna ladda telefonen när den är reparerad. Allt han hade gått med på (mot sin vilja) var att de kunde slänga kartongen om det inte fanns någon möjlighet att förvara den i butiken för han skulle inte hinna hämta den samma dag. Men hade inte laddaren legat i lådan? Jo. Som han hade bett dem slänga. Nej inte bett  dem. Accepterat. Ja, men då hade han alltså varit okej med att de skulle slänga lådan. Ja. Och Då hade de gjort så. Ja, men de måste väl FÖR I HELVETE ha förstått att han inte ville att de skulle SLÄNGA HANS JÄVLA LADDARE??? Hur skulle de då kunna veta att laddaren låg i lådan han bett dem slänga? INTE BETT. ACCEPTERAT. Och de måste ju ha känt att något låg i lådan och om inte annat kontrollerat så att det inte låg något i den innan de slängde den? Nej. NEJ?? Nej. Inte om han ber dem slänga lådan nej. "MEN JAG BAD DEM INTE SLÄNGA...", försöker en utmattad O. Han tar ett djupt andetag och frågar sedan hur de ska lösa det här. Butikschefen säger att det enda hon kan göra är att ge honom en bra rabatt på en ny laddare.

Jag ser att O är röd i ansiktet och jag känner själv att adrenalinet har pumpats ut i mitt system och står mig upp i halsen. Det spänner runt tinningarna. Vid det här laget är jag både djupt imponerad över och äcklad av att O har lyckats tygla sin vrede, så till den milda grad att han inte fullkomligt ballat ur. Ett strypmord hade möjligen varit oacceptabelt men fullt förståeligt i sammanhanget. Själv hade jag sagt upp mitt förhållande till värdigt beteende och börjat gå loss på inredning, gapa, skrika och leva runt som en dåre, för att hindra min kropp att försättas i en anafylaktisk chock av bemötandet från den JÄVLA SOPAN till butikschef. Maken till servicefientlig människa har jag aldrig mött tidigare.

Så för att sammanfatta händelseförloppet:

1. O lämnar in sin mobil i originalkartong med alla tillbehör till Phone House på Backaplan.
2. När O är påväg tillbaka till arbetet ringer personen på Phone House, som tog emot den och säger att de inte kan förvara lådan i butiken, utan kommer slänga den om O inte kan komma och hämta den.
3. O går motvilligt med på att de slänger lådan.
4. Phone House slänger lådan utan att ta ut laddare etc.
5. Butikschefen på Phone House Backaplan säger att det är O:s eget fel.
6. O får erbjudande om att köpa (KÖPA) en ny laddare till ett förmånligt pris.

Det är lika delar beklämmande och förvånande att ett företag som lever på att sälja mobiltelefoner anser sig ha råd att behandla kunder på ett sådan nonchalant och föraktfullt sätt. Jag är förbluffad. Särskilt med tanke på hur ett företags rykte idag helt riskerar att förstöras genom negativ kritik i bloggar och sociala medier. Kanske blir det så när man pressar sin säljpersonal (källa: Dokument Inifrån) över en viss gräns? Jag vet inte. Hur som helst borde det ligga i ledningens intresse att sanera den värsta smutsen i företaget genom att skicka ut ovan nämnda butikschef i en stabil långtidsarbetslöshet.

---

För att till sist ändå ge hela historien lite balanserad kritik så löste situationen sig till slut genom att O skrev ett inlägg på Phone House Facebook-sida samtidigt som jag tjallade till Toni (ett föredöme som borde bli befordrad) via deras online-kundtjänst (ja, så upprörd var jag att jag inte kunde släppa det trots att det inte ens var mig ärendet gällde). Toni tyckte det hela lät beklagligt och erbjöd sig reda ut situationen så att O fick sin laddare. I början av veckan hörde någon form av högre chef också av sig till O och bad så mycket om ursäkt och lovade att kompensera O. Det är bra på alla sätt och vis, men reparerar tyvärr inte skadan. Så länge jag riskerar att bli bemött av sådan otrolig arrogans av deras butikspersonal kommer jag inte att sätta min fot där, och jag kommer göra allt jag kan för att ingen annan heller ska göra det. De måste jobba lite på sitt kundförakt innan jag ens överväger att välja dem när det finns så många andra ställen att köpa mobiltelefon på.

Och för all del, var inte blyga att sprida detta...

Hör upp kvinnfolk!

Nästa fredag släpper Fujitsu sin nya extra eleganta dator speciellt utvecklad för kvinnor. Ja, du läste rätt. Vilken fantastiskt bra ide. Varför har ingen tänkt på det innan undrar man ju? Men det krävs tydligen en bunt kreativa japaner för att väga upp de misstag läkemedelsindustrin gjort sig skyldiga till, genom att nästan all medicin är framtagen med utgångspunkt från den manliga delen av befolkningen. 

Fujitsu visar alltså på en enorm mognad och pionjärsanda, när de bevisligen tagit fasta på mäns och kvinnors olikheter och äntligen lanserar en sprillans ny datamaskin som ska svara upp för alla särskilda krav kvinnor ställer på teknisk utrustning. Enligt rykten ska den gå under namnet Floral Kiss. Bara en sådan sak. Den ska också komma i tre olika färger för att täcka in hela smakbredden hos kvinnsen: Elegant white, Feminine pink och Luxury brown. Visst pirrar det till? De har även tänkt på användbarheten och tänkt på att den ska vara enkel att använda med långa naglar. Men bäst av allt är att den kommer förinstallerad med mjukvara som alla kvinnor älskar och främst använder sin data till. Dagboks-, scrapbooking- och horoskopprogram.

Det enda jag kan tycka är att de tyvärr faller lite väl mycket på mållinjen (epic fail-varning) när de utelämnat sådana biologiska självklarheter som smart förvaring för sminkgrejer, inbyggd spegel samt lagt in några årgångar av brandmanskalendern och alla säsonger av Days of Our Life, Glamour och Oprah.

"En go gäng #26"

Män med ett öga för god design

Tack för bilden Claes

Den vilda jakten på hundpattarna

Följande scen utspelades igår kring lunchtid när hela familjen kom åkande, med mig bakom ratten, ner för Djurdårdsgatan i Majorna:

Alla pratade i munnen på varandra och det är allmänt trevligt. Precis som det brukar vara. Halvvägs ner på gatan vrålar Josefine plötsligt rätt ut:

J: HERRE-GUUUUD!!
Varpå jag rycker till, och i chocken hinner tänka att nu blir vi påkörda eller utplånade i något annat hemskt trafikrelaterat trauma...

J: VILKA PATTAR den hunden hade. Såg du?
M: Eh va?
J: Ja men alltså, det var det mest groteska jag har sett. Som ett juver, med riktiga spenar. Rosa.
M: Åh, fyfan...
J: Vänd om!
M: Va?
J: Vänd om. Du måste se hundpattarna.
M: Ameh, vaffan. Nej.
S: Jooo pappa, vänd om.
T: Vänd.
J: Kom igen nu kör runt.
M: är ni helt sjuka i huvudet eller?
J, S och T i kör: Väääääänd om!!
M: Jajaja, fan vad sjukt detta är.

Sedan tar jag vänster på Amiralitetsgatan och vänster igen uppför Kommendörsgatan. Stämningen är hetsig i bilen. Josefine skrattar så att hon nästan kissar på sig och Stella och Tintin verkar tycka att detta är det festligaste som har hänt. Jag kör som en dåre. Hela vägen upp för gatan men inser att där är enkelriktat och att jag måste vända.

M: FAAAN, enkelriktat.
J: Gör det bara. Kör. Det är värt det.
M: Nej, jag måste vända.
S: Nej kom igen, gör det pappa... jag vill också se hundpattarna.
J: Hahahahahaaaaa

Vid det här laget är Stella så allierad med Josefine att hon håller med om vad som helst utan att ens veta vad det är Josefine föreslår att jag ska göra ska göra. Tintin vansinnesskrattar i baksätet och jag vänder trots protester och kör i en rasande fart ner igen för Kommendörsgatan och tar höger in på Koopmansgatan. Jag känner mig som en flyktbilsförare när jag kör som om jag hade halva poliskåren efter mig. När vi kommer fram till korsningen pekar Josefine upp för gatan och långt där uppe kan jag se att en hund och dess husse har bytt sida. Nu är goda råd dyra. Jag svänger ut och trycker plattan i botten.

J: DÄR är den, skynda dig. Du vill inte misa det här.
S: Skynda dig pappa.
M: Ja ja jag håller ju på.
J: Faaan också. De går in på gården.
S: Neeeej
T: Neeeeeeeeej.
M: Det var då satan, men de kanske bara genar!?

Jag tog höger in på Oljekvarnsgatan och körde fram till Kommendörsgatan, men varken hunden eller hundägaren kom gående. Vi hade missat vår chans och besvikelsen var total. Det var kört och det var bara att inse det faktum att dagen troligen inte skulle bjuda på någon freakshowupplevelse (utöver den som just utspelats i vår franska kombi) och gå vidare. Inte gräva ner sig. Och trots en massiv förarinsats, värdig Bullitt, i en stressituation som hade medfört ett adrenalinpåslag av guds nåde hos samtliga familjemedlemmar, så höll vi oss lugna och stack och fikade. Som om ingenting hade hänt.
 
Först idag, med lite distans till det hela inser jag hur fruktansvärt jävla skruvad hela den scenen skulle framstå om vi hade sett den i en film. Men just där och just då var det fullständigt naturligt. För hela familjen. Att unisont släppa allting och göra precis vad som helst för att få en glimt av de fantastiskt groteska hundpattarna (ett ord jag för övrigt inte ens i min vildaste fantasi skulle ha trott mig få höra komma ur Josefines mun). Det är ändå lite fint på något sätt.

Måns & Afrikat

Måns hälsar att han mår bättre igen. Det gör mig glad. Jag gillar Måns. Seriöst.

 Bättre, undrar ni?

Jo, så här ligger det till. Måns har varit i Afrika. Igen. Sveriges stolthet, sång- och dansmannen Måns Zelmerlöv med familj har varit och laddat batterierna i den världsdel han nu har såpass mycket historia med nu att man nästan skulle kunna drista sig till att påstå att han har sina rötter där. Den här gången var det Zambia, Botswana, Namibia som stod på menyn, och så Sydafrika såklart. Men den här gången var det varken livsglädjen eller misären som satte guldkant på semestrandet för familjen Zelmerlöv, utan en otäck jävla feber som sänkte Måns så att han fick läggas in i Malmö. Men nu är han i alla fall bättre. Så nu vet ni det.

Till dig Måns: Skönt att höra att du är på bättringsvägen, och vad är det nu man brukar säga... skånskt krut förgås inte av lite tropisk skit. High five!

Och till er andra: Vad har vi då egentligen lärt oss av det här?

1. Måns gillar verkligen Afrika och INGET stoppar honom från att åka dit gång på gång. Varken sviterna av blodiga inbördeskrig eller riskerna för mystiska insjuknanden.

2. När Måns Zelmerlöv mår dåligt tvekar Expressen inte en sekund på att avsätta lika mycket redaktionsresurser som vid mordet på Olof Palme (källa: screenshot från bild-bylinen nedan) för att säkerställa att "breaking news" av denna art får den balanserade bevakning de förtjänar.

Läs tidigare delar i följetongen Måns & Afrikat här:
Del 1 >>
Del 2 >>

Avdelningen: Saker mina vänner har i bagaget

Igår efter jobbet skulle jag få skjuts hem av O (som för övrigt vill vara anonym). Innan vi hoppade in i bilen skulle han bara lägga sin väska i bagageutrymmet och det var då jag fick syn på det här:

O åker alltså omkring med en fullt fungerande men liten liten bensindriven motorcykel i bakluckan på sin bil. Absolut inget konstigt med det. Själv har jag en resesäng, en filt, en tom pet-flaska och ett bouleset i min bil.

Vad har ni för skit i bagaget?

Regel nr 1: Jiddra aldrig med företag som baserar hela sin affärsidé på mens

Den 8 oktober postade britten Richard Neill följande inlägg på Bodyforms (Libresse) facebook-vägg:

Och igår kom svaret:




Tipstack: Familjen Nordstierna

Parkeringsgudarna är med mig

Det började i fredags eftermiddag. Fredagar är den absolut värsta parkeringsdagen. Då är folk som galna. De slutar tidigare bara för att hinna hem och knipa en bra plats som de sedan kan sitta och tjuvhålla på hela helgen. Kommer man körande efter kl 16 på en fredag är det per definition lögn i helvetet att lyckas få en plats inom rimlig radie.

Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.

Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.

Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.

När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.

Vilken jävla kickstart på helgen.

Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.

Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.

I vetenskapens namn är (nästan) allt tillåtet

Jag gjorde det. Efter moget övervägande tog jag mod till mig och kastade mig ut i vetenskapens förunderliga värld. Jag har genomfört det superavancerade och mycket riskabla experimentet jag talade för några inlägg sedan. Detta trots att ett flertal ledande forskare vid CERN-laboratoriet har hört av sig och uttryckligen avrått mig från att gå vidare med ett så oprövat och kontroversiellt metafysiskt experiment som att köra världens tjockaste gangster Victor Joseph Espinoza genom Fatbooth-appen. Det har skapat stor oro runt om i världen eftersom ingen har kunnat förutse resultatet. Det har talats om att krafter som får Stephen Hawkings svarta hål att framstå skrattretande skulle kunna sättas i rullning. Jag, rent teoretiskt skulle ju i princip vad som helst kunna hända. Men någon måste ju våga tänja gränser också och varför ska inte jag vara den någon?

Så... Fuck art. Lets do some science:


Hemligheten bakom experimentet är i grund och botten rätt simpel: E=mc²+Fatbooth©

Jag har alltså använt mig av en modifierad version av Einsteins gamla relativitetsteoriformel E=mc², som anger relationen mellan energin (E) hos Espinozas kropp, och dess massa (m), med hjälp av ljushastigheten i vakuum i kvadrat (c²) och slutligen adderat lite klassisk Fatboothmagi.


1. Jag började alltså plocka fram Victor Joseph Espinozas odödliga mugshot (redan en modern klassiker) där han ser ut att ha svalt en hel back med Skogaholmslimpor.

2. Jag startade mirakelmaskinen Fatbooth i min mobil, laddade in bilden och körde igång själva tjockifieringsprocessen. Ett matematiskt hästjobb. Jag kände hur luren frustade av ansträngning och hur dess processor började gå på högvarv. Den svettades, precis som man gör efter en brutal kalorikoma. Spänningen var olidlig.

3. Men till slut presenterades resultatet:

Resultat: En go gäng Sannfinländare.

Förbluffad av min upptäckt provade jag igen... och igen... och igen. Varje gång en ny Sannfinländare. Mycket förvånande, men så är det ju med vetenskapen ibland. Den kan gäcka en till förbannelse.

Epic retardness

Det är verkligen lustigt att vissa människor blir så himla till sig i brallan när man reagerar på uppenbar idioti att de bara måste komma på något för att kväsa en. Det är nästan ännu lustigare att  utgångspunkten för deras försök till smädelse nästan alltid bottnar i någon slags beklagande över att man är för politiskt korrekt eller moraliserar. Trots att de inte ens är kapabla till att förstå innebörden av begreppen så är det värsta de kan komma på. Brrr... jag ryser, vilken förolämpning.

I förra inläggets kommentarsfält fick jag plötsligt erfara prov på så otroligt koncentrerad nivå av utvecklingsstörning att jag vill ägna ett alldeles eget inlägg åt det.

Låt mig presentera:

Stina sa... 
Usch och fy för denna jäkla fruktansvärt rädda PK-hållningen du kör nu Mr M! Så länge ni PK-töntar från majorna och liknande söderkisar orkar hålla på och tro att någon i dagens samhälle någonsin menar något rastistiskt med att kalla någon för neger, svartskalle, guling, viting eller what so ever... Näää gå och göm er tills vi alla förstår att det är helt OK att vara t.ex. "svarting",hade gärna varit det själv by nature så hade jag sluppit att sola. FATTA någon gång att svarting, neger, indian, vit är olika hudtyper - inget annat. Det ska inte finnas något fult i negerordert. Helt galet att jag ska behöva förklara det för er barn här! Usch och fy igen! 

---

bloggare på icedaniel.se sa... 
Fan vilken skön moralblogg. Ord sån inte bör användas är givetvis svarting. Men att alltid märka ord hela tiden och förstora upp allting. Visst ska man vårda sitt språk i offentliga sammanhang, men man kan också tagga ner lite. Vissa påstår ju att viklök borde byta namn men det skiter jag i om det heter viklök eller inte. Ber Bosse om ursäkt och lovar att inte använda sån ord på läktaren så är väl det ok. Eller ?

 ---

Anonym sa... 
Nästa gång man möter Bosse på stan kan man ju säga "bög" till honom. Det är inte nedsättande i min mening. Dessutom är han ju homosexuell. Han har ju haft ihop det med han Svan som har gester med gäster. Bra skrivet för övrigt.

---

Sluta dalta med Bo Hansson

Kollade in Jenny Strömstedts pratshow igår kväll. Det vara egentligen uppföljningen av hennes lilla "konflikt" med Pelle Hellström från Nordpolen som drog. Det var för övrigt ganska kul. Störde mig inte alls på honom längre. Tvärtom. Nästan.

I alla fall var en av programpunkterna Bo Hanssons omtalade lilla fadäs häromdagen, då han råkade hamna i radiosportens sändning av en match mellan AIK–Gefle när han utbrast: "Inte en svarting till", syftandes på AIK:s Kwame Karikari som blev inbytt.

Jag gned händerna och tänkte helt allvarligt att det skulle bli kul att få vara med och uppleva hedersgästen Jan Guillou våldföra sig verbalt på den gamle fossilen. Upplevelsen uteblev. Kapitalt. Alla tillfrågade i programmet var av åsikten att det gjordes för stor sak av en petitess. Det är beklämmande men Bo Hanssons rasism skrattades mer eller mindre bort som en åldermans senilsvammel. Jan Guillou använde till och med Bo Hanssons egna argument för att tona ned det hela. Att han är så in i helvete gammal att han förhåller sig till orden på ett helt annat sätt än vad som är brukligt. Det är något man måste ha överseende med. Det var ju faktisk ok att använda svarting när Bo Hansson var ung och nu så här på ålderns höst känns det inte riktigt rimligt att begära att han ska behöva anpassa sig.

Med Bo Hanssons logik skulle Statens institut för rasbiologi fortfarande ha existensberättigande.

Bo hanssons egna ord:
– Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord. För mig är svarting inget nedsättande. Jag kan säga guling om en kines, jag skulle kunna säga jävla viting också. För mig är det mest en beskrivning.

Men det håller inte riktigt. Inte på långa vägar faktiskt. Om han nu hade varit så omedveten om att det han sa var rasistiskt hade han kunnat be om ursäkt. Då hade det troligen slutat där. Men på frågan om han såhär i efterhand ångrar sitt uttalande säger han:

– Jag ångrar förstås att det gick ut. Hade jag vetat det hade jag inte sagt det. Men jag visste inte om det.

Alltså. Varför daltas det så förbannat med Bo Hansson? Vad har han gjort för att förtjäna någon sorts diplomatisk immunitet när det kommer till hur man förhåller sig till samhället i övrigt? Varför är han så omhuldad att så många offentliga personer försöker vifta bort hans ganska så uppenbart rasistiska uttalande? Det är smått anmärkningsvärt kan jag tycka.

Jag är själv född både före barnaga förbjöds och medan homosexualitet fortfarande klassificerades som en sjukdom. Jag har dock svårt att se mig själv eller någon annan från min generation använda det som argument för att i framtiden börja prygla mina barn eller demonstrera mot samkönade äktenskap. Tiderna förändras och så bör även människor. Jag menar, om Bo Hansson är så jävla gammal att han  har svårt att anpassa sig i takt med hur samhället i stort förändras, om det är hans ålder som gör honom totalt oförmögen att bete på ett värdigt sätt eller att ens förstå att han faktiskt är ute och cyklar här. Då kanske det vore en god idé att omyndigförklara honom. Först då kanske han kan friskrivas sitt förbannade ansvar som medborgare och människa när han beter sig som en rasist och jävla idiotjävel.

Jag förstår och håller till viss del med om att det kanske inte är helt balanserat att blåsa upp en gammal stofils privata åsikter i varenda tidning. Men den saken förändras helt när en rad personer går ut och tar honom i försvar och försöker att tona ned det uppenbart rasistiska i hans uttalande. Då blir det konsekvens.

En liten fundering bara...

Det finns ju ett ordspråk som lyder: "Fat people are hard to kidnap". Men det verkar inte helt smidigt att väga 200 pannor och ge sig in i kidnappningsbranschen heller.

Såg ett mugshot på mannen som i Aftonbladet refereras till som 200-kilosmannen och beskrivs som gangster, Victor Joseph Espinoza. Han greps när han försökte "kidnappa" en 10-årig kille. Fräscht. Tydligen var det tack vare polisens infraröda kameror man upptäckte honom. Men frågan är om de verkligen behöver använda sån CSI-skit när man jagar en kille med en haka så matig att den troligen syns från månen med en sketen teaterkikare. Dessutom säger ju lagen om alltings rimlighet att en kille med sådan volym bör ligga och trycka inom en hundrametersradie.

Hur som helst, jag tittade på bilden och förbluffades över hans fetma. Sedan började jag fundera lite. Jag undrar verkligen hur Victor Joseph Espinoza skulle se ut om han testade den roliga appen Fatbooth? Alltså på riktigt. Klarar appen sådan extremfetma eller kollapsar den? Jag tänker att hans ehhh... dubbelhaka, kanske tar ut sig själv och neutraliseras helt av någon slags meta-lag. Kanske uppstår ett helt parallellt universum.

Fan, nu har jag fått det på hjärnan så nu måste jag nästan veta.

Men borra då!!

Det byggs om rätt rejält här på kontoret, vilket så klart innebär en helvetes massa lidande för alla inblandade. Det har pågått en längre tid men idag verkar kulmen ha nåtts med någon slags borrfestival av guds nåde. Ljudet av ettrig metall som långsamt äter sig in i betongen smeker ungefär lika skönt som polisbatonger i huvudet på mig. Det måste vara den ultimata stressoren för mig. Jag skulle kunna utstå fysisk tortyr minst fem gånger bättre än borrljud. Mycket kan jag ta, men ljudet av ett utdraget borrande i betong tvingar ut mitt psyke på en känslomässig villofärd i tvivelaktiga sumpmarker. Det tar mig igenom så många faser av dålighet att det knappast ens går att redovisa i text.



Ju längre ljudet pågår desto värre känner jag hur det brinner i huvudet på mig. Till slut brister dammen och släpper loss ett eldhav inom mig. Min kropp formligen vibrerar av alla stresshormoner som pumpas ut i mitt system med samma intensistet som själva borrljudet. Det är som att långsamt bli släpad mot kanten på ett avgrundsdjupt jordhål.

Precis när man tror att man ska sugas ner i helvetet så upphör ljudet lika tvärt. Kvar är en märklig hybrid mellan total tomhet och formidabel stress. Långsamt klingar det av och precis när man tror att man kan slappna av så tar borrandet vid igen (kanske i en ny tonart) och ödelägger lugnet. Detta pendlande mellan känslolägen gör mig till en trött, en mycket mycket trött man.

Nu går jag hem.

Och om några grannar får för sig att borra i helgen får ni läsa om det i tidningarna. Fanimej.

"En go gäng #25"

Hipsters in the making

Avslöjande: Jula hatar människor som inte har internet

Efter mitt förrförra inlägg snokade jag runt lite till på the interwebz och det visade sig snabbt att den besvikne slöjdläraren Roland från Borlänge varken var ensam eller först med att gå ut i lokalpress och hänga ut Jula som de satans internetsvin de är.

Nä. Det visade sig även att när Anna-Stina Wermelin, 83 år från Karlstad, satt i godan ro och bläddrade i Julakatalogen så fann  hon minsann ett erbjudande på en gräsklippare som föll henne väl på läppen. En sån där smidig sak som startar med bara ett knapptryck, vilket var pattperfa eftersom hon inte orkar dra igång en motor med det klassiska snöret. Priset var asbra så hon åkte till Jula vör att sätta sprätt på pensionen. Gott så. Väl där blev Anna-Stina dock informerad om att hon kunde få den till ännu bättre pris om hon gick med i deras kundklubb. Men Anna-Stina har ju varken internet eller e-post och då vet vi ju alla hur det går... eller INTE går.

"Anna-Stina kontaktade Julas kundtjänst men fick samma besked där och hon känner sig lite diskriminerad. 

– Det låter ju inte klokt. Det är ju inte alla* som har internet eller e-post."

Ska det verkligen vara så här Jula?

Lägg av med det här och försök å skit i alla de här nymodigheterna, försök å få det som har varit gammalt å fungera först, innan ni ger er in på alla de här internet-helvetena och jävla skit'n. Och tekniken hit och sms dit och jävla skit hit och dit!!?

Det är smått fantastiskt att den här lilla historien fick gå i tryck. Jag är verkligen förbluffad. Dels för att Anna-Stina redan var asnöjd med erbjudandet men lackade ur såpass när hon insåg att hon inte kunde snika till sig extra rabatt och genast ringde till Värmlands Folkblad. Men också för att det verkligen är helt jävla otroligt hur händelselös verkligheten i Värmland verkar vara att man lyfter den här typen av historier på en helsida.

*bara 97% av befolkningen