Parkeringsgudarna är med mig

Det började i fredags eftermiddag. Fredagar är den absolut värsta parkeringsdagen. Då är folk som galna. De slutar tidigare bara för att hinna hem och knipa en bra plats som de sedan kan sitta och tjuvhålla på hela helgen. Kommer man körande efter kl 16 på en fredag är det per definition lögn i helvetet att lyckas få en plats inom rimlig radie.

Men just denna fredagen hände det som aldrig händer. Jag kom körande vid 17.40-snåret, lätt stressad och våldsamt uppgiven på grund av att jag tillbringat en smärre evighet på, butiken med den i vårt universum sävligaste kassapersonal Coop Extra vid Eriksberg. Bara för att jag lovat att inhandla en vital ingrediens till fredagens Flygande Jakob. Bacon. Som för övrigt alltid är en vital ingrediens. När jag kommer fram till min gata svänger jag slentrianmässigt in, trots att jag vet att chansen att plocka en parkeringsficka vid det laget är mindre än att plocka passionsfrukt på Sydpolen.

Den lyste som en hägring. Längre ner på gatan tyckte jag ana ett litet litet tomrum. Kunde det vara så att... nä, jag har blivit lurad för många gånger för att våga tro. Känt pulsen höjas och hoppet infinna sig för att när jag väl kommer fram se en Smart, Ford Ka, Nissan Micra, Fiat Punto eller någon annan äcklig liten pissbil stå där och förstöra min dag. Men ändå. Det såg banne mig tomt ut på en plats alldeles utanför min port.

Plötsligt såg jag ur en bil kom inkörande på gatan från motsatt riktning och dess strålkastarljus fungerade som luktsalt på min begynnande helgkoma. Stressen infann sig direkt, som ett hårt slag i solarplexus, och jag förstod att det var nu eller aldrig. Sanningens ögonblick var inne och jag insåg att jag faktiskt hade ett, om än bara mikroskopiskt, så ändå ett övertag, eftersom jag redan hade svängt in på gatan. Föraren i bilen mittemot måste ha insett samma sak i samma sekund för som på signal höjdes hans strålkastarljus vilket innebar att han också tryckte plattan i botten. Platsen var verkligen ledig. Det var ingen synvilla. Jag kände hur adrenalinet pumpades ut som om jag injicerade heroin rakt in i hjärtat med en brandslang. Det var ett chicken race som skulle gå till historien. Där och då kände jag att jag var beredd att dö för den platsen. När vi båda var tillräckligt nära att påbörja inkörningen släppte jag på gasen och vann hela kalaset med den minimala marginalen att parkeringsrutornas vita linjer var vinklade till min favör.

När jag slutligen svängde in mötte jag blicken på den andre föraren, en man jag kände igen som en av V70-männen från någon av gårdarna där jag bor. Jag gjorde mitt yttersta för att inte bryta ut i ett vansinnigt vinnarflabb och lyckades ända tills jag hörde hur han rusade sin motorn och i vredesmod försvann upp längs gatan. Åh, den känslan. Njutningen var fullkomlig. Att lyckas knipa en parkeringsplats är sexigt i sig. Att sno den framför näshåren på en V70-granne är en massiv extas. Som att stimulera en hypererogen zon. Där satt jag i bilen och kände hur det bubblade inom mig. Jag utstötte ett ovärdigt segertjut samtidigt som jag frenetiskt trummade med händerna på ratten.

Vilken jävla kickstart på helgen.

Redan dagen efter utspelades ett lugnare men nästan liknande scenario när jag var tvungen att åka till systembolaget för att hinna lägga vantarna på en flaska rött. När jag kom tillbaka fanns en ledig plats och jag tog för mig precis före bakomliggande bil. Och på söndagskvällen när vi kom hem efter en middag stod den sista platsen på andra sidan huset, där det normalt ALDRIG finns en ledig plats, och väntade på oss.

Snacka om att ha parkeringsgudarna på sin sida.