Passa er jävligt noga för Phone House på Backaplan

Känsliga läsare varnas. Det här blogginlägget kommer att innehålla scener som ingående beskriver de våldsamt koncentrerade halter av kundhat och antiservice personalen på Phone House Backaplan bemöter sina kunder med. Bloggaren tar inte ansvar för eventuell huvudvärk, ont i käkar, yrsel och annat skav som vanligen uppstår i samband med intagande av extremt provocerande information.

Det har nästan tagit en vecka för mig att hämta mig efter förra fredagens lunch då jag festade till det genom att följa med min vän O (ja, han med en minimotorcykel i bagageluckan) till Phone House som ligger beläget ute på djävulsöns stora festplats. Backaplan. O hade fått meddelande om att mobilen han lämnade in på reparation för ett tag sedan var klar för avhämtning. Gott så.

Redan när vi kliver in i butiken känner jag på mig att det inte kommer att bli ett angenämt besök. I kassan står en svanktatuerad fitnesshona och det går inte att ta miste på tröttheten i hennes ansiktsuttryck när det går upp för henne att hon inte ska komma att tjäna en enda spänn på den här kunden, eftersom det gäller ett garantiärende. Hon letar uttråkat runt i skåpen och efter en stund hittar hon fram en plastficka och häller ut den lagade mobilen på disken. O testar att sätta igång telefonen och till hans stora belåtenhet verkar den funka som den ska. Han frågar efter mobilladdaren och tillbehören eftersom han lämnade in telefonen i originalkartongen med manualer, kablar, laddare och hela faderullan. Tjejen i kassan tittar frågande på O och säger att hon inte kan hitta någon notering om att han skulle ha lämnat in laddaren. Jag ser hur O:s käkmuskler spänns innan han sakligt förklarar att så är i alla fall fallet. Den finska stämningen börjar sakta infinna sig i lokalen och jag känner själv hur min puls höjs avsevärt. Och nu börjar det bildas kö i butiken.

Efter en stunds lika tafatt som fruktlöst letande skickar butiksbiträdet slutligen  iväg ett sms till sin chef för att hon ska komma och reda upp "situationen". Innan vi vet ordet av kommer butikschefen inrusande, hon är inte otrevlig (än) men undrar i ganska stram ton vad problemet är, varpå O gör ett nytt försök att förklara att han gärna skulle vilja ha tillbaka sin laddare. Då går butikschefen i tydlig försvarsställning. Det finns inget noterat om någon laddare. För att hjälpa henne på traven förklarar O att han,  bara en liten stund efter det att han lämnat in telefonen, hade blivit uppringd av den person som tagit emot den. Personen i fråga hade plötsligt påstått att de inte hade möjlighet att förvara kartongen i butiken och hade sag att O antingen fick komma och hämta lådan pronto, eller så skulle den slängas (oklart är varför han inte hade informerat om det vid inlämningen utan väntade en halvtimme tills dess att O var på väg tillbaka till ett viktigt jobbmöte).

Här någonstans hade de flesta som representerar ett företag fattat grejen och bett så hemskt mycket om ursäkt och fixat fram en ny laddare. Men inte på Phone House på Backaplan. Istället väljer Butikschefen att gå i högljudd debatt och även lägga skulden på O. De hade minsann ringt från butiken, hade de inte det? Jo. De hade sagt att han måste hämta kartongen, hade de inte det? Jo. Men O hade sagt att han inte kunde... Spelar ingen roll. De hade informerat O om att de i så fall skulle slänga kartongen, hade de inte det? Jo. O säger att han tyckte att det var befängt men att han inte hade haft något annat val än att acceptera och säga att han i så fall skulle få klara sig utan låda. Sagt och gjort. De slängde lådan. Och laddaren. Och manualer. Och annat kablage. Fullständigt rimligt enligt den arroganta butikschefen vars norska stämma börjar kännas som en glasskärare i hjärnbarken på mig (och säkert alla andra i butiken).

O tittar på mig som för att få bekräftelse. Jag bara skakar på huvudet och säger att det låter helt vansinnigt. Han tar ett djupt andetag och försöker en gång till. Han har aldrig bett dem slänga laddaren. Det vore ju närmast debilt eftersom han självklart skulle behöva kunna ladda telefonen när den är reparerad. Allt han hade gått med på (mot sin vilja) var att de kunde slänga kartongen om det inte fanns någon möjlighet att förvara den i butiken för han skulle inte hinna hämta den samma dag. Men hade inte laddaren legat i lådan? Jo. Som han hade bett dem slänga. Nej inte bett  dem. Accepterat. Ja, men då hade han alltså varit okej med att de skulle slänga lådan. Ja. Och Då hade de gjort så. Ja, men de måste väl FÖR I HELVETE ha förstått att han inte ville att de skulle SLÄNGA HANS JÄVLA LADDARE??? Hur skulle de då kunna veta att laddaren låg i lådan han bett dem slänga? INTE BETT. ACCEPTERAT. Och de måste ju ha känt att något låg i lådan och om inte annat kontrollerat så att det inte låg något i den innan de slängde den? Nej. NEJ?? Nej. Inte om han ber dem slänga lådan nej. "MEN JAG BAD DEM INTE SLÄNGA...", försöker en utmattad O. Han tar ett djupt andetag och frågar sedan hur de ska lösa det här. Butikschefen säger att det enda hon kan göra är att ge honom en bra rabatt på en ny laddare.

Jag ser att O är röd i ansiktet och jag känner själv att adrenalinet har pumpats ut i mitt system och står mig upp i halsen. Det spänner runt tinningarna. Vid det här laget är jag både djupt imponerad över och äcklad av att O har lyckats tygla sin vrede, så till den milda grad att han inte fullkomligt ballat ur. Ett strypmord hade möjligen varit oacceptabelt men fullt förståeligt i sammanhanget. Själv hade jag sagt upp mitt förhållande till värdigt beteende och börjat gå loss på inredning, gapa, skrika och leva runt som en dåre, för att hindra min kropp att försättas i en anafylaktisk chock av bemötandet från den JÄVLA SOPAN till butikschef. Maken till servicefientlig människa har jag aldrig mött tidigare.

Så för att sammanfatta händelseförloppet:

1. O lämnar in sin mobil i originalkartong med alla tillbehör till Phone House på Backaplan.
2. När O är påväg tillbaka till arbetet ringer personen på Phone House, som tog emot den och säger att de inte kan förvara lådan i butiken, utan kommer slänga den om O inte kan komma och hämta den.
3. O går motvilligt med på att de slänger lådan.
4. Phone House slänger lådan utan att ta ut laddare etc.
5. Butikschefen på Phone House Backaplan säger att det är O:s eget fel.
6. O får erbjudande om att köpa (KÖPA) en ny laddare till ett förmånligt pris.

Det är lika delar beklämmande och förvånande att ett företag som lever på att sälja mobiltelefoner anser sig ha råd att behandla kunder på ett sådan nonchalant och föraktfullt sätt. Jag är förbluffad. Särskilt med tanke på hur ett företags rykte idag helt riskerar att förstöras genom negativ kritik i bloggar och sociala medier. Kanske blir det så när man pressar sin säljpersonal (källa: Dokument Inifrån) över en viss gräns? Jag vet inte. Hur som helst borde det ligga i ledningens intresse att sanera den värsta smutsen i företaget genom att skicka ut ovan nämnda butikschef i en stabil långtidsarbetslöshet.

---

För att till sist ändå ge hela historien lite balanserad kritik så löste situationen sig till slut genom att O skrev ett inlägg på Phone House Facebook-sida samtidigt som jag tjallade till Toni (ett föredöme som borde bli befordrad) via deras online-kundtjänst (ja, så upprörd var jag att jag inte kunde släppa det trots att det inte ens var mig ärendet gällde). Toni tyckte det hela lät beklagligt och erbjöd sig reda ut situationen så att O fick sin laddare. I början av veckan hörde någon form av högre chef också av sig till O och bad så mycket om ursäkt och lovade att kompensera O. Det är bra på alla sätt och vis, men reparerar tyvärr inte skadan. Så länge jag riskerar att bli bemött av sådan otrolig arrogans av deras butikspersonal kommer jag inte att sätta min fot där, och jag kommer göra allt jag kan för att ingen annan heller ska göra det. De måste jobba lite på sitt kundförakt innan jag ens överväger att välja dem när det finns så många andra ställen att köpa mobiltelefon på.

Och för all del, var inte blyga att sprida detta...