Appropå mäktiga grejer och Charles Bronson, så fick jag ett youtube-klipp skickat till mig härom dagen. Det är reklam för Mandom (mäktigt produktnamn) after shave och jag kan utan ljug säga att en reklamfilm sällan väckt ett sådant köpsug hos mig tidigare. Så elegant, så praktfullt, så rätt. Old Spice framstår som barnolja i jämförelse.
Och Charles Bronson. De kunde knappast ha hittat en bättre talesman för produkten i fråga. En tjusare som gav fula killar hopp in till döden. Charles Bronson visste verkligen hur man slänger en skjorta. Charles Bronson visste även att inte snåla med sitt lukta-gott-vatten. Han var en stilikon och förebild på alla sätt. Fan. Pipa är ingen dum idé. Jag måste försöka få tag i en låda Mandom per omgående.
Jag älskar hur han slår upp locket samtidigt och hur bilderna metaforiskt växlar mellan pigtjusaren Charles Bronson och revolvermannen Charles Bronson. Så ska jag börja öppna min deo, mina gurkburkar och allt med lock.
Dessutom. vilken sjukt catchy låt de fått till också: Jerry wallace: Lovers of the world. Jag ryser.
Jag känner hur badass-luckan har öppnats och misstänker att det kan tänkas komma en del Charles Bronson-relaterade inlägg från mig inom den närmsta tiden.
torsdag, juni 23, 2011
onsdag, juni 22, 2011
Knivboots – del 2
Vad är det mitt norra öga skådar, om inte en kastkniv?
Det bästa med bloggeriet är nästan det osynliga nätverk av visdom som finns latent därute och liksom vaknar till när det behövskommer på köpet. För ett par inlägg sedan skrev jag att jag ville ha en blid på finländska knivboots, och vips så kommer en länk lastad med ett par läderstövlar värdiga självaste Charles Bronson.
Förvisso var det inte de låga ankelboots i ljus mocka med stilettfack, som jag kanske hade hoppats på, utan en högre modell som dock kompenserar med en rejäl läderslida med plats för ett fucking knivblock.
Ett måste för alla hising-islandare med andra ord.
tisdag, juni 21, 2011
Bokbunkring
Inte nog med att J var och hämtade ett stort tjockt bokpaket igår. Idag när jag kom hem hade hon fyllt bordet med ännu en hög. Jag kände stress när jag såg högen. Det gör jag alltid när hon handlar böcker som att det inte finns någon morgondag. För varje bok hon köper framstår min andel böcker allt mer blygsam. Och gör jag ett kontraköp så fylls ju hyllorna på ännu mer och så står vi plötsligt där och fingrar lystet på en Billy till.
Jag har gjort tröstlösa försök att bromsa inflödet. Ett tag tror jag till och med att hon lyssnade lite, för hon började plötsligt låna på biblioteket istället.
Men det finns tillfällen hon inte går att stoppa och det är när hon lyckas lägga vantarna på en ny Lapidus (fan-fucking-tastisk recension). Då är hon såld. Det är samma sak varje gång. Han liksom trollbinder...
"Jorge drog bak skallen. Spanade in snubben på tre decimeters avstånd. Höll fram presenten: en Dom Pérignon 2002 – tydligen råfin.
Babak: Mahmuds äldste homie. Babak: iransk langarprofet, fittmagnet, fett med förortskaxighet – trodde han själv i alla fall. Babak: gjort resan som Jorge en gång själv planerat. Snott vägen som varit vikt åt honom. Börjat nere på gatan. Lärt sig gejmet. Greppat marknaden – hur vanliga förortslirarna börjat bruka som värsta Stureplansfolket gånger en lax."
Notering: Herr lapidus verkar ha fattat tycke för extravagant användning av skiljetecknet kolon.
Knivboots
En kollega (med finskt påbrå) berättade att han hade varit i en skobutik i Finland och sett låga boots med, och håll i er nu, inbyggt knivfack. Det låter nästan för finskt för att vara sant. Jag tror på det för att jag vill att det ska vara sant. Klart man vill ha ett fack för kniven. Att drälla runt med en fulmora i handen eller fickan känns ju inte så ståndsmässigt. Bättre då att inspirerad av random 80-talets actionhjältar förvara den i dojjan.
Men jag kan banne mig inte hitta någon bild när jag googlar. Jag misstänker att det troligen är en ganska vedertagen produkt och att det med största sannolikhet finns ett bra finskt namn på det hele. Någon finne som vet vad sådana boots heter, eller som bara kan verifiera sanningshalten?
Men jag kan banne mig inte hitta någon bild när jag googlar. Jag misstänker att det troligen är en ganska vedertagen produkt och att det med största sannolikhet finns ett bra finskt namn på det hele. Någon finne som vet vad sådana boots heter, eller som bara kan verifiera sanningshalten?
lördag, juni 18, 2011
Bob & Bobek
Tintin har förälskat sig i ett tjeckiskt barnprogram som heter Bob & Bobek. Så idag har vi tillbringat större delen av förmiddagen med att titta på två tecknade kaniner med samma dialekt som den äldre skolans söderalkisar. Det är världsklass. Första barnprogrammet på väldigt länge som inte får det att skava i huvudet. Mången gång har tjeckerna bevisat att de är världens herrefolk när det kommer till öl, ishockeyfrisyrer och barnprogram. Och detta är sannerligen inget undantag.
Se och njut: Bob & Bobek – Försökskaninerna
En kul detalj är att alla röster görs av Johan Rabeus. Det är helt utan konkurrens hans bästa skådespelarinsats någonsin. Och då har jag inget ont att säga om honom i övrigt.
fredag, juni 17, 2011
Baconsvammel
Är just nu inne i ett skov av baconfrenesi. Det blir så ibland. Att det skulle råka sammanfalla med min nya sunda livsstil kunde inte hjälpas. Bacon är lite som the dark force för mig. Kittlande och nästintill omöjligt att motstå.
Det började med att jag åt lunch och valet stod mellan baconinlindad fläskfilé och något annat, icke inlindat i detta köttvärldens delikata siden. Jag gjorde det självklara valet och blev såklart mycket nöjd. Baconinlindat är nyckeln till glädje, lycka och framgång. Nyckeln till fred. Jag skulle vilja drista mig till att säga att den är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att misslyckas med en maträtt om man tar till detta klassiska baconknep. Om jag ägde en restaurang skulle flaggskeppet i menyn vara metamaträtten baconinlidat bacon. Det måste ju vara det ultimata. Fattar inte att ingen kommit på det än. Men tills vidare får jag nöja mig med vanligt standardinlindade rätter.
I förrgår åt jag till exempel tapasmiddag på Mañana. Min favorit är de baconinlindade dadlarna. Så fulländat briljant. Som ett stort monumentalt fuckfinger till konservativa läckergommar som hävdar att kött och frukt inte hör ihop. Smakerna träffas, knullar och bildar familj i munnen på en.
I min baconmani har jag dessutom kommit på att det kanske skulle vara häftigt att ha en bacontatuering. En baconinlindad överarm till exempel. Sådär snyggt knaperstekt. En idé jag efter en stunds vilt googlande till min stora besvikelse måste erkänna var en dåres delirium. Detta efter att ha bevittnat hur några av huvudpersonerna från People of Walmart fullständigt har gått bananer med just bacontatueringar. Det kanske säger mer om mig än dem, men jag hoppas verkligen inte det.
Måtte djävulen ta killen till vänster. Han har just fördärvat två av mina baconidéer. Tatueringen och baconinlindat bacon. Och varför i hela friden hänger Shanti Roney med det här rövgänget?
Hmmm... en svanktatuering föreställande ett uppochnervänt kors av rå bacon... it's a real keeper.
Eller varför inte föreviga en komplett engelsk frukost med stekpanna och allt i hjässan? Det är vad jag kallar en lyckad investering... ehhh?
Det började med att jag åt lunch och valet stod mellan baconinlindad fläskfilé och något annat, icke inlindat i detta köttvärldens delikata siden. Jag gjorde det självklara valet och blev såklart mycket nöjd. Baconinlindat är nyckeln till glädje, lycka och framgång. Nyckeln till fred. Jag skulle vilja drista mig till att säga att den är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att misslyckas med en maträtt om man tar till detta klassiska baconknep. Om jag ägde en restaurang skulle flaggskeppet i menyn vara metamaträtten baconinlidat bacon. Det måste ju vara det ultimata. Fattar inte att ingen kommit på det än. Men tills vidare får jag nöja mig med vanligt standardinlindade rätter.
I förrgår åt jag till exempel tapasmiddag på Mañana. Min favorit är de baconinlindade dadlarna. Så fulländat briljant. Som ett stort monumentalt fuckfinger till konservativa läckergommar som hävdar att kött och frukt inte hör ihop. Smakerna träffas, knullar och bildar familj i munnen på en.
I min baconmani har jag dessutom kommit på att det kanske skulle vara häftigt att ha en bacontatuering. En baconinlindad överarm till exempel. Sådär snyggt knaperstekt. En idé jag efter en stunds vilt googlande till min stora besvikelse måste erkänna var en dåres delirium. Detta efter att ha bevittnat hur några av huvudpersonerna från People of Walmart fullständigt har gått bananer med just bacontatueringar. Det kanske säger mer om mig än dem, men jag hoppas verkligen inte det.
tisdag, juni 14, 2011
En yttring av smalkultur
Det har nu gått två veckor sedan jag av en före detta kollega (RW) fick meddelandet "håll i dig nu för faan" tillsammans med en länk till följande klipp...
Jag vet fortfarande inte vad det var tänkt att jag skulle få ut av klippet, men faktum är att det genererat höghaltiga nivåer av existentiell ångest. Det här bara måste vara både det absolut bästa och sämsta med mänskligheten sammanfattat i samma videoklipp. Jag har sett det kanske tio femton gånger nu och för varje titt fylls frågelådan på. Vad får en människa att börja med sånt här? Hur lyckas det bli sportklassat och dra publik? Hur vet åskådarna när de ska klappa med händerna? Varför, varför, varför?
Freestyle Canoe. Det låter som ett svårt skämt. Men det är det inte. Det är på riktigt och sammanfattas så här: "American Freestyle canoeing is the art of paddling a canoe on flat water with perfect control of its movements". Låt mig säga såhär. Om Freestyle Canoe är en art of någonting, ser jag det som en öppen spelplan att komma ut som multikonstnär. Ingenting kommer längre att vara något jag bara gör. När jag äter korv är det en konstform som kräver respekt och vördnad. När jag fickparkerar, betalar räkningar eller bara ligger på soffan likaså. När jag tömmer kattlådan ska det från och med nu tituleras som "The fine art of lådtömning..."
I mitt sökande efter att förstå de här människorna tittade jag igenom en mängd klipp. Det ena ledsammare än det andra. Trots det uppenbart sjuka smashupplägget, att se någon paddla sin kanot under största möjliga allvar i en slags sensuell styrdansrit, lyckades jag inte finna en nyans av underhållning, inte känna ens en ansats till skratt. Men så plötsligt, i klippet nedan, utspelar sig under de första fem sekunderna. En lika kort som fantastisk scen. Mannen från klippet ovan, Marc Ornstein (kanotkonstens James Bond) blir häcklad på väg ut från sitt bejublade framträdande. Helt underbart. Bara det faktum att ett sådant här event har helt egna tvättäkta häcklare. Man hör bara någon utstöta ett forcerat stön och hur samma någon i nästa andetag pedofilväser fram nice, till den intet ont anande kanotguden. Helt underbart. Se och se om säger jag bara.
Vidare expanderar sig en värld av humor i kommentarsfältet när man läser andra frågande läsares reaktioner. Det här är min favorit: "You wont belive all the pussy he gets. He literally has to run from the tsunami of pussy-juice". Och nog lär det vara så, som kanoternas konung och pagajernas prins. Även om paddla ifrån nog mer hade varit Marc Ornsteins grej.
Jag vet fortfarande inte vad det var tänkt att jag skulle få ut av klippet, men faktum är att det genererat höghaltiga nivåer av existentiell ångest. Det här bara måste vara både det absolut bästa och sämsta med mänskligheten sammanfattat i samma videoklipp. Jag har sett det kanske tio femton gånger nu och för varje titt fylls frågelådan på. Vad får en människa att börja med sånt här? Hur lyckas det bli sportklassat och dra publik? Hur vet åskådarna när de ska klappa med händerna? Varför, varför, varför?
Freestyle Canoe. Det låter som ett svårt skämt. Men det är det inte. Det är på riktigt och sammanfattas så här: "American Freestyle canoeing is the art of paddling a canoe on flat water with perfect control of its movements". Låt mig säga såhär. Om Freestyle Canoe är en art of någonting, ser jag det som en öppen spelplan att komma ut som multikonstnär. Ingenting kommer längre att vara något jag bara gör. När jag äter korv är det en konstform som kräver respekt och vördnad. När jag fickparkerar, betalar räkningar eller bara ligger på soffan likaså. När jag tömmer kattlådan ska det från och med nu tituleras som "The fine art of lådtömning..."
I mitt sökande efter att förstå de här människorna tittade jag igenom en mängd klipp. Det ena ledsammare än det andra. Trots det uppenbart sjuka smashupplägget, att se någon paddla sin kanot under största möjliga allvar i en slags sensuell styrdansrit, lyckades jag inte finna en nyans av underhållning, inte känna ens en ansats till skratt. Men så plötsligt, i klippet nedan, utspelar sig under de första fem sekunderna. En lika kort som fantastisk scen. Mannen från klippet ovan, Marc Ornstein (kanotkonstens James Bond) blir häcklad på väg ut från sitt bejublade framträdande. Helt underbart. Bara det faktum att ett sådant här event har helt egna tvättäkta häcklare. Man hör bara någon utstöta ett forcerat stön och hur samma någon i nästa andetag pedofilväser fram nice, till den intet ont anande kanotguden. Helt underbart. Se och se om säger jag bara.
Vidare expanderar sig en värld av humor i kommentarsfältet när man läser andra frågande läsares reaktioner. Det här är min favorit: "You wont belive all the pussy he gets. He literally has to run from the tsunami of pussy-juice". Och nog lär det vara så, som kanoternas konung och pagajernas prins. Även om paddla ifrån nog mer hade varit Marc Ornsteins grej.
lördag, juni 11, 2011
Självskadebeteende
Igår berättade min vän Semmelmannen, plötsligt och helt taget ur luften, att han sett Änglagård 3 – Tredje gången gillt dagen innan. En djungeltrumma av gåshud levererade ett obehag längs ryggraden på mig av bara tanken på att se Helena Bergström snorböla och visa sin barm i ännu ett avsnitt av en filmserie med Måndag-hela-veckan-upplägg. Samtidigt njöt jag lite. Det är en kittlande självdestruktiv känsla, vetskapen om att man ska lägga några av dygnets mest lediga timmar till att bränna in en filmhistorisk defekation på sina näthinnor. Och trots att jag som vanligt är sist på bollen så bara måste jag lätta mitt hjärta.
När jag kom hem hade J fixat filmen och när barnen hade lagt sig tog vi med datorn till sängen för att låta Colin Nutely utnyttja våra oskuldsfulla kroppar, själar och sinnen. Och som han levererade. Gamle Colin. Honom kan man verkligen lita på. Filmen var såklart värre än vi vågat hoppas på. Efter "filmen" var vi lämnade åt oss själva i vidrig känsla av tomhet, vrede och smuts. Den där känslan som inte går att duscha bort hur mycket man än försöker.
Jag får ju självfallet skylla mig själv. Det var högst självförvållat och jag har haft alla möjligheter att undvika den här förnedringen. Men jag känner ändå att jag skulle vilja tvångsdeportera Colin Nutley på livstid. Han och hans hejdukar har begått tillräckligt många brott mot det svenska folket nu. Änglagård 3 råkar bara vara det sista i raden av övergrepp. Och det mest ironiska är att vi vare sig vi vill eller inte så är vi med och betalar honom för det. Hur sjukt är inte det?
Det är lätt att skita på sig över att den svenska filmbudgeten gruppvåldtas för "verk" som Åsa-Nisse, den oändliga Göta Kanal-historien och allt av Richard Hobert. Men faktum är att det är något väldigt lurt med hur den beskedlige lille britten lyckas bända ut så tjockt med deg till precis vad fan han än kommer sig för. Colin Nutley är Svenska Filminstitutets nyckelbarn, med fri tillgång till den stora glasslådan med filmstödspengar. Något han inte drar sig för att utnyttja. Tvärtom. Han är en kronisk återfallsförbrytare. Vill han ta med familjen till Thailand. Då är det bara att hitta på en banal liten undanflykt, formulerat i manusform, och vips sitter han där och gassar på en All-inclusive-resort med ena näven om en Pina Colada och den andra runt Rolf Lassgårds kuk. Samma sak har det varit med precis varenda film han tagit sig för sedan 1992. Vill Colin Nutley att en karaktär ska minnas hur god en Croissant var i Hong Kong. Då ska det fanimej åkas till Hong Kong. Och ingen säger något. I alla fall ingen med auktoritet. I Änglagård 3 var det Mallis som fick sig en liten omotiverad visit. Inget konstigt med det. Trots att historien knappas hade haltat mer om de där scenerna var inspelade i en liten sketen hyresetta i Hägersten.
Det mest sinnessjuka med Änglagård 3 är hur jävla ointressant plotten är. Helena Bergström tar med sig sin osnutna unge och mystiskt homosexuella livskamrat Zak och åker tillbaka till Änglagård för att lägga korten på bordet i gåtan om vem som är hennes biologiska far. Självklart rör deras ankomst som vanligt om ordentligt i den lilla präststyrda hålan i Västra Götaland. Det tisslas och tasslas, rings skvallersamtal och motarbetas. Byfolket verkar helt ha glömt bort att de redan har gått igenom exakt samma kulturkrockskonflikt och via en svårsmält försoning blivit en go gäng, inte bara en utan två gånger förut. Men det är klart. De är ju så förbannat annorlunda. Horan och bögen och deras oäkting. Till och med de atominavlade ökenmissfostren i "The Hills Have Eyes" skulle handla mer rationellt. Men som motvikt hade byns population fått ett nytt exotiskt inslag i form av två steppande "negrer" från Belize (var det en blinkning om var inledningsscenen till nästa Änglagård kommer förläggas månne?). Kanske de konstigaste rollerna i svensk filmhistoria då de utöver de rytmiska steppscenerna tillförde precis inte ett skit. Faktum vara att ingen av rollerna hade något större existensberättigande. Hela filmen var som ett enda stort potpurri av återblickar och omotiverade miljöbilder. I de få nyfilmade scenerna hade de tagit bort varenda liten gnutta av konflikt.
Storbonden (Sven Wollter) hade blivit en puttrig snällgubbe. Hans onda sons (Jakob Eklund) hade blivit hoppypilot och butiksägaren hade slutat porr-runka och skaffat familj. Thats it. Mer än så var det inte. Under filmen frågade jag mig själv gång på gång vad problemet var. Den enda motsättningen som fanns var att en sur hemsamarit och Sven Wollters sonhustru försökte motarbeta Fanny i sina försök att besöka bygdens gammgubbar.
Hela filmens uppenbarelse är ett mysterium. Ju mer jag tänker på det borde någon ställa Colin Nutley inför rätta. Det borde vara belagt med fängelse i straffskalan att prutta ur sig sådan här värdelös skit. Det var så smärtsamt uppenbart att det verkligen inte fanns ett skit att berätta. Ändå ska vi inte vara så säkra på att det är slut med "tredje gången gillt". I en intervju inför premiären sa han "Under inspelningen av den tredje filmen upptäckte vi att här finns det en fjärde film". Var det ett hot? Och varför ska han nöja sig med fyra, när han kan göra bådde femman, sexan och sjuan utan något som helst motstånd. Han vet ju att vi kommer att se skiten hur många varv han än tar det.
Det absolut konstigaste av allt lät dock vänta på sig till eftertexterna. Där hade Colin Nutley låtit klippa in en återblick från när Helena Bergström visar brösten i den första Änglagård-filmen. 1992-pattarna liksom. Varför?
Jävla Colin Nutley!
När jag kom hem hade J fixat filmen och när barnen hade lagt sig tog vi med datorn till sängen för att låta Colin Nutely utnyttja våra oskuldsfulla kroppar, själar och sinnen. Och som han levererade. Gamle Colin. Honom kan man verkligen lita på. Filmen var såklart värre än vi vågat hoppas på. Efter "filmen" var vi lämnade åt oss själva i vidrig känsla av tomhet, vrede och smuts. Den där känslan som inte går att duscha bort hur mycket man än försöker.
Jag får ju självfallet skylla mig själv. Det var högst självförvållat och jag har haft alla möjligheter att undvika den här förnedringen. Men jag känner ändå att jag skulle vilja tvångsdeportera Colin Nutley på livstid. Han och hans hejdukar har begått tillräckligt många brott mot det svenska folket nu. Änglagård 3 råkar bara vara det sista i raden av övergrepp. Och det mest ironiska är att vi vare sig vi vill eller inte så är vi med och betalar honom för det. Hur sjukt är inte det?
Bara omslagsbilden är en riktig våldstriggare
Det mest sinnessjuka med Änglagård 3 är hur jävla ointressant plotten är. Helena Bergström tar med sig sin osnutna unge och mystiskt homosexuella livskamrat Zak och åker tillbaka till Änglagård för att lägga korten på bordet i gåtan om vem som är hennes biologiska far. Självklart rör deras ankomst som vanligt om ordentligt i den lilla präststyrda hålan i Västra Götaland. Det tisslas och tasslas, rings skvallersamtal och motarbetas. Byfolket verkar helt ha glömt bort att de redan har gått igenom exakt samma kulturkrockskonflikt och via en svårsmält försoning blivit en go gäng, inte bara en utan två gånger förut. Men det är klart. De är ju så förbannat annorlunda. Horan och bögen och deras oäkting. Till och med de atominavlade ökenmissfostren i "The Hills Have Eyes" skulle handla mer rationellt. Men som motvikt hade byns population fått ett nytt exotiskt inslag i form av två steppande "negrer" från Belize (var det en blinkning om var inledningsscenen till nästa Änglagård kommer förläggas månne?). Kanske de konstigaste rollerna i svensk filmhistoria då de utöver de rytmiska steppscenerna tillförde precis inte ett skit. Faktum vara att ingen av rollerna hade något större existensberättigande. Hela filmen var som ett enda stort potpurri av återblickar och omotiverade miljöbilder. I de få nyfilmade scenerna hade de tagit bort varenda liten gnutta av konflikt.
Storbonden (Sven Wollter) hade blivit en puttrig snällgubbe. Hans onda sons (Jakob Eklund) hade blivit hoppypilot och butiksägaren hade slutat porr-runka och skaffat familj. Thats it. Mer än så var det inte. Under filmen frågade jag mig själv gång på gång vad problemet var. Den enda motsättningen som fanns var att en sur hemsamarit och Sven Wollters sonhustru försökte motarbeta Fanny i sina försök att besöka bygdens gammgubbar.
Hela filmens uppenbarelse är ett mysterium. Ju mer jag tänker på det borde någon ställa Colin Nutley inför rätta. Det borde vara belagt med fängelse i straffskalan att prutta ur sig sådan här värdelös skit. Det var så smärtsamt uppenbart att det verkligen inte fanns ett skit att berätta. Ändå ska vi inte vara så säkra på att det är slut med "tredje gången gillt". I en intervju inför premiären sa han "Under inspelningen av den tredje filmen upptäckte vi att här finns det en fjärde film". Var det ett hot? Och varför ska han nöja sig med fyra, när han kan göra bådde femman, sexan och sjuan utan något som helst motstånd. Han vet ju att vi kommer att se skiten hur många varv han än tar det.
Det absolut konstigaste av allt lät dock vänta på sig till eftertexterna. Där hade Colin Nutley låtit klippa in en återblick från när Helena Bergström visar brösten i den första Änglagård-filmen. 1992-pattarna liksom. Varför?
Jävla Colin Nutley!
torsdag, juni 09, 2011
Återupprättad kontakt med McDonald's-gänget
Precis när det börjar dra ihop sig mot årets McFlurry-säsong så fick jag helt opåkallat en liten hälsning får mina McDonald's-vänner. Vilken tajming va.
----
Ämne: Ny McFlurry smak
Meddelande:
Hej!
Hoppas att du fått fler perfekt flurrade McFlurry =) Som du kanske redan vet
lanserar vi nu en ny smak - McFlurry Ballerina Kladdkaka! Som den McFlurry-fantast
du är tänkte jag passa att skicka över lite smakkuponger till dig inför
sommaren. Återkom gärna med din adress så ser jag till att de kommer med posten.
Hälsningar
xxxx
----
Till: xxxx@se.mcd.com
Ämne: Re: Ny McFlurry smak
Meddelande:
Hej xxxx!
Vilken alldeles förträffligt trevlig spontanhälsning. Ni är bra ni. Självklart vet jag att ni lanserat en ny smak. Den ska avnjutas i sommar vill jag lova. Dock har jag inga vidare rapporter att delge för tillfället. Bortsett från några oplanerade nedslag är större delen av Q2 (kvartal 2) vigd åt att fungera som deff-period, inför den mest intensiva McFlurry-säsongen som drar igång med full kraft först runt midsommar.
Min McFlurry-fanatism består, som du säkert känner till, främst i att jag är noga med att själva flurrmometet utförs korrekt. Kalla mig paragrafryttare, men en oflurrad McFlurry är inte en fullvärdig produkt. En McFlurry där flurrning uteblivit åker direkt i papperskorgen och det kan snabbt bli en dyr historia. Men jag vägrar att i efterhand be om att få den flurrad. Det ska ju bara fungera. Eller hur? Som kund vill jag kunna lita på McDonald's, känna trygghet och helt slippa den obehagliga känslan av osäkerhet inför resultatet.
Sedan vill jag vänligt men bestämt avböja ditt erbjudande om smakkuponger. Främst för att inte riskera att hamna i tacksamhetsskuld och/eller någon form av läge där jag undermedvetet skulle komma att handla i jäv. Men även för att jag mer än gärna betalar för er delikata glassdessert, såtillvida den är välflurrad.
En lite konspiratorisk del av min hjärna säger mig dessutom att jag borde vara försiktig med att röja min identitet, då jag har förstått att vissa element (främst kassapersonal) i er organisation verkar se mig som ett irritationsmoment. Jag vill som du säkert förstår göra vad jag kan för att minimera risken för repressalier.
Men för att smakkupongerna inte ska förgås utan komma till nytta skulle jag gärna se att de hamnar hos någon som behöver dem bättre. Om jag får välja fritt skulle jag vilja att ni ger dem till hon som säljer "Situation STHLM" på Vasagatan, mittemot Centralstationen. Jag fick nämligen lite dåligt samvete när jag bara gick förbi henne förra veckan, utan att köpa hennes tidning, men jag hade redan gjort av med så mycket pengar. Annars kanske vi gemensamt kan komma på ett lämpligt ändamål de kan gå till?
Hur gör vi?
Tacksam för snabbt svar
Bästa hälsningar,
Mikael
----
Ämne: Ny McFlurry smak
Meddelande:
Hej!
Hoppas att du fått fler perfekt flurrade McFlurry =) Som du kanske redan vet
lanserar vi nu en ny smak - McFlurry Ballerina Kladdkaka! Som den McFlurry-fantast
du är tänkte jag passa att skicka över lite smakkuponger till dig inför
sommaren. Återkom gärna med din adress så ser jag till att de kommer med posten.
Hälsningar
xxxx
----
Till: xxxx@se.mcd.com
Ämne: Re: Ny McFlurry smak
Meddelande:
Hej xxxx!
Vilken alldeles förträffligt trevlig spontanhälsning. Ni är bra ni. Självklart vet jag att ni lanserat en ny smak. Den ska avnjutas i sommar vill jag lova. Dock har jag inga vidare rapporter att delge för tillfället. Bortsett från några oplanerade nedslag är större delen av Q2 (kvartal 2) vigd åt att fungera som deff-period, inför den mest intensiva McFlurry-säsongen som drar igång med full kraft först runt midsommar.
Min McFlurry-fanatism består, som du säkert känner till, främst i att jag är noga med att själva flurrmometet utförs korrekt. Kalla mig paragrafryttare, men en oflurrad McFlurry är inte en fullvärdig produkt. En McFlurry där flurrning uteblivit åker direkt i papperskorgen och det kan snabbt bli en dyr historia. Men jag vägrar att i efterhand be om att få den flurrad. Det ska ju bara fungera. Eller hur? Som kund vill jag kunna lita på McDonald's, känna trygghet och helt slippa den obehagliga känslan av osäkerhet inför resultatet.
Sedan vill jag vänligt men bestämt avböja ditt erbjudande om smakkuponger. Främst för att inte riskera att hamna i tacksamhetsskuld och/eller någon form av läge där jag undermedvetet skulle komma att handla i jäv. Men även för att jag mer än gärna betalar för er delikata glassdessert, såtillvida den är välflurrad.
En lite konspiratorisk del av min hjärna säger mig dessutom att jag borde vara försiktig med att röja min identitet, då jag har förstått att vissa element (främst kassapersonal) i er organisation verkar se mig som ett irritationsmoment. Jag vill som du säkert förstår göra vad jag kan för att minimera risken för repressalier.
Men för att smakkupongerna inte ska förgås utan komma till nytta skulle jag gärna se att de hamnar hos någon som behöver dem bättre. Om jag får välja fritt skulle jag vilja att ni ger dem till hon som säljer "Situation STHLM" på Vasagatan, mittemot Centralstationen. Jag fick nämligen lite dåligt samvete när jag bara gick förbi henne förra veckan, utan att köpa hennes tidning, men jag hade redan gjort av med så mycket pengar. Annars kanske vi gemensamt kan komma på ett lämpligt ändamål de kan gå till?
Hur gör vi?
Tacksam för snabbt svar
Bästa hälsningar,
Mikael
onsdag, juni 08, 2011
Klovn: The Movie
Nu är den här. Den efterlängtade. Och jag har sett den.
Som jag har väntat på Klovn: The Movie har jag sällan längtat efter en film. Samtidigt har jag varit orolig. För efter 60 solida avsnitt, sprängfyllda av skrattkramp, fysiskt smärtsamt pinsamma situationer och ett danskt vansinne som jag aldrig tidigare skådat. Hur lever man upp till det? Det gör man ju statistiskt sett inte. Många tappra har tidigare försökt landa en tv-succe i långfilmsformat. Mig veterligen har ingen någonsin lyckats. Förrän nu.
Klovn: The movie infriade mina förväntningar. Med råge. Det är en film så sjuk (och sjukt rolig) att det inte går att beskriva i text. På riktigt. Det skulle vara omöjligt att försöka ge en bild av vad det är som gör den här filmen så rolig, utan att själv framstå som en synnerligen störd person. Möjligtvis för tv-serien redan invigda personer. Men vaffan, jag gör väl ett försök...
Casper har styrt upp årets höjdpunkt. Han och Frank ska officiellt ut på en kanotsemester utan sina fruar. Inofficiellt går deras lilla getaway under namnet Tour de Fisse (fitt-turné). Inget konstigt med det. Det hela blir dock inte riktigt som de tänkt sig då Frank tar med sin fru Mias brorson (som de barnvaktar) på resan på grund av en liten fadäs där Frank råkade komma i sin svärmors öga, medan hon låg och sov, så hon behöver komma till en läkare. Frank vill visa att han kan vara ansvarsfull och en god förebild. Det går sådär. På sin resa lyckas de tillsammans skända såväl sig själva som alla människor de möter. Unga som gamla, kvinnor som män. Hela filmen är en orgie i beträdda marker av ämnen som ingen varken vågat eller lyckats göra humor på tidigare. Det är en mental blästring. En moralisk katharsis.
Trailern nedan är verkligen ljusår från att göra filmen rättvisa. Men se den ändå.
Som jag har väntat på Klovn: The Movie har jag sällan längtat efter en film. Samtidigt har jag varit orolig. För efter 60 solida avsnitt, sprängfyllda av skrattkramp, fysiskt smärtsamt pinsamma situationer och ett danskt vansinne som jag aldrig tidigare skådat. Hur lever man upp till det? Det gör man ju statistiskt sett inte. Många tappra har tidigare försökt landa en tv-succe i långfilmsformat. Mig veterligen har ingen någonsin lyckats. Förrän nu.
Klovn: The movie infriade mina förväntningar. Med råge. Det är en film så sjuk (och sjukt rolig) att det inte går att beskriva i text. På riktigt. Det skulle vara omöjligt att försöka ge en bild av vad det är som gör den här filmen så rolig, utan att själv framstå som en synnerligen störd person. Möjligtvis för tv-serien redan invigda personer. Men vaffan, jag gör väl ett försök...
Casper har styrt upp årets höjdpunkt. Han och Frank ska officiellt ut på en kanotsemester utan sina fruar. Inofficiellt går deras lilla getaway under namnet Tour de Fisse (fitt-turné). Inget konstigt med det. Det hela blir dock inte riktigt som de tänkt sig då Frank tar med sin fru Mias brorson (som de barnvaktar) på resan på grund av en liten fadäs där Frank råkade komma i sin svärmors öga, medan hon låg och sov, så hon behöver komma till en läkare. Frank vill visa att han kan vara ansvarsfull och en god förebild. Det går sådär. På sin resa lyckas de tillsammans skända såväl sig själva som alla människor de möter. Unga som gamla, kvinnor som män. Hela filmen är en orgie i beträdda marker av ämnen som ingen varken vågat eller lyckats göra humor på tidigare. Det är en mental blästring. En moralisk katharsis.
Trailern nedan är verkligen ljusår från att göra filmen rättvisa. Men se den ändå.
Lite sent R.I.P... men ändå
Jag var i Stockholm förra veckan vilket föranledde att jag totalt missade James Arness a.k.a Zebulon Macahan död. Trist.
Redan i början på 80-talet kom Zeb stapplande in i de svenska folkhemmen och fick tre generationer svennebananer att plötsligt börja dyrka en man helt draperad i läder. Om somrarna var det han som borgade för att varje lördagskväll skulle fyllas med så mycket pondus, tuffsnack och stelt våld, att det för all framtid skulle komma att förändra våra krav på vita dukens bad guys. Inte ens stans finska fiskrensarfyllon kunde övertyga så med en kniv.
Zeb var mannen som var gammal redan när han föddes. Zeb var mannen som fulländade den effektfulla konsten att mellan-tänderna-väsa fram svador med styva oneliners som "You better step down or eat dirt" och "Put that gun down boy, if you're not looking for a new haircut". Zeb var mannen med det bästa jobbet i världen, en verklig arbetarklasshjälte (Ulf Lundell skulle inte ens i sitt absoluta esse duga som deodorant åt Zebs armhålor), och drömmen om frihet personifierad.
Zeb var kort och gott mannen, myten, legenden man syftar till när man säger mannen, myten, legenden.
Och nu är han borta. Men bara kroppsligen (vilket han ändå varit sedan dess). I minnet kommer han alltid att leva kvar med sin trademarkade oviga vigör.
Redan i början på 80-talet kom Zeb stapplande in i de svenska folkhemmen och fick tre generationer svennebananer att plötsligt börja dyrka en man helt draperad i läder. Om somrarna var det han som borgade för att varje lördagskväll skulle fyllas med så mycket pondus, tuffsnack och stelt våld, att det för all framtid skulle komma att förändra våra krav på vita dukens bad guys. Inte ens stans finska fiskrensarfyllon kunde övertyga så med en kniv.
Zeb var mannen som var gammal redan när han föddes. Zeb var mannen som fulländade den effektfulla konsten att mellan-tänderna-väsa fram svador med styva oneliners som "You better step down or eat dirt" och "Put that gun down boy, if you're not looking for a new haircut". Zeb var mannen med det bästa jobbet i världen, en verklig arbetarklasshjälte (Ulf Lundell skulle inte ens i sitt absoluta esse duga som deodorant åt Zebs armhålor), och drömmen om frihet personifierad.
Zeb var kort och gott mannen, myten, legenden man syftar till när man säger mannen, myten, legenden.
Och nu är han borta. Men bara kroppsligen (vilket han ändå varit sedan dess). I minnet kommer han alltid att leva kvar med sin trademarkade oviga vigör.
tisdag, juni 07, 2011
Dagens antitips och lite pepp
Jag provade ett nytt egenpåhittat dopingtrix inför dagens pass. Ring P1 i lurarna. Det funkade sådär. Eller det funkade inte alls. Tanken var att idioterna som ringer in skulle pumpa ut massor av explosivt aggressionshormon i mina vener. Det borde verkligen ha funkat. Istället blev det motigt. De satans det-var-bättre-förr-hjonen sög energin ur mig snabbare än en stor tvättsvamp drar åt sig fukt. Får komma på något annat.
Har satt upp lite regler också. Öl får jag bara dricka när vi grillar och när jag ska ut och dricka öl. Sedan skär jag utan pardon ner på glass och annat kul. Jag äter bättre mat och mindre portioner. Dessutom spetsar jag dagen med mellanmål i form av frukt (trots att frukt i sin naturliga form är bland det tråkigaste mög jag vet). Det och en massa rännande ska väl få fason på kroppfan så småningom. Jag har (återigen) blivit trött på att gå runt och se ut som ett nöjesfält på dekis.
Över och ut.
PS. Tack till alla genuina människor som engagerar sig i min kamp.
Har satt upp lite regler också. Öl får jag bara dricka när vi grillar och när jag ska ut och dricka öl. Sedan skär jag utan pardon ner på glass och annat kul. Jag äter bättre mat och mindre portioner. Dessutom spetsar jag dagen med mellanmål i form av frukt (trots att frukt i sin naturliga form är bland det tråkigaste mög jag vet). Det och en massa rännande ska väl få fason på kroppfan så småningom. Jag har (återigen) blivit trött på att gå runt och se ut som ett nöjesfält på dekis.
Över och ut.
PS. Tack till alla genuina människor som engagerar sig i min kamp.
Andra löppasset avklarat!
Jag skriver inte ens om det första då det bara skulle bli en ledsam studie i yrsel och blodsmak. Inte för att det blev så mycket annorlunda den här gången.
Nuvarande status är att jag har en nybörjarrunda på 3,5 km som jag kommer köra på ett par gånger nu i början. Jag snittar 5,45 min/km vilket är en jävla skittid såklart, men min kollega J sålde in den lilla gnutta "positiv nyhet" i det hela. För att klara Göteorgsvarvet på under två timmar måste man snitta 5.40 (jag har inte kontrollerat hennes matematik) vilket jag med andra ord ligger rätt nära redan. Nu gäller det bara att pusha min tid med 5-6 sekunder och sedan palla ligga på det sex gånger så långt. Det blir en baggis... ehh?
Hittills har min strategi varit att försöka vara lite bajsnödig redan när jag går ut, för att på så vis vara lite extra taggad att snabbt ta mig hem igen. Men det är (som killen på bilden nedan bittert fick erfara) en allt för riskabel strategi inför en halvmara. Så jag får försöka komma på något annat.
Nuvarande status är att jag har en nybörjarrunda på 3,5 km som jag kommer köra på ett par gånger nu i början. Jag snittar 5,45 min/km vilket är en jävla skittid såklart, men min kollega J sålde in den lilla gnutta "positiv nyhet" i det hela. För att klara Göteorgsvarvet på under två timmar måste man snitta 5.40 (jag har inte kontrollerat hennes matematik) vilket jag med andra ord ligger rätt nära redan. Nu gäller det bara att pusha min tid med 5-6 sekunder och sedan palla ligga på det sex gånger så långt. Det blir en baggis... ehh?
Hittills har min strategi varit att försöka vara lite bajsnödig redan när jag går ut, för att på så vis vara lite extra taggad att snabbt ta mig hem igen. Men det är (som killen på bilden nedan bittert fick erfara) en allt för riskabel strategi inför en halvmara. Så jag får försöka komma på något annat.
Skjut mig direkt om detta händer!
torsdag, juni 02, 2011
Demokratin gone to far
75% av svenska folket (får jag förmoda att Metro syftar på) tycker att kungen ljuger. Ehh va?
Man må tycka att kungen är en riktig rövgubbe, en statligt avlönad clown, en man som haltar både vad gäller talets och det skrivna ordets förmåga. Man kan tycka att den svenska kungen är en riktig mes. Eller att han samlat på sig tillräckligt med skit för att förtjäna ett riktigt kok stryk på pungen av sin tyska fru.
Det är rätt troligt att han bär med osanning. Det vore ju till och med konstigt om det inte finns mer skit på kungen, med tanke på att han är så hej och du med halsknullare som Ajje, Noppe och Co.
Men man kan inte bara gå runt och "tycka" att kungen ljuger, baserat på vad tveksamma mediakanaler rapporterar om honom och hans kladdiga gubbhäng.
onsdag, juni 01, 2011
En kurvig man
Det var längesedan jag levde i villfarelsen att jag besatt min ungdoms långsmala popkropp. Det ska gudarna veta. Min kropp har gjort mig besviken så många gånger de senaste åren att jag tappat räkningen. Det har härdat mig. Åldrat mig. Gjort mig tuff i sinnet.
Flera gånger förut har det mynnat ut i små sammanbrott som lett till att jag rest mig ur askan och tagit upp kampen och faktiskt lyckats trycka tillbaka den kroppsliga härdsmältan en aning. Men nu står jag inför mitt livs största utmaning.
När jag hade duschat häromkvällen och kom ner till sovrummet i bara mässingen plockade J upp sin lur och började fota. Reflexmässigt skylde jag min mandom och vände mig skamset om samtidigt som jag illvrålande beordrade henne att avbryta sin förnedringsattack. J tjöt av skratt. Hon tyckte att det var helfestligt och lät sin uthålliga paparzzitumme trumma mot pekskärmen, så att min sista utväg blev att vräka mig likt en kobra över henne, i hopp om att lyckas rycka mobilaset ur hennes händer.
Jag bläddrade mig snabbt fram till de skändande bilderna på min sjangserade lekamen. Och ja. Fick en chock när jag upptäckte min frodighet.
När jag fick se mig själv bakifrån insåg jag att jag har gått och blivit en... och det bär mig emot att formulera det här… en kurvig man. EN KURVIG MAN. En man med rikliga resurser kring livet. En fyllig man med proportioner värdiga Zorns canvas. En trind man med junoniskt midjemått.
I kvalet om att gå in i ännu en träningsmani eller att bara lägga mig ner och bli fet på riktigt, landade myntet på det förstnämnda. Så nu jävlar. Igår efter jobbet var jag och kittade upp mig värre än någon gång förut. Nya löpskor, löparbrallor (ej tajts i nuläget), löpar t-shirt och löparjacka på ett bräde. Det gick loss i plånkan vill jag lova. Men det får kosta. Jag måste gå all in. Det är sån jag är.
Därför har jag satt målet att springa Göteborgsvarvet nästa år. Och nu har jag skrivit det här vilket kanske är att satsa en aning högt. För bloggen glömmer inte.
Flera gånger förut har det mynnat ut i små sammanbrott som lett till att jag rest mig ur askan och tagit upp kampen och faktiskt lyckats trycka tillbaka den kroppsliga härdsmältan en aning. Men nu står jag inför mitt livs största utmaning.
När jag hade duschat häromkvällen och kom ner till sovrummet i bara mässingen plockade J upp sin lur och började fota. Reflexmässigt skylde jag min mandom och vände mig skamset om samtidigt som jag illvrålande beordrade henne att avbryta sin förnedringsattack. J tjöt av skratt. Hon tyckte att det var helfestligt och lät sin uthålliga paparzzitumme trumma mot pekskärmen, så att min sista utväg blev att vräka mig likt en kobra över henne, i hopp om att lyckas rycka mobilaset ur hennes händer.
Jag bläddrade mig snabbt fram till de skändande bilderna på min sjangserade lekamen. Och ja. Fick en chock när jag upptäckte min frodighet.
När jag fick se mig själv bakifrån insåg jag att jag har gått och blivit en... och det bär mig emot att formulera det här… en kurvig man. EN KURVIG MAN. En man med rikliga resurser kring livet. En fyllig man med proportioner värdiga Zorns canvas. En trind man med junoniskt midjemått.
I kvalet om att gå in i ännu en träningsmani eller att bara lägga mig ner och bli fet på riktigt, landade myntet på det förstnämnda. Så nu jävlar. Igår efter jobbet var jag och kittade upp mig värre än någon gång förut. Nya löpskor, löparbrallor (ej tajts i nuläget), löpar t-shirt och löparjacka på ett bräde. Det gick loss i plånkan vill jag lova. Men det får kosta. Jag måste gå all in. Det är sån jag är.
Därför har jag satt målet att springa Göteborgsvarvet nästa år. Och nu har jag skrivit det här vilket kanske är att satsa en aning högt. För bloggen glömmer inte.