En kurvig man

Det var längesedan jag levde i villfarelsen att jag besatt min ungdoms långsmala popkropp. Det ska gudarna veta. Min kropp har gjort mig besviken så många gånger de senaste åren att jag tappat räkningen. Det har härdat mig. Åldrat mig. Gjort mig tuff i sinnet.

Flera gånger förut har det mynnat ut i små sammanbrott som lett till att jag rest mig ur askan och tagit upp kampen och faktiskt lyckats trycka tillbaka den kroppsliga härdsmältan en aning. Men nu står jag inför mitt livs största utmaning.

När jag hade duschat häromkvällen och kom ner till sovrummet i bara mässingen plockade J upp sin lur och började fota. Reflexmässigt skylde jag min mandom och vände mig skamset om samtidigt som jag illvrålande beordrade henne att avbryta sin förnedringsattack. J tjöt av skratt. Hon tyckte att det var helfestligt och lät sin uthålliga paparzzitumme trumma mot pekskärmen, så att min sista utväg blev att vräka mig likt en kobra över henne, i hopp om att lyckas rycka mobilaset ur hennes händer.

Jag bläddrade mig snabbt fram till de skändande bilderna på min sjangserade lekamen. Och ja. Fick en chock när jag upptäckte min frodighet.

När jag fick se mig själv bakifrån insåg jag att jag har gått och blivit en... och det bär mig emot att formulera det här… en kurvig man. EN KURVIG MAN. En man med rikliga resurser kring livet. En fyllig man med proportioner värdiga Zorns canvas. En trind man med junoniskt midjemått.

I kvalet om att gå in i ännu en träningsmani eller att bara lägga mig ner och bli fet på riktigt, landade myntet på det förstnämnda. Så nu jävlar. Igår efter jobbet var jag och kittade upp mig värre än någon gång förut. Nya löpskor, löparbrallor (ej tajts i nuläget), löpar t-shirt och löparjacka på ett bräde. Det gick loss i plånkan vill jag lova. Men det får kosta. Jag måste gå all in. Det är sån jag är.

Därför har jag satt målet att springa Göteborgsvarvet nästa år. Och nu har jag skrivit det här vilket kanske är att satsa en aning högt. För bloggen glömmer inte.