Självskadebeteende

Igår berättade min vän Semmelmannen, plötsligt och helt taget ur luften, att han sett Änglagård 3 – Tredje gången gillt dagen innan. En djungeltrumma av gåshud levererade ett obehag längs ryggraden på mig av bara tanken på att se Helena Bergström snorböla och visa sin barm i ännu ett avsnitt av en filmserie med Måndag-hela-veckan-upplägg. Samtidigt njöt jag lite. Det är en kittlande självdestruktiv känsla, vetskapen om att man ska lägga några av dygnets mest lediga timmar till att bränna in en filmhistorisk defekation på sina näthinnor. Och trots att jag som vanligt är sist på bollen så bara måste jag lätta mitt hjärta.

När jag kom hem hade J fixat filmen och när barnen hade lagt sig tog vi med datorn till sängen för att låta Colin Nutely utnyttja våra oskuldsfulla kroppar, själar och sinnen. Och som han levererade. Gamle Colin. Honom kan man verkligen lita på. Filmen var såklart värre än vi vågat hoppas på. Efter "filmen" var vi lämnade åt oss själva i vidrig känsla av tomhet, vrede och smuts. Den där känslan som inte går att duscha bort hur mycket man än försöker.

Jag får ju självfallet skylla mig själv. Det var högst självförvållat och jag har haft alla möjligheter att undvika den här förnedringen. Men jag känner ändå att jag skulle vilja tvångsdeportera Colin Nutley på livstid. Han och hans hejdukar har begått tillräckligt många brott mot det svenska folket nu. Änglagård 3 råkar bara vara det sista i raden av övergrepp. Och det mest ironiska är att vi vare sig vi vill eller inte så är vi med och betalar honom för det. Hur sjukt är inte det?

Bara omslagsbilden är en riktig våldstriggare

 

Det är lätt att skita på sig över att den svenska filmbudgeten gruppvåldtas för "verk" som Åsa-Nisse, den oändliga Göta Kanal-historien och allt av Richard Hobert. Men faktum är att det är något väldigt lurt med hur den beskedlige lille britten lyckas bända ut så tjockt med deg till precis vad fan han än kommer sig för. Colin Nutley är Svenska Filminstitutets nyckelbarn, med fri tillgång till den stora glasslådan med filmstödspengar. Något han inte drar sig för att utnyttja. Tvärtom. Han är en kronisk återfallsförbrytare. Vill han ta med familjen till Thailand. Då är det bara att hitta på en banal liten undanflykt, formulerat i manusform, och vips sitter han där och gassar på en All-inclusive-resort med ena näven om en Pina Colada och den andra runt Rolf Lassgårds kuk. Samma sak har det varit med precis varenda film han tagit sig för sedan 1992. Vill Colin Nutley att en karaktär ska minnas hur god en Croissant var i Hong Kong. Då ska det fanimej åkas till Hong Kong. Och ingen säger något. I alla fall ingen med auktoritet. I Änglagård 3 var det Mallis som fick sig en liten omotiverad visit. Inget konstigt med det. Trots att historien knappas hade haltat mer om de där scenerna var inspelade i en liten sketen hyresetta i Hägersten.

Det mest sinnessjuka med Änglagård 3 är hur jävla ointressant plotten är. Helena Bergström tar med sig sin osnutna unge och mystiskt homosexuella livskamrat Zak och åker tillbaka till Änglagård för att lägga korten på bordet i gåtan om vem som är hennes biologiska far. Självklart rör deras ankomst som vanligt om ordentligt i den lilla präststyrda hålan i Västra Götaland. Det tisslas och tasslas, rings skvallersamtal och motarbetas. Byfolket verkar helt ha glömt bort att de redan har gått igenom exakt samma kulturkrockskonflikt och via en svårsmält försoning blivit en go gäng, inte bara en utan två gånger förut. Men det är klart. De är ju så förbannat annorlunda. Horan och bögen och deras oäkting. Till och med de atominavlade ökenmissfostren i "The Hills Have Eyes" skulle handla mer rationellt. Men som motvikt hade byns population fått ett nytt exotiskt inslag i form av två steppande "negrer" från Belize (var det en blinkning om var inledningsscenen till nästa Änglagård kommer förläggas månne?). Kanske de konstigaste rollerna i svensk filmhistoria då de utöver de rytmiska steppscenerna tillförde precis inte ett skit. Faktum vara att ingen av rollerna hade något större existensberättigande. Hela filmen var som ett enda stort potpurri av återblickar och omotiverade miljöbilder. I de få nyfilmade scenerna hade de tagit bort varenda liten gnutta av konflikt.

Storbonden (Sven Wollter) hade blivit en puttrig snällgubbe. Hans onda sons (Jakob Eklund) hade blivit hoppypilot och butiksägaren hade slutat porr-runka och skaffat familj. Thats it. Mer än så var det inte. Under filmen frågade jag mig själv gång på gång vad problemet var. Den enda motsättningen som fanns var att en sur hemsamarit och Sven Wollters sonhustru försökte motarbeta Fanny i sina försök att besöka bygdens gammgubbar.

Hela filmens uppenbarelse är ett mysterium. Ju mer jag tänker på det borde någon ställa Colin Nutley inför rätta. Det borde vara belagt med fängelse i straffskalan att prutta ur sig sådan här värdelös skit. Det var så smärtsamt uppenbart att det verkligen inte fanns ett skit att berätta. Ändå ska vi inte vara så säkra på att det är slut med "tredje gången gillt". I en intervju inför premiären sa han "Under inspelningen av den tredje filmen upptäckte vi att här finns det en fjärde film". Var det ett hot? Och varför ska han nöja sig med fyra, när han kan göra bådde femman, sexan och sjuan utan något som helst motstånd. Han vet ju att vi kommer att se skiten hur många varv han än tar det.

Det absolut konstigaste av allt lät dock vänta på sig till eftertexterna. Där hade Colin Nutley låtit klippa in en återblick från när Helena Bergström visar brösten i den första Änglagård-filmen. 1992-pattarna liksom. Varför?

Jävla Colin Nutley!