Dagens bästa...

Cliffhangern under "Dagens bästa merläsning" i gårdagens Aftonbladet var något utöver det vanliga.

1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.

Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.

Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.

Veckan i korthet

Phew. Veckan har snart gått till ända. Mycket har hänt, men inte på bloggen. Träningsvärken har hunnit släppa och ersättas av lättare magsjuka, som i sin tur har hunnit gå över. Sedan har jag hunnit byta jobb på jobbet (ny arbetsgrupp), fått en jävligt ilsken vagel på ögonlocket och så har jag anlagt en mustasch. Japp, en riktigt präktig mustasch. Inte en poängplockare hemma direkt, men jag gillar'n.

Den intelligenta värktabletten

Den där Ipren-mannen vet inte vad han snackar om, det lilla skeva aset. Han är en phony baloney. En imbecill kvacksalvare av värsta sorten. Jag skulle vilja ge honom en sträng lavett och kanske även en lårkaka eller två. Om det fiffiga med Ipren är att han ska kunna lokalisera var i kroppen man har värk och sedan lägga sin dämpande kraft just där. Då gör han ett synnerligen dåligt jobb kan jag säga. Jag har ju för helvete dödssmärta i varenda muskel utom kuken.

Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.

Det brinner!

När jag la mig igår hade jag en liten gnutta naiv förhoppning, om att jag trots allt kanske skulle klara mig undan åtminstone några av helvetets alla kval. När jag vaknade mitt i natten förstod jag att så inte var fallet. Jag kände mig mörbultad. Och imorse när det "äntligen" var dags att stiga upp insåg jag att de närmsta dagarna kommer bjuda på en spännande utforskningsresa i smärtans värld. Jag kommer bli varse vad det innebär att ha ont – på riktigt.

När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.

Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?

Mör

Jag överlevde mitt första pass bodypump. Knappt, men ändå. Det var mycket tjejer där och några machokillar. Jag fegade rätt bra med vikterna men efteråt kände jag att jag borde fegat ännu mer. Straffet lär komma. Jag hör hur mina sorgliga ursäkter till muskler skvallrar. Jag är sjukt mör. Efter passet kunde jag inte gå ordentligt. På jobbet skrattade man. Jag stapplade fram som om jag hade blivit älskad hårt där bak av ett helt posse välväxta hårdhomos. Jag blir gråtfärdig av blotta tanken på att det här bara är lugnet före väderväxlingen. Imorgon kommer det storma utav bara helvete i min otränade lekamen.

Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.

Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.

Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.

Vad fan har jag gjort...

Jag har just bokat in mig på ett bodypump-pass kl 11.30. Jag köpte gymkort i måndags, tränade i tisdags. Alt har gått så snabbt. Jag käner mig inte redo för att låta musklerna brinna. Hur i helvete kunde jag vara så dum.

Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.

Skråhumor

Jag hyser största förståelse för de som vomerar vid blotta åsynen av designerhumor. Det finns något äckelpräktigt över alla former av skråhumor och designerhumor är illa, men jag kan med lätthet toppa det. Datahumor.

Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.

Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:

- Mycket users på [IRL]Krogen igår?
- Nästan server overload!
- Några fina shares då?
- Det fanns en del värda connections, speciellt en user, sjukt bra ping på henne!
- Fick du nån slot då?
- Hon hade rätt många utdelade, så jag hamnade i queue, men hon verkade ha bra uptime.
- Så du fick en slot till slut eller?
- Jo, men det blev connection closed by peer efter 50%.
- Ajdå, utan varning? Då borde hon bannas från hubben!
- Mjo...
- Men hittade du inget annat då?
- Jo, faktiskt, precis innan hubben skulle stänga hittade jag en user med hyggliga shares och jävligt bra uptime! Hon ville
att jag skulle dela ut allt!
- Jävla lotto!
- Jo fan, jag körde en sfv-check på henne, inga errors, så det var bara att packa upp.
- Låter ju fint det.
- Jo, men jag hittade ingen host, vi pingade hennes server men fick bara packet lost, så det blev localhost.
- Hur snabbt gick det då?
- Download completed in 00.01.22
- Sen då?
- SHIFT + DELETE


Jaha, så var den här dagen också förstörd...

Analkaffe

Jag älskar kaffe. Har varit lagom nördig när det gäller bönor, malning, pressning och bryggning. Jag kan göra en ganska anständig espresso. Där har vi grunden. Hur mycket, mjölk man sedan föredrar, från ingen till massor, är en bisak. Jag blir glad av bra kaffe. Dåligt kaffe är ett straff. Sedan finns det sociala poänger med ett kaffeintresse, det är ganska välkomnande och kul att diskutera kaffe. Men det finns en gräns när kul blir snobbigt och slutar vara kul. Det verkar dock inbitna kaffesnobbar helt ogenerat skita i. Kaffesnobberi kan man tydligen dra precis hur långt som helst utan ett uns av självkritik. De klår allt och alla. De absolut mest anala människorna på denna jord måste vara ”kaffenördar”. Man vet inte ens om man ska skratta eller gråta.

När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.

Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.

Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.

Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.

Strömlinjeformad ångestreducerare

Idag slog det mig att alla ställen som serverar lunch borde ha en liten fin glasmonter uppställd där de presenterar dagens meny. Vill kanske inte dra det så långt som att lagstadga det i ett första steg, men åtminstone strängt uppmana alla lunchkrögare att följa mitt råd. Jag har nämligen räknat ut det visuella intrycket skulle minska min kraftiga beslutsångest, i samband med lunchbeställninngar, med upp till 75%. Inte illa.

”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.

Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.

Min egen pizza

I julas berättade J att någon dåre i Laholm hade en pizza uppkallad efter sig på ett ställe där. En av ingredienserna var chips. Jag skrattade högt. Vilken muppig pizza. Sedan började jag tänka att jag också skulle vilja ha en pizza uppkallad efter mig, hos min favoritpizzeria. Det skulle vara mäktigt. Hon tittade frågande på mig och jag kände hur osexig jag blev i hennes ögon just då. Men jag förklarade snabbt att det inte skulle vara nån jävla dussinpizza utan en sofistikerad. Jag såg hur hon laddade för ett avundsjukt skratt men jag kände mig ruggigt nöjd med att ha paxat den positioneringen före henne.

J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.

Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.

Pizza surprise

I lördags gick jag och köpte bakfyllehämmande pizza hos min favoritpizzeria här i Majorna. De gör inte de godaste pizzorna men de är goda nog och känns fräscha. Så fräsha pizzor nu kan bli. Bagarna är dessutom svintrevliga och snickesnackiga på det där skönt opåträngande sättet. Egentligen är det inget gott tecken. När ens pizzabagare känner igen en och vet vad man vill ha för pizza så är man officiellt ett fetto. Men det bekom mig inte nämnvärt just då.

I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.

Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.

I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...

Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.

Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.

Frukostsamtal

Imorgon är mitt långa sexiga jullov över. Då väntar gruvan och ett ton arbeit på mig igen. Det känns segt men jag antar att jag i vanlig ordning kommer in i det ganska snabbt. Det har varit synnerligen bra för mig att vara sådär riktigt råledig i några veckor. Det har varit fint att få vara med min familj under dygnets få ljustimmar. Sedan kommer jag att sakna mina och J:s mycket sofistikerade frukostsamtal. Det är extremt skönt och avkopplande att kunna lägga en timme eller mer varje morgon på att verkligen kunna gå till botten med saker och ting. Man hinner liksom aldrig ta i tu med sånt på vardagarna.

Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.

Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.

Några blygsamma ord om "The Wire"

Jag minns att jag började se första avsnittet när jag var jättetrött och allmänt oengagerad (bakfull). The Wire. Skulle det vara något? Serien som fick alla seriösa kritiker att gå ner i brygga. Jag stängde av efter halva avsnittet. Sedan dröjde det ett halvår innan jag och J började prata om att vi kanske borde ta och se om skiten. Ge det en andra chans. Det var tur det... eller kanske inte.

Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.

Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.

Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.

Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.

Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...

De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:



Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.

Omar listening.

Ett uselt pungjobb

Tar konsumentombudsmannen sig an vilka fall som helst? Kan man t.ex. reklamera en nötknäppare? Jag menar om en kastrering inte når önskad effekt alls. Det borde ju rimligtvis gå tycker jag. Det verkar nämligen vara ett klassiskt klåparjobb av värsta sort som veterinären utförde på Ryssland i somras. Ett uselt pungjobb helt enkelt. Jodå, kulorna är förvisso borta, men det var liksom inte själva testiklarna som var problemet för så himla skrymmande var inte hans stackars kulpåse (även om jag måste tillstå att det var en rätt mastig bit kattpung han hade). Grejen var att han skulle bli så lugn och fin. En cool katt. Alla sa det. En lathög som bara vill sova och käka och vara sådär allmänt skön hela tiden. En riktig glidare.

Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.

Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.

Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?

Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.

Tankar om krig

Idag satte vi hela familjen i bilen och styrde kosan mot Världskulturmuseet, för att insupa en dos pur kultur såhär mot slutet av julledigheten. Det vankas "En resa genom andarnas värld med sång och dans". Något flummigt för barn.

När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.

"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."

[Lång paus]

"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."

Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.

Nu har jag sett Californication

Jag är troligen den ende som inte sett Californication förrän nu. Jag har fått oräkneliga tips från vänner och bekanta om att jag bara måste se det och att jag kommer älska det. Att det är så jääääävla bra. Man kan lugnt säga att jag har haft höga förväntningar. Något som inte behöver vara dåligt. De absolut bästa serierna jag sett har jag haft enorma förväntningar på. Men jag har dragit på det och bara inte kommit mig för att se den. Förrän nu. När julledigheten kom tog vi oss i rocken här hemma och plöjde igenom första säsongen av Californication.

Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.

Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.

Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.

Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.

Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".

Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.

Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.

Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.

Björns dag

Såg Stjärnorna på slottet igår. Björn Ranelids dag. Han är bra. Visst är han en smula pompös men jag har börjat gilla honom. Och det grämer mig fortfarande, varje gång jag ser Björn Ranelid, att jag skrev ett överilat, ogenomtänkt och styggt inlägg om honom för ett par år sedan. Jag visste inte bättre helt enkelt. Jag har skrivit mycket dumheter och gjort många övertramp men det är nog bara det där inlägget om Björn Ranelid jag verkligen önskar att jag aldrig hade skrivit.

Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.

Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.