Alla andra gör det så då gör jag det med. En årskrönika i form av en lista alltså.
Året 2005 enligt mig:
Årets roligaste tv-program:
Curb your Enthusiasm. Larry David är världens största komedigeni. När ska världen fatta det?
Årets bästa artist:
Antony and the johnsons. En lönnfet transbög som sjunger så särtsamt bra.
Årets bästa/sämsta bok av de jag läste:
Bäst: Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist. Förortsskräck när det är som bäst.
Sämst: På drift - Jack Kerouac. Fy fan vad talanglöst. Beatgenerationens bibel my ass.
Årets gapflabb:
När Stefan Holm rev ut sig från pallplats på VM. Som jag njöt. Att han kom sjua dessutom gjorde bara saken ännu bättre.
Årets kupp:
Bankrånet i Brasilien där rånarna grävde en tunnel rätt in i bankens kassavalv från en blomsterbutik tvärs över gatan. Bytet blev 500 miljoner och rånet upptäcktes inte förrän dagen efter när banken öppnade. Grattis!
Årets sjukaste hjärna:
BTK, seriemördaren från USAsom gäckat polisen i 30 år och gerps av en ren slump. Han hade för vana att binda och tortera sina offer innan han dödade dem (därav nicknamet BTK). Hans försvar var att "en röst sa till honom att göra det". En kille jag inte skulle vilja dela cell med.
Årets mest överskattade person:
Ebba von Sydow - jag bara fattar inte varför hon hyllas så. Hon är ju helt värdelös!
Årets bästa hämndfilm:
Man of fire. Denzel Washington lägger inte fingrarna emellan. Bättre hämnd har inte skådats på film sedan det glada 80-talet.
Årets blunder:
Migrationsverkets ställer till med röjarskiva när de väl lyckats packa iväg några jobbiga "utisar". Fy fan det kommer bli svårt att slå den.
Årets anställd:
Migrationsverket igen. Killen som surfade bort 45% av sin arbetstid på porr. Tydligen hade han inte misskött sina arbetsuppgifter. Snacka effektiv. Konstigt att han hann med så mycket porrsurfande mellan alla champagnefester och tårtkalas.
...Hmmm nu kommer jag inte på mer. Kanske fyller jag på under dagen. Om inte annat så GOTT NYTT på er alla. Denna gången stänger inte Bloggfrossa utan är tillbaka redan imorgon.
lördag, december 31, 2005
fredag, december 30, 2005
Jag har en dröm
Parafras på Martin Luther King, Jr:s "I have a dream"
För snart sex år tändes ett hoppets ljus för miljoner av oss manliga sittkissare, brännmärkta av samhällets tillintetgörande orättvisa. Inträdet i ett nytt millennium var en glädjens gryning, en början på slutet av en lång period av mörker och förtryck.
Men nu sex år senare är den manlige sittkissaren fortfarande inte fri. Sex år senare är livet för alla manliga sittkissare fortfarande slaget i segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Sex år senare står alla manliga sittkissare fortfarande i samhällets skamvrå, i exil trots rätten till samma förmåner som sina ståkissande bröder.
Vi har kommit för att lösa in våra rättigheter. Enligt lagen står vi alla lika sägs det. Ståkissare som sittkissare. Lagen är ett löfte om att alla ska ha samma förutsättningar. Rätten till ett liv, frihet och lycka. Men det är tydligt att samhället gör ett undantag beträffande kisställning. Samhället har givit oss sittkissare en check med ogiltig stämpel, en stämpel som säger ”icke fullvärdig”.
Men vi vägrar att tro att rättvisan är bankrutt. Vi vägrar att tro att möjligheternas kassavalv saknar likvida medel. Därför har vi kommit för att lösa den check som ska ge oss tillgång till samma frihet och rättsäkerhet som ståkissaren. Det är hög tid att alla guds barn tillåts åtnjuta samma rättvisa.
Det kommer att bli ödesdigra dagar om vi inte börjar tas på allvar nu. Det är hög tid. 2006 är inte slutet utan början och det är allvar nu. De som tror att allt sittkissaren behöver är att lätta på trycket får vara beredda på ett hårt uppvaknande om de tror att allting går tillbaks till den vanliga lunken nu. Det kommer varken bli vila eller lugn innan alla sittkissare är garanterade sina medborgerliga rättigheter. Revolten kommer att dra över världen i orkanstyrka ända till rättfärdighetens och respektens dag gryr.
Men jag måste säga till mina sittkissande bröder: Vi får inte göra oss skyldiga till felaktiga handlingar. Frestas inte att dricka ut bitterhetens och hatets bägare för att släcka vår törst efter frihet. Vi måste föredömligt föra vår kamp på en högre och värdigare nivå än så. Vår protest får inte degenereras och ta sig uttryck i fysiska våldsamheter. Om och om igen ska vi resa oss upp mot våra förtryckare och bekämpa deras smädelser med psykisk styrka och verbalt övertag.
Vi ska heller inte låta vår goda kamp leda till hat och äckel mot alla ståkissande bröder, för många av dem känner med oss. De vet att deras öde är stark förbundet med vårt öde och att deras frihet ytterst bygger på att vi är fria.
Vi kan inte stå ensamma i vår kamp
Och när kampen tar fart måste vi lova oss själva och alla andra att alltid sträva framåt.
Vi kan inte vända tillbaka nu.
Aldrig mer ska vi famla i förtvivlan mina vänner. För även om vi står inför dagens och morgondagens svårigheter så har jag en dröm. Det är en dröm som är djupt rotad i varje sittkissares själ.
- Jag har en dröm, att hela världen en dag ska känna och tro på att alla män är lika värda.
- Jag har en dröm, att en dag både sittkissare och ståkissare ska kunna sitta sida vid sida kring brödraskapets frukostbord.
- Jag har en dröm, att även i de mest fördomsfulla trakter en dag ska kunna råda frihet och rättvisa.
- Jag har en dröm, att våra barn ska få uppleva en värld där män inte blir dömda efter hur de väljer att kissa utan för sin personlighet.
- Jag har en dröm idag!
- Jag har en dröm, att en dag ska de värsta kisshetsarna, de som föraktar, förolämpar och förnedrar alla sittkissare, som om vore det deras rätt, att de en dag vaknar upp och inser att vi, trots olika kissvanor, är ganska lika.
- Jag har en dröm idag!
Och om vi en dag ska kunna få uppleva den lycka måste vi kämpa tillsammans, stå upp för rättvisa och respekt tillsammans. Tillsammans kan vi nå den dag då manliga sittkissare ska känna sig fria och utan skam. Men om detta ska kunna bli verklighet måste friheten skalla.
Så låt friheten skalla från Masthuggets höjder till Majornas dalar och berg
Låt friheten skalla från Göteborg till Stockholm
Men det räcker inte.
Låt friheten skalla från Himalayas höga höjder
Låt friheten skalla från bergen i Nepal
Låt friheten skalla från det kallaste Sibirien till det varmaste Sahara.
Låt friheten skalla från de snötyngda topparna i Colorado
Låt friheten skalla från långt in i Amazonas
Låt friheten skalla över resten av världen.
Från varje bergstopp och varje yta, låt friheten skalla.
För snart sex år tändes ett hoppets ljus för miljoner av oss manliga sittkissare, brännmärkta av samhällets tillintetgörande orättvisa. Inträdet i ett nytt millennium var en glädjens gryning, en början på slutet av en lång period av mörker och förtryck.
Men nu sex år senare är den manlige sittkissaren fortfarande inte fri. Sex år senare är livet för alla manliga sittkissare fortfarande slaget i segregationens bojor och diskrimineringens kedjor. Sex år senare står alla manliga sittkissare fortfarande i samhällets skamvrå, i exil trots rätten till samma förmåner som sina ståkissande bröder.
Vi har kommit för att lösa in våra rättigheter. Enligt lagen står vi alla lika sägs det. Ståkissare som sittkissare. Lagen är ett löfte om att alla ska ha samma förutsättningar. Rätten till ett liv, frihet och lycka. Men det är tydligt att samhället gör ett undantag beträffande kisställning. Samhället har givit oss sittkissare en check med ogiltig stämpel, en stämpel som säger ”icke fullvärdig”.
Men vi vägrar att tro att rättvisan är bankrutt. Vi vägrar att tro att möjligheternas kassavalv saknar likvida medel. Därför har vi kommit för att lösa den check som ska ge oss tillgång till samma frihet och rättsäkerhet som ståkissaren. Det är hög tid att alla guds barn tillåts åtnjuta samma rättvisa.
Det kommer att bli ödesdigra dagar om vi inte börjar tas på allvar nu. Det är hög tid. 2006 är inte slutet utan början och det är allvar nu. De som tror att allt sittkissaren behöver är att lätta på trycket får vara beredda på ett hårt uppvaknande om de tror att allting går tillbaks till den vanliga lunken nu. Det kommer varken bli vila eller lugn innan alla sittkissare är garanterade sina medborgerliga rättigheter. Revolten kommer att dra över världen i orkanstyrka ända till rättfärdighetens och respektens dag gryr.
Men jag måste säga till mina sittkissande bröder: Vi får inte göra oss skyldiga till felaktiga handlingar. Frestas inte att dricka ut bitterhetens och hatets bägare för att släcka vår törst efter frihet. Vi måste föredömligt föra vår kamp på en högre och värdigare nivå än så. Vår protest får inte degenereras och ta sig uttryck i fysiska våldsamheter. Om och om igen ska vi resa oss upp mot våra förtryckare och bekämpa deras smädelser med psykisk styrka och verbalt övertag.
Vi ska heller inte låta vår goda kamp leda till hat och äckel mot alla ståkissande bröder, för många av dem känner med oss. De vet att deras öde är stark förbundet med vårt öde och att deras frihet ytterst bygger på att vi är fria.
Vi kan inte stå ensamma i vår kamp
Och när kampen tar fart måste vi lova oss själva och alla andra att alltid sträva framåt.
Vi kan inte vända tillbaka nu.
Aldrig mer ska vi famla i förtvivlan mina vänner. För även om vi står inför dagens och morgondagens svårigheter så har jag en dröm. Det är en dröm som är djupt rotad i varje sittkissares själ.
- Jag har en dröm, att hela världen en dag ska känna och tro på att alla män är lika värda.
- Jag har en dröm, att en dag både sittkissare och ståkissare ska kunna sitta sida vid sida kring brödraskapets frukostbord.
- Jag har en dröm, att även i de mest fördomsfulla trakter en dag ska kunna råda frihet och rättvisa.
- Jag har en dröm, att våra barn ska få uppleva en värld där män inte blir dömda efter hur de väljer att kissa utan för sin personlighet.
- Jag har en dröm idag!
- Jag har en dröm, att en dag ska de värsta kisshetsarna, de som föraktar, förolämpar och förnedrar alla sittkissare, som om vore det deras rätt, att de en dag vaknar upp och inser att vi, trots olika kissvanor, är ganska lika.
- Jag har en dröm idag!
Och om vi en dag ska kunna få uppleva den lycka måste vi kämpa tillsammans, stå upp för rättvisa och respekt tillsammans. Tillsammans kan vi nå den dag då manliga sittkissare ska känna sig fria och utan skam. Men om detta ska kunna bli verklighet måste friheten skalla.
Så låt friheten skalla från Masthuggets höjder till Majornas dalar och berg
Låt friheten skalla från Göteborg till Stockholm
Men det räcker inte.
Låt friheten skalla från Himalayas höga höjder
Låt friheten skalla från bergen i Nepal
Låt friheten skalla från det kallaste Sibirien till det varmaste Sahara.
Låt friheten skalla från de snötyngda topparna i Colorado
Låt friheten skalla från långt in i Amazonas
Låt friheten skalla över resten av världen.
Från varje bergstopp och varje yta, låt friheten skalla.
torsdag, december 29, 2005
Biltvätt och bikinibrudar
Igår var jag en riktig karlakarl och gick ut i garaget för att tvätta bilen manuellt. Det är så tråkigt att se en ganska ny bil med fin lack förfalla, så "a man gotta do what a man gotta do" liksom.
Det som slog mig är att i amerikanska filmer är biltvätt starkt förknippat med playboysnygga tjejer i bikini eller med avklippt linne och superkorta shorts. Oftast är det solsken och inte sällan har tjejerna dessutom rullskridskor. De lattjar och är på bästa humöret i stan, den ena tjejen är busig och sprutar vatten på den/de andra varpå de svarar med att kasta svampen på henne. De gapskrattar och har roligt och vi som tittar på får se en spontan wet t-shirtshow, bara sådär. Lite sensuellt och lite kittlande syndigt nästan... mmm. Det verkar skitkul att tvätta bilen i det där Amerikat.
När jag tvättar bilen står jag i ett bås som en gång var kaklat men där hälften av kakelplattorna nu fallit loss. Smutsen lyfts fram snyggt med fluorescerande ljus och alla förbudsskyltar förhöjer känslan av glädje och kul. Jag är till skilland från bikinitjejerna helt ensam men då och då bryts ensamheten av att någon förbipasserande pensionär kommer och snicksnackar. Igår frågade en gubbe retoriskt om jag tvättade bilen - "så du tvättar bilen?". Hur mycket bikinikul går det möjligtvis att utvinna av det. Jag tror inte det hade blivit mycket roligare om jag sprutat minusgradigt vatten på honom och hade han kastat bilsvampen på mig hade jag varit tvungen att döda.
Nä, det verkar mycket roligare att tvätta bilen på andra sidan Atlanten.
Det som slog mig är att i amerikanska filmer är biltvätt starkt förknippat med playboysnygga tjejer i bikini eller med avklippt linne och superkorta shorts. Oftast är det solsken och inte sällan har tjejerna dessutom rullskridskor. De lattjar och är på bästa humöret i stan, den ena tjejen är busig och sprutar vatten på den/de andra varpå de svarar med att kasta svampen på henne. De gapskrattar och har roligt och vi som tittar på får se en spontan wet t-shirtshow, bara sådär. Lite sensuellt och lite kittlande syndigt nästan... mmm. Det verkar skitkul att tvätta bilen i det där Amerikat.
När jag tvättar bilen står jag i ett bås som en gång var kaklat men där hälften av kakelplattorna nu fallit loss. Smutsen lyfts fram snyggt med fluorescerande ljus och alla förbudsskyltar förhöjer känslan av glädje och kul. Jag är till skilland från bikinitjejerna helt ensam men då och då bryts ensamheten av att någon förbipasserande pensionär kommer och snicksnackar. Igår frågade en gubbe retoriskt om jag tvättade bilen - "så du tvättar bilen?". Hur mycket bikinikul går det möjligtvis att utvinna av det. Jag tror inte det hade blivit mycket roligare om jag sprutat minusgradigt vatten på honom och hade han kastat bilsvampen på mig hade jag varit tvungen att döda.
Nä, det verkar mycket roligare att tvätta bilen på andra sidan Atlanten.
onsdag, december 28, 2005
Jing! Jingeling! Der Weihnachtsschnappi!
En sak som gjorde att jag nästan fick hjärnblödning innan och under julhelgen var att en liten tecknad krokodiljävel infiltrerade musikvideosverige. Aset heter "Schnappi" och är tysk tillråga på allt.
"Schnappi - das kleine Krokodil" är en jättesuccé i sitt vaterland och må så vara, ingen blir väl förvånad när man berättar sjuka anekdoter som innefattar tyskar, men nu är det så att Schnappi blivit en kioskvältare även i Svea rike - bland kidsen. En tysk Markoolio typ.
Vad är det med den yngre generationen egentligen? Jag kommer fan inte vara kvar i det här landet när det vankas ålderdomshem säger jag bara. Det går omöjligt att lita på någon som växt upp med en tecknad tysk som största idol. Visst, barn är naiva och lättlurade men till vilken gräns ska man acceptera? Jag blir så förbannad när jag hör det där avskummet till krokodil köra sin egen version av "Rudolf med röda mulen" på bästa sändningstid i Z-TV. Är det bara jag som tokflippar? Har det gått så långt att det bara är jag som fattar vad som är på gång?
Det är infiltration på hög nivå.
Tyskjävlarna stökade om så mycket under förra seklets första hälft att de tappat all trovärdighet i omvärldens ögon. Vi lyssnar på dem men ingen tar dem riktigt på allvar längre. De är omyndigförklarade som nation så att säga. Därför är det ingen som ens höjer på ögonbrynen när Schnappi släpper skivor och får egna barnprogram. "Ah, en kleine krokodil, vad gulligt, och den pratar tyska". Skitsnack! Scnappi är ett diaboliskt försök att omkullkasta världsordningen igen.
Det finns som bekant ingen gräns för vad en tysk hjärna kan ställa till med. De är sjukast på allt. Vad de än tar sig för så är det "exravaganza" av något slag och nu har de nått en gräns som är så djävulsk och så uträknad att man nästan blir rädd för dem. De blidkar oss vuxna med billig sprit och våra barn med Schanppi.
Jag höjer ett varningens finger. Innan vi vet ordet av så blir Schnappi förbundskansler och vem vet vad som händer sedan. Schanppi-Jugend? Schnappi-Waffe?
Skratta inte, vi har gått på det förr...
"Schnappi - das kleine Krokodil" är en jättesuccé i sitt vaterland och må så vara, ingen blir väl förvånad när man berättar sjuka anekdoter som innefattar tyskar, men nu är det så att Schnappi blivit en kioskvältare även i Svea rike - bland kidsen. En tysk Markoolio typ.
Vad är det med den yngre generationen egentligen? Jag kommer fan inte vara kvar i det här landet när det vankas ålderdomshem säger jag bara. Det går omöjligt att lita på någon som växt upp med en tecknad tysk som största idol. Visst, barn är naiva och lättlurade men till vilken gräns ska man acceptera? Jag blir så förbannad när jag hör det där avskummet till krokodil köra sin egen version av "Rudolf med röda mulen" på bästa sändningstid i Z-TV. Är det bara jag som tokflippar? Har det gått så långt att det bara är jag som fattar vad som är på gång?
Det är infiltration på hög nivå.
Tyskjävlarna stökade om så mycket under förra seklets första hälft att de tappat all trovärdighet i omvärldens ögon. Vi lyssnar på dem men ingen tar dem riktigt på allvar längre. De är omyndigförklarade som nation så att säga. Därför är det ingen som ens höjer på ögonbrynen när Schnappi släpper skivor och får egna barnprogram. "Ah, en kleine krokodil, vad gulligt, och den pratar tyska". Skitsnack! Scnappi är ett diaboliskt försök att omkullkasta världsordningen igen.
Det finns som bekant ingen gräns för vad en tysk hjärna kan ställa till med. De är sjukast på allt. Vad de än tar sig för så är det "exravaganza" av något slag och nu har de nått en gräns som är så djävulsk och så uträknad att man nästan blir rädd för dem. De blidkar oss vuxna med billig sprit och våra barn med Schanppi.
Jag höjer ett varningens finger. Innan vi vet ordet av så blir Schnappi förbundskansler och vem vet vad som händer sedan. Schanppi-Jugend? Schnappi-Waffe?
Skratta inte, vi har gått på det förr...
tisdag, december 27, 2005
På ålderns höst
Då var man tillbaks på banan igen. En jul rikare och med den där känslan av att ha joinat fettoklubben. Snön lyser med sin frånvaro så efterjuldepressionen sitter som en keps idag. Fy fan!
Jag har fått en anatomikudde, gjord i stelt skummaterial som formar sig efter kroppen, ett pensionärsfenomen som jag fnyst åt, en grej för de gamla och svaga. Det har för mig varit det yttersta tecknet på ålderdom, att behöva köpa produkter som anpassar sig efter ens kropp. Uppenbarligen är jag en av dem nu men jag kommer inte ihåg att jag sovit bättre någonsin. Det var som att få ett nackskott av en bedövningspistol. Jag gick och la mig vid tolv igår och sov till halv ett idag. Galet.
Ungdomen säger fuck you and bring it on till livet, men nästa år är det jag som släpar med min anatomikudde till Roskilde.
Jag har fått en anatomikudde, gjord i stelt skummaterial som formar sig efter kroppen, ett pensionärsfenomen som jag fnyst åt, en grej för de gamla och svaga. Det har för mig varit det yttersta tecknet på ålderdom, att behöva köpa produkter som anpassar sig efter ens kropp. Uppenbarligen är jag en av dem nu men jag kommer inte ihåg att jag sovit bättre någonsin. Det var som att få ett nackskott av en bedövningspistol. Jag gick och la mig vid tolv igår och sov till halv ett idag. Galet.
Ungdomen säger fuck you and bring it on till livet, men nästa år är det jag som släpar med min anatomikudde till Roskilde.
fredag, december 23, 2005
God jul!
Dagen före dopparedagen. Dagen innan man får doppa.
Nu är det dags att klappa ihop butiken. Nu stänger Bloggfrossa för julen och kommer inte tillbaka (om inget uppseendeväckande händer såklart) förrän på tisdag den 27:e. Mannen som blev trött ska lägga sig på soffan ta det kool. Eller det är hittepå och förbannad lögn - vi ska flänga fram och tillbaka i fem dagar, men det är ändå rätt avkopplande.
Ingen mer verklighet för mig på ett par dagar.
Vi ses här snart igen hoppas jag. Om jag överlever all julskinka vill säga. Hoppas alla får en fin jul och att ni får doppa riktigt mycket. Till er som inte får doppa - er tid kommer;)
Över och ut.
/mikebike a.k.a "mannen som blev trött"
Nu är det dags att klappa ihop butiken. Nu stänger Bloggfrossa för julen och kommer inte tillbaka (om inget uppseendeväckande händer såklart) förrän på tisdag den 27:e. Mannen som blev trött ska lägga sig på soffan ta det kool. Eller det är hittepå och förbannad lögn - vi ska flänga fram och tillbaka i fem dagar, men det är ändå rätt avkopplande.
Ingen mer verklighet för mig på ett par dagar.
Vi ses här snart igen hoppas jag. Om jag överlever all julskinka vill säga. Hoppas alla får en fin jul och att ni får doppa riktigt mycket. Till er som inte får doppa - er tid kommer;)
Över och ut.
/mikebike a.k.a "mannen som blev trött"
Hur tänkte de nu...
Tänkte de alls?
Jag låg på soffan en morgon och slumrade medan juniorette far runt med fjärrkontrollerna och telefonen. Plötsligt går Sibas nya tv-reklam på. Nothin fancy 'bout that men när den når deras käcka punchline: "Hos oss får du råd" så hör jag att speakern är ett boråsmongo.
Jag vet inte. Troligen tänkte de att det skulle kännas genuint och billigt om de lät en boråsare snacka. Annars har ju skånigar och gotlänningar varit heta i reklamsammanhang när man vill ge sin produkt eller varumärke lite extra fräs. Men borås - ni har fel Siba - det känns inte billigt, det känns snålt och sniket. Det gör alla boråsföretag.
Jag tror att Fabbe satt i lådan ett par dagar för länge helt enkelt.
Jag låg på soffan en morgon och slumrade medan juniorette far runt med fjärrkontrollerna och telefonen. Plötsligt går Sibas nya tv-reklam på. Nothin fancy 'bout that men när den når deras käcka punchline: "Hos oss får du råd" så hör jag att speakern är ett boråsmongo.
Jag vet inte. Troligen tänkte de att det skulle kännas genuint och billigt om de lät en boråsare snacka. Annars har ju skånigar och gotlänningar varit heta i reklamsammanhang när man vill ge sin produkt eller varumärke lite extra fräs. Men borås - ni har fel Siba - det känns inte billigt, det känns snålt och sniket. Det gör alla boråsföretag.
Jag tror att Fabbe satt i lådan ett par dagar för länge helt enkelt.
torsdag, december 22, 2005
Dagligvarunoja
Det hela började för tre år sedan med att jag och min vän R var påväg hem till honom. Vi skulle köpa med kaffe eftersom hans var slut och på min inköpslista hade jag även branflakes. När jag var i butiken så ringde min fru och bad mig köpa med toapapper på vägen hem, så what the heck, jag tog ett sixpack och gick till kassan.
När jag står där utbrast R att det var så jävla uppenbart att jag skulle hem och skita. Att kaffet och branflakesen gjorde att det verkade som jag var förstoppad och tänkte göra en ritual av hela grejen. Jag frös och fick blackout. Jag minns inget mer förrän vi stod utanför affären. Efter det har toapapper blivit en laddad produkt att köpa. Det är DEN dagligvara som blottar köparens uppsåt allra mest. Det säger mer om en person än man tror.
Det finns tillfällen då jag känner mig helt kool med att göra ett dasspappersinköp och det är när jag handlar för över 300 bagare. Med tillräckligt många kringvaror smälter det liksom in bland de övriga produkterna och blir ett totalt desarmerat köp. Men hur många gånger har man inte tagit det sista på rullen och vetat att man måste göra ett stödköp. Jag blir svettig av blotta tanken.
Jag känner en stor press när jag står där i kön och lägger upp ett sexpack på bandet och betalar med en slät tjuga. Jag har blivit besatt av tanken och kan inte släppa att kassörskan kanske tänker att "aha, den här killen ska hem och skita!". Därför har jag i desperation försökt kamouflera mina köp genom att köpa ytterligare något. Men när man köper toapapper för nitton kronor blir en snusklubba en jävligt tunn täckmantel.
Var går gränsen för att det ska passera som ett slumpmässigt "när-jag-ändå-hade-vägarna-förbi-inköp"? När får mjölken huvudrollen och när blir dasspappret bara birollsinnehavare - eller i den bästa av världar - bara statist.
Det absolut värsta scenariet är när man kvart i tolv på kvällen inser att pappret är slut och att det kan bli en jobbig morgon dagen därpå. Då är det bara på med jackan och dra ner till macken där de säljer papper, endast i singelförpackning, inrullat i vaxpapper som om vore det en delikatessvara. En kille som kommer ner till bensinmacken strax innan midnatt och BARA köper dasspapper är som en öppen bok. Det är en handling sprungen ur ren desperation, likt en pundare på jakt efter en fix. Jag har gjort det och jag har sett blicken hos den unga kassörskan. Efter ett sådant förtvivlat och naket inköp är man märkt för livet.
Om det ändå hade slutat där. Som löken på laxen har jag dessutom utvecklat en paranoia inför valet av papperskvalitet. Inte nog med att man skriker ut att man är skitnödig. Man talar även om ifall man är sore och behöver mjukt papper eller är en rough mama och pallar med de hårda, oblekta och grovfibriga grejerna. För vilket är bäst egentligen. Lambi som signalerar att man är en "baddare" eller nåt ryskt nonamepapper med hyvelspånsgrovlek?
Jag har valt att gå en så neutral väg som möjligt. Jag köper det billigaste och intalar mig att jag därmed gör en form av statement. Att toalettpapper är en helt oviktig produkt för mig.
Länge har detta dilemma tyngt mig men nu vet jag att jag inte är ensam. Jag lyssnade på Ricky Gervais Show där Stephen tyckte att just toapapper var ett jobbigt inköp. Jag outtade hela fenomenet på kontoret imorse och fick då veta att P har en värre noja än mig. Dasspappersinköp för honom kräver att hans flickvän är med för om han köper toapapper i ensamhet är han tvärsäker att personen i kassan tror att han ska hem och ruska tupp - köra en intensiv session skinnbanjo så att säga.
När jag står där utbrast R att det var så jävla uppenbart att jag skulle hem och skita. Att kaffet och branflakesen gjorde att det verkade som jag var förstoppad och tänkte göra en ritual av hela grejen. Jag frös och fick blackout. Jag minns inget mer förrän vi stod utanför affären. Efter det har toapapper blivit en laddad produkt att köpa. Det är DEN dagligvara som blottar köparens uppsåt allra mest. Det säger mer om en person än man tror.
Det finns tillfällen då jag känner mig helt kool med att göra ett dasspappersinköp och det är när jag handlar för över 300 bagare. Med tillräckligt många kringvaror smälter det liksom in bland de övriga produkterna och blir ett totalt desarmerat köp. Men hur många gånger har man inte tagit det sista på rullen och vetat att man måste göra ett stödköp. Jag blir svettig av blotta tanken.
Jag känner en stor press när jag står där i kön och lägger upp ett sexpack på bandet och betalar med en slät tjuga. Jag har blivit besatt av tanken och kan inte släppa att kassörskan kanske tänker att "aha, den här killen ska hem och skita!". Därför har jag i desperation försökt kamouflera mina köp genom att köpa ytterligare något. Men när man köper toapapper för nitton kronor blir en snusklubba en jävligt tunn täckmantel.
Var går gränsen för att det ska passera som ett slumpmässigt "när-jag-ändå-hade-vägarna-förbi-inköp"? När får mjölken huvudrollen och när blir dasspappret bara birollsinnehavare - eller i den bästa av världar - bara statist.
Det absolut värsta scenariet är när man kvart i tolv på kvällen inser att pappret är slut och att det kan bli en jobbig morgon dagen därpå. Då är det bara på med jackan och dra ner till macken där de säljer papper, endast i singelförpackning, inrullat i vaxpapper som om vore det en delikatessvara. En kille som kommer ner till bensinmacken strax innan midnatt och BARA köper dasspapper är som en öppen bok. Det är en handling sprungen ur ren desperation, likt en pundare på jakt efter en fix. Jag har gjort det och jag har sett blicken hos den unga kassörskan. Efter ett sådant förtvivlat och naket inköp är man märkt för livet.
Om det ändå hade slutat där. Som löken på laxen har jag dessutom utvecklat en paranoia inför valet av papperskvalitet. Inte nog med att man skriker ut att man är skitnödig. Man talar även om ifall man är sore och behöver mjukt papper eller är en rough mama och pallar med de hårda, oblekta och grovfibriga grejerna. För vilket är bäst egentligen. Lambi som signalerar att man är en "baddare" eller nåt ryskt nonamepapper med hyvelspånsgrovlek?
Jag har valt att gå en så neutral väg som möjligt. Jag köper det billigaste och intalar mig att jag därmed gör en form av statement. Att toalettpapper är en helt oviktig produkt för mig.
Länge har detta dilemma tyngt mig men nu vet jag att jag inte är ensam. Jag lyssnade på Ricky Gervais Show där Stephen tyckte att just toapapper var ett jobbigt inköp. Jag outtade hela fenomenet på kontoret imorse och fick då veta att P har en värre noja än mig. Dasspappersinköp för honom kräver att hans flickvän är med för om han köper toapapper i ensamhet är han tvärsäker att personen i kassan tror att han ska hem och ruska tupp - köra en intensiv session skinnbanjo så att säga.
tisdag, december 20, 2005
Bajskontakt av tredje graden
Igår duschade jag och juniorette innan hennes nanitime. Jag slappade, hon lekte och allt var frid och fröjd. Jag kände att det började bli dags att gå upp och shamponerade håret.
Där sitter jag och blundar och tycker mig känna lukten av papperskorgen med blöjor. Inget att göra åt. När jag sköljer ur skummet så passar jag på att tvåla in juniorette också och känner plötsligt hur handen landar i något mjukt. På en hundradels sekund öppnar jag ögonen och inser att inget kommer bli som förut igen. Hon har lagt en fet bajkorv som börjat lösas upp och blivit sådär skönt luddig. I vattnet omkring oss flyter bajspartiklar och jag tjuter som en skolfröken.
D kommer inrusande med en blick om förväntan av minst en död dotter i badkaret. Hon ryggar när hon ser förödelsen i badkaret och samtidigt ser vi att det inte är slut där. Vår dotter har bajs i mungiporna. På mindre än en minut har hon hunnit skita ut en bajskorv i vuxenstorlek, kleta ut den och smaka av den. Min dotter har precis fyllt ett och redan provat på livet som coprofag. Enda ljuset i mörkret är att hon inte verkade digga sin nya smakupplevelse nåt nämvärt.
En tvagning av sällan skådat slag inleds. Juniorette skriker som en gris när vi tvättar munnen på henne med hård dushstråle. Jag står kvar i duschen i nära 30 minuter och känner mig nedsmutsad. Det värsta är dock den mentala rengöringen. Hur ska jag kunna titta min dotter i ögonen som om inget hänt igen. Hon har ju faktiskt ätit bajs och tillsammans har vi badat i det... åhhh ångest... nu blir det mörkt igen.
Jag får helt enkelt försöka intala mig att det är fullständigt normalt att prova precis allt i den där åldern. Men faktum kvarstår. Jag har alltid sammankopplat bilden av en avföringsgormand med den av en person med kraftig mental ohälsa.
Där sitter jag och blundar och tycker mig känna lukten av papperskorgen med blöjor. Inget att göra åt. När jag sköljer ur skummet så passar jag på att tvåla in juniorette också och känner plötsligt hur handen landar i något mjukt. På en hundradels sekund öppnar jag ögonen och inser att inget kommer bli som förut igen. Hon har lagt en fet bajkorv som börjat lösas upp och blivit sådär skönt luddig. I vattnet omkring oss flyter bajspartiklar och jag tjuter som en skolfröken.
D kommer inrusande med en blick om förväntan av minst en död dotter i badkaret. Hon ryggar när hon ser förödelsen i badkaret och samtidigt ser vi att det inte är slut där. Vår dotter har bajs i mungiporna. På mindre än en minut har hon hunnit skita ut en bajskorv i vuxenstorlek, kleta ut den och smaka av den. Min dotter har precis fyllt ett och redan provat på livet som coprofag. Enda ljuset i mörkret är att hon inte verkade digga sin nya smakupplevelse nåt nämvärt.
En tvagning av sällan skådat slag inleds. Juniorette skriker som en gris när vi tvättar munnen på henne med hård dushstråle. Jag står kvar i duschen i nära 30 minuter och känner mig nedsmutsad. Det värsta är dock den mentala rengöringen. Hur ska jag kunna titta min dotter i ögonen som om inget hänt igen. Hon har ju faktiskt ätit bajs och tillsammans har vi badat i det... åhhh ångest... nu blir det mörkt igen.
Jag får helt enkelt försöka intala mig att det är fullständigt normalt att prova precis allt i den där åldern. Men faktum kvarstår. Jag har alltid sammankopplat bilden av en avföringsgormand med den av en person med kraftig mental ohälsa.
Öga för öga, röv för röv
En 18-åring som står åtalad för den mycket brutala och uppmärksammade våldtäkten på Hisingen, som ägde rum på nyårsnatten förra året, säger sig ha blivit våldtagen av en medintagen på den rättpsykiatriska avdelning de båda sitter.
Om det nu visar sig vara sant (det avser även 18-åringens skuld) så lyfter jag på hatten. Det är biblisk rättvisa när den är som allra bäst.
Jag är nog inte ensam om att känna stor avsky inför de bilder som publicerats på 18-åringens offer. Bättre straff kunde han nog inte få... eller när han väl blir dömd så lär han väl få stå på alla fyra varenda dag. Grattis killen!
Om det nu visar sig vara sant (det avser även 18-åringens skuld) så lyfter jag på hatten. Det är biblisk rättvisa när den är som allra bäst.
Jag är nog inte ensam om att känna stor avsky inför de bilder som publicerats på 18-åringens offer. Bättre straff kunde han nog inte få... eller när han väl blir dömd så lär han väl få stå på alla fyra varenda dag. Grattis killen!
Rhapsody in shit
Jag tycker att vi har låtit vansinnet gå för långt nu. Det är dags att sätta ner foten och säga stopp. Samla trupperna till rådslag så att säga.
En skribent för ”Entertainment Today” skrev förra veckan följande som en form av promotion för Robert Wells USA-turné: "He's the biggest rock star in Europe". Tillåt mig att spy blod och galla. Jag försökte nyss för att hitta artikeln men den verkar vara borttagen. Någon som jag kanske kontaktade redaktionen och hotade med lite mjältbrand i brevlådan om lögnerna inte försvann omedelbums. Borta är det i alla fall och bra är väl det, men det fanns massa groteska detaljer och galna citat jag gärna hade velat dela med mig av. För vem kan i sin vildaste fantasi få det till att han är rockstjärna? Europas största dessutom. Jag finner inga ord tillräckliga så jag väljer att citera två personer som lyckats sätta fingret ganska exakt på mina känslor för Robert Wells.
”Rock är smutsigt och luktar rysk diesel. Rock framförs inte i frack utan i läder/jeans. Rock spelas inte på en synth med gitarrem. Kort sagt - rock spelas inte av Robert Wells. (Min vän C som kommenterade mitt förra utbrott mot Mr Wells)
”Det är en mentalpatients pladder, jag har sett det förr, men då var det skrivet i avföring” (Ricky Gervais - i ett helt annat sammanhang).
Robert Wells har kletat av sig på svenska folket, som om vi vore ett runkpapper, länge nog och vi har låtit honom hållas. Vi har till och med betalt honom för det. Fy fan säger jag bara. Plötsligt har hans Rapsodi i skit blivit en miljon- för att inte säga miljardindustri. Från att ha varit nästan osynlig till tokfolklig (folklighet är alltid ett dåligt omen). Hur gick det till? Då var han ofarlig, nu är han livsfarlig. Nu syns Robert Wells överallt. I tv-reklamer för sin nya dvd och andra shower. Som gäst i olika tv-program där han lyfts fram som om han vore Sveriges stolthet och musikaliska geni.
Jag skäms för att vara svensk, när jag ser honom och hans pinsamma frisyr sitta självgott i studiosoffa efter studiosoffa och lämna avtryck i de svenska folkhemmen med sin svettiga röv .
Nu i fredags så sände TV4 en inspelad show (från hans vanhelgande Sverigeturné). Det var droppen för mig. Där var gästartister och ”humor” i värsta buskisanda. Nanne Grönvall hade jag inte så höga tankar om innan och Shirley Clamp (den sopan) gör ju vad som helst för lite medieutrymme. Mikael Tornving och Henrik Hjelt har sålt sin själ till mellanmjölksdjävulen. Jag blir inte förvånad om vi får se dem turnera med Stefan & Krister efter det här (vilket iofs skulle vara ett snäpp bättre).
Först åkte alltså killen med världens fulaste frisyr till Ryssland, strax innan Sovjetunionens fall. Vidare till Kina där han lyckades lura en miljard kineser att gå på hans skit (verkar finnas ett stort sug efter honom bland kommunister lustigt nog). Däremellan total indoktrinering av sitt fädernesland och nu står en USA-turné för dörren.
The world is not enough verkar det som. Är vi verkligen så få som synat bluffen? Det verkar hursomhelst vara upp till OSS att sätta stopp för Mr Wells om vi ska slippa lida skärseldens kval redan i jordelivet. Därför måste jag rådfråga någon juridiskt kunnig person om en idé jag har. Finns det någon liten möjlighet att på lagliga grunder starta en fond som löses ut till den hitman eller liknande som bryter handlederna eller fingrarna på Robert Wells? Går det att formulera det så raffinerat och smart att det inte blir straffbart (alltså fonden, inte brottshandlingen)? Hjälp mig please!
Jag står inte ut länge till.
En skribent för ”Entertainment Today” skrev förra veckan följande som en form av promotion för Robert Wells USA-turné: "He's the biggest rock star in Europe". Tillåt mig att spy blod och galla. Jag försökte nyss för att hitta artikeln men den verkar vara borttagen. Någon som jag kanske kontaktade redaktionen och hotade med lite mjältbrand i brevlådan om lögnerna inte försvann omedelbums. Borta är det i alla fall och bra är väl det, men det fanns massa groteska detaljer och galna citat jag gärna hade velat dela med mig av. För vem kan i sin vildaste fantasi få det till att han är rockstjärna? Europas största dessutom. Jag finner inga ord tillräckliga så jag väljer att citera två personer som lyckats sätta fingret ganska exakt på mina känslor för Robert Wells.
”Rock är smutsigt och luktar rysk diesel. Rock framförs inte i frack utan i läder/jeans. Rock spelas inte på en synth med gitarrem. Kort sagt - rock spelas inte av Robert Wells. (Min vän C som kommenterade mitt förra utbrott mot Mr Wells)
”Det är en mentalpatients pladder, jag har sett det förr, men då var det skrivet i avföring” (Ricky Gervais - i ett helt annat sammanhang).
Robert Wells har kletat av sig på svenska folket, som om vi vore ett runkpapper, länge nog och vi har låtit honom hållas. Vi har till och med betalt honom för det. Fy fan säger jag bara. Plötsligt har hans Rapsodi i skit blivit en miljon- för att inte säga miljardindustri. Från att ha varit nästan osynlig till tokfolklig (folklighet är alltid ett dåligt omen). Hur gick det till? Då var han ofarlig, nu är han livsfarlig. Nu syns Robert Wells överallt. I tv-reklamer för sin nya dvd och andra shower. Som gäst i olika tv-program där han lyfts fram som om han vore Sveriges stolthet och musikaliska geni.
Jag skäms för att vara svensk, när jag ser honom och hans pinsamma frisyr sitta självgott i studiosoffa efter studiosoffa och lämna avtryck i de svenska folkhemmen med sin svettiga röv .
Nu i fredags så sände TV4 en inspelad show (från hans vanhelgande Sverigeturné). Det var droppen för mig. Där var gästartister och ”humor” i värsta buskisanda. Nanne Grönvall hade jag inte så höga tankar om innan och Shirley Clamp (den sopan) gör ju vad som helst för lite medieutrymme. Mikael Tornving och Henrik Hjelt har sålt sin själ till mellanmjölksdjävulen. Jag blir inte förvånad om vi får se dem turnera med Stefan & Krister efter det här (vilket iofs skulle vara ett snäpp bättre).
Först åkte alltså killen med världens fulaste frisyr till Ryssland, strax innan Sovjetunionens fall. Vidare till Kina där han lyckades lura en miljard kineser att gå på hans skit (verkar finnas ett stort sug efter honom bland kommunister lustigt nog). Däremellan total indoktrinering av sitt fädernesland och nu står en USA-turné för dörren.
The world is not enough verkar det som. Är vi verkligen så få som synat bluffen? Det verkar hursomhelst vara upp till OSS att sätta stopp för Mr Wells om vi ska slippa lida skärseldens kval redan i jordelivet. Därför måste jag rådfråga någon juridiskt kunnig person om en idé jag har. Finns det någon liten möjlighet att på lagliga grunder starta en fond som löses ut till den hitman eller liknande som bryter handlederna eller fingrarna på Robert Wells? Går det att formulera det så raffinerat och smart att det inte blir straffbart (alltså fonden, inte brottshandlingen)? Hjälp mig please!
Jag står inte ut länge till.
måndag, december 19, 2005
Elvan hem
I fredags efter jobbet rusade jag till Masthuggstorgets hållplats för att ta första bästa vagn hem. Det visade sig snabbt bli första sämsta vagn.
Elvans linje är den mest frekventa gammelvagnslinjen i stan (femman möjligtvis jämbördig). Bara i nödfall sätter de in en tur med en av de nyare vagnarna. Varför är för mig en enigma men en sak är säker. Ogärna pyntar jag två kuponger för att åka tre korta hållplatser. Och ska jag göra det i en gammal vagn så får någon hålla en pistol mot huvud på mig för att jag ens ska överväga.
Klockan var kring 18-snåret och vagnen var ungefär lika fylld som en indisk industribuss. Fan jag skojar inte när jag säger att människor stack ut genom fönster, hängde på sidorna och låg i drivor på taket. Sånt ser man bara på elvan i rusningstrafik.
Jag tvingade mig in bland alla andra as som antingen är för lata för att gå eller för snåla för att ta bilen. Jag kilades mer eller mindre fast mellan en tant som luktade bingofylla och de ohemula mängder öl hon inhandlat på danmarksfärjan. Vagnen ryckte till så att jag nästan hamnade i missionärsställning över henne och jag kände att mitt humör började lukta svagt av surdeg.
Då knackar någon på min axel och frågar: ”Ska du inte betala?” Va? Vad är det som händer. Shit, Kontrollant? Men nejdå. Där står en man, uppskattningsvis runt 37 år, med irritation i blicken. Jag trodde att han skämtade så jag flinade bara och svarar: ”skojar du eller”. Men det gjorde han inte.
”Så du tycker att du står över samhället?”
”Nä så har jag aldrig sett på saken”
”Hur ser du det då?”
”Som att det inte är värt det utsatta priset”
”Men du åker ändå!?”
”Japp… för jag betalar ibland”
”Det är sådana som du som gör att priserna höjs”
”Nädu, det gör de så bra ändå…”
Längre än så hann vi aldrig. Vagnen var framme vid Stigbergstorget och jag skulle stiga av för at hinna tjuvåka ett par hållplatser med nian. Vilken grej tänkte jag. Har faktiskt aldrig varit med om nåt liknande. Vilket besserwissersvin. Högsta klassens brorduktig. Att konfrontera någon annan så på en tokfull vagn.
Där stod han iklädd grå systemteknikerkostym från Dressman och laptopväska. Ät-så-mycket-du-vill-bufféerna hade börjat ta ut sin rätt och en begynnande flint lyste som ett extra ansikte på den jäveln, trots uppenbara försök till kamouflage. Det är bland de fulaste av syner vill jag lova. När en man vägrar acceptera sitt öde och göra nåt åt det (raka av skiten) utan desperat fönaar och vårdar upp varje litet strå som om det vore hans eget morotsland. Det är såna som han som lipar när de skiter. De hatar tanken på att något lämnar deras kropp.
Folk tittade på oss på vagnen men jag tror fan att det var honom de glodde på. Varför lägger man sig i andras business så? Det är ju jag som får ta konsekvensen vid biljettkontroll. Kan jag då få ta den risken i lugn och ro tack, utan att bli häcklad av en kille som tillbringar sitt dagliga liv i ett bås av ljuddämpat material under lysrörsbelysning.
Det är inte rimligt att förvänta sig att folk ska betala västerländsk taxa för indisk lokaltrafikstandard. Jag kan inte gå med på det.
Elvans linje är den mest frekventa gammelvagnslinjen i stan (femman möjligtvis jämbördig). Bara i nödfall sätter de in en tur med en av de nyare vagnarna. Varför är för mig en enigma men en sak är säker. Ogärna pyntar jag två kuponger för att åka tre korta hållplatser. Och ska jag göra det i en gammal vagn så får någon hålla en pistol mot huvud på mig för att jag ens ska överväga.
Klockan var kring 18-snåret och vagnen var ungefär lika fylld som en indisk industribuss. Fan jag skojar inte när jag säger att människor stack ut genom fönster, hängde på sidorna och låg i drivor på taket. Sånt ser man bara på elvan i rusningstrafik.
Jag tvingade mig in bland alla andra as som antingen är för lata för att gå eller för snåla för att ta bilen. Jag kilades mer eller mindre fast mellan en tant som luktade bingofylla och de ohemula mängder öl hon inhandlat på danmarksfärjan. Vagnen ryckte till så att jag nästan hamnade i missionärsställning över henne och jag kände att mitt humör började lukta svagt av surdeg.
Då knackar någon på min axel och frågar: ”Ska du inte betala?” Va? Vad är det som händer. Shit, Kontrollant? Men nejdå. Där står en man, uppskattningsvis runt 37 år, med irritation i blicken. Jag trodde att han skämtade så jag flinade bara och svarar: ”skojar du eller”. Men det gjorde han inte.
”Så du tycker att du står över samhället?”
”Nä så har jag aldrig sett på saken”
”Hur ser du det då?”
”Som att det inte är värt det utsatta priset”
”Men du åker ändå!?”
”Japp… för jag betalar ibland”
”Det är sådana som du som gör att priserna höjs”
”Nädu, det gör de så bra ändå…”
Längre än så hann vi aldrig. Vagnen var framme vid Stigbergstorget och jag skulle stiga av för at hinna tjuvåka ett par hållplatser med nian. Vilken grej tänkte jag. Har faktiskt aldrig varit med om nåt liknande. Vilket besserwissersvin. Högsta klassens brorduktig. Att konfrontera någon annan så på en tokfull vagn.
Där stod han iklädd grå systemteknikerkostym från Dressman och laptopväska. Ät-så-mycket-du-vill-bufféerna hade börjat ta ut sin rätt och en begynnande flint lyste som ett extra ansikte på den jäveln, trots uppenbara försök till kamouflage. Det är bland de fulaste av syner vill jag lova. När en man vägrar acceptera sitt öde och göra nåt åt det (raka av skiten) utan desperat fönaar och vårdar upp varje litet strå som om det vore hans eget morotsland. Det är såna som han som lipar när de skiter. De hatar tanken på att något lämnar deras kropp.
Folk tittade på oss på vagnen men jag tror fan att det var honom de glodde på. Varför lägger man sig i andras business så? Det är ju jag som får ta konsekvensen vid biljettkontroll. Kan jag då få ta den risken i lugn och ro tack, utan att bli häcklad av en kille som tillbringar sitt dagliga liv i ett bås av ljuddämpat material under lysrörsbelysning.
Det är inte rimligt att förvänta sig att folk ska betala västerländsk taxa för indisk lokaltrafikstandard. Jag kan inte gå med på det.
Tidsångest och dödsjakt
Den passerar fortare ochg fortare. Tiden alltså. Jag börjar förstå min föräldragenerations talesätt. Att tiden går så fort. Jag fattade aldrig det när jag var yngre.
När jag var fjorton förbannade jag mina föräldrar att de planerat så jävla dåligt. Alla kompisar var födda på första halvåret och hade moppe bra långt innan mig. Många hade hunnit tröttna när det var min tur. Nu börjar jag närma mig trenolla och tiden verkar passera i "fast forward". Allting bara susar förbi, vardagar som helg, jag hinner inte med längre. Pang så har ännu ett år gått. Dags att börja fundera lite mer på pensionsfonderna kanske.
Vardagarna avlöser varandra. På fredagen är man i ett töcken. Om det inte är utgång så somnar man framför tv:n tidigt. Sedan är det lördag och innan man hinner blinka har söndagen dragit ner brallorna på en och retas för att det snart är måndag. Ska det vara så?
Helgens stora överraskning var att fyran visade en bronsonrulle i lördags kväll. Jag hade ingen aning men råkade slå på precis i introt. Det är högoktanig lycka för en filmkännare som mig. "Deathhunt" eller "Jagad till vanvett" enligt den svenska översättningen. Det låter nästan bättre på svenska. Tänk att bli jagad till vanvett. Galet. Iallafall spelade Bronson en ensamvarg (oväntat) som räddar en kamphund från en otäck död och får ett gäng bonnläppar efter sig. De kommer upp och ska hämta hunden och ta ut lite oförtjänt hämnd. Bronson svarar med att blåsa skallen av ett par av dem. De flyr men tro inte att det är över. Tvärtom det samlas ihop till det bästa av det bästa - ett posse.
Bronson fattar galoppen och bygger snabbt om sin lilla timmerhydda i bergen till en bunker med skottgluggar i knähöjd. Vi får följa hans noggranna förberedelser när han gräver skyttegravar direkt i sitt jordgolv och jag ryser av förtjusning när han kapar av ett hagelblås. Det vankas blystrid.
Lee Marvin är lagens långa arm (om än en väldigt spritdekad sådan) och leder posset. Med sig har han ett trettiotal skjutglada idioter. Det är väldigt mycket tjat om att de ska skalpera honom men den som sett ett antal bronsonrullar vet att han är en rktig spjuver som inte drar sig för att skära av ansiktet på slödder om nöden kräver. Allt detta för en hund tänker man. Det är trovärdigt.
Bronson betar av en efter en och mobben börjar bli desperat. De skickar fram stans enda "neger" för att slänga ett packe dynamit på verandan som om vore det en morgontidning. Huset förvandlas till kaffeved och nu är det väl ändå över. Icke. Bronson hoppar upp med sitt avsågade hagel i ena handen och ett annat gevär i andra handen. Han är toklack och skjuter hål på en hög svin innan han börjar fly. Det utspelar sig i Kanada vilket innebär att det är svinkallt och en massa snö. Vid detta lag har det utfästs belöningar i olika tidningar så prisjägare lockas att delta i dödsjakten. De tänker jaga honom till vanvett... brrr. Jobbigt läge kan man tycka, men Bronson tar det kool, för han har köpt på sig så mycket ammo att han kan bjuda på skjutfest i ett år om det är så...
Här ungefär är det reklam. Jag är trött så jag gör missen att chansa på att jag klarar av att vila utan att somna. Givetvis går det inte utan jag somnar på soffan med huvudet vilande på armstödet. Jag missar upplösningen och vaknar klockan fem av att min stela nacka kallat in förstärkning. En galen huvudvärk som färgade hela min söndag.
Hej livet! Skönt att det är måndag igen.
När jag var fjorton förbannade jag mina föräldrar att de planerat så jävla dåligt. Alla kompisar var födda på första halvåret och hade moppe bra långt innan mig. Många hade hunnit tröttna när det var min tur. Nu börjar jag närma mig trenolla och tiden verkar passera i "fast forward". Allting bara susar förbi, vardagar som helg, jag hinner inte med längre. Pang så har ännu ett år gått. Dags att börja fundera lite mer på pensionsfonderna kanske.
Vardagarna avlöser varandra. På fredagen är man i ett töcken. Om det inte är utgång så somnar man framför tv:n tidigt. Sedan är det lördag och innan man hinner blinka har söndagen dragit ner brallorna på en och retas för att det snart är måndag. Ska det vara så?
Helgens stora överraskning var att fyran visade en bronsonrulle i lördags kväll. Jag hade ingen aning men råkade slå på precis i introt. Det är högoktanig lycka för en filmkännare som mig. "Deathhunt" eller "Jagad till vanvett" enligt den svenska översättningen. Det låter nästan bättre på svenska. Tänk att bli jagad till vanvett. Galet. Iallafall spelade Bronson en ensamvarg (oväntat) som räddar en kamphund från en otäck död och får ett gäng bonnläppar efter sig. De kommer upp och ska hämta hunden och ta ut lite oförtjänt hämnd. Bronson svarar med att blåsa skallen av ett par av dem. De flyr men tro inte att det är över. Tvärtom det samlas ihop till det bästa av det bästa - ett posse.
Bronson fattar galoppen och bygger snabbt om sin lilla timmerhydda i bergen till en bunker med skottgluggar i knähöjd. Vi får följa hans noggranna förberedelser när han gräver skyttegravar direkt i sitt jordgolv och jag ryser av förtjusning när han kapar av ett hagelblås. Det vankas blystrid.
Lee Marvin är lagens långa arm (om än en väldigt spritdekad sådan) och leder posset. Med sig har han ett trettiotal skjutglada idioter. Det är väldigt mycket tjat om att de ska skalpera honom men den som sett ett antal bronsonrullar vet att han är en rktig spjuver som inte drar sig för att skära av ansiktet på slödder om nöden kräver. Allt detta för en hund tänker man. Det är trovärdigt.
Bronson betar av en efter en och mobben börjar bli desperat. De skickar fram stans enda "neger" för att slänga ett packe dynamit på verandan som om vore det en morgontidning. Huset förvandlas till kaffeved och nu är det väl ändå över. Icke. Bronson hoppar upp med sitt avsågade hagel i ena handen och ett annat gevär i andra handen. Han är toklack och skjuter hål på en hög svin innan han börjar fly. Det utspelar sig i Kanada vilket innebär att det är svinkallt och en massa snö. Vid detta lag har det utfästs belöningar i olika tidningar så prisjägare lockas att delta i dödsjakten. De tänker jaga honom till vanvett... brrr. Jobbigt läge kan man tycka, men Bronson tar det kool, för han har köpt på sig så mycket ammo att han kan bjuda på skjutfest i ett år om det är så...
Här ungefär är det reklam. Jag är trött så jag gör missen att chansa på att jag klarar av att vila utan att somna. Givetvis går det inte utan jag somnar på soffan med huvudet vilande på armstödet. Jag missar upplösningen och vaknar klockan fem av att min stela nacka kallat in förstärkning. En galen huvudvärk som färgade hela min söndag.
Hej livet! Skönt att det är måndag igen.
fredag, december 16, 2005
Jultomten dog 1998
När jag var liten fattade jag ganska tidigt att det inte var den riktiga jultomten som kom hem till oss. Det fanns för många indicier som tydde på att det var en fejksnubbe. Vaffan skulle den riktiga tomten stasha sin päls i morsans och farsans klädkammare för. Likadant med raggisarna och "trällorna" (träskorna). Men det spelade inte så stor roll. Det var spännande ändå och jag insåg det orimliga i att han skulle hinna runt till jordens alla glin med paket.
Jag misstänkte att han var tvunen att hyra in andra snubbar och trodde länge att farsan var en av dem. Bluffen med kvällstidningstricket gick man ju inte på direkt. Vilket pundhuvud skulle år efter år riskera julklappsutdelningen för en GT? Nä, det luktade insider lång väg, men jag lät honom hållas.
Alla andra kids trodde att tomten bodde på Nordpolen men farsan sa att han bodde i Tomteboda, vilket lät ganska rimligt när man bor i Göteborg, är 7 år och har ganska begränsade geografikunskaper. Extra trovärdig var farsan eftersom han jobbade på posten och på sätt och vis faktiskt levererade önskelistorna till den där fete skäggliraren.
Jag minns att jag länge var helt övertygad om att Christer Glenning var den riktiga tomten och att hans jobb på "Trafikmagasinet" bara var ett extraknäck. Ingen klarar sig ett helt år på en enda dagslön. Isåfall skulle tomten debitera en obscen timpeng och Tomteboda skulle vara ett skatteparadis ala Cayman Islands.
Tänk om jag hade fötts 15 år senare och sett Löpsedlarna den där dagen i september -98 "Tomten är död". Kanske därför kidsen nu för tiden känns så fucked up på nåt vis.
R.I.P Chrille.
Och du, oroa dig inte för min önskning, du vet mac powerbook 12", jag antog att det är lurigt att trixa hit den från där du befinner dig nu. Jag hoppades aldrig på riktigt... men kolla om du kan snacka med du vet vem om Fadde och Rosing, punkt tre på min önskelista.
Jag misstänkte att han var tvunen att hyra in andra snubbar och trodde länge att farsan var en av dem. Bluffen med kvällstidningstricket gick man ju inte på direkt. Vilket pundhuvud skulle år efter år riskera julklappsutdelningen för en GT? Nä, det luktade insider lång väg, men jag lät honom hållas.
Alla andra kids trodde att tomten bodde på Nordpolen men farsan sa att han bodde i Tomteboda, vilket lät ganska rimligt när man bor i Göteborg, är 7 år och har ganska begränsade geografikunskaper. Extra trovärdig var farsan eftersom han jobbade på posten och på sätt och vis faktiskt levererade önskelistorna till den där fete skäggliraren.
Jag minns att jag länge var helt övertygad om att Christer Glenning var den riktiga tomten och att hans jobb på "Trafikmagasinet" bara var ett extraknäck. Ingen klarar sig ett helt år på en enda dagslön. Isåfall skulle tomten debitera en obscen timpeng och Tomteboda skulle vara ett skatteparadis ala Cayman Islands.
Tänk om jag hade fötts 15 år senare och sett Löpsedlarna den där dagen i september -98 "Tomten är död". Kanske därför kidsen nu för tiden känns så fucked up på nåt vis.
R.I.P Chrille.
Och du, oroa dig inte för min önskning, du vet mac powerbook 12", jag antog att det är lurigt att trixa hit den från där du befinner dig nu. Jag hoppades aldrig på riktigt... men kolla om du kan snacka med du vet vem om Fadde och Rosing, punkt tre på min önskelista.
torsdag, december 15, 2005
Julpaddan
Jag blir inte klok på världen längre. Den har blivit galen.
Inget år har kantats av så mycket naturkatastrofer, temperaturen är mildare än den någonsin varit i december månad och Paddan ( för nytillkomna läsare: en kassörska på hemköp) har blivit trevlig.
Kan det vara julen? Julpadda? Knappast troligt va.
Det är ingen idé att spekulera i de första punkterna men det här med att Paddan plötsligt bemöter mig vänligt luktar fisk lång väg. Det finns inte tillräckligt mycket pepparkakor på jordklotet för att dra upp henne på pluslistan. Trots det så log hon häromdagen när jag handlade och inte sitt karaktäristiska "mad-padd-leende" utan ett äkta. Inte minsta tjafs när jag fipplade i växelpengarna i deras cashguard (det brukar få igång henne rätt bra annars). Slutligen inga dryga gliringar ens när jag av min förstummelse glömde varorna på bandet och kom på mig själv först utanför butiken.
Jag fattar ingenting. Håller Paddan på med nåt sjukt mindtrick? Trevlig, otrevlig, supertrevlig, backfist typ. Nåt är det helt klart.
Hmmm... om inte... jag tyckte mig se en ny kille därnere häromdagen. Troligen praoelev. En liten spädis hur som helst. Han hade precis samma vettskrämda blick som Jon Voight i "Den sista färden". Tänk om paddan går loss med banjomusiken efter stängningsdags. Jag kan riktigt se framför mig hur paddan spänt upp honom med kedjor i charken. Hon iklädd sitt gröna förkläde och gummihandskar, skrikande "squeal like a pig boy" följt av ett mullrande skratt, innan hon ger honom en omgång han sent ska glömma.
Klart att hon kan kosta på sig att vara soft mot mig nu helt plötsligt, om hon får leva ut sina sjuka fantasier på annat håll. Stackars kille - efter en sådan upplevelse repar man sig nog aldrig.
Men som sagt, det är ju ren spekulation från min sida förstås.
Inget år har kantats av så mycket naturkatastrofer, temperaturen är mildare än den någonsin varit i december månad och Paddan ( för nytillkomna läsare: en kassörska på hemköp) har blivit trevlig.
Kan det vara julen? Julpadda? Knappast troligt va.
Det är ingen idé att spekulera i de första punkterna men det här med att Paddan plötsligt bemöter mig vänligt luktar fisk lång väg. Det finns inte tillräckligt mycket pepparkakor på jordklotet för att dra upp henne på pluslistan. Trots det så log hon häromdagen när jag handlade och inte sitt karaktäristiska "mad-padd-leende" utan ett äkta. Inte minsta tjafs när jag fipplade i växelpengarna i deras cashguard (det brukar få igång henne rätt bra annars). Slutligen inga dryga gliringar ens när jag av min förstummelse glömde varorna på bandet och kom på mig själv först utanför butiken.
Jag fattar ingenting. Håller Paddan på med nåt sjukt mindtrick? Trevlig, otrevlig, supertrevlig, backfist typ. Nåt är det helt klart.
Hmmm... om inte... jag tyckte mig se en ny kille därnere häromdagen. Troligen praoelev. En liten spädis hur som helst. Han hade precis samma vettskrämda blick som Jon Voight i "Den sista färden". Tänk om paddan går loss med banjomusiken efter stängningsdags. Jag kan riktigt se framför mig hur paddan spänt upp honom med kedjor i charken. Hon iklädd sitt gröna förkläde och gummihandskar, skrikande "squeal like a pig boy" följt av ett mullrande skratt, innan hon ger honom en omgång han sent ska glömma.
Klart att hon kan kosta på sig att vara soft mot mig nu helt plötsligt, om hon får leva ut sina sjuka fantasier på annat håll. Stackars kille - efter en sådan upplevelse repar man sig nog aldrig.
Men som sagt, det är ju ren spekulation från min sida förstås.
Tomten är röd och snuten är blå
December är en helt okej månad för att vara vinter tycker jag. Jag verkligen gillar julstämningen som infinner sig vid första advent och håller i sig till det vankas dopp i grytan. Lussebullar, glöggkvällar, peppisar (obs: inte internatskolevarianten) och allmänt mys. Det känns desutom inte lika djävulskt och mörkt när hela stan smyckats med julbelysning. Nästan hela stan klär vackert i ljus men det finns ett undantag. Avenyn. Göteborgs stolta paradgata.
Det är konstigt hur all skit lyckas samlat på ett ställe egentligen. De sämsta krogarna (det i sin tur det grövsta krogvåldet), den jobbigaste infrastrukturen och nu den värsta belysningen i världen. Någon på stadsplaneringskontoret verkar gå på knark, eller så har denne någon bara en sjuk fetish för snutparader, för hela avenyn är klädd i neonblått, stickande ljus.
Vad är det för saddosvin som klubbade igenom beslutet att sätta upp ljus som bränner väck ens näthinna vid en hundradels anblick, var i svetslågan finns julstämningen och sedan när blev grisblå (läs polissirensblå) en julfärg? Troligen dras det redan nu upp planer för att koppla på stroboskopfunktion till nästa år. Kanske en batmanlampa med kurtohlssonshablon som topping på korven. Bara för att få till den där lilla extra julstämningen som är så skön.
Vad är det för fel på vanligt vitt ljus eller, för all del, ett red light district en gång om året? Många frågor blir det.
Fast det är klart nu kan man ju se Avenyn från månen också. Alltid något.
Det är konstigt hur all skit lyckas samlat på ett ställe egentligen. De sämsta krogarna (det i sin tur det grövsta krogvåldet), den jobbigaste infrastrukturen och nu den värsta belysningen i världen. Någon på stadsplaneringskontoret verkar gå på knark, eller så har denne någon bara en sjuk fetish för snutparader, för hela avenyn är klädd i neonblått, stickande ljus.
Vad är det för saddosvin som klubbade igenom beslutet att sätta upp ljus som bränner väck ens näthinna vid en hundradels anblick, var i svetslågan finns julstämningen och sedan när blev grisblå (läs polissirensblå) en julfärg? Troligen dras det redan nu upp planer för att koppla på stroboskopfunktion till nästa år. Kanske en batmanlampa med kurtohlssonshablon som topping på korven. Bara för att få till den där lilla extra julstämningen som är så skön.
Vad är det för fel på vanligt vitt ljus eller, för all del, ett red light district en gång om året? Många frågor blir det.
Fast det är klart nu kan man ju se Avenyn från månen också. Alltid något.
onsdag, december 14, 2005
Den vilda klappjakten
Igår var jag inne i centrum och handlade julisar. Jag har aldrig klarat av det i sådan god tid förut. Det brukar alltid bli till att springa runt men panikskräck i ögonen och armbåga mig fram bland alla andra sistaminutenhandlare, wrestla till mig det där jävla fotbadet med massagefunktion, knäcka rygg för den där parfymen och få hatblick när visakortssystemet kollapsar lagom till min tur.
Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag har sett fram emot det där julklappshades med sräckblandad förtjusning i år och jag gjorde till och med ett försök att komma in i stressen redan i lördags. Jag blev nedröstad med veto och blev lite besviken eftersom mina klappar skulle bli inhandlade utan svett, tårar och ångest denna gång. Vi (D) bestämde att vi skulle åka in på tisdagseftermiddagen istället, en hel vecka innan gatloppet sätter fart på riktigt. Jag blev lätt modstulen för det känns inte lika gediget när man inte har tornerspelat på liv osh död om sina gåvor.
Men min familj kan koola ner. När jag väl lättade på lädret för att börja köpa loss var min adrenalinnivå på toknivå och mitt humör låg och lurade på en lövtunn yta över vad en man klarar av innan helvetet bryter lös. Ett litet misstag till från någon och det hade stått om mig i tidningen imorgon. Jag kamouflerade det dock väl för jag ville inte dra in D i mitt mörker. Då hade det kunnat bli riktigt fult.
Det började med att alla vagnjävlar var av gammal modell. Det hatar jag i vanliga fall (det problemet kräver eget inlägg. återkommer om det) men dessutom är de inte kompatibla med Juniorettes barnvagn. Man kommer knappt på så där står jag på hållplatsen och laddar upp medan vagn efter vagn passerar.
När tredje vagnen vägrade vara ny så krängde jag mig på i alla fall och sedan började det. Föraren var antingen en kille som smuttat lite väl mycket på glöggen eller ett nötjobb som snott vagnen. Det borde vara minst spöstraff på att köra så hackigt. Inte mindre än fem personer höll på att ramla över barnvagnen vid start och inbromsning. Jag höll själv på att ramla av vagnen på järntorget. Hade någon rånmördat föraren just då hade jag applåderat och hissat flagg.
Nästa incident inträffade i första butiken. Jag gick och sonderade terräng, på jakt efter just den där klappen jag var ute efter. Jag frågar och hittar och börjar småflukta lite. Då kommer en hurtbullemamma med sin stora feta barnvagn och klämmer fast mig mellan kassan och ett bord med sköra prylar. Hon pustar och suckar och frågar med stor irritation om jag kan flytta på mig. "Om du tar det lugnt så kan jag ställa min vagn åt sidan..." försöker jag men blir avbruten "Vaddå lugnar mig jag är lugn, flytta på dig". Behöver jag säga vad jag tänkte då.
Den subban kommer där med sin jävla lantisvagn och plöjer runt som att det var sin åker hon skulle harva. Sedan försöker hon med fultricket att göra en omkörning på insidan och snärjer in sin SUV till vagn i min. Kilar fast oss. Och så är det mitt fel. Jag gapar och stirrar, tror knappt att det är sant. Far, far det är bönner i affären.
Sedan flöt det på och klappar inhandlades på löpande band. Jag ljusnade i sinnet när vi beslöt att vi skulle avsluta med en dubbel E på Il Centro - tveklöst bästa kaffet i stan - kanske bäst i landet. Men så kom vi till Åhléns och det är ju allmänt känt att de kvoterar in värdelösa människor för att få en jämn nivå. Jag skulle köpa en bok. "Låt den rätte komma in", en av de mest omtalade böckerna i år och mycket bra. Jag letar och letar men Åhlens har ett helt eget system för att sortera in böcker så jag frågade i kassan. Då blir jag men blev hänvisad till informationen. Bara en sådan grej.
Informationstjejen var en rödhårig flicka med yppig byst och hum-hum-läppar. En jättefin tjej men hon visste ingenting. Hon har aldrig hört talas om boken och än mindre författaren. Kön växer bakom mig medan hon bläddrar i "datan". Men nä, hon hittar ingenting. Skulle jag fråga om hon kunde säga namnet på EN författare hade hon troligen sagt "Henry Mankell?". Jag får lust att bara gå men kan inte med, för hennes skull. Hon går ut till hyllorna och letar och jag följer med. Det slutar med att jag hittar den under engelsk spänningslitteratur. Hmmm... Jag bestämmer mig för att köpa boken på adlibris istället.
... Men kaffet var gott.
Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag har sett fram emot det där julklappshades med sräckblandad förtjusning i år och jag gjorde till och med ett försök att komma in i stressen redan i lördags. Jag blev nedröstad med veto och blev lite besviken eftersom mina klappar skulle bli inhandlade utan svett, tårar och ångest denna gång. Vi (D) bestämde att vi skulle åka in på tisdagseftermiddagen istället, en hel vecka innan gatloppet sätter fart på riktigt. Jag blev lätt modstulen för det känns inte lika gediget när man inte har tornerspelat på liv osh död om sina gåvor.
Men min familj kan koola ner. När jag väl lättade på lädret för att börja köpa loss var min adrenalinnivå på toknivå och mitt humör låg och lurade på en lövtunn yta över vad en man klarar av innan helvetet bryter lös. Ett litet misstag till från någon och det hade stått om mig i tidningen imorgon. Jag kamouflerade det dock väl för jag ville inte dra in D i mitt mörker. Då hade det kunnat bli riktigt fult.
Det började med att alla vagnjävlar var av gammal modell. Det hatar jag i vanliga fall (det problemet kräver eget inlägg. återkommer om det) men dessutom är de inte kompatibla med Juniorettes barnvagn. Man kommer knappt på så där står jag på hållplatsen och laddar upp medan vagn efter vagn passerar.
När tredje vagnen vägrade vara ny så krängde jag mig på i alla fall och sedan började det. Föraren var antingen en kille som smuttat lite väl mycket på glöggen eller ett nötjobb som snott vagnen. Det borde vara minst spöstraff på att köra så hackigt. Inte mindre än fem personer höll på att ramla över barnvagnen vid start och inbromsning. Jag höll själv på att ramla av vagnen på järntorget. Hade någon rånmördat föraren just då hade jag applåderat och hissat flagg.
Nästa incident inträffade i första butiken. Jag gick och sonderade terräng, på jakt efter just den där klappen jag var ute efter. Jag frågar och hittar och börjar småflukta lite. Då kommer en hurtbullemamma med sin stora feta barnvagn och klämmer fast mig mellan kassan och ett bord med sköra prylar. Hon pustar och suckar och frågar med stor irritation om jag kan flytta på mig. "Om du tar det lugnt så kan jag ställa min vagn åt sidan..." försöker jag men blir avbruten "Vaddå lugnar mig jag är lugn, flytta på dig". Behöver jag säga vad jag tänkte då.
Den subban kommer där med sin jävla lantisvagn och plöjer runt som att det var sin åker hon skulle harva. Sedan försöker hon med fultricket att göra en omkörning på insidan och snärjer in sin SUV till vagn i min. Kilar fast oss. Och så är det mitt fel. Jag gapar och stirrar, tror knappt att det är sant. Far, far det är bönner i affären.
Sedan flöt det på och klappar inhandlades på löpande band. Jag ljusnade i sinnet när vi beslöt att vi skulle avsluta med en dubbel E på Il Centro - tveklöst bästa kaffet i stan - kanske bäst i landet. Men så kom vi till Åhléns och det är ju allmänt känt att de kvoterar in värdelösa människor för att få en jämn nivå. Jag skulle köpa en bok. "Låt den rätte komma in", en av de mest omtalade böckerna i år och mycket bra. Jag letar och letar men Åhlens har ett helt eget system för att sortera in böcker så jag frågade i kassan. Då blir jag men blev hänvisad till informationen. Bara en sådan grej.
Informationstjejen var en rödhårig flicka med yppig byst och hum-hum-läppar. En jättefin tjej men hon visste ingenting. Hon har aldrig hört talas om boken och än mindre författaren. Kön växer bakom mig medan hon bläddrar i "datan". Men nä, hon hittar ingenting. Skulle jag fråga om hon kunde säga namnet på EN författare hade hon troligen sagt "Henry Mankell?". Jag får lust att bara gå men kan inte med, för hennes skull. Hon går ut till hyllorna och letar och jag följer med. Det slutar med att jag hittar den under engelsk spänningslitteratur. Hmmm... Jag bestämmer mig för att köpa boken på adlibris istället.
... Men kaffet var gott.
Pelle och Kerstin - Aftonblaskans stolthet
Jag erkänner!
Jag har inte slutat läsa Aftonbladet helt. Ibland kan jag inte låta bli. Inte för att lockas av era löpsedlar, inte för att jag är intresserad utan för att jag börjat gilla att förakta eran sjuka blaska. Jag har valt ut Aftonbladet till mitt massmediala hatobjekt numero uno. Bara för att ni är ALLRA sämst.
Idag skrek era svarta rubriker ut att "Svullos manager" sparkade ner en gäst efter sin egen fest. Ansvariga är skjutjärnsreportrarna Pelle Tagesson och Kerstin Danielsson. När man tittade närmre ser man en bild på mannen med världens smutsigaste själ (om han ens har någon) Michael Brinkenstjärna. Det är så lågt att jag tappade andan för en stund.
Det finns tydligen inget som är äckligt nog att sälja lösnummer på. Brinkenstjärna är nog ett större namn på löpet än "Svullo" någonsin varit, men med ett självmord färskt i minnet blir det rena godispåsen att fläka ut i Micke Dubois namn. Brinkenstjärna har väl inte varit särskilt aktiv agent åt Micke Dubois på tio år, men det dög gott åt gamarna på Aftonblaskan.
Pelle och Kerstin. Ni känns ungefär lika seriösa som de som skickar in sina historier till Aktuell Rapport och Fibban. Ni vet de där killarna som skriver om hur de knullade grannfrun i familjens bastu när de var sexton år. Eller de där tjejerna som skrev om hur de blev tagna av ett helt lärarkollegie för att höja sina betyg. Sorry, jag menar inte att nedvärdera honorarförfattare men jag kan inte komma på en bättre jämförelse just nu.
Självklart utspelade sig hela "intermezzot" på Valand här i Göteborg. DET stället bönnerna åker till för att rulla hatt och svina. Stans största svinställe, där passar han bra "Brinken", mannen som lever på att turnera i bonnhålor med förbrukade dokusåpisar på olika spritjippon.
Iallafall så undrar jag om ni, Pelle och Kerstin, känner er stolta över ert hantverk? Var det ni själva som kom på den finurliga rubriken? Skulle ni sälja era egna barn för ett löp till?
Det skulle ni va?
Jag har inte slutat läsa Aftonbladet helt. Ibland kan jag inte låta bli. Inte för att lockas av era löpsedlar, inte för att jag är intresserad utan för att jag börjat gilla att förakta eran sjuka blaska. Jag har valt ut Aftonbladet till mitt massmediala hatobjekt numero uno. Bara för att ni är ALLRA sämst.
Idag skrek era svarta rubriker ut att "Svullos manager" sparkade ner en gäst efter sin egen fest. Ansvariga är skjutjärnsreportrarna Pelle Tagesson och Kerstin Danielsson. När man tittade närmre ser man en bild på mannen med världens smutsigaste själ (om han ens har någon) Michael Brinkenstjärna. Det är så lågt att jag tappade andan för en stund.
Det finns tydligen inget som är äckligt nog att sälja lösnummer på. Brinkenstjärna är nog ett större namn på löpet än "Svullo" någonsin varit, men med ett självmord färskt i minnet blir det rena godispåsen att fläka ut i Micke Dubois namn. Brinkenstjärna har väl inte varit särskilt aktiv agent åt Micke Dubois på tio år, men det dög gott åt gamarna på Aftonblaskan.
Pelle och Kerstin. Ni känns ungefär lika seriösa som de som skickar in sina historier till Aktuell Rapport och Fibban. Ni vet de där killarna som skriver om hur de knullade grannfrun i familjens bastu när de var sexton år. Eller de där tjejerna som skrev om hur de blev tagna av ett helt lärarkollegie för att höja sina betyg. Sorry, jag menar inte att nedvärdera honorarförfattare men jag kan inte komma på en bättre jämförelse just nu.
Självklart utspelade sig hela "intermezzot" på Valand här i Göteborg. DET stället bönnerna åker till för att rulla hatt och svina. Stans största svinställe, där passar han bra "Brinken", mannen som lever på att turnera i bonnhålor med förbrukade dokusåpisar på olika spritjippon.
Iallafall så undrar jag om ni, Pelle och Kerstin, känner er stolta över ert hantverk? Var det ni själva som kom på den finurliga rubriken? Skulle ni sälja era egna barn för ett löp till?
Det skulle ni va?
tisdag, december 13, 2005
Sony Ericsson
Borde ta ett allvarligt snack med den som är ytterst anasvarig för användbarheten i sina telefoner. Förut har de använt den snillrika no-knappen för att slå på/stänga av telefonen. Nu gränssnittet. Three strikes, then you're out.
Varje gång jag ska skicka ett sms så väljer jag "Meddelande - Skriv nytt" varpå jag får upp en meny med tre alternativ.
Jag skulle tro att man i 95% av fallen vill skicka ett sms men trots det så står MMS som första alternativ. Ok, jag fattar. Bokstavsordning. Men det är ändå mycket irriterande att när man överilar sig och trycker i förhand alltid hamnar på mms-alternativet.
Gnällig? Visst, men jag tycker det är så jobbigt när produkter som kostar mycket pengar kommit till på en bakfylla.
Varje gång jag ska skicka ett sms så väljer jag "Meddelande - Skriv nytt" varpå jag får upp en meny med tre alternativ.
Jag skulle tro att man i 95% av fallen vill skicka ett sms men trots det så står MMS som första alternativ. Ok, jag fattar. Bokstavsordning. Men det är ändå mycket irriterande att när man överilar sig och trycker i förhand alltid hamnar på mms-alternativet.
Gnällig? Visst, men jag tycker det är så jobbigt när produkter som kostar mycket pengar kommit till på en bakfylla.
måndag, december 12, 2005
Manifest mot valfriheten
Vi lever i ett fritt land heter det men är vi verkligen det? Vi är så fria att vi blivit fångar i vår egen valfrihet. Hur pass paradoxala får livets spratt egentligen bli? Det är bara måndag och veckan har knappt hunnit börja, ändå är jag redan veckoslutstrött.
Jag är trött för att jag valt en ny telefonoperatör IGEN. För vilken gång i ordningen har jag inte en aning om. Jag är trött för att jag inte ens är säker på vilken elleverantör jag har längre eftersom en ny ringer varje vecka med sina erbjudande ingen kan motstå. Jag är trött för att jag nog har funderat mer på pensionspengar och fondplacering än mina mor- och farföräldrars generation har gjort sammantaget. Jag ingen aning om vilka försäkringar jag har eller vad de ens täcker. Troligen inte tillräckligt så lika bra att gardera med en till.
Varje dag är det nya val som ska göras. Det bästa är mobiltelefoni. Först operatörsval, därefter skall den tjänst som passar ens behov bäst utses och inte att förglömma vilken telefonmodell. Bara det är en veckas jobb. All valfrihet har drivit mig så långt att jag knappt klarar av att välja vilket alternativ på en lunchmeny jag vill ha. Vilket är mest fördelaktigt? Vilket ger maximal avkastning på lång sikt, i form av bibehållen energi kontra ekonomisk belastning. Ska jag gå på det mest näringsberikade alternativet eller välja det som är gott helt enkelt?
Det är omöjligt att slappa framför tv:n längre. För tänk om det är nåt bättre på en annan kanal. Fast det går ju inget bra. Kanske ska välja några nya kanaler? Varsågod här har du trehundra. Välj nu då för fan din bleke Svensson.
Att bara ta en fika har blivit ett projekt. Latte, Macchiato, Frappuccino, Cappuccino, Lapsang, Earl grey eller något med cream. Det råder hausse på valbörsen och jag håller på att gå nötter. Utbudet håller på att kväva oss med nya budskap varje dag.
Det är lätt att skratta när man pratar om den tid, för inte alls så längesedan, när byråkrati och gråsosseanda alltid stod överst på menyn. En epok som har kommit att kallas DDR-Sverige. Hånfullt föraktar vi vår smutsiga och toppstyrda historia men jag börjar misstänka att fler med mig i hemlighet saknar den tiden. Iallafall i teorin. Allting var uppdelat i antingen eller och inte nedplockat i molekylnivå som nu. Jag minns när det var hårdrock eller synth, kaffe eller te, telefonen i köket eller telefonen i hallen. När det var ettan eller tvåan och Perstorp eller furu. Det mina damer och herrar, var en valfrihet som inte tog över ens liv.
Jag är inte kommy men jag börjar ärligt talat sakna statliga monopol. Tacka vet jag Televerket och Postverket. När något gick fel visste man åtminstone vem man skulle hata. Vi har kommit att drabbas av en vansinnig tidsinflation. Vår valfrihet håller oss gisslan i sitt ekorrhjul.
Ironiskt.
Jag är trött för att jag valt en ny telefonoperatör IGEN. För vilken gång i ordningen har jag inte en aning om. Jag är trött för att jag inte ens är säker på vilken elleverantör jag har längre eftersom en ny ringer varje vecka med sina erbjudande ingen kan motstå. Jag är trött för att jag nog har funderat mer på pensionspengar och fondplacering än mina mor- och farföräldrars generation har gjort sammantaget. Jag ingen aning om vilka försäkringar jag har eller vad de ens täcker. Troligen inte tillräckligt så lika bra att gardera med en till.
Varje dag är det nya val som ska göras. Det bästa är mobiltelefoni. Först operatörsval, därefter skall den tjänst som passar ens behov bäst utses och inte att förglömma vilken telefonmodell. Bara det är en veckas jobb. All valfrihet har drivit mig så långt att jag knappt klarar av att välja vilket alternativ på en lunchmeny jag vill ha. Vilket är mest fördelaktigt? Vilket ger maximal avkastning på lång sikt, i form av bibehållen energi kontra ekonomisk belastning. Ska jag gå på det mest näringsberikade alternativet eller välja det som är gott helt enkelt?
Det är omöjligt att slappa framför tv:n längre. För tänk om det är nåt bättre på en annan kanal. Fast det går ju inget bra. Kanske ska välja några nya kanaler? Varsågod här har du trehundra. Välj nu då för fan din bleke Svensson.
Att bara ta en fika har blivit ett projekt. Latte, Macchiato, Frappuccino, Cappuccino, Lapsang, Earl grey eller något med cream. Det råder hausse på valbörsen och jag håller på att gå nötter. Utbudet håller på att kväva oss med nya budskap varje dag.
Det är lätt att skratta när man pratar om den tid, för inte alls så längesedan, när byråkrati och gråsosseanda alltid stod överst på menyn. En epok som har kommit att kallas DDR-Sverige. Hånfullt föraktar vi vår smutsiga och toppstyrda historia men jag börjar misstänka att fler med mig i hemlighet saknar den tiden. Iallafall i teorin. Allting var uppdelat i antingen eller och inte nedplockat i molekylnivå som nu. Jag minns när det var hårdrock eller synth, kaffe eller te, telefonen i köket eller telefonen i hallen. När det var ettan eller tvåan och Perstorp eller furu. Det mina damer och herrar, var en valfrihet som inte tog över ens liv.
Jag är inte kommy men jag börjar ärligt talat sakna statliga monopol. Tacka vet jag Televerket och Postverket. När något gick fel visste man åtminstone vem man skulle hata. Vi har kommit att drabbas av en vansinnig tidsinflation. Vår valfrihet håller oss gisslan i sitt ekorrhjul.
Ironiskt.
söndag, december 11, 2005
En meter öl
I fredags skulle vi gå ut på stans hårdaste svartklubb, Truckstop Alaska (en helt egen historia), nere i Majnabbehamnen . Innan vi gick dit bestämde vi att vi skulle förfriska oss på Chapmans stolthet "Jeffreys". Jag har tidigare dömt ut det stället totalt som ett av de sunkigaste ställena i stan. Där skådas mysbrallor, jagckvegas och grejer men jag måste erkänna att det var rätt trevligt. Man kan sammanfatta det som att gästerna må vara drägg men personalen är supertrevlig.
I alla fall så satt vi och drack stora starköl för 24kr och hade det ganska gemytligt när en kompis pekade över min axel och sa med upphetsning i rösten: "Titta, en meter öl". Jag fattade inget och stirrade in i baren men han syftade på två sorgliga gubbar vid ett bord alldeles intill baren. Mitt på bordet hade de en ordentlig pjäs. Ett stort glasrör med tappkranar och sjukt mycket öl i. Det såg ut som en gigantisk crackpipa och männen hade den där malliga "kolla-här-vi-handlar-öl-per-meter-fan-vad-vi-är-mäktiga-blicken".
Det är bland det sjukaste påhitt en pub kan hitta på och det stinker tysk oktoberfestival om hela grejen. Vi började spekulera lite kring vad drivkraften ligger i att beställa in en obscen mängd av den gyllene drycken på en gång? De har ju bordsservering för fan. Det är inte så att ölen kommer ta slut, det råder inte ransonering och så jobbigt är det inte att servitrisen kommer och tar upp fler beställningar. Det måste vara något annat.
Vi kom fram till att det måste vara när man vill sticka ut och göra något galet. Skilja sig ur mängden. Arbetarhakens motsvarighet till Stureplans statusfaktor. Istället för att beställa in en flaska Cristal för åtta kakor i lådan så köper man in "En meter öl". Det är att äga fett liksom.
Jag tror inte jag kan komma på en endaste poäng med att köpa in enmetersöl med egna tappkranar, men det hade varit jävligt kul att se vad de säger om man skulle sitta ensam en halvtimme innan stängning.
"Nu tar vi sista beställningen"
"Ok, jag tar en meter öl här tack"
I alla fall så satt vi och drack stora starköl för 24kr och hade det ganska gemytligt när en kompis pekade över min axel och sa med upphetsning i rösten: "Titta, en meter öl". Jag fattade inget och stirrade in i baren men han syftade på två sorgliga gubbar vid ett bord alldeles intill baren. Mitt på bordet hade de en ordentlig pjäs. Ett stort glasrör med tappkranar och sjukt mycket öl i. Det såg ut som en gigantisk crackpipa och männen hade den där malliga "kolla-här-vi-handlar-öl-per-meter-fan-vad-vi-är-mäktiga-blicken".
Det är bland det sjukaste påhitt en pub kan hitta på och det stinker tysk oktoberfestival om hela grejen. Vi började spekulera lite kring vad drivkraften ligger i att beställa in en obscen mängd av den gyllene drycken på en gång? De har ju bordsservering för fan. Det är inte så att ölen kommer ta slut, det råder inte ransonering och så jobbigt är det inte att servitrisen kommer och tar upp fler beställningar. Det måste vara något annat.
Vi kom fram till att det måste vara när man vill sticka ut och göra något galet. Skilja sig ur mängden. Arbetarhakens motsvarighet till Stureplans statusfaktor. Istället för att beställa in en flaska Cristal för åtta kakor i lådan så köper man in "En meter öl". Det är att äga fett liksom.
Jag tror inte jag kan komma på en endaste poäng med att köpa in enmetersöl med egna tappkranar, men det hade varit jävligt kul att se vad de säger om man skulle sitta ensam en halvtimme innan stängning.
"Nu tar vi sista beställningen"
"Ok, jag tar en meter öl här tack"
fredag, december 09, 2005
Samlagssystem
Jag fick just höra att svenska par i genomsnitt har samlag 1,8 gånger per vecka. Det betyder att man har oddsen på sin sida en gång (helgardering) och ytterligare en gång är jävligt nära (krysstvåa).
Årets kvinna
Nu skall här koras tyckte Aftonbladet och valde ut tio lämpliga kandidater. Linda Rosing är en av dem... hahahahaaaaee, eller det är inte på skoj?
Om hon blir årets kvinna så flyttar jag fan till en vulgoetta på Hisingen. Så stark tilltro har jag till svenska folket.
En kul bonus är att en av kandidaterna är playmaten Tiina Rosenberg. Sida vid sida med BB-Linda.
Om hon blir årets kvinna så flyttar jag fan till en vulgoetta på Hisingen. Så stark tilltro har jag till svenska folket.
En kul bonus är att en av kandidaterna är playmaten Tiina Rosenberg. Sida vid sida med BB-Linda.
torsdag, december 08, 2005
Inget går upp mot ett skönt gammalt posse
Jag har funderat lite på vad jag skulle vilja jobba med om jag fick välja, men jag kan faktiskt inte komma på ett endaste riktigt drömjobb. Själva ordet drömjobb känns absurt eftersom dröm och jobb känns helt oförenliga nu för tiden. Det var helt enkelt bättre förr.
När jag var liten fantiserade jag om att bli cowboy (min realistiska dröm var ju posten men fantasierna låg hos vilda västerns hårdingar). Det verkade så mäktigt. Alltså inte någon satans Texas hillbillyboy utan en riktigt hård lirare. Typ som Zeb Macahan. Rida runt och vara lite allmänt laglös. Dricka sprit på saloon, slåss, ligga med promiskuösa flickor och fuska i poker. Kanske ta en duell då och då för att göra upp. Men bäst av allt, dra ihop ett posse.
Det verkade vara det bästa. När det arrangerades ett "posse", ett tvättäkta uppbåd som gav sig ut på uppdrag. Kan det bli bättre liksom? Ett gäng jävligt tajta polare som rider runt i oljerock, hatt och boots. Sitta runt lägerelden och smida planer och kampa lite under bar himmel. Håll med om att jaga boskapstjuvar känns bra mycket mäktigare än att jobba på kontor och slösurfa. Det dras ihop alldeles för få uppbåd nu för tiden.
För varje generation som föds upp försvagas världen. Tappar kvalitè. Det närmsta vi kommer att uppleva ett riktigt posse nuförtiden är "afterwork" med vänner. Det är inte dåligt det men det klår knappast ett klassiskt westernposse.
När jag var liten fantiserade jag om att bli cowboy (min realistiska dröm var ju posten men fantasierna låg hos vilda västerns hårdingar). Det verkade så mäktigt. Alltså inte någon satans Texas hillbillyboy utan en riktigt hård lirare. Typ som Zeb Macahan. Rida runt och vara lite allmänt laglös. Dricka sprit på saloon, slåss, ligga med promiskuösa flickor och fuska i poker. Kanske ta en duell då och då för att göra upp. Men bäst av allt, dra ihop ett posse.
Det verkade vara det bästa. När det arrangerades ett "posse", ett tvättäkta uppbåd som gav sig ut på uppdrag. Kan det bli bättre liksom? Ett gäng jävligt tajta polare som rider runt i oljerock, hatt och boots. Sitta runt lägerelden och smida planer och kampa lite under bar himmel. Håll med om att jaga boskapstjuvar känns bra mycket mäktigare än att jobba på kontor och slösurfa. Det dras ihop alldeles för få uppbåd nu för tiden.
För varje generation som föds upp försvagas världen. Tappar kvalitè. Det närmsta vi kommer att uppleva ett riktigt posse nuförtiden är "afterwork" med vänner. Det är inte dåligt det men det klår knappast ett klassiskt westernposse.
onsdag, december 07, 2005
PRO - en smutsig täckmantel
Tidigare idag var jag på promenix och rörde mig ner mot Chapmans torg. Jag tänkte att en fulkaffe takeaway från konditoriet kunde lindra min dystra sinnesstämning. Men min självbevarelsedrift fick mig att vända hem igen, som en hund med svansen mellan benen. Ett livsfarligt gäng har tagit över allt där nere nu. Otäckt som fan faktiskt.
När jag kom ner fattade jag direkt att jag var på fiendemark. Vid mittbordet satt en snubbe som jag känner igen från PRO:s propagandaflygblad som hänger i trappuppgångar och vid affärer. Han gav mig en blick innan jag ens kommit in som talade om att ”här har du inget att hämta junior, detta är vårt ställe nu”. Jag har naiv som jag är trott att PRO står för Pensionärernas Riksorganisation men har nu fattat att det står för Pensionärernas Rekryteringsorgan och att det är här de värvar nya medlemmar till sitt gäng.
Gubben som jag misstänker är gängledare är en liten satt snubbe med fiskarskägg och gubbkeps. Han bär alltid slick täckjacka utan detaljer (bra vid handgemäng i närkamp) och beige byxor med pressveck. Stilig men farlig. Han röker pipa och luktar fan. Jag har flera gånger hört honom skrocka som en pirat och berätta om när han var på ”sjön”. När en gubbe säger sjön och menar havet, då vet man att han är en hård jävel. Han hänger ALLTID på torget. Vanligtvis vid deras högkvarter "Majträffen" men ibland på hörnet vid Baloo livs. Där har han bra överblick över sin truppstyrka.
I Majorna är det varken Hells Angels eller Brödraskapet som står för fiolerna. Inte något ungdomsgäng heller. Här är det Pensionärsligan som styr den undre världen och i viss mån även den övre. Jag har tidigare lagt märke till olika gängbildningar som Sjöbusarna, Rallarna, Pantrarna (kvinnsen) och Gamla Majpôjkar men de verkar ha smält samman till en stor enad och familj nu. Ledaren har stor makt och messar man med honom så gör han livet surt för en med en enkel fingerknäppning om han är på det humöret. Pensionärsligan kontrollerar stora delar av Majorna men störst inflytande har de mellan Chapmans torg och Stigbergstorget. Själv har jag känt på deras vrede ett flertal gånger. Jag vet att ledaren beordrat murbildning i spelbutiken så att jag missat vagnen, inte bara en gång. Missta aldrig sånt med sölighet på grund av hög ålder. Likaså ligger ledaren bakom terroristaktioner som PTPT (Plötslig Tokträngsel På Trean) och OOU (Ockupation av Offentligt Utrymme) där de helt sonika tar upp all yta i form av parkbänkar, boulbanor, övergångsställen etc.
Att det obemärkt har kunnat växa och bli så sjukt organiserat är för att de utnyttjat våra fördomar om dem som lite avdankade medborgare. Deras gnäll och virrighet har vi smålett åt som om vore de senila eller omyndiga. De har levt på sin offerstatus och har arbetat i tysthet. Trots att vi ofta sett lappar om tedans och bingokvällar har vi inte fattat att det är deras koder för planering och strategi. I deras rekreationslokaler har jag från säkra källor fått veta att de missbrukar mandelkubb och beväpnar sig med broddar och annat otyg. Till exempel låter "stödstrumpa" och "boulset" ganska oskyldigt för ett nonchalant öra, men fundera lite till och inse att ett järnklot i den där elastiska strumpan lätt kan duka upp för grovt fängelsevåld.
Utåt sett gör de bussresor och åker kryssning. Vi ler och tycker det är fint att de ser till att höja sin livskvalitét. I själva verket är det avancerade träningsläger för Pensionärsligans elitförband, de som är väldigt mobila och klarar snabb trupprörelse. Det är knappast en slump att gamlingarnas fordonskran nummer ett heter Dolomite (tydlig anspelning på blaxploitationrörelsens pimpdaddy Dolemite) och att de i sin tur kränger rullatorer som heter Sopranos (behöver jag säga mafiosovibbar) Klicka här för att läsa mer om det
Så ett uppmaningens ord vill jag utfärda. Se upp, allt är inte vad det verkar vara.
När jag kom ner fattade jag direkt att jag var på fiendemark. Vid mittbordet satt en snubbe som jag känner igen från PRO:s propagandaflygblad som hänger i trappuppgångar och vid affärer. Han gav mig en blick innan jag ens kommit in som talade om att ”här har du inget att hämta junior, detta är vårt ställe nu”. Jag har naiv som jag är trott att PRO står för Pensionärernas Riksorganisation men har nu fattat att det står för Pensionärernas Rekryteringsorgan och att det är här de värvar nya medlemmar till sitt gäng.
Gubben som jag misstänker är gängledare är en liten satt snubbe med fiskarskägg och gubbkeps. Han bär alltid slick täckjacka utan detaljer (bra vid handgemäng i närkamp) och beige byxor med pressveck. Stilig men farlig. Han röker pipa och luktar fan. Jag har flera gånger hört honom skrocka som en pirat och berätta om när han var på ”sjön”. När en gubbe säger sjön och menar havet, då vet man att han är en hård jävel. Han hänger ALLTID på torget. Vanligtvis vid deras högkvarter "Majträffen" men ibland på hörnet vid Baloo livs. Där har han bra överblick över sin truppstyrka.
I Majorna är det varken Hells Angels eller Brödraskapet som står för fiolerna. Inte något ungdomsgäng heller. Här är det Pensionärsligan som styr den undre världen och i viss mån även den övre. Jag har tidigare lagt märke till olika gängbildningar som Sjöbusarna, Rallarna, Pantrarna (kvinnsen) och Gamla Majpôjkar men de verkar ha smält samman till en stor enad och familj nu. Ledaren har stor makt och messar man med honom så gör han livet surt för en med en enkel fingerknäppning om han är på det humöret. Pensionärsligan kontrollerar stora delar av Majorna men störst inflytande har de mellan Chapmans torg och Stigbergstorget. Själv har jag känt på deras vrede ett flertal gånger. Jag vet att ledaren beordrat murbildning i spelbutiken så att jag missat vagnen, inte bara en gång. Missta aldrig sånt med sölighet på grund av hög ålder. Likaså ligger ledaren bakom terroristaktioner som PTPT (Plötslig Tokträngsel På Trean) och OOU (Ockupation av Offentligt Utrymme) där de helt sonika tar upp all yta i form av parkbänkar, boulbanor, övergångsställen etc.
Att det obemärkt har kunnat växa och bli så sjukt organiserat är för att de utnyttjat våra fördomar om dem som lite avdankade medborgare. Deras gnäll och virrighet har vi smålett åt som om vore de senila eller omyndiga. De har levt på sin offerstatus och har arbetat i tysthet. Trots att vi ofta sett lappar om tedans och bingokvällar har vi inte fattat att det är deras koder för planering och strategi. I deras rekreationslokaler har jag från säkra källor fått veta att de missbrukar mandelkubb och beväpnar sig med broddar och annat otyg. Till exempel låter "stödstrumpa" och "boulset" ganska oskyldigt för ett nonchalant öra, men fundera lite till och inse att ett järnklot i den där elastiska strumpan lätt kan duka upp för grovt fängelsevåld.
Utåt sett gör de bussresor och åker kryssning. Vi ler och tycker det är fint att de ser till att höja sin livskvalitét. I själva verket är det avancerade träningsläger för Pensionärsligans elitförband, de som är väldigt mobila och klarar snabb trupprörelse. Det är knappast en slump att gamlingarnas fordonskran nummer ett heter Dolomite (tydlig anspelning på blaxploitationrörelsens pimpdaddy Dolemite) och att de i sin tur kränger rullatorer som heter Sopranos (behöver jag säga mafiosovibbar) Klicka här för att läsa mer om det
Så ett uppmaningens ord vill jag utfärda. Se upp, allt är inte vad det verkar vara.
En dålig början
En dålig början på dagen är när man spiller ut ett halvt glas julmust på sitt skrivbord. Jag orkar knappt med att torka upp det så trött blir jag. Just nu känns det som att jag hellre flyttar än torkar upp den där kladdiga bruna drycken.
Jag ska gå mot strömmen och köpa Coca-Cola i jul istället.
Nu är det bara att gå och lägga sig igen.
Jag ska gå mot strömmen och köpa Coca-Cola i jul istället.
Nu är det bara att gå och lägga sig igen.
tisdag, december 06, 2005
Livet ger cancer
Jag blir så trött. Så otroligt trött.
Folkhälsoinstitutet släppte en rapport igår som enligt dem är tillräckliga belägg för att gå ut med att snus ger cancer. Vilken tur i ordningen är det nu? Det börjar ärligt talat bli jävligt tjatigt med Folkhälsoinstitutets olika larmrapporter. ALLT är cancerframkallande. Man borde tatuera in den där varningstexten på alla nyfödda: "Livet ger cancer".
Jag varken snusar eller röker men Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren ser så skitnödig ut att jag funderar på att börja. Ge mig det starkaste ni har.
Informationschefen på Swedish Match, Bo Aulin, var bra sugen på att smygläsa rapporten innan den släpptes och skojade med sin advokat om att de kanske skulle skicka Bandidos på dem för att få loss den. Givetvis drar herr Ågren i den stora tutan och går ut i media. Han tror på allvar att det var ett hot. "Olustigt" säger han. Det var i allra högsta grad lustigt. Det fattar alla utom han själv.
Inte fan behöver Bo Aulin duka upp med hårdfört mc-våld för att wacka en snubbe som herr Ågren. En sådan urmes skulle vem som helst bonka upp för lite lunchpengar. Bara för att det skulle vara sååå skönt.
Bo Aulin - jag diggar dig- och kommer kontakta dig när min klagogramservice kopplat på tilläggstjänster som "bajsbrev", "hot om våld" och "tjockt med våld". Jag är övertygad om att vi kommer få ett roligt och givande samarbete framöver.
Folkhälsoinstitutet släppte en rapport igår som enligt dem är tillräckliga belägg för att gå ut med att snus ger cancer. Vilken tur i ordningen är det nu? Det börjar ärligt talat bli jävligt tjatigt med Folkhälsoinstitutets olika larmrapporter. ALLT är cancerframkallande. Man borde tatuera in den där varningstexten på alla nyfödda: "Livet ger cancer".
Jag varken snusar eller röker men Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren ser så skitnödig ut att jag funderar på att börja. Ge mig det starkaste ni har.
Informationschefen på Swedish Match, Bo Aulin, var bra sugen på att smygläsa rapporten innan den släpptes och skojade med sin advokat om att de kanske skulle skicka Bandidos på dem för att få loss den. Givetvis drar herr Ågren i den stora tutan och går ut i media. Han tror på allvar att det var ett hot. "Olustigt" säger han. Det var i allra högsta grad lustigt. Det fattar alla utom han själv.
Inte fan behöver Bo Aulin duka upp med hårdfört mc-våld för att wacka en snubbe som herr Ågren. En sådan urmes skulle vem som helst bonka upp för lite lunchpengar. Bara för att det skulle vara sååå skönt.
Bo Aulin - jag diggar dig- och kommer kontakta dig när min klagogramservice kopplat på tilläggstjänster som "bajsbrev", "hot om våld" och "tjockt med våld". Jag är övertygad om att vi kommer få ett roligt och givande samarbete framöver.
måndag, december 05, 2005
Senior löööve
Kollade på tv i helgen och i någon av kanalerna frågade en tv-reporter ett nykärt par i sjuttioårsåldern, ifall kärleken tar sig andra uttryck när man nått deras respektabla ålder. Kvinnan svarade "Ja det blir inte så mycket spel och trixanade, mer pang på" och så skrattade de.
Hmm... det ger ju det gamla uttrycket "Kaffe med dopp" en helt ny dimension.
Hmm... det ger ju det gamla uttrycket "Kaffe med dopp" en helt ny dimension.
söndag, december 04, 2005
Han lurar oss med korven
Det gnager i mig. Jag kan inte släppa det. IKEA alltså. Sorry men jag måste verkligen få detta ur systemet. Bums och basta. Sedan lovar jag att släppa det.
Man åker till IKEA för att snabbt ta sig till ex. hylla sju fack tio och köpa sin vara och dra. Snabbt in snabbt ut tänker man. Men så blir det aldrig.
Den där Kamprad visste att det alltid rycker i köptarmen efter lite värmeljus eller någon annan skit så han lät sina arkitekter specialrita varuhusen som labyrinter. För att komma till kassorna tvingas man nämligen att gå genom ett helvete av småplock. Genvägar, glöm det. Trots att man hade EN punkt på inköpslistan så har man ett berg av prylar när man flera timmar senare lämnar kassan. Lite fattigare, lite argare. Hur fan lyckas de undrar man. Jag tror jag vet.
Han lurar oss med korven. Ingvar. Korven har kostat en femma i alla tider och han vägrar höja priset. Det ska vara billigt menar han och i ett enda andetag har han hjärntvättat en hel nation. IKEA = BILLIGT = BRA.
Det är skitsamma om saker kostar 9, 19 eller 29kr. När man fyllt en vagn med skärbrädor, värmeljus, bambustjälkar, förvaringsboxar, glödlampor och tusen andra grejer så känns det inte billigt längre. Man betalar och känner sig lurad. Tänker att "aldrig mer..."
Men så passerar man korven. En femma bara! Det ÄR fanimej billigt. Man köper en eller två och känner sig mindre lurad. Ända till nästa gång man står där i kassan med sitt varuberg. Processen upprepar sig som en feberdröm. Kamprad äger såklart korvfabriken också och plöjer ner allt skit man tänkas kan göra billig korv av. Han har avtal med alla. Hans röv är vattentät som det heter.
Man tror man outsmartar den gamle gneten men det gör man inte. Ingen lurar en kille som kör knarkvolvo trots att han har tvåhundra miljarder på bankboken.
Man åker till IKEA för att snabbt ta sig till ex. hylla sju fack tio och köpa sin vara och dra. Snabbt in snabbt ut tänker man. Men så blir det aldrig.
Den där Kamprad visste att det alltid rycker i köptarmen efter lite värmeljus eller någon annan skit så han lät sina arkitekter specialrita varuhusen som labyrinter. För att komma till kassorna tvingas man nämligen att gå genom ett helvete av småplock. Genvägar, glöm det. Trots att man hade EN punkt på inköpslistan så har man ett berg av prylar när man flera timmar senare lämnar kassan. Lite fattigare, lite argare. Hur fan lyckas de undrar man. Jag tror jag vet.
Han lurar oss med korven. Ingvar. Korven har kostat en femma i alla tider och han vägrar höja priset. Det ska vara billigt menar han och i ett enda andetag har han hjärntvättat en hel nation. IKEA = BILLIGT = BRA.
Det är skitsamma om saker kostar 9, 19 eller 29kr. När man fyllt en vagn med skärbrädor, värmeljus, bambustjälkar, förvaringsboxar, glödlampor och tusen andra grejer så känns det inte billigt längre. Man betalar och känner sig lurad. Tänker att "aldrig mer..."
Men så passerar man korven. En femma bara! Det ÄR fanimej billigt. Man köper en eller två och känner sig mindre lurad. Ända till nästa gång man står där i kassan med sitt varuberg. Processen upprepar sig som en feberdröm. Kamprad äger såklart korvfabriken också och plöjer ner allt skit man tänkas kan göra billig korv av. Han har avtal med alla. Hans röv är vattentät som det heter.
Man tror man outsmartar den gamle gneten men det gör man inte. Ingen lurar en kille som kör knarkvolvo trots att han har tvåhundra miljarder på bankboken.
lördag, december 03, 2005
IKEA - familjedödaren
Det är så bra med IKEA. Man åker dit. Köper sin hylla, smart paketerad så att den får plats i bilen. Kommer hem och öppnar sin byggsats och blir helt jävla sinnesstörd.
Vem är ansvarig för manualerna egentligen? Bilderna visar ungefär hur möbeln ser ut, men det är omöjligt att veta exakt. Alla delar är ganska lika och man vet inte vad som är fram eller bak, upp eller ner. Inte förrän man nästan satt ihop skiten. Hur svårt kan det vara att märka delarna på något sätt? Alla klarar det, utan just IKEA.
När en barnhylla med tre enkla hyllplan tar tre timmar att sätta ihop vill jag bara döda klåparen som ritade manualen. Iallafall dra ut aset på går'n så att säga och bjuda på duktigt mycket bonk. Han/hon är ytterst ansvarig för mitt lördagshumör idag. Jag känner ilska och förbittring förgifta blodet i mina vener och enda sättet att få det ur systemet är att gapa och skrika.
Ska man verkligen behöva vara rymdingenjör för att bygga ihop skiten utan att bli galen?
IKEA affärsidé är att förse svenska folket (och hela världen för den delen) med byggsatsmöbler till rimliga priser. Frågan är bara om skilsmässa anses vara ett rimligt pris.
Jävla Ingvar!
Vem är ansvarig för manualerna egentligen? Bilderna visar ungefär hur möbeln ser ut, men det är omöjligt att veta exakt. Alla delar är ganska lika och man vet inte vad som är fram eller bak, upp eller ner. Inte förrän man nästan satt ihop skiten. Hur svårt kan det vara att märka delarna på något sätt? Alla klarar det, utan just IKEA.
När en barnhylla med tre enkla hyllplan tar tre timmar att sätta ihop vill jag bara döda klåparen som ritade manualen. Iallafall dra ut aset på går'n så att säga och bjuda på duktigt mycket bonk. Han/hon är ytterst ansvarig för mitt lördagshumör idag. Jag känner ilska och förbittring förgifta blodet i mina vener och enda sättet att få det ur systemet är att gapa och skrika.
Ska man verkligen behöva vara rymdingenjör för att bygga ihop skiten utan att bli galen?
IKEA affärsidé är att förse svenska folket (och hela världen för den delen) med byggsatsmöbler till rimliga priser. Frågan är bara om skilsmässa anses vara ett rimligt pris.
Jävla Ingvar!
fredag, december 02, 2005
En svart dag i almanackan
Phew... idag har varit en svart dag.
Vaknade strax innan nio, på kontorets soffa, av att jag var spynödig. Det var partaj igår i den lokal där vi sitter. Vernissage och grejer. Det började med lite vin och mingel och var allmänt trevligt. Några hundra liter öl och vin senare bestämmer jag mig för att sova över på kontoret. Enklare så. Jag skulle ändå upp rätt tidigt och jobba.
Arbetsdagen började inte bra. Jag sprang till toaletten och kräktes flera gånger. Jag talar ju inte för alla men JAG tycker det är lite olustigt att spy som en gris på sin arbetsplats. I synnerhet när man är svårspydd. Jag hade ätit dåligt dagen innan och då brukar det bli så. Jag lär mig aldrig verkar det som. Kontorets toa är stor och rymlig så mina stönande och frustande kräklälen måste satt färg på de andras morgonkaffe. Jag rabblade mitt mantra (åh fyffan...åhhhfyyyfaaaan) högt medan jag spottade och fräste - ångrade ALLT.
Jag var oduglig så min kollega P sa att jag skulle gå och lägga mig. Det gjorde jag. och vaknade efter lunch till en livlig diskussion om Ötzi alpmannen. Jag surade mig igenom resten av dagen tills det var dags att ta spårvagnen hem.
Varenda krog var full av människor. De firade av att ännu en arbetsvecka var över och drack efterjobbetöl. Jag kände att jag hatade dem lite för det.
På spårvagnen tittade alla på mig kändes det som. Fast med avsky såklart. Jag stank av gamla synder i form av sprit och den där sköna sovit-i-kläderna-lukten. En tysk turist med väldigt stora fötter och vulgärt stylade polisonger började tala med en söt tjej som stod bredvid mig. Jag kunde inte släppa det men jag fick för mig att han var på pickup-utflykt för att hitta ett lämpligt offer och inte alls påväg till tysklandsterminalen som han sa.
Egentligen är det trevligt när människor tar kontakt sådär, om de inte är spriträvar och missbrukare såklart, men var något med hans öppnehet som gav mig sexmördarvibbar. Jag vet inte varför men det kan ha varit att han sa att han gillade Sverige såhär års. Visst att du gör grabben tänkte jag. Det är bara patologiska mytomaner och psykopater som ens försöker sig på så orimliga lögner. Och så snubblade jag när det var min tur att gå av.
Idag var ingen bra dag helt enkelt.
Vaknade strax innan nio, på kontorets soffa, av att jag var spynödig. Det var partaj igår i den lokal där vi sitter. Vernissage och grejer. Det började med lite vin och mingel och var allmänt trevligt. Några hundra liter öl och vin senare bestämmer jag mig för att sova över på kontoret. Enklare så. Jag skulle ändå upp rätt tidigt och jobba.
Arbetsdagen började inte bra. Jag sprang till toaletten och kräktes flera gånger. Jag talar ju inte för alla men JAG tycker det är lite olustigt att spy som en gris på sin arbetsplats. I synnerhet när man är svårspydd. Jag hade ätit dåligt dagen innan och då brukar det bli så. Jag lär mig aldrig verkar det som. Kontorets toa är stor och rymlig så mina stönande och frustande kräklälen måste satt färg på de andras morgonkaffe. Jag rabblade mitt mantra (åh fyffan...åhhhfyyyfaaaan) högt medan jag spottade och fräste - ångrade ALLT.
Jag var oduglig så min kollega P sa att jag skulle gå och lägga mig. Det gjorde jag. och vaknade efter lunch till en livlig diskussion om Ötzi alpmannen. Jag surade mig igenom resten av dagen tills det var dags att ta spårvagnen hem.
Varenda krog var full av människor. De firade av att ännu en arbetsvecka var över och drack efterjobbetöl. Jag kände att jag hatade dem lite för det.
På spårvagnen tittade alla på mig kändes det som. Fast med avsky såklart. Jag stank av gamla synder i form av sprit och den där sköna sovit-i-kläderna-lukten. En tysk turist med väldigt stora fötter och vulgärt stylade polisonger började tala med en söt tjej som stod bredvid mig. Jag kunde inte släppa det men jag fick för mig att han var på pickup-utflykt för att hitta ett lämpligt offer och inte alls påväg till tysklandsterminalen som han sa.
Egentligen är det trevligt när människor tar kontakt sådär, om de inte är spriträvar och missbrukare såklart, men var något med hans öppnehet som gav mig sexmördarvibbar. Jag vet inte varför men det kan ha varit att han sa att han gillade Sverige såhär års. Visst att du gör grabben tänkte jag. Det är bara patologiska mytomaner och psykopater som ens försöker sig på så orimliga lögner. Och så snubblade jag när det var min tur att gå av.
Idag var ingen bra dag helt enkelt.
torsdag, december 01, 2005
Vinnare och förlorare
”Vilka förlorare”, tänker nog många och skrattar hånfullt när ni ser bilden nedanför. Andra tror att det är ett skämt. Någon bisarr maskerad med dansbandstema. Men dubbelfel blev det där. Detta är en samling vinnare och tyvärr är det på blodigaste allvar.
"Skratta du, vi har ändå legat med din mamma!"
Häromdagen fick jag en länk till en samling av dansbandsvykort från 70-talet. Jag började bläddra och jag flabbade så att jag mina tårkanaler blev slappa. Till en början. När jag bläddrat förbi 30-40 av bilderna började jag må illa och när jag sett alla blev jag tyst.
De här människorna har funnits till. De har inte jobbar på samhall eller någon dagverksamhet för utvecklingsstörda. De har inte varit mobbade och de har inte stått utanför den kärnfamilj vi kallar samhälle. Tvärtom. De har stått på scener med jublande publik, de har haft loger med fri sprit och groupies, turnébussar med porrbelysning och sammetsklädsel. De har trashat hotellrum och bränt ett mörkt hål i musikhistorien. Mellan helgerna har de suttit och gapflabbat åt det faktum att de ser inavlade ut men ändå fått ligga med fler tjejer än Gene Simmons (Kiss). Det är fan upprörande. Anstötligt rent utav.
Jag har alltid hatat dansbandsmusik. Det är DEN musikgenren som jag verkligen inte kan förlika mig med. Men jag har bara känt till "Vikingarna", "Sten & Stanley" och "Flamingokvintetten" samt en rad andra band av den där "light core-kalibern". Då visste jag inte vad som dolde sig i det förgångna.
Jag vill gärna se 70-talet som en era av stil och elegans. Grymma kläder. Storslagen inredning och en värdig avlutning på produktdesignens gyllene decennier. Allt har ett kool över sig på bilder från 70-talet. Allt utom just dansbanden.
Dansbanden eliminerar allt motstånd när det kommer till kreativ obegåvning. Endast frisörer är jämförselsvis lika värdelösa på att namnge sin business. Och de kommer inte halvvägs ens. Dubbelnamn i de mest obskyra kombinationer som ”Gert Johnnys”, ”Kent Albins” och ”Ivan Henrys”. Det sistnämnda är ju bara too fucking much, så otroligt uselt att man vill spöa skiten ur den ansvarige. Vidare har vi bandnamnen som ersatt S med Z (och KS med X) som t.ex. ”Baracudaz” och ”Hans-Erix”. De vidriga försöken till en slags svengelsk fyndighet i stil med ”Norrländers” och äckelkäcka banden som ”Frittes gäng”. Hur kan detta ha passerat obemärkt?
Det är som om en sjuk sekt fått leva och frodas i det fördolda. Den undre världen har representerats i form av folkparker där de hållit sina sjuka väckelsemöten. Men icke. Detta är bara en stor del av det svenska kulturarvet och än mer skrämmande är att många av oss som är födda på 70-talet troligen kommit till en natt efter att våra föräldrar rullat hatt till band som Gert Johnnys.
"SVT ringde. De undrade vart humle och dumle tagit vägen"
"Silja line här, vi vill boka er en säsong till"
"Just say no to drugs"
Inte konstigt att smurfhits toppat försäljningslistorna sju gånger i det här vansinniga landet. Kort sagt, "de" är vinnarna vi andra är förlorarna.
*Bilderna kommer från Sundsvalls Tidning