Dagligvarunoja

Det hela började för tre år sedan med att jag och min vän R var påväg hem till honom. Vi skulle köpa med kaffe eftersom hans var slut och på min inköpslista hade jag även branflakes. När jag var i butiken så ringde min fru och bad mig köpa med toapapper på vägen hem, så what the heck, jag tog ett sixpack och gick till kassan.

När jag står där utbrast R att det var så jävla uppenbart att jag skulle hem och skita. Att kaffet och branflakesen gjorde att det verkade som jag var förstoppad och tänkte göra en ritual av hela grejen. Jag frös och fick blackout. Jag minns inget mer förrän vi stod utanför affären. Efter det har toapapper blivit en laddad produkt att köpa. Det är DEN dagligvara som blottar köparens uppsåt allra mest. Det säger mer om en person än man tror.

Det finns tillfällen då jag känner mig helt kool med att göra ett dasspappersinköp och det är när jag handlar för över 300 bagare. Med tillräckligt många kringvaror smälter det liksom in bland de övriga produkterna och blir ett totalt desarmerat köp. Men hur många gånger har man inte tagit det sista på rullen och vetat att man måste göra ett stödköp. Jag blir svettig av blotta tanken.

Jag känner en stor press när jag står där i kön och lägger upp ett sexpack på bandet och betalar med en slät tjuga. Jag har blivit besatt av tanken och kan inte släppa att kassörskan kanske tänker att "aha, den här killen ska hem och skita!". Därför har jag i desperation försökt kamouflera mina köp genom att köpa ytterligare något. Men när man köper toapapper för nitton kronor blir en snusklubba en jävligt tunn täckmantel.

Var går gränsen för att det ska passera som ett slumpmässigt "när-jag-ändå-hade-vägarna-förbi-inköp"? När får mjölken huvudrollen och när blir dasspappret bara birollsinnehavare - eller i den bästa av världar - bara statist.

Det absolut värsta scenariet är när man kvart i tolv på kvällen inser att pappret är slut och att det kan bli en jobbig morgon dagen därpå. Då är det bara på med jackan och dra ner till macken där de säljer papper, endast i singelförpackning, inrullat i vaxpapper som om vore det en delikatessvara. En kille som kommer ner till bensinmacken strax innan midnatt och BARA köper dasspapper är som en öppen bok. Det är en handling sprungen ur ren desperation, likt en pundare på jakt efter en fix. Jag har gjort det och jag har sett blicken hos den unga kassörskan. Efter ett sådant förtvivlat och naket inköp är man märkt för livet.

Om det ändå hade slutat där. Som löken på laxen har jag dessutom utvecklat en paranoia inför valet av papperskvalitet. Inte nog med att man skriker ut att man är skitnödig. Man talar även om ifall man är sore och behöver mjukt papper eller är en rough mama och pallar med de hårda, oblekta och grovfibriga grejerna. För vilket är bäst egentligen. Lambi som signalerar att man är en "baddare" eller nåt ryskt nonamepapper med hyvelspånsgrovlek?

Jag har valt att gå en så neutral väg som möjligt. Jag köper det billigaste och intalar mig att jag därmed gör en form av statement. Att toalettpapper är en helt oviktig produkt för mig.

Länge har detta dilemma tyngt mig men nu vet jag att jag inte är ensam. Jag lyssnade på Ricky Gervais Show där Stephen tyckte att just toapapper var ett jobbigt inköp. Jag outtade hela fenomenet på kontoret imorse och fick då veta att P har en värre noja än mig. Dasspappersinköp för honom kräver att hans flickvän är med för om han köper toapapper i ensamhet är han tvärsäker att personen i kassan tror att han ska hem och ruska tupp - köra en intensiv session skinnbanjo så att säga.