Vinnare och förlorare

”Vilka förlorare”, tänker nog många och skrattar hånfullt när ni ser bilden nedanför. Andra tror att det är ett skämt. Någon bisarr maskerad med dansbandstema. Men dubbelfel blev det där. Detta är en samling vinnare och tyvärr är det på blodigaste allvar.

"Skratta du, vi har ändå legat med din mamma!"

Häromdagen fick jag en länk till en samling av dansbandsvykort från 70-talet. Jag började bläddra och jag flabbade så att jag mina tårkanaler blev slappa. Till en början. När jag bläddrat förbi 30-40 av bilderna började jag må illa och när jag sett alla blev jag tyst.

De här människorna har funnits till. De har inte jobbar på samhall eller någon dagverksamhet för utvecklingsstörda. De har inte varit mobbade och de har inte stått utanför den kärnfamilj vi kallar samhälle. Tvärtom. De har stått på scener med jublande publik, de har haft loger med fri sprit och groupies, turnébussar med porrbelysning och sammetsklädsel. De har trashat hotellrum och bränt ett mörkt hål i musikhistorien. Mellan helgerna har de suttit och gapflabbat åt det faktum att de ser inavlade ut men ändå fått ligga med fler tjejer än Gene Simmons (Kiss). Det är fan upprörande. Anstötligt rent utav.

Jag har alltid hatat dansbandsmusik. Det är DEN musikgenren som jag verkligen inte kan förlika mig med. Men jag har bara känt till "Vikingarna", "Sten & Stanley" och "Flamingokvintetten" samt en rad andra band av den där "light core-kalibern". Då visste jag inte vad som dolde sig i det förgångna.

Jag vill gärna se 70-talet som en era av stil och elegans. Grymma kläder. Storslagen inredning och en värdig avlutning på produktdesignens gyllene decennier. Allt har ett kool över sig på bilder från 70-talet. Allt utom just dansbanden.

Dansbanden eliminerar allt motstånd när det kommer till kreativ obegåvning. Endast frisörer är jämförselsvis lika värdelösa på att namnge sin business. Och de kommer inte halvvägs ens. Dubbelnamn i de mest obskyra kombinationer som ”Gert Johnnys”, ”Kent Albins” och ”Ivan Henrys”. Det sistnämnda är ju bara too fucking much, så otroligt uselt att man vill spöa skiten ur den ansvarige. Vidare har vi bandnamnen som ersatt S med Z (och KS med X) som t.ex. ”Baracudaz” och ”Hans-Erix”. De vidriga försöken till en slags svengelsk fyndighet i stil med ”Norrländers” och äckelkäcka banden som ”Frittes gäng”. Hur kan detta ha passerat obemärkt?

Det är som om en sjuk sekt fått leva och frodas i det fördolda. Den undre världen har representerats i form av folkparker där de hållit sina sjuka väckelsemöten. Men icke. Detta är bara en stor del av det svenska kulturarvet och än mer skrämmande är att många av oss som är födda på 70-talet troligen kommit till en natt efter att våra föräldrar rullat hatt till band som Gert Johnnys.

"SVT ringde. De undrade vart humle och dumle tagit vägen"

"Silja line här, vi vill boka er en säsong till"

"Just say no to drugs"

Inte konstigt att smurfhits toppat försäljningslistorna sju gånger i det här vansinniga landet. Kort sagt, "de" är vinnarna vi andra är förlorarna.

*Bilderna kommer från Sundsvalls Tidning