Pratade med min vän H idag. Han satt och drack fegisar och sa att han blivit sugen på att dra igång ett filmprojekt efter att ha läst "Historier från Hisingen del 1 & 2". Jag tolkade det som god kritik och vi beslöt att vi ska träffas och diskutera format och handling snarast. Själv tror jag att en kvasidokumentär film om HI (Hising Island) skulle kunna bli hur smutt som helst. Spännande!
Jag frågade om han verkligen vågade använda sina proffsgrejer till att filma där ute, men han lugnade mig och sa att vi självklart lånar. Låter som en bra idé. Man tar ju inte gärna med sina egna grejer till ett sånt ställe.
torsdag, september 29, 2005
Ärlighet avlönar sig inte
De flesta jag känner som är "arbetssökande" har skrivit tusen ansökningar utan framgång. De är alldeles för kassa för att få det där jobbet. Kassa på att ljuga alltså. De får antingen skriva tusen till eller lära sig dra i den stora klockan. Kan det vara så att arbetsgivarna är oändligt trötta på allt skitsnack de blir matade med inför varje nyrekrytering?
Jag har länge funderat över vad jag skulle få för respons om jag verkligen la manken till för att skriva en helt ärlig arbetsansökan. Den skulle kunna se ut ungefär såhär:
Mitt namn är Förnamn Efternamn och jag söker tjänsten som "Tenisk projekledare med säljansvar".
Tjänsten passar egentligen inte mig särskilt väl då jag aldrig tidigare arbetat med liknande arbetsuppgifter, varken under mina år som brevsorterare på posten, orderplockare på ett lager eller HTML-slav på en reklambyrå. Men ärligt talat. Jag är bra sugen på en större lönecheck, för att inte tala om egen firmabil och representationskonto.
Jag skulle inte påstå att jag ären naturlig ledare. Jag ser ofta problem och hinder före möjligheter. Lojal, kanske det. Jag skulle hellre säga att jag är bekvämlighetstrogen. Vad beträffar ansvarskänsla så tycker jag det är klart överskattat. Mer ansvar betyder mer Losec i min värld och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått dem som säger att de gillar utmaningar. Jag tror snarare att de antingen blåljuger eller är helt skruvade. Räkmackemodellen är nog mer anpassad för mig.
Att sätta mig in i problem och lösa dem är inget jag tänder på direkt men visst kan jag ge det en chans, ifall nåt kommer upp. Många bollar i luften gör mig snurrig och stress ger mig ofta huvudvärk. Jag är precis så effektiv som krävs av mig. Varken mer eller mindre. Jag trivs bäst med att arbeta i ett skönt tempo och är riktigt bra på att fika.
Min främsta egenskap är att jag har lätt för att komma överens med människor. Anpassar mig snabbt och blir en i gänget. Jag smälter in lika bra bland könsvitsare som i akademikerkretsar.
Mina sämsta egenskaper (ur en presumtiv arbetsgivares synvinkel) torde vara att jag är sjukt morgontrött vilket gör att jag har svårt att passa exakta klockslag under arbetsdagens första timmar. Flextid är att föredra. Jag har en tendens att bli lite disträ framåt eftermiddagen (beroende på hur hårt jag slitit under dagen såklart) och ordning och reda är inte direkt mina familjemedlemmar. Snarare de snygga och vattenkammade kusiner jag aldrig haft.
Jag klarar att arbeta ensam såväl som i grupp och är socialt sett fullt duglig. För mig är lönen dock det viktigaste. Jag drivs av min målmedvetenhet att tjäna såpass bra att jag kan gå i pension riktigt bustidigt. Med mig i företaget blir ni knappast halare men jag är övertygad om vi skulle kunna få riktigt kul tillsammans.
Med förhoppning om ett personligt möte.
Förnamn Efternamn
Jag har länge funderat över vad jag skulle få för respons om jag verkligen la manken till för att skriva en helt ärlig arbetsansökan. Den skulle kunna se ut ungefär såhär:
Mitt namn är Förnamn Efternamn och jag söker tjänsten som "Tenisk projekledare med säljansvar".
Tjänsten passar egentligen inte mig särskilt väl då jag aldrig tidigare arbetat med liknande arbetsuppgifter, varken under mina år som brevsorterare på posten, orderplockare på ett lager eller HTML-slav på en reklambyrå. Men ärligt talat. Jag är bra sugen på en större lönecheck, för att inte tala om egen firmabil och representationskonto.
Jag skulle inte påstå att jag ären naturlig ledare. Jag ser ofta problem och hinder före möjligheter. Lojal, kanske det. Jag skulle hellre säga att jag är bekvämlighetstrogen. Vad beträffar ansvarskänsla så tycker jag det är klart överskattat. Mer ansvar betyder mer Losec i min värld och jag har faktiskt aldrig riktigt förstått dem som säger att de gillar utmaningar. Jag tror snarare att de antingen blåljuger eller är helt skruvade. Räkmackemodellen är nog mer anpassad för mig.
Att sätta mig in i problem och lösa dem är inget jag tänder på direkt men visst kan jag ge det en chans, ifall nåt kommer upp. Många bollar i luften gör mig snurrig och stress ger mig ofta huvudvärk. Jag är precis så effektiv som krävs av mig. Varken mer eller mindre. Jag trivs bäst med att arbeta i ett skönt tempo och är riktigt bra på att fika.
Min främsta egenskap är att jag har lätt för att komma överens med människor. Anpassar mig snabbt och blir en i gänget. Jag smälter in lika bra bland könsvitsare som i akademikerkretsar.
Mina sämsta egenskaper (ur en presumtiv arbetsgivares synvinkel) torde vara att jag är sjukt morgontrött vilket gör att jag har svårt att passa exakta klockslag under arbetsdagens första timmar. Flextid är att föredra. Jag har en tendens att bli lite disträ framåt eftermiddagen (beroende på hur hårt jag slitit under dagen såklart) och ordning och reda är inte direkt mina familjemedlemmar. Snarare de snygga och vattenkammade kusiner jag aldrig haft.
Jag klarar att arbeta ensam såväl som i grupp och är socialt sett fullt duglig. För mig är lönen dock det viktigaste. Jag drivs av min målmedvetenhet att tjäna såpass bra att jag kan gå i pension riktigt bustidigt. Med mig i företaget blir ni knappast halare men jag är övertygad om vi skulle kunna få riktigt kul tillsammans.
Med förhoppning om ett personligt möte.
Förnamn Efternamn
måndag, september 26, 2005
Historier från Hisingen - 2
Detta inlägget är en ett år gammal (vilket betyder att vissa platser/ställen kanske inte ens existerar idag) artikel jag publicerat på ett annat ställe. Jag lägger in den av två anledningar:
1. Jag har fått så många mail från läsare som känner ett stort sug efter Hisingenberättelser (många stockholmare till min stora glädje).
2. För att jag faktiskt inte har något bättre att skriva om idag känner jag.
Med detta inlägg avslutar jag min häckling av Hisingen. Le grand finale!
Det är ett marathonlångt inlägg så häll upp en kopp och luta er tillbaks så ska ni få följa med på en resa i västkustens Hades.
Jaha, då har man sett helvetet i vitögat. Det är sant. Jag och min bror Peter tog oss över till andra sidan. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig. Det var inte särskilt varmt, inte kallt heller för den delen. Där var fullt av människor men ändå kändes det kusligt tomt och öde. Förfallet. Göteborgs svar på Tjetjenien. Hisingen tror jag bestämt att det heter.
Vi tog buss 52 från brunnsparken, destination andra sidan hamnen och Backaplan. Vi skulle se efter om Emmaus där var så fantastiskt som vi hört. Alla andrahandsbutiker i stan är ju alltid så förbannat utplockade. Det som ser schysst ut sitter oftast på dem som jobbar i butiken. Kvar blir bara pundarjackor, ballongskjortor och fläckiga chinos.
När vi kommer ut börjar vi med att passera en park mellan systembolaget och en stor avspärrad industritomt. Endast ruiner är kvar av den gigantiska fyndmarknad som folk och hisingebor brukade vallfärda till dagligen. Där ser vi ett gäng rävar som redan är inne på lunchölen. De gapar och skrävlar. En kvinna i mockaväst gestikulerar yvigt och aggressivt där hon står framför den ockuperade bänken. Vi låter blicken vandra längs hela parken och ser en mängd grupperingar. De äger parken. Strangers keep out! De olika falangerna har mobiliserat hela den tvåhundra meter långa gräsremsan och drar sig inte för att häckla förbipasserande. Trevligt som fan med sådan sammanhållning.
Det slår mig att jag faktiskt inte sett till de horder av rävar som vanligtvis brukar inta gräsmattan och lekplatsen framför Sjöfartsmuseet i år. Varje sommar flyttar de till det sköna Majornas höjder. "Med solen kommer missbrukarna" brukar vi säga. Det har i och för sig inte varit mycket sommar att tala om. Antingen så har de bestämt sig för att semestra hemma för en gångs skull, eller också har de kollektivt bestämt sig för att plocka ut sen semester i år.
Utan att söka ögonkontakt passerar vi rävhänget och går över den lilla bron som leder längre in i västkustens hades. Förbi Överskottsbolaget och in mellan taggtrådskantade gångstigar med diverse skrot liggande i drivor, på gräsmattor och i buskage. Jag har alltid funderat på hur kylskåp, spisar, bildelar, trasmattor och diverse källarförrådsinnehåll lyckas hamna på den typen av platser. Platsen känns varken särskilt smidig eller naturlig att dumpa grovsopor på. Vi ser skylten "Emmaus - fyndmarknad" peka åt höger och följer stigen. Det är en sådan stig man inte vill vara på när mörkret fallit och inte när det är ljust heller. Stället ligger väldigt avsides men ändå mitt i smeten. Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av Hisingen bara det.
Vi går in på Emmaus, en gammal industrilokal med ingång via lastbryggan, och kollar snabbt igenom sortimentet. Jag måste säga att både jag och bror kände feta trailerparkvibbar när vi ser på folket som trängs bland den till nittionio procent skit som finns där. De flesta har den där buffliga och högljudda gör-som-jag-säger-annars-jävlar-attityden, samtidigt som de är extremt distanstagande till sin omgivning.
Jag hade fått ett hett tips om att det skulle finnas massor av koola grejer där. Jävligt koolt! Träningsjackor, puffskjortor, formlösa skinnpajer och högt skurna jeans i stentvätt med resår - oh my sweet lord - resår!
Jag känner mig besviken och smutsig. Vi går ner en våning till möbelavdelningen. Nästan folktomt. En klassisk rollspelartyp i långt hår, pipskägg och t-shirt med fantasyhårdrocksmotiv sitter och läser ett seriemagasin lite lojt. Avdelningsansvarig. Mäktigt jobb. Sitta och vakta en massa skitmöbler i en fuktig källare, för det skall sägas, jag har aldrig sett ett så värdelöst sortiment av möbler i en second handbutik. Det var vi, två kids och en sjukt lång transvestit som synade inredningsavdelningen.
Vi lämnar bygget lite modstulna och går vidare mot kvarteret som gud glömde - eller gav totalt fan i åtminstone.
På parkeringen utanför står en kvinna i leopardlinne, högt uppdragna jeans i ljus tvätt, vida upptill och smala nedtill. Hopsnörda med ett flätat läderskärp och nedstoppade i ett par allvädersstövlar. Tjusigt.
Vi passerar ett limegrönt hus med galler för mörktonade skyltfönstren. Listmusik strömmar ur ett par högtalare på taket. De säljer bilstereogrejer och jag undrar vilken typ av bil som krävs för att få plats med den typen av högtalare. Nästa fastighet har inget skyltfönster men utlovar lösgodis till det ringa priset av 3.90 kr/hg. I korsningen där vi ska svänga vänster ligger, tro det eller ej, en "nattklubb". Skylten är blålila och den neonrosa texten lyder: "Cobra - bar, dans, och casino". Jag vet nog vad de serverar för dans. Inte är det jitterbugg i alla fall. Tvärs över gatan ligger Smyrnakyrkans nedlagda secondhand och på samma innergård trängs ytterligare två andrahandbutiker. Jag börjar undra vad fan jag har där att göra.
Jag pekar med hela handen och säger till brorsan: "Där ligger helvetet Peter, där bor djävulen." Längst in på gården ligger det sunkigaste stället jag någonsin varit på och då har jag besökt riktigt gudsförgätna platser vill jag lova.
Ett stort vardagsrumsbord av spegelglas och lättmetall blockerar delvis ingången. Peter vill absolut kolla in spektaklet så in går vi. I ingången står den bistra ägaren och talar i telefon. Han ser ut att vara från Marocko. Han dealar.
Vi går in i butiken som är stor som en gymnastikhall. Belysningen är dålig och golvet är täckt med röd heltäckningsmatta. Stora plastbunkar och behållare till hälften fyllda med vatten står utplacerade här och var. Jag har varit där när det regnade en gång och stället läcker som ett såll. Vi stannar till alldeles innanför dörren och utforskar hyllan med begagnade vhs-filmer. Den rymmer ett smalt sortiment. Mestadels porr och lågbudgetvåld till fantastiska överpriser. Jag känner den fräna mögellukten. Jag har känt den förut och vill vända, men Peter vill titta lite till. Vi spanar på en 16mm projektor och passerar en sliten diskmaskin, en sprillans ny motorsåg (i en monter av någon anledning) och en rad jävligt begagnade tv-apparater.
Då ser vi den plötsligt uppenbaras. Den som gjorde hela trippen värd all misär.
Det är en säng. Nä förresten, det är ett moderskepp. Den tillhör största och utan tvekan det mest överdådiga jag sett (och då bor jag ändå nära en möbelbutik som specialiserat sig på storslagen inredning från de lite sydligare breddgraderna). Sängen som är rökgul är fullspäckad med metalldetaljer i guldfärg och spegelglas. Sänggaveln vid huvudet är inte en sänggavel i vanlig bemärkelse. Det är en pjäs med inbyggd klockradio, bandspelare, askkopp, en form av spegelinklätt altare för drinkglaset, belysning, nattduksbord och bokhylla. Allt i ett. Stora gula fläckar på madrassen vittnar om att diverse filminspelningar troligen ägt rum.
Vi står en lång stund och funderar. Först på hur det skulle vara att faktiskt ha en sådan i sitt sovrum, sedan på vilken typ av människa som designat den och slutligen på den scen som utspelats när den såldes för första gången. Vem kunde på fullaste allvar ha köpt en sådan? Vem skulle kunna stå för en sådan? Ja, jag är fortfarande mållös. Min fantasi räcker inte halvvägs men ironiskt nog hittar vi den självklart på Hisingen.
Efter det beslutar vi oss för att gränsen är nådd och går en omväg tillbaks mot Hjalmar-Brantingsplatsen där spårvagnen tillbaks till verkligheten avgår. Vi går förbi en lagerlokal där de direkt ur garageporten säljer tre liter Cherry Coke-kopia för tio kronor och kexchoklad till kusligt låga priser. Hela området påminner löjligt mycket om Eight Mile Road i Detroit med igenbommade fastigheter och stängsel med taggtråd längst upp.
Längre ner på gatan kommer en person gående. Han ser ut att inte ha "alla läsk i backen" så vi viker av på en tvärgata och tar till vänster på nästa parallellgata. Obehagligt. Vi går längs med ett stort omålat plank som en gång varit ett hus som nu brunnit ner. Vid slutet av planket finns ett stort hål. Vi kikar in och där står ett bilvrak, ett bilvrak. En stulen bil har körts igenom planket, någon har slaktat den på delar, den har brunnit och hunnit rosta ordentligt. Den har stått där längre än en vecka om jag säger så.
Precis vid en stor korsning står vi med öppen mun. Hundrafemtio meter längre bort ligger Kville polisstation. En pundare passerar. En tokig arab gör en våldsam u-sväng och några kids skriker "håll käften fitta" till en kvinnlig cyklist som ringer på sin ringklocka.
Vi befinner oss i hjärtat av Hisingen. En hållplats från centrum. På mindre än två timmar har vi upplevt en odyssé av missbruk, elände och galenskap. Det är sommarens soligaste dag men istället för att åka till stranden gör vi ett studiebesök i helvetet. Påfrestande men lärorikt. Man lär sig att uppskatta sitt liv för hur jobbigt livet än kan kännas i perioder så kan man alltid tänka: "Det kunde ha varit värre, jag kunde ha bott på Hisingen."
1. Jag har fått så många mail från läsare som känner ett stort sug efter Hisingenberättelser (många stockholmare till min stora glädje).
2. För att jag faktiskt inte har något bättre att skriva om idag känner jag.
Med detta inlägg avslutar jag min häckling av Hisingen. Le grand finale!
Det är ett marathonlångt inlägg så häll upp en kopp och luta er tillbaks så ska ni få följa med på en resa i västkustens Hades.
Jaha, då har man sett helvetet i vitögat. Det är sant. Jag och min bror Peter tog oss över till andra sidan. Det var annorlunda än jag hade föreställt mig. Det var inte särskilt varmt, inte kallt heller för den delen. Där var fullt av människor men ändå kändes det kusligt tomt och öde. Förfallet. Göteborgs svar på Tjetjenien. Hisingen tror jag bestämt att det heter.
Vi tog buss 52 från brunnsparken, destination andra sidan hamnen och Backaplan. Vi skulle se efter om Emmaus där var så fantastiskt som vi hört. Alla andrahandsbutiker i stan är ju alltid så förbannat utplockade. Det som ser schysst ut sitter oftast på dem som jobbar i butiken. Kvar blir bara pundarjackor, ballongskjortor och fläckiga chinos.
När vi kommer ut börjar vi med att passera en park mellan systembolaget och en stor avspärrad industritomt. Endast ruiner är kvar av den gigantiska fyndmarknad som folk och hisingebor brukade vallfärda till dagligen. Där ser vi ett gäng rävar som redan är inne på lunchölen. De gapar och skrävlar. En kvinna i mockaväst gestikulerar yvigt och aggressivt där hon står framför den ockuperade bänken. Vi låter blicken vandra längs hela parken och ser en mängd grupperingar. De äger parken. Strangers keep out! De olika falangerna har mobiliserat hela den tvåhundra meter långa gräsremsan och drar sig inte för att häckla förbipasserande. Trevligt som fan med sådan sammanhållning.
Det slår mig att jag faktiskt inte sett till de horder av rävar som vanligtvis brukar inta gräsmattan och lekplatsen framför Sjöfartsmuseet i år. Varje sommar flyttar de till det sköna Majornas höjder. "Med solen kommer missbrukarna" brukar vi säga. Det har i och för sig inte varit mycket sommar att tala om. Antingen så har de bestämt sig för att semestra hemma för en gångs skull, eller också har de kollektivt bestämt sig för att plocka ut sen semester i år.
Utan att söka ögonkontakt passerar vi rävhänget och går över den lilla bron som leder längre in i västkustens hades. Förbi Överskottsbolaget och in mellan taggtrådskantade gångstigar med diverse skrot liggande i drivor, på gräsmattor och i buskage. Jag har alltid funderat på hur kylskåp, spisar, bildelar, trasmattor och diverse källarförrådsinnehåll lyckas hamna på den typen av platser. Platsen känns varken särskilt smidig eller naturlig att dumpa grovsopor på. Vi ser skylten "Emmaus - fyndmarknad" peka åt höger och följer stigen. Det är en sådan stig man inte vill vara på när mörkret fallit och inte när det är ljust heller. Stället ligger väldigt avsides men ändå mitt i smeten. Det är för övrigt en rätt bra beskrivning av Hisingen bara det.
Vi går in på Emmaus, en gammal industrilokal med ingång via lastbryggan, och kollar snabbt igenom sortimentet. Jag måste säga att både jag och bror kände feta trailerparkvibbar när vi ser på folket som trängs bland den till nittionio procent skit som finns där. De flesta har den där buffliga och högljudda gör-som-jag-säger-annars-jävlar-attityden, samtidigt som de är extremt distanstagande till sin omgivning.
Jag hade fått ett hett tips om att det skulle finnas massor av koola grejer där. Jävligt koolt! Träningsjackor, puffskjortor, formlösa skinnpajer och högt skurna jeans i stentvätt med resår - oh my sweet lord - resår!
Jag känner mig besviken och smutsig. Vi går ner en våning till möbelavdelningen. Nästan folktomt. En klassisk rollspelartyp i långt hår, pipskägg och t-shirt med fantasyhårdrocksmotiv sitter och läser ett seriemagasin lite lojt. Avdelningsansvarig. Mäktigt jobb. Sitta och vakta en massa skitmöbler i en fuktig källare, för det skall sägas, jag har aldrig sett ett så värdelöst sortiment av möbler i en second handbutik. Det var vi, två kids och en sjukt lång transvestit som synade inredningsavdelningen.
Vi lämnar bygget lite modstulna och går vidare mot kvarteret som gud glömde - eller gav totalt fan i åtminstone.
På parkeringen utanför står en kvinna i leopardlinne, högt uppdragna jeans i ljus tvätt, vida upptill och smala nedtill. Hopsnörda med ett flätat läderskärp och nedstoppade i ett par allvädersstövlar. Tjusigt.
Vi passerar ett limegrönt hus med galler för mörktonade skyltfönstren. Listmusik strömmar ur ett par högtalare på taket. De säljer bilstereogrejer och jag undrar vilken typ av bil som krävs för att få plats med den typen av högtalare. Nästa fastighet har inget skyltfönster men utlovar lösgodis till det ringa priset av 3.90 kr/hg. I korsningen där vi ska svänga vänster ligger, tro det eller ej, en "nattklubb". Skylten är blålila och den neonrosa texten lyder: "Cobra - bar, dans, och casino". Jag vet nog vad de serverar för dans. Inte är det jitterbugg i alla fall. Tvärs över gatan ligger Smyrnakyrkans nedlagda secondhand och på samma innergård trängs ytterligare två andrahandbutiker. Jag börjar undra vad fan jag har där att göra.
Jag pekar med hela handen och säger till brorsan: "Där ligger helvetet Peter, där bor djävulen." Längst in på gården ligger det sunkigaste stället jag någonsin varit på och då har jag besökt riktigt gudsförgätna platser vill jag lova.
Ett stort vardagsrumsbord av spegelglas och lättmetall blockerar delvis ingången. Peter vill absolut kolla in spektaklet så in går vi. I ingången står den bistra ägaren och talar i telefon. Han ser ut att vara från Marocko. Han dealar.
Vi går in i butiken som är stor som en gymnastikhall. Belysningen är dålig och golvet är täckt med röd heltäckningsmatta. Stora plastbunkar och behållare till hälften fyllda med vatten står utplacerade här och var. Jag har varit där när det regnade en gång och stället läcker som ett såll. Vi stannar till alldeles innanför dörren och utforskar hyllan med begagnade vhs-filmer. Den rymmer ett smalt sortiment. Mestadels porr och lågbudgetvåld till fantastiska överpriser. Jag känner den fräna mögellukten. Jag har känt den förut och vill vända, men Peter vill titta lite till. Vi spanar på en 16mm projektor och passerar en sliten diskmaskin, en sprillans ny motorsåg (i en monter av någon anledning) och en rad jävligt begagnade tv-apparater.
Då ser vi den plötsligt uppenbaras. Den som gjorde hela trippen värd all misär.
Det är en säng. Nä förresten, det är ett moderskepp. Den tillhör största och utan tvekan det mest överdådiga jag sett (och då bor jag ändå nära en möbelbutik som specialiserat sig på storslagen inredning från de lite sydligare breddgraderna). Sängen som är rökgul är fullspäckad med metalldetaljer i guldfärg och spegelglas. Sänggaveln vid huvudet är inte en sänggavel i vanlig bemärkelse. Det är en pjäs med inbyggd klockradio, bandspelare, askkopp, en form av spegelinklätt altare för drinkglaset, belysning, nattduksbord och bokhylla. Allt i ett. Stora gula fläckar på madrassen vittnar om att diverse filminspelningar troligen ägt rum.
Vi står en lång stund och funderar. Först på hur det skulle vara att faktiskt ha en sådan i sitt sovrum, sedan på vilken typ av människa som designat den och slutligen på den scen som utspelats när den såldes för första gången. Vem kunde på fullaste allvar ha köpt en sådan? Vem skulle kunna stå för en sådan? Ja, jag är fortfarande mållös. Min fantasi räcker inte halvvägs men ironiskt nog hittar vi den självklart på Hisingen.
Efter det beslutar vi oss för att gränsen är nådd och går en omväg tillbaks mot Hjalmar-Brantingsplatsen där spårvagnen tillbaks till verkligheten avgår. Vi går förbi en lagerlokal där de direkt ur garageporten säljer tre liter Cherry Coke-kopia för tio kronor och kexchoklad till kusligt låga priser. Hela området påminner löjligt mycket om Eight Mile Road i Detroit med igenbommade fastigheter och stängsel med taggtråd längst upp.
Längre ner på gatan kommer en person gående. Han ser ut att inte ha "alla läsk i backen" så vi viker av på en tvärgata och tar till vänster på nästa parallellgata. Obehagligt. Vi går längs med ett stort omålat plank som en gång varit ett hus som nu brunnit ner. Vid slutet av planket finns ett stort hål. Vi kikar in och där står ett bilvrak, ett bilvrak. En stulen bil har körts igenom planket, någon har slaktat den på delar, den har brunnit och hunnit rosta ordentligt. Den har stått där längre än en vecka om jag säger så.
Precis vid en stor korsning står vi med öppen mun. Hundrafemtio meter längre bort ligger Kville polisstation. En pundare passerar. En tokig arab gör en våldsam u-sväng och några kids skriker "håll käften fitta" till en kvinnlig cyklist som ringer på sin ringklocka.
Vi befinner oss i hjärtat av Hisingen. En hållplats från centrum. På mindre än två timmar har vi upplevt en odyssé av missbruk, elände och galenskap. Det är sommarens soligaste dag men istället för att åka till stranden gör vi ett studiebesök i helvetet. Påfrestande men lärorikt. Man lär sig att uppskatta sitt liv för hur jobbigt livet än kan kännas i perioder så kan man alltid tänka: "Det kunde ha varit värre, jag kunde ha bott på Hisingen."
fredag, september 23, 2005
Ibland känner man sig bra svinig
Imorse gick jag ut på amazon.com för att spana in ett fett bokpaket. Parallelt med det läste jag aftonbladet att orkanen "Rita" troligen kommer gå hårt åt den amerikanska ekonomin. Då tänkte jag: "Man kanske ska vänta till på måndag då, när dollarn är billigare".
Ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Hur cynisk får man lov att bli?
Ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Hur cynisk får man lov att bli?
onsdag, september 21, 2005
Jag trodde det var röken
Varför känner man sig alltid äcklig och smutsig dagen efter en fylla? Jag trodde det berodde på röken men nu när ingen röker på krogen längre så finns känslan likförbannat där ändå.
När jag vaknade i morse föreställde jag mig att det var exakt så det måste kännas när man haft sex med en prostituerad.
När jag vaknade i morse föreställde jag mig att det var exakt så det måste kännas när man haft sex med en prostituerad.
Smedens återkomst
Jag och min kollega P sprang just på smeden. Det var ett roligt återseende måste jag säga. För hur absurt det än kan låta så har jag saknat hans närvaro här i Linné. Jag skulle tippa på att alla som brukar hålla till längs Långgatorna i Göteborg vet vem jag talar om, men för de som inte haft fördelen att stifta bekantskap med denna excentriska (väldigt milt uttryckt) person, får jag göra en liten presentation.
Smeden är en underlig man och vad man i folkmun brukar kalla "en karaktär för sig själv". Han är storväxt och ser extremfarlig ut och kan nog så vara de dagar han vaknat på fel sida vägen. Hans temprament är galet. När han är glad är han manisk och när han är arg är han våldsamt arg. Saker flyger i luften. Ingen har knarkat och supit så hårt som smeden skulle jag tro. Till och med min stora idol C. Bukowski skulle troligen te sig som en prao-elev vid Smedens sida. Han verkar ha provat det mesta man kan prova (totalvägrat rätta sig in i svenssonledet) och bra dagar berättar han gärna om sitt extravaganta sexliv, om brazilianska luder och eldsprutande mumintroll. Dåliga dagar håller man sig undan.
Smeden har en sådär skönt självutnämnd guvernörstatus i nedre Linné. Han kommer och går precis som han vill. Tar vad han vill. Gör vad han vill, och jag kan lova att ingen vågar stoppa honom. Han ser ut att kunna slita skallen av vem som helst som muckar och han är den där man talade om förr i tiden som åt småbarn till brecky. Han driver en smedja under långgatornas marknivå och där i mörkret vet nog ingen vad som pågår. Kanske inte ens han själv.
Det går alltid rykten om Smeden. Vissa sanna och andra så absurda att man inte kan tro att de är sanna. Plötsligt en dag, strax innan sommaren, försvann han spårlöst. Smedjan kedjades igen och ingen tycktes veta vart han tagit vägen. Det ryktades om att han blivit vräkt (vilket jag starkt betvivlade för vem i världen med minsta uns av självbevarelsedrift skulle våga vräka honom?) Andra sa att han spårat ur totalt och börjat tjacka igen. Hur som helst har han varit som uppslukad av jorden sedan slutet av maj. Tills idag.
När jag och P varit på strategimöte (druckit kaffe) nu på eftermiddagen och öppnar dörren till företagets trappupgång så står han där och ropar glatt:
"Tjennare, hur är läget", som om inget hänt.
"Jotack bra, själv då?".
"Ganska bra... (konstpaus)... börjar ordna upp sig igen (tillägger han och öppnar upp för konversation)"
"Gött", svarar vi diplomatiskt.
Jag fattar så mycket som så att han varit i en djup svacka och jag vet inte riktigt hur/om jag skulle kunna tackla en gråthistoria från Smeden. Jag ser mig liksom inte riktigt krama om killen och säga att det är bra nu. Sist han kom ur en svacka berättade han att pillrena äntligen börjat kicka in och att han skulle få knulla "sin nya" på kvällen. Skönt med så öppna människor. Det är precis vad man vill höra. Dock är inte så lätt att replikera på det. Det känns lite skumt att snacka sexliv med en kille som Smeden. Inte helt avspänt liksom. Då svarade jag med den klassiska:
"Åh fan!", följt av vad som kändes som tusenårig tystnad.
Jaja, mycket kan man säga om Smeden men utan tvekan är han en skön karaktär som sätter färg på Linné hur grå dagen än må vara. Välkommen tillbaka Smeden, vi är många som har saknat dig.
Smeden är en underlig man och vad man i folkmun brukar kalla "en karaktär för sig själv". Han är storväxt och ser extremfarlig ut och kan nog så vara de dagar han vaknat på fel sida vägen. Hans temprament är galet. När han är glad är han manisk och när han är arg är han våldsamt arg. Saker flyger i luften. Ingen har knarkat och supit så hårt som smeden skulle jag tro. Till och med min stora idol C. Bukowski skulle troligen te sig som en prao-elev vid Smedens sida. Han verkar ha provat det mesta man kan prova (totalvägrat rätta sig in i svenssonledet) och bra dagar berättar han gärna om sitt extravaganta sexliv, om brazilianska luder och eldsprutande mumintroll. Dåliga dagar håller man sig undan.
Smeden har en sådär skönt självutnämnd guvernörstatus i nedre Linné. Han kommer och går precis som han vill. Tar vad han vill. Gör vad han vill, och jag kan lova att ingen vågar stoppa honom. Han ser ut att kunna slita skallen av vem som helst som muckar och han är den där man talade om förr i tiden som åt småbarn till brecky. Han driver en smedja under långgatornas marknivå och där i mörkret vet nog ingen vad som pågår. Kanske inte ens han själv.
Det går alltid rykten om Smeden. Vissa sanna och andra så absurda att man inte kan tro att de är sanna. Plötsligt en dag, strax innan sommaren, försvann han spårlöst. Smedjan kedjades igen och ingen tycktes veta vart han tagit vägen. Det ryktades om att han blivit vräkt (vilket jag starkt betvivlade för vem i världen med minsta uns av självbevarelsedrift skulle våga vräka honom?) Andra sa att han spårat ur totalt och börjat tjacka igen. Hur som helst har han varit som uppslukad av jorden sedan slutet av maj. Tills idag.
När jag och P varit på strategimöte (druckit kaffe) nu på eftermiddagen och öppnar dörren till företagets trappupgång så står han där och ropar glatt:
"Tjennare, hur är läget", som om inget hänt.
"Jotack bra, själv då?".
"Ganska bra... (konstpaus)... börjar ordna upp sig igen (tillägger han och öppnar upp för konversation)"
"Gött", svarar vi diplomatiskt.
Jag fattar så mycket som så att han varit i en djup svacka och jag vet inte riktigt hur/om jag skulle kunna tackla en gråthistoria från Smeden. Jag ser mig liksom inte riktigt krama om killen och säga att det är bra nu. Sist han kom ur en svacka berättade han att pillrena äntligen börjat kicka in och att han skulle få knulla "sin nya" på kvällen. Skönt med så öppna människor. Det är precis vad man vill höra. Dock är inte så lätt att replikera på det. Det känns lite skumt att snacka sexliv med en kille som Smeden. Inte helt avspänt liksom. Då svarade jag med den klassiska:
"Åh fan!", följt av vad som kändes som tusenårig tystnad.
Jaja, mycket kan man säga om Smeden men utan tvekan är han en skön karaktär som sätter färg på Linné hur grå dagen än må vara. Välkommen tillbaka Smeden, vi är många som har saknat dig.
måndag, september 19, 2005
Ännu en måndag från helvetet!
Jag verkligen avskyr måndagar. Den där känslan när man vaknar och inte riktigt fattar att det är sant. Man tänker lite desperat att det kanske, kanske är söndag ändå. Att allt bara är en dålig mardröm. Men det är det aldrig.
När jag kommer in till kontoret på måndagar så tänker jag alltid på hur mycket jag hatar att arbeta egentligen. Det har jag alltid gjort. Jag har faktiskt inte fattat poängen med att arbeta förutom det sorgligt lilla cashflow det genererar till slutet av varje månad. Jag har aldrig förstått dem som säger att de hade gått ner på halvtid om de vann några mille. De är idioter. Jag hade gått ner till nolltid på dagen.
Jobba är inte för mig brukar jag säga. Softa är min grej. Låt Jobba vara någon annans.
Det är lustigt hur omvärlden ser på en som föraktar jobb. Som om man är avskum så fort man säger sin mening. Men vaddå? Jag jobbar ju faktiskt måste jag gilla det också? Det är ett orimligt krav. De värsta är "karriäristerna" (de som gör en grej av det) som ÄR sitt jobb, som lever för sitt arbete. De kallas framgångsrika men de är förvånansvärt ofta helt tomma människor. Det enda de är fulla av är representationssprit och annan skit. Hör ordet, känn på det. A.R.B.E.T.E. Fy fan, det måste vara världens fulaste ord. De som har det bäst är kanske de som har ett arbete som ingen förväntar sig att någon ska tycka om. Det är nämligen ett ok man får bära om man har ett jobb som anses vara roligt. När jag arbetade på reklambyrå fick en gammal arbetskompis skäll på utvecklingssamtalet. Han spred negativ energi omkring sig eftersom han inte flabbade tillräckligt mycket. Han genomgick just i den perioden en livskris men förväntades att hålla masken på jobbet. Sjuka värld.
De som har det allra bäst är ju självklart den 0,001 promille av befolkningen som lever på sitt intresse. Det klassas dock inte som arbete i min värld.
När jag tänker efter är det enda jag gillar med att jobba att det finns så mycket utrymme för att fika och ta långlunch (iaf om man driver eget), kolla/skriva mail och sluta tidigt. Resten suger getkuk för att uttrycka mig lindrigt.
Nu är det snart lunch och jag har nästan slitit ut "skickaochtaemotknappen" i mitt mailprogram.
Det är måndag igen och livet ler åt mig... hånler!
När jag kommer in till kontoret på måndagar så tänker jag alltid på hur mycket jag hatar att arbeta egentligen. Det har jag alltid gjort. Jag har faktiskt inte fattat poängen med att arbeta förutom det sorgligt lilla cashflow det genererar till slutet av varje månad. Jag har aldrig förstått dem som säger att de hade gått ner på halvtid om de vann några mille. De är idioter. Jag hade gått ner till nolltid på dagen.
Jobba är inte för mig brukar jag säga. Softa är min grej. Låt Jobba vara någon annans.
Det är lustigt hur omvärlden ser på en som föraktar jobb. Som om man är avskum så fort man säger sin mening. Men vaddå? Jag jobbar ju faktiskt måste jag gilla det också? Det är ett orimligt krav. De värsta är "karriäristerna" (de som gör en grej av det) som ÄR sitt jobb, som lever för sitt arbete. De kallas framgångsrika men de är förvånansvärt ofta helt tomma människor. Det enda de är fulla av är representationssprit och annan skit. Hör ordet, känn på det. A.R.B.E.T.E. Fy fan, det måste vara världens fulaste ord. De som har det bäst är kanske de som har ett arbete som ingen förväntar sig att någon ska tycka om. Det är nämligen ett ok man får bära om man har ett jobb som anses vara roligt. När jag arbetade på reklambyrå fick en gammal arbetskompis skäll på utvecklingssamtalet. Han spred negativ energi omkring sig eftersom han inte flabbade tillräckligt mycket. Han genomgick just i den perioden en livskris men förväntades att hålla masken på jobbet. Sjuka värld.
De som har det allra bäst är ju självklart den 0,001 promille av befolkningen som lever på sitt intresse. Det klassas dock inte som arbete i min värld.
När jag tänker efter är det enda jag gillar med att jobba att det finns så mycket utrymme för att fika och ta långlunch (iaf om man driver eget), kolla/skriva mail och sluta tidigt. Resten suger getkuk för att uttrycka mig lindrigt.
Nu är det snart lunch och jag har nästan slitit ut "skickaochtaemotknappen" i mitt mailprogram.
Det är måndag igen och livet ler åt mig... hånler!
Paddan did it again
Var precis nere på Hemköp. Skulle inhandla lite "recovery food". Jag var på partaj igår igen och slängde i mig omåttliga mängder sprit, öl och vin och annat. Hela dagen har jag gått ochg varit jävligt seg men inte sådär sjukt bakfull så att jag varit tvungen att möta upp med en liggdusch.
I alla fall så skulle jag handla lite snask att ha när jag kollar in film så jag gick ner till Hemköp. Enligt sedvanlig rutin scannade jag snabbt av kassorna för att se om Paddan satt där. Det gjorde hon, men en kassa till var öppen så kusten var klar. Jag går snabbt igenom butikten och på en minut har en kassa hunnit stänga. Inte Paddans såklart. Jag blev s alltså tvungen att genomgå den otroligt förnedrande proceduren när Paddan tar betalt av mig.
Jag känner mig som en hemköpstorsk... brrrr... smutsig.
I alla fall så skulle jag handla lite snask att ha när jag kollar in film så jag gick ner till Hemköp. Enligt sedvanlig rutin scannade jag snabbt av kassorna för att se om Paddan satt där. Det gjorde hon, men en kassa till var öppen så kusten var klar. Jag går snabbt igenom butikten och på en minut har en kassa hunnit stänga. Inte Paddans såklart. Jag blev s alltså tvungen att genomgå den otroligt förnedrande proceduren när Paddan tar betalt av mig.
Jag känner mig som en hemköpstorsk... brrrr... smutsig.
torsdag, september 15, 2005
Bloggfrossa firar 5000-besökarjubileum
Sweet!
5000 besökare. Vilken grej alltså. Det trodde jag knappast när jag började för några månader sedan. Visst alla träffar är inte unika, men ändå. Det tyder på att bloggfrossa börjar få fäste. Det ger motivationen att fortsätta en kick i rätt riktning.
Tack alla som läser bloggen och tack till alla er som mailar. Sprid gärna länken vidare.
5000 besökare. Vilken grej alltså. Det trodde jag knappast när jag började för några månader sedan. Visst alla träffar är inte unika, men ändå. Det tyder på att bloggfrossa börjar få fäste. Det ger motivationen att fortsätta en kick i rätt riktning.
Tack alla som läser bloggen och tack till alla er som mailar. Sprid gärna länken vidare.
Hämnd - en underskattad hobby
Hämnden har fått oförtjänt dålig status i vårt samhälle. Det anses generellt lite fult att hämnas en oförrätt, men i ärlighetens namn, är det inte dags att ändra på den inställningen? Det är alldeles för mycket meseri här i världen.
Frågan är varför det skickas så få bajsbrev nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att kitta upp en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den jäveln (kanske någon arbetsförmedlare eller någon kundtjänstmänniska som riktigt sabbat upp en dag) vid paketöppningen. Jag fick helt oväntat en ihopsamlad el-räkning från plusenergi på 6600 strax innan semestern ett år. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperskontainern (aka. ”Kontan”) efter porrisar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden En brädbit med två feta spikar under passagerarsidans framhjul. Sweet. Ytterligare ett tag senare fyllde vi hans avgasrör med fogskum. Genialt tyckte vi och bilen mådde inget bra alls. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få bläddra i begagnad porr. Detta är första gången jag berättar den storyn tror jag. En väl bevarad hemlighet.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg. Men det krävs en skarp hjärna och en massa kreativitet för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för.
För ett tag sedan så var det nåt svin som hade för vana att aldrig hämta sin tvätt ur torkrummet. Så när jag skulle hänga min tvätt hann den aldrig torka riktigt. Min lägenhet var fylld av blöta kläder på element, hyllor och andra ställen där man kunde hänga. Det hände flera gången och killen ifråga sket totalt i det. Jag blev rasande inombords men istället för att springa upp och säga till honom varje gång så laddade jag upp min irritation. Och en dag var det dags för lite payback.
Eftersom jag hade tiden efter honom skulle det vara lite väl uppenbart ifall jag messade upp nåt då så jag väntade. En fredag efter jobbet gick jag förbi för att sätta upp en tvättid och såg att hans tvättlås glänste i låset på torkrum 2. Jag log för mig själv och stuffade hans tvättlås med en massa toapapper (som jag packade hårt med min nyckel) så att han inte kunde få ut kläderna. Hela helgen fick de hänga där för fastighetsskötarna hade gått för dagen. Åh som jag njöt. Plötsligt kändes det värt att tvingas hänga kläderna i lägenheten. Veckan efter hade han satt sitt tvättlås på "parkering" (där man sätter det när man inte har en tid bokad). Då gjorde jag det igen. Jag kände mig djävulsk för nu skulle han knappast kunna boka den tid han ville ha. Åh, vad jag njöt. Efter det har jag inte sett honom fubba med tiderna mer. Han är löjligt punktlig istället. Det är vad jag kallar hämnd i förebyggande syfte.
Nyckeln till en lyckad och njutningsbar hämnd är:
1. Planera noga och inte förhasta sig.
Genom att vänta ett tag sopar man bort alla spår som skulle leda till direkt en själv om man svarade upp med hämnden direkt i anslutning till missgärningen.
2. Alltid sätta hämnden i paritet till brottet.
Inte ta i för mycket. Jag har en gyllene regel som innebär att jag aldrig hämnas mer än tre gånger hårdare än brottet är. Det vore löjligt att sätta upp grannens katt med bultpistol för att oavbrutet parkerar för nära ens egen bil i garaget. Där skulle det definitivt räcka med att beställa hem ett dussin kukringar från martinshop i hans namn. I alla fall till att börja med. Vi människor har en tendens att mjukna i vår attityd när vi blir utsatta för oväntade attentat. Man skulle tänka: ”Vem har ett ont öga till mig?” och bli lite försiktigare i sin rock ’n rollattityd. Om inte, då trappas hämnden upp ett snäpp och så vidare…
3. Om möjligt övervaka hämndaktionen.
Detta är det trixigaste. Men om det är möjligt att planera in en hämnd där man får se minen på sitt offer. Obetalbart.
Frågan är varför det skickas så få bajsbrev nu för tiden. Den hämnden har jag sparat till när/ifall jag blir alldeles extra otrevligt bemött någon gång. Visst är det en sjuk hämnd att kitta upp en försändelse med avföring. Men fan vad jag hade velat se minen på den jäveln (kanske någon arbetsförmedlare eller någon kundtjänstmänniska som riktigt sabbat upp en dag) vid paketöppningen. Jag fick helt oväntat en ihopsamlad el-räkning från plusenergi på 6600 strax innan semestern ett år. Då hade jag ändå bett dem kolla mätaren (vilket de gjorde men sa att det stämde). Jag började lipa. Idag hade jag vetat bättre. Jag hade skickat en bajsbomb. Pubertalt? Kanske det, men vilken vinnare man skulle känna sig som efter en sådan hämnd.
När jag var liten skvallrade en granne för mina föräldrar om att jag och några kompisar letat i papperskontainern (aka. ”Kontan”) efter porrisar. Vi tog straffet och skammen. Men vi glömde inte. Ett halvår senare kom hämnden En brädbit med två feta spikar under passagerarsidans framhjul. Sweet. Ytterligare ett tag senare fyllde vi hans avgasrör med fogskum. Genialt tyckte vi och bilen mådde inget bra alls. Så går det när man messar med småkillar vars enda brott är ett starkt begär efter att få bläddra i begagnad porr. Detta är första gången jag berättar den storyn tror jag. En väl bevarad hemlighet.
Vem som helst kan svina och vara ett dåligt ägg. Men det krävs en skarp hjärna och en massa kreativitet för att komma på en styv hämnd. Det är ju inte precis så att det måste röra sig om dödshämnd varje gång. Även små illdåd är sköna att ge tillbaks för.
För ett tag sedan så var det nåt svin som hade för vana att aldrig hämta sin tvätt ur torkrummet. Så när jag skulle hänga min tvätt hann den aldrig torka riktigt. Min lägenhet var fylld av blöta kläder på element, hyllor och andra ställen där man kunde hänga. Det hände flera gången och killen ifråga sket totalt i det. Jag blev rasande inombords men istället för att springa upp och säga till honom varje gång så laddade jag upp min irritation. Och en dag var det dags för lite payback.
Eftersom jag hade tiden efter honom skulle det vara lite väl uppenbart ifall jag messade upp nåt då så jag väntade. En fredag efter jobbet gick jag förbi för att sätta upp en tvättid och såg att hans tvättlås glänste i låset på torkrum 2. Jag log för mig själv och stuffade hans tvättlås med en massa toapapper (som jag packade hårt med min nyckel) så att han inte kunde få ut kläderna. Hela helgen fick de hänga där för fastighetsskötarna hade gått för dagen. Åh som jag njöt. Plötsligt kändes det värt att tvingas hänga kläderna i lägenheten. Veckan efter hade han satt sitt tvättlås på "parkering" (där man sätter det när man inte har en tid bokad). Då gjorde jag det igen. Jag kände mig djävulsk för nu skulle han knappast kunna boka den tid han ville ha. Åh, vad jag njöt. Efter det har jag inte sett honom fubba med tiderna mer. Han är löjligt punktlig istället. Det är vad jag kallar hämnd i förebyggande syfte.
Nyckeln till en lyckad och njutningsbar hämnd är:
1. Planera noga och inte förhasta sig.
Genom att vänta ett tag sopar man bort alla spår som skulle leda till direkt en själv om man svarade upp med hämnden direkt i anslutning till missgärningen.
2. Alltid sätta hämnden i paritet till brottet.
Inte ta i för mycket. Jag har en gyllene regel som innebär att jag aldrig hämnas mer än tre gånger hårdare än brottet är. Det vore löjligt att sätta upp grannens katt med bultpistol för att oavbrutet parkerar för nära ens egen bil i garaget. Där skulle det definitivt räcka med att beställa hem ett dussin kukringar från martinshop i hans namn. I alla fall till att börja med. Vi människor har en tendens att mjukna i vår attityd när vi blir utsatta för oväntade attentat. Man skulle tänka: ”Vem har ett ont öga till mig?” och bli lite försiktigare i sin rock ’n rollattityd. Om inte, då trappas hämnden upp ett snäpp och så vidare…
3. Om möjligt övervaka hämndaktionen.
Detta är det trixigaste. Men om det är möjligt att planera in en hämnd där man får se minen på sitt offer. Obetalbart.
tisdag, september 13, 2005
Historier från Hisingen - del 1
De som tror sig ha sett allt har aldrig sett Hisingen.
Jag har fått påtryckningar från alla möjliga håll om fler historier från Hisingen. Det gör mig glad att fler med mig gillar att frossa i sägner och sanningar om dekadenses metropol no.1.
Generellt gäller att all skit du hör om Hisingen är sant. Allt bra du hör kommer antingen från ett mentalfall, nyinflyttad från landet (bonnaflärp) eller nån limsniffare som bott där sedan sin födelse. Särskilt spektakulärt är att de som försvarar hisingen alltid pratar om Älvstranden och Torslanda medan de själva UTESLUTANDE bor någonstans mellan Frihamnen och Länsmansgården. De som bor på Älvstraden känner inte alls den patriotanda som så starkt utmärker Hisingen. De skiter i det. De flabbar åt Hisingen för de tycker sig tillhöra utelivet i centrum snarare än pundarna från Kville. Och de har nog rätt.
Jag fick ett mail från en tjej som jag tror vill vara anonym. Hon berättade att hon snicksnackat med en kille som läst bloggen och hade blivit upprörd av mina hisingsdissningar. Han sa att jämföra Vågmästareplatsen med Länsmansgården är som att jämföra Irak med Paris (det skulle tydligen påvisa nivåskillnaden i helvetet). Lustigt att han ställer ett land mot en stad i sin jämförelse. Eller är det som jag misstänker att han inte vet att Irak inte är en stad (eller Paris inte ett land). Sedan sa han dräpande att det är till Majorna man åker för att köpa hasch... Hahaha, vilken lirare. Han straffar ut sig så fort han öppnar käften... Men han har förvisso en poäng. På Hisingen är olika lösningsmedel, heroin och crack generellt mer poppis än hasch.
Nog om detta. Låt mig berätta.
I fredags eftermiddag var jag så illa tvungen att ta mig ut till djävulsön för att inhandla en pryl på Inet data. Glad i hågen hoppade jag på sexan vid Järntorget och lyckan varade ända till Nordstan där karaktären på folket helt plötsligt ändrades från vanligt trevligt till övrigt bösigt. Som tur är så skulle jag inte ta mig särskilt långt in i helvetet utan hoppa av innan det knappt hunnit börja, på frihamnen. Före mig går tre rökiga snubbar som kollar på mig skumt hela tiden. Jag anar oråd men inget händer. Jag passerar ett litet buskage där det står tre kundvagnar från Willys med uppbrutna myntfack. Jag upprepar UPPBRUTNA. Då ska det också nämnas att det inte finns nåt Willys på flera kilometers avstånd. Vem gör sig sånt besvär för mellan 15-30 riksdaler om inte en hisingsbo. Vad säger man?
Jag fortsätter rätt fram längs den dödligt långa Ringövägen som kantas av olika industrier och annat tragiskt tills jag kommit halvvägs. Där ligger Pizzeria Roma och på dess uteservering sitter ett gäng hisingskids och äter pizza. Mysigt! Om det inte vore för att tre pikétpoliser, fem meter framför dem, bryter upp en kille mot sin Volvo 340:s motorhuv. Det går hyfsat vålsdsamt till och killen på motorhuven ser verkligen skön ut. Rakad skalle och ärrigt ansikte, en pösig röd collegetröda och en fet guldlegering kring tjurnacken. Han ser ut att ha blandat rohypnol med hembränt ett antal gånger för mycket och har verkligt softa tjackartänder. Allt det hinner jag se med mina ögon som nästan poppar ur som jag stirrar. Jag lägger även märke till att kidsen på pizzerian, som bara är hälften så långt ifrån intermezzot, inte ens gör sig beväret att vrida skallen 45 grader för att kolla vad som händer. De är helt enkelt så vana. För dem är en sån här grej inte mer uppseendeväckande än de skabbiga duvorna på Järntorget är för mig.
Påväg tillbaka från butiken händer inget speciellt. Piketstyrkan har dragit tillbaka (bara 340:n står kvar) Kidsen har käkat klart. På höger sida nästan framme vid hållplatsen ser jag dock en storväxt nazi sitta i en slags solstol (utanför Militaryshop) och flukta i nån skön vapenlektyr eller hatpropaganda. Och så är jag äntligen framme. Jag går över gångbron vid hållplatsen som ska ta mig tillbaks till verkligheten. Min verklighet. Då ser jag nåt som ramar in hela Hising Island-extravaganzan snyggt. En riktigt dimmig medborgare iklädd prasselmysbyxor står och pissar mitt på hållplatsen som leder åt andra hållet, längre in i geggan. Jag håller lite hårdare i min Inetpåse och hoppas att han inte är en kontaktsökare. Det är han inte. Vagnen kommer in och han får väldigt bråttom med att skaka av snoppen (åtminstone hoppas jag att det var det han gjorde men inget förvånar mig längre).
Klockan är 17.45 och jag har fått mer än nog av ö-liv för denna gången.
Jag har fått påtryckningar från alla möjliga håll om fler historier från Hisingen. Det gör mig glad att fler med mig gillar att frossa i sägner och sanningar om dekadenses metropol no.1.
Generellt gäller att all skit du hör om Hisingen är sant. Allt bra du hör kommer antingen från ett mentalfall, nyinflyttad från landet (bonnaflärp) eller nån limsniffare som bott där sedan sin födelse. Särskilt spektakulärt är att de som försvarar hisingen alltid pratar om Älvstranden och Torslanda medan de själva UTESLUTANDE bor någonstans mellan Frihamnen och Länsmansgården. De som bor på Älvstraden känner inte alls den patriotanda som så starkt utmärker Hisingen. De skiter i det. De flabbar åt Hisingen för de tycker sig tillhöra utelivet i centrum snarare än pundarna från Kville. Och de har nog rätt.
Jag fick ett mail från en tjej som jag tror vill vara anonym. Hon berättade att hon snicksnackat med en kille som läst bloggen och hade blivit upprörd av mina hisingsdissningar. Han sa att jämföra Vågmästareplatsen med Länsmansgården är som att jämföra Irak med Paris (det skulle tydligen påvisa nivåskillnaden i helvetet). Lustigt att han ställer ett land mot en stad i sin jämförelse. Eller är det som jag misstänker att han inte vet att Irak inte är en stad (eller Paris inte ett land). Sedan sa han dräpande att det är till Majorna man åker för att köpa hasch... Hahaha, vilken lirare. Han straffar ut sig så fort han öppnar käften... Men han har förvisso en poäng. På Hisingen är olika lösningsmedel, heroin och crack generellt mer poppis än hasch.
Nog om detta. Låt mig berätta.
I fredags eftermiddag var jag så illa tvungen att ta mig ut till djävulsön för att inhandla en pryl på Inet data. Glad i hågen hoppade jag på sexan vid Järntorget och lyckan varade ända till Nordstan där karaktären på folket helt plötsligt ändrades från vanligt trevligt till övrigt bösigt. Som tur är så skulle jag inte ta mig särskilt långt in i helvetet utan hoppa av innan det knappt hunnit börja, på frihamnen. Före mig går tre rökiga snubbar som kollar på mig skumt hela tiden. Jag anar oråd men inget händer. Jag passerar ett litet buskage där det står tre kundvagnar från Willys med uppbrutna myntfack. Jag upprepar UPPBRUTNA. Då ska det också nämnas att det inte finns nåt Willys på flera kilometers avstånd. Vem gör sig sånt besvär för mellan 15-30 riksdaler om inte en hisingsbo. Vad säger man?
Jag fortsätter rätt fram längs den dödligt långa Ringövägen som kantas av olika industrier och annat tragiskt tills jag kommit halvvägs. Där ligger Pizzeria Roma och på dess uteservering sitter ett gäng hisingskids och äter pizza. Mysigt! Om det inte vore för att tre pikétpoliser, fem meter framför dem, bryter upp en kille mot sin Volvo 340:s motorhuv. Det går hyfsat vålsdsamt till och killen på motorhuven ser verkligen skön ut. Rakad skalle och ärrigt ansikte, en pösig röd collegetröda och en fet guldlegering kring tjurnacken. Han ser ut att ha blandat rohypnol med hembränt ett antal gånger för mycket och har verkligt softa tjackartänder. Allt det hinner jag se med mina ögon som nästan poppar ur som jag stirrar. Jag lägger även märke till att kidsen på pizzerian, som bara är hälften så långt ifrån intermezzot, inte ens gör sig beväret att vrida skallen 45 grader för att kolla vad som händer. De är helt enkelt så vana. För dem är en sån här grej inte mer uppseendeväckande än de skabbiga duvorna på Järntorget är för mig.
Påväg tillbaka från butiken händer inget speciellt. Piketstyrkan har dragit tillbaka (bara 340:n står kvar) Kidsen har käkat klart. På höger sida nästan framme vid hållplatsen ser jag dock en storväxt nazi sitta i en slags solstol (utanför Militaryshop) och flukta i nån skön vapenlektyr eller hatpropaganda. Och så är jag äntligen framme. Jag går över gångbron vid hållplatsen som ska ta mig tillbaks till verkligheten. Min verklighet. Då ser jag nåt som ramar in hela Hising Island-extravaganzan snyggt. En riktigt dimmig medborgare iklädd prasselmysbyxor står och pissar mitt på hållplatsen som leder åt andra hållet, längre in i geggan. Jag håller lite hårdare i min Inetpåse och hoppas att han inte är en kontaktsökare. Det är han inte. Vagnen kommer in och han får väldigt bråttom med att skaka av snoppen (åtminstone hoppas jag att det var det han gjorde men inget förvånar mig längre).
Klockan är 17.45 och jag har fått mer än nog av ö-liv för denna gången.
Bakfyllan lindrar förkylningen
Jag har ju alltid förbannat min bakfylla. I alla år har jag lidit svårt av de helveteskval jag får om jag utsätter mig för alkohol och inte förrän igår trodde jag att det fanns något som berättigar dess existens. Men nu har jag insett att den kan fylla en viktig funktion.
I lördags fick jag en våldsam förkylning på halsen och trodde inte att jag skulle överleva dagen och än mindre kvällen. Jag var bjuden på fest och vill inte missa den. Jag gick och efter några drinkar innanför västen så började allt kännas fint igen. Sprit lindrar de värsta förkylningar.
Och igår så vaknade jag klockan sju och kände att nu kommer världen strax att rasa samman (min värld). Spriten hade flödat vilt som vattnet i Mississippi på partajet så jag släppte taget och bad inte ens om ett lindrigt straff. Men helvetet brakade aldrig lös. Jag låg och mådde konstant bara halvskitigt hela dagen och fann att bakfyllan verkade neutralisera förkylningen och förkylningen i sin tur verkade dämpa bakfyllans slagkraft. Fantastico.
Bakfyllan avledde uppmärksamheten från förkylningen, precis som liggduschen gör med bakfyllan. Jag funderade på vad som skulle ske om jag toppade med en liggdusch också men jag vågade inte experimentera. Tänk om jag skulle sabba upp någonstans i ledet och istället få dubbelt upp från två håll. så jag höll mig kool. Så fort gårdagsspritsmaken hade släppt så började jag känna förkylningen igen. Halsont och febersvallningar. Hela baletten. För första gången i mitt liv saknade jag bakfyllan lite.
Nu sitter jag här i skrivandes stund och funderar på om jag kanske ska ta mig en spritfylla så jag kan få en soft morgondag. Det här med förkylning är inte min grej alls.
I lördags fick jag en våldsam förkylning på halsen och trodde inte att jag skulle överleva dagen och än mindre kvällen. Jag var bjuden på fest och vill inte missa den. Jag gick och efter några drinkar innanför västen så började allt kännas fint igen. Sprit lindrar de värsta förkylningar.
Och igår så vaknade jag klockan sju och kände att nu kommer världen strax att rasa samman (min värld). Spriten hade flödat vilt som vattnet i Mississippi på partajet så jag släppte taget och bad inte ens om ett lindrigt straff. Men helvetet brakade aldrig lös. Jag låg och mådde konstant bara halvskitigt hela dagen och fann att bakfyllan verkade neutralisera förkylningen och förkylningen i sin tur verkade dämpa bakfyllans slagkraft. Fantastico.
Bakfyllan avledde uppmärksamheten från förkylningen, precis som liggduschen gör med bakfyllan. Jag funderade på vad som skulle ske om jag toppade med en liggdusch också men jag vågade inte experimentera. Tänk om jag skulle sabba upp någonstans i ledet och istället få dubbelt upp från två håll. så jag höll mig kool. Så fort gårdagsspritsmaken hade släppt så började jag känna förkylningen igen. Halsont och febersvallningar. Hela baletten. För första gången i mitt liv saknade jag bakfyllan lite.
Nu sitter jag här i skrivandes stund och funderar på om jag kanske ska ta mig en spritfylla så jag kan få en soft morgondag. Det här med förkylning är inte min grej alls.
måndag, september 12, 2005
Tycksyndomläge!
En mikebike har gått och snuvat ner sig. Kittel i hals och allmänt hängig. Med andra ord råder högsta tycksyndomläge i mitt hem just nu. Men ingen verkar ha fattat det utom jag.
Ialla fall är det därför bloggandet fått lida ända sedan i torsdags. Jag ville bara informera alla trogna bloggfrossaläsare så att ni inte tror att jag börjar slacka av. Kanske tar jag igen en del redan idag/ikväll. Jag vågar utlova en fin recension om Hisingen (jag var tvungen att göra ett snabbesök i fredags).
Ialla fall är det därför bloggandet fått lida ända sedan i torsdags. Jag ville bara informera alla trogna bloggfrossaläsare så att ni inte tror att jag börjar slacka av. Kanske tar jag igen en del redan idag/ikväll. Jag vågar utlova en fin recension om Hisingen (jag var tvungen att göra ett snabbesök i fredags).
torsdag, september 08, 2005
Jag blir så otroligt trött...
Kollektiv i all ära. Man får köpa en del bök och stök när man väljer att dela på utrymmen tillsammans med en massa andra människor, alla med sina egenheter. Charmigt nästan. Det finns många fördelar och det krävs att man inte är av den känsliga sorten. Dock måste ju gränsen dras någonstans.
Någon i vårt företagskollektiv visar upp ett väldigt dåligt omdöme när det gäller kostintag. Det är inte nyttighets- och hälsofaktorn jag reagerar över. Det är stanknivån. Denne någon verkar ha en fetisch för en sjuk mat bestående av blomkål/broccoli/kål eller något annat som han eller hon kokar eller gör något annat fasansfullt med. En stank sprider sig varje lunch i hela lokalen och hänger kvar som senapsgas. Jag känner hur den retar mina kräkreflexer och genererar högoktanig vrede. Det är fanimig perverst att tillaga "föda" som luktar värre än avföring. Skitsamma hur nyttigt, ekologiskt eller politikskt korrekt det än må vara. Man måste förstå att det finns vissa regler när man lever i ett samhälle. Man kan bara inte förvänta sig hänsyn för vissa aktiviteter. Jag kan bara inte acceptera att en potentiell coprofag tar med och utövar sitt sjuka intresseområde i det kök där jag brygger mitt kaffe. Så är det bara.
Men hur tacklar man problemet utan att stöka om alltför mycket? Det är ju inte så soft att skicka ett gruppmail riktat till "den som äter något som luktar bajs" varje gång det är lunch. Samtidigt finns det ju inget snyggt sätt att förklara problemet på. Är detta vad man kallar kontorslandskapens moment 22? Eller ska jag bara köra hårt?
Man får kanske räkna med några K-I-A:s när denna typ av problem tillstöter.
Någon i vårt företagskollektiv visar upp ett väldigt dåligt omdöme när det gäller kostintag. Det är inte nyttighets- och hälsofaktorn jag reagerar över. Det är stanknivån. Denne någon verkar ha en fetisch för en sjuk mat bestående av blomkål/broccoli/kål eller något annat som han eller hon kokar eller gör något annat fasansfullt med. En stank sprider sig varje lunch i hela lokalen och hänger kvar som senapsgas. Jag känner hur den retar mina kräkreflexer och genererar högoktanig vrede. Det är fanimig perverst att tillaga "föda" som luktar värre än avföring. Skitsamma hur nyttigt, ekologiskt eller politikskt korrekt det än må vara. Man måste förstå att det finns vissa regler när man lever i ett samhälle. Man kan bara inte förvänta sig hänsyn för vissa aktiviteter. Jag kan bara inte acceptera att en potentiell coprofag tar med och utövar sitt sjuka intresseområde i det kök där jag brygger mitt kaffe. Så är det bara.
Men hur tacklar man problemet utan att stöka om alltför mycket? Det är ju inte så soft att skicka ett gruppmail riktat till "den som äter något som luktar bajs" varje gång det är lunch. Samtidigt finns det ju inget snyggt sätt att förklara problemet på. Är detta vad man kallar kontorslandskapens moment 22? Eller ska jag bara köra hårt?
Man får kanske räkna med några K-I-A:s när denna typ av problem tillstöter.
Kollektivtrafikens vilda västern
En kompis och jag diskuterade fenomenet varför Göteborg är den enda stad i världen som ställer sig utanför det oskrivna, men alltid lika högaktuella, regelverket gällande förhållningsregler vid resa med kollektivtrafiken. Speciellt på- och avstigningsprocessen. Vi kom inte fram till något vattentätt svar men konstaterade att det troligen rör sig om en bakomliggande och väldigt komplex problematik som helt enkelt INTE går att lösa över en kopp fika. Vi fastställde också att den vanlige göteborgaren, mer än resten av mänskligheten, visar tydliga symtom på en underutvecklad förståelseförmåga så fort det vankas buss- eller spårvagnstur.
Överallt i världen följer människor den mycket enkla släpp-av-innan-du-går-på-processen men i Göteborg råder total anarki på spårvagnshållplatserna. Det är som att stå mitt i en "mexican stand-off" i någon gammal västernfilm.
Så fort vagnen skymtas vid horisonten börjar folk inta en slags startposition (som vid ett hundrameterslopp). När vagnen bromsar in tätnar trängseln och alla vidriga människor fokuserar på en enda sak. Det gäller att komma först på vagnen och till vilket pris som helst. Använd gärna armbågar och tillhyggen. Trampa ner pensionärer och för all del handikappade. Låt inget stoppa dig nu.
De allra värsta är de med barnvagn. De tror sig ha rätten på sin sida att göra vad fan de vill. De plöjer fram genom massan med en slags rockstjärneattityd. Störst går först och fan för den som står i vägen. Hur många hälsenor har inte sett sina sista dagar i vitögat när en BRIO-Kombivagn rycker fram som en pansarbrigad. Ingen verkar förstå det ganska självklara i att släppa av de som ska av innan man själv går på. Jag vet inte hur ofta det hänt att jag knappt hunnit av för att utgångarna täppts till av en massa svin som vägrar att göra som man gör i resten av världen.
Jag lackar bara jag tänker på det. Jag känner att dagen snart är kommen då allt brister och jag plockar med mig ett stort och saftigt bollträ. Bara för att resan till jobbbet ska flyta på liksom.
Jag uppmanar alla som inte bor i Göteborg att nästa gång ni kommer hit. Istället för att ta en tur med Paddan* (båten alltså) ta en sväng med trean från Centralen till Chapmans torg, gärna i eftermiddagsruschen.
Först då får ni en bild av det riktiga Göteborg. En vilda västern-extravaganza.
*Fotnot: Om ni tar turen med trean så passa på att spana in Paddan II på hemköp Chapmans Torg.
Överallt i världen följer människor den mycket enkla släpp-av-innan-du-går-på-processen men i Göteborg råder total anarki på spårvagnshållplatserna. Det är som att stå mitt i en "mexican stand-off" i någon gammal västernfilm.
Så fort vagnen skymtas vid horisonten börjar folk inta en slags startposition (som vid ett hundrameterslopp). När vagnen bromsar in tätnar trängseln och alla vidriga människor fokuserar på en enda sak. Det gäller att komma först på vagnen och till vilket pris som helst. Använd gärna armbågar och tillhyggen. Trampa ner pensionärer och för all del handikappade. Låt inget stoppa dig nu.
De allra värsta är de med barnvagn. De tror sig ha rätten på sin sida att göra vad fan de vill. De plöjer fram genom massan med en slags rockstjärneattityd. Störst går först och fan för den som står i vägen. Hur många hälsenor har inte sett sina sista dagar i vitögat när en BRIO-Kombivagn rycker fram som en pansarbrigad. Ingen verkar förstå det ganska självklara i att släppa av de som ska av innan man själv går på. Jag vet inte hur ofta det hänt att jag knappt hunnit av för att utgångarna täppts till av en massa svin som vägrar att göra som man gör i resten av världen.
Jag lackar bara jag tänker på det. Jag känner att dagen snart är kommen då allt brister och jag plockar med mig ett stort och saftigt bollträ. Bara för att resan till jobbbet ska flyta på liksom.
Jag uppmanar alla som inte bor i Göteborg att nästa gång ni kommer hit. Istället för att ta en tur med Paddan* (båten alltså) ta en sväng med trean från Centralen till Chapmans torg, gärna i eftermiddagsruschen.
Först då får ni en bild av det riktiga Göteborg. En vilda västern-extravaganza.
*Fotnot: Om ni tar turen med trean så passa på att spana in Paddan II på hemköp Chapmans Torg.
onsdag, september 07, 2005
White Trash Consulting
Mannen som blev trött har efter stora påtryckningfar startat WTC-Enterprise. En sorts konsultverksamhet (helt pro bono såklart) där jag hjälper alla som vill att bedöma om en person bör klassificeras som White Trash eller inte.
Följande brev fick jag av en trogen Bloggfrossaläsare igår:
Hej Mike!
Du verkar ju vara insatt i white trash, kan du hjälpa mig att
klassificera om detta är en white trash eller ej:
* Bor på Hisingen
* Har en skåpbil som han BOR i på sin semester (obs, ej en husbil!)
* Ganska sunkigt yttre (typ trasiga kläder, oljefläckar över hela
byxorna som han utan att tänka på det har på kontoret (han HAR jobb ja, det kan ju göra det lite svårklassat är klart...)
* Äter nästan bara skräpmat
* På lunchrestaurang säger personalen till honom att inte gunga på stolen.
* Med mera sunkiga attribut.
Svar:
Hej!
Kul att du anförtror mig det stora ansvaret att bedöma denne gentleman. Du satte stopp för spekulationer redan efter första punkten. "Bor på hisingen" = Case closed. Självklart är han White Trash tänkte jag direkt. Men så kom jag att tänka på att hisingen är stort och det hisingen som jag tänker på är inte Älvstranden direkt. Det gör det hela lite trixigare, man kan komma undan i vissa undantagsfall, så jag läste vidare.
Punkt två gör dock gällande att detta är ett fullblod till White Trash-snubbe. Det kvittar om det skulle röra sig om en riktig husbil eller inte, det är ändå bara tyskar och White Trash som tillbringar sitt liv (eller delar av det) på det sättet.
Punkt tre. Sunkigt yttre är bara en konsekvens av punkt ett och två. Ett jobb gör inte någon till mindre White Trash. En snubbe köper sex är lika mycket torsk oavsett om han arbetar som pizzabagare eller kommunalpolitiker.
Punkt fyra & fem. Hahaha... jag behöver knappast fler bevis.
Punkt sex. Du gör mig ånyo intresserad. Hur många fler sunkiga attribut kan en redan trashig lirare möjligtvis ha?
Följande brev fick jag av en trogen Bloggfrossaläsare igår:
Hej Mike!
Du verkar ju vara insatt i white trash, kan du hjälpa mig att
klassificera om detta är en white trash eller ej:
* Bor på Hisingen
* Har en skåpbil som han BOR i på sin semester (obs, ej en husbil!)
* Ganska sunkigt yttre (typ trasiga kläder, oljefläckar över hela
byxorna som han utan att tänka på det har på kontoret (han HAR jobb ja, det kan ju göra det lite svårklassat är klart...)
* Äter nästan bara skräpmat
* På lunchrestaurang säger personalen till honom att inte gunga på stolen.
* Med mera sunkiga attribut.
Svar:
Hej!
Kul att du anförtror mig det stora ansvaret att bedöma denne gentleman. Du satte stopp för spekulationer redan efter första punkten. "Bor på hisingen" = Case closed. Självklart är han White Trash tänkte jag direkt. Men så kom jag att tänka på att hisingen är stort och det hisingen som jag tänker på är inte Älvstranden direkt. Det gör det hela lite trixigare, man kan komma undan i vissa undantagsfall, så jag läste vidare.
Punkt två gör dock gällande att detta är ett fullblod till White Trash-snubbe. Det kvittar om det skulle röra sig om en riktig husbil eller inte, det är ändå bara tyskar och White Trash som tillbringar sitt liv (eller delar av det) på det sättet.
Punkt tre. Sunkigt yttre är bara en konsekvens av punkt ett och två. Ett jobb gör inte någon till mindre White Trash. En snubbe köper sex är lika mycket torsk oavsett om han arbetar som pizzabagare eller kommunalpolitiker.
Punkt fyra & fem. Hahaha... jag behöver knappast fler bevis.
Punkt sex. Du gör mig ånyo intresserad. Hur många fler sunkiga attribut kan en redan trashig lirare möjligtvis ha?
tisdag, september 06, 2005
Liggdusch - inget bot men den enda vägen till lindring
Jag tillhör den där sorgliga lilla skaran av människor som inte blir sådär lyxigt och vanligt bakfull. Jag måste alltid lida en svår ”baksjuka” efter intagande av alkoholhaltig dryck. Det behöver inte röra sig om storslagna mängder ens. Det kan räcka med en handfull öl för att jag ska gå i däck dagen efter.
Jag är en av de utvalda. Det kan låta viktigt, men jag är en av de få som tydligen ska straffas för den övriga mänsklighetens dekadenta alkoholintag. Ta smällen helt enkelt.
Det är så tröttsamt att höra de som dagen efter en sjuk blandfylla beklagar sig över seghet och huvudvärk. De har inte fatta någonting. Har man inte spytt blod efter lite svirande ska man bara hålla käft. Kom tillbaka när ni sett Dantes nionde nivå i helvetet så ska vi snacka.
Den som aldrig sett sovrumstaket centrifugsnurra och legat med frossa så hård att ett epilepsianfall ter sig underbart. Eller aldrig spytt till blodkärlen brustit under ögonen och känt gallblåsan krampar sig och sätta smak på dagen. Eller för all del, den som aldrig känt hjärnbarken skava stora sår mot skallbenet, aldrig tappat synen och halva talförmågan efter en svår fylla. DEN har enligt min mening aldrig känt på hur det är att lida av fyllornas fula kusin.
Det finns egentligen inget bot mot sådant lidande, men det finns en väg till lindring.
Jag talar om den förlovade liggduschen. För när man är nere på botten så är det enda räddningen, att ligga i fosterställning under svalt strilande vatten. Nakna timmar i gåshud, gärna på kallt underlag, gör susen. Varje droppe märker huden och som i en avledningsmanöver drar den uppmärksamheten från baksjukan. Att ligga där och inte tänka alls, som i ett vakuum. Inga känslor utan bara utdragen väntan. Ty endast en liggdusch kan skapa hjältar av slagna män/kvinnor. Bara en lång liggdusch gör att man orkar härda ut och sammanbitet vägrar uttala förnedringens mantra. Det som man så många gånger har bölat i desperation. ”Jag ska aldrig dricka mer”.
Alla vet att när man väl sagt de djävulska orden så är man förlorad. Att man har förlorat mot sig själv. Men få vet att liggduschen är den enda vägen till lindring.
Jag är en av de utvalda. Det kan låta viktigt, men jag är en av de få som tydligen ska straffas för den övriga mänsklighetens dekadenta alkoholintag. Ta smällen helt enkelt.
Det är så tröttsamt att höra de som dagen efter en sjuk blandfylla beklagar sig över seghet och huvudvärk. De har inte fatta någonting. Har man inte spytt blod efter lite svirande ska man bara hålla käft. Kom tillbaka när ni sett Dantes nionde nivå i helvetet så ska vi snacka.
Den som aldrig sett sovrumstaket centrifugsnurra och legat med frossa så hård att ett epilepsianfall ter sig underbart. Eller aldrig spytt till blodkärlen brustit under ögonen och känt gallblåsan krampar sig och sätta smak på dagen. Eller för all del, den som aldrig känt hjärnbarken skava stora sår mot skallbenet, aldrig tappat synen och halva talförmågan efter en svår fylla. DEN har enligt min mening aldrig känt på hur det är att lida av fyllornas fula kusin.
Det finns egentligen inget bot mot sådant lidande, men det finns en väg till lindring.
Jag talar om den förlovade liggduschen. För när man är nere på botten så är det enda räddningen, att ligga i fosterställning under svalt strilande vatten. Nakna timmar i gåshud, gärna på kallt underlag, gör susen. Varje droppe märker huden och som i en avledningsmanöver drar den uppmärksamheten från baksjukan. Att ligga där och inte tänka alls, som i ett vakuum. Inga känslor utan bara utdragen väntan. Ty endast en liggdusch kan skapa hjältar av slagna män/kvinnor. Bara en lång liggdusch gör att man orkar härda ut och sammanbitet vägrar uttala förnedringens mantra. Det som man så många gånger har bölat i desperation. ”Jag ska aldrig dricka mer”.
Alla vet att när man väl sagt de djävulska orden så är man förlorad. Att man har förlorat mot sig själv. Men få vet att liggduschen är den enda vägen till lindring.
söndag, september 04, 2005
Bloggfrossa is the shit
Vad kan vara bättre PR än när en riktigt dimmig snubbe som snackar upp Mannen som blev trött?
En kompis ringde för en stund sedan, direkt från en kräftskiva. Låt mig säga så mycket som att det lät som han nog hade ätit lite för många kräftor. Han berättade lätt sluddrigt att han marknadsfört bloggfrossa (för vilket han får tapperhetsmedalj) i en kvart på festen. Inte dåligt betyg för en blogg må jag säga. Det är Bloggfrossa som gäller nu. Tror bannemig att jag får ta ett snack med expressen och se om det inte är bättre att jag tar över Linda Skugges bloggplats.
Tydligen var det Lädertanten, Apoteket och Stefan "Holmgångajävlen" Holm som väckte intresse. Jag hoppas själv att historien om lädertanten är ett avslutat kapitel men Holm kommer jag nog inte att släppa. Det känns nästan som att det är lite min förtjänst att sportredaktionerna tiger ihjäl killen nu.
Sedan fick jag en specialförfrågan om att förklara min fäbless för den heliga liggduschen, tillika enda bot mot svåra dagenefterspritsjukor. Hur tackar man nej till sånt. Det kan man ju bara inte. Så håll ögonen öpnna.
Över och ut
/mikebike - Mannen som blev trött
En kompis ringde för en stund sedan, direkt från en kräftskiva. Låt mig säga så mycket som att det lät som han nog hade ätit lite för många kräftor. Han berättade lätt sluddrigt att han marknadsfört bloggfrossa (för vilket han får tapperhetsmedalj) i en kvart på festen. Inte dåligt betyg för en blogg må jag säga. Det är Bloggfrossa som gäller nu. Tror bannemig att jag får ta ett snack med expressen och se om det inte är bättre att jag tar över Linda Skugges bloggplats.
Tydligen var det Lädertanten, Apoteket och Stefan "Holmgångajävlen" Holm som väckte intresse. Jag hoppas själv att historien om lädertanten är ett avslutat kapitel men Holm kommer jag nog inte att släppa. Det känns nästan som att det är lite min förtjänst att sportredaktionerna tiger ihjäl killen nu.
Sedan fick jag en specialförfrågan om att förklara min fäbless för den heliga liggduschen, tillika enda bot mot svåra dagenefterspritsjukor. Hur tackar man nej till sånt. Det kan man ju bara inte. Så håll ögonen öpnna.
Över och ut
/mikebike - Mannen som blev trött
fredag, september 02, 2005
Bara en tanke om självmordsbombare
Ja vad ska man säga om självmordsbombare och terrorister i allmänhet. Är de så jävla vassa egentligen?
Visst lyckas de få till ett par fullträffar här och där, men av alla snubbar som rännt omkring dressade i dynamitväst och stökat till det, så verkar förvånansvärt många av dem vara riktiga förlorare.
Det snackas ofta om att de genomgått träningsläger hit och dit men jag får ofta känslan att det är ena jävla hemvärnspajsare som kittar upp inför den heliga trotyldöden. Jag syftar på att de faktiskt oftast bara får med sig en eller ett par människor in i döden. Jämför man det med alla highschoolkillers i USA, som oftast begås av en fjortis eller två, så får de med mångdubbelt antal.
Ser man på det krasst så är en Al-Qaidalirare alltså inte mycket farligare än en råmobbad och jävligt bitter tonåring.
Det är nästan skrattretande, att en kille med tillgång till sin egen kroppsvikt i dynamit, statisktiskt sett inte klarar av att ställa till med ens hälften så mycket oreda som en finnig tonåring. Skillnaden är att träningslägret för den sistnämnde går ut på att lyssna på Judas Priest, prenumerera på Guns 'n Ammo och onanera till skolkatalogen.
Så mycket för Al-Qaidas mentala träning.
Visst lyckas de få till ett par fullträffar här och där, men av alla snubbar som rännt omkring dressade i dynamitväst och stökat till det, så verkar förvånansvärt många av dem vara riktiga förlorare.
Det snackas ofta om att de genomgått träningsläger hit och dit men jag får ofta känslan att det är ena jävla hemvärnspajsare som kittar upp inför den heliga trotyldöden. Jag syftar på att de faktiskt oftast bara får med sig en eller ett par människor in i döden. Jämför man det med alla highschoolkillers i USA, som oftast begås av en fjortis eller två, så får de med mångdubbelt antal.
Ser man på det krasst så är en Al-Qaidalirare alltså inte mycket farligare än en råmobbad och jävligt bitter tonåring.
Det är nästan skrattretande, att en kille med tillgång till sin egen kroppsvikt i dynamit, statisktiskt sett inte klarar av att ställa till med ens hälften så mycket oreda som en finnig tonåring. Skillnaden är att träningslägret för den sistnämnde går ut på att lyssna på Judas Priest, prenumerera på Guns 'n Ammo och onanera till skolkatalogen.
Så mycket för Al-Qaidas mentala träning.
torsdag, september 01, 2005
Lilla Hisingen
Trots att Majorna givetvis ger ett väldigt genuint helhetsintryck så finns det saker som drar ner den där riktigt krispiga känslan av perfecto. Även solen har fläckar heter det ju och det finns en gata som heter Karl-Johansgatan som är en lång jävla gata. Den rymmer mycket men framförallt rymmer den något som i folkmun kallas för Lilla Hisigen.
På en väldigt kort sträcka har vi ett antal affärsrörelser som sätter standarden så lågt som allt på Hisingen. Där finns matställen/pubar som Västerhus, Majornas krog, af Chapman, Jeffreys och Kinahänget vid Jaegerdorf (missbrukarhäng allihop). Inblandat som i en välblandad kortlek finns även en bingohall (finns det nåt mer tragiskt än bingohallar), en möbelaffär som säljer möbler i östblocksdesign, minst ett ungkarlshotell, karaoketajare och en jävla massa annan sjuk skit.
Det är synd och skam att det blivit så men anledningen är solklar. Det är på grund av den årliga vallfärden, när slöddret från Hisingen befäster sin sommarbostad (Majorna), som är boven i dramat. Det är som på vilken jävla turistort som helst. Det är samma fenomen som gör att Magaluf är fyllt till bredden av svenska suparställen. Svenskar är enkla människor. Vi vill ha det som vi har hemma. Problemet är att vi som bor i Majorna inte vill ha det som DE har det hemma på Hisingen.
Varje stad har ju en skylt man passerar när man kör in i staden. På Göteborgs står det "Sveriges framsida". På Bollnäs tror jag det står "Det är här det händer", i god entreprenörsanda. Hisingens stadsdelsnämnd borde sätta upp egna skyltar vid infarterna till sin jävla Ö. Förslagsvis kunde texten lyda: "No class, shit only".
På en väldigt kort sträcka har vi ett antal affärsrörelser som sätter standarden så lågt som allt på Hisingen. Där finns matställen/pubar som Västerhus, Majornas krog, af Chapman, Jeffreys och Kinahänget vid Jaegerdorf (missbrukarhäng allihop). Inblandat som i en välblandad kortlek finns även en bingohall (finns det nåt mer tragiskt än bingohallar), en möbelaffär som säljer möbler i östblocksdesign, minst ett ungkarlshotell, karaoketajare och en jävla massa annan sjuk skit.
Det är synd och skam att det blivit så men anledningen är solklar. Det är på grund av den årliga vallfärden, när slöddret från Hisingen befäster sin sommarbostad (Majorna), som är boven i dramat. Det är som på vilken jävla turistort som helst. Det är samma fenomen som gör att Magaluf är fyllt till bredden av svenska suparställen. Svenskar är enkla människor. Vi vill ha det som vi har hemma. Problemet är att vi som bor i Majorna inte vill ha det som DE har det hemma på Hisingen.
Varje stad har ju en skylt man passerar när man kör in i staden. På Göteborgs står det "Sveriges framsida". På Bollnäs tror jag det står "Det är här det händer", i god entreprenörsanda. Hisingens stadsdelsnämnd borde sätta upp egna skyltar vid infarterna till sin jävla Ö. Förslagsvis kunde texten lyda: "No class, shit only".