Historier från Hisingen - del 1

De som tror sig ha sett allt har aldrig sett Hisingen.

Jag har fått påtryckningar från alla möjliga håll om fler historier från Hisingen. Det gör mig glad att fler med mig gillar att frossa i sägner och sanningar om dekadenses metropol no.1.

Generellt gäller att all skit du hör om Hisingen är sant. Allt bra du hör kommer antingen från ett mentalfall, nyinflyttad från landet (bonnaflärp) eller nån limsniffare som bott där sedan sin födelse. Särskilt spektakulärt är att de som försvarar hisingen alltid pratar om Älvstranden och Torslanda medan de själva UTESLUTANDE bor någonstans mellan Frihamnen och Länsmansgården. De som bor på Älvstraden känner inte alls den patriotanda som så starkt utmärker Hisingen. De skiter i det. De flabbar åt Hisingen för de tycker sig tillhöra utelivet i centrum snarare än pundarna från Kville. Och de har nog rätt.

Jag fick ett mail från en tjej som jag tror vill vara anonym. Hon berättade att hon snicksnackat med en kille som läst bloggen och hade blivit upprörd av mina hisingsdissningar. Han sa att jämföra Vågmästareplatsen med Länsmansgården är som att jämföra Irak med Paris (det skulle tydligen påvisa nivåskillnaden i helvetet). Lustigt att han ställer ett land mot en stad i sin jämförelse. Eller är det som jag misstänker att han inte vet att Irak inte är en stad (eller Paris inte ett land). Sedan sa han dräpande att det är till Majorna man åker för att köpa hasch... Hahaha, vilken lirare. Han straffar ut sig så fort han öppnar käften... Men han har förvisso en poäng. På Hisingen är olika lösningsmedel, heroin och crack generellt mer poppis än hasch.

Nog om detta. Låt mig berätta.

I fredags eftermiddag var jag så illa tvungen att ta mig ut till djävulsön för att inhandla en pryl på Inet data. Glad i hågen hoppade jag på sexan vid Järntorget och lyckan varade ända till Nordstan där karaktären på folket helt plötsligt ändrades från vanligt trevligt till övrigt bösigt. Som tur är så skulle jag inte ta mig särskilt långt in i helvetet utan hoppa av innan det knappt hunnit börja, på frihamnen. Före mig går tre rökiga snubbar som kollar på mig skumt hela tiden. Jag anar oråd men inget händer. Jag passerar ett litet buskage där det står tre kundvagnar från Willys med uppbrutna myntfack. Jag upprepar UPPBRUTNA. Då ska det också nämnas att det inte finns nåt Willys på flera kilometers avstånd. Vem gör sig sånt besvär för mellan 15-30 riksdaler om inte en hisingsbo. Vad säger man?

Jag fortsätter rätt fram längs den dödligt långa Ringövägen som kantas av olika industrier och annat tragiskt tills jag kommit halvvägs. Där ligger Pizzeria Roma och på dess uteservering sitter ett gäng hisingskids och äter pizza. Mysigt! Om det inte vore för att tre pikétpoliser, fem meter framför dem, bryter upp en kille mot sin Volvo 340:s motorhuv. Det går hyfsat vålsdsamt till och killen på motorhuven ser verkligen skön ut. Rakad skalle och ärrigt ansikte, en pösig röd collegetröda och en fet guldlegering kring tjurnacken. Han ser ut att ha blandat rohypnol med hembränt ett antal gånger för mycket och har verkligt softa tjackartänder. Allt det hinner jag se med mina ögon som nästan poppar ur som jag stirrar. Jag lägger även märke till att kidsen på pizzerian, som bara är hälften så långt ifrån intermezzot, inte ens gör sig beväret att vrida skallen 45 grader för att kolla vad som händer. De är helt enkelt så vana. För dem är en sån här grej inte mer uppseendeväckande än de skabbiga duvorna på Järntorget är för mig.

Påväg tillbaka från butiken händer inget speciellt. Piketstyrkan har dragit tillbaka (bara 340:n står kvar) Kidsen har käkat klart. På höger sida nästan framme vid hållplatsen ser jag dock en storväxt nazi sitta i en slags solstol (utanför Militaryshop) och flukta i nån skön vapenlektyr eller hatpropaganda. Och så är jag äntligen framme. Jag går över gångbron vid hållplatsen som ska ta mig tillbaks till verkligheten. Min verklighet. Då ser jag nåt som ramar in hela Hising Island-extravaganzan snyggt. En riktigt dimmig medborgare iklädd prasselmysbyxor står och pissar mitt på hållplatsen som leder åt andra hållet, längre in i geggan. Jag håller lite hårdare i min Inetpåse och hoppas att han inte är en kontaktsökare. Det är han inte. Vagnen kommer in och han får väldigt bråttom med att skaka av snoppen (åtminstone hoppas jag att det var det han gjorde men inget förvånar mig längre).

Klockan är 17.45 och jag har fått mer än nog av ö-liv för denna gången.