Det ryktas att tiotusen Handels-slavar fick sätta livet till när Tacoslottet i Coop Bäckebol skulle byggas. Tro jag det. Vi snackar byggnadskonst man häpnar av. Mitt på torget innanför entrén möts man av detta magnifika skrytbygge med metertjocka murar av nachomaterial, skyddsvärn som dignar av spännande om än lite enformiga kryddblandningar. Mäktiga kolonner med guacamole av stabbigaste sort reser sig mot skyn (nåväl butikstaket) medan balustrader av ostsås och diverse random tillbehör som jalapeños och rent av experimentella inslag som karibiska inslag, skapar en imponerande silhuett som kastar sin långa skugga långt in över frukt & grönt. För att inte tala om de stolt vajande salsabaneren (mild smak såklart) som vackert pryder detta nya världens åttonde underverk. Den tiden är förbi när slitet bakom de egyptiska pyramiderna imponerade. Babylons hängande gamla trädgårdar kan också dra sig i röven. Vad är ett gammalt visset grönområde som ingen sett mot denna svennebanan-dödsstjärna av majsmjöl.
När jag postade bilden på instagram var det en person som upplyste mig om att denna massiva tacomur verkar ha rests nästan på dagen 30 år efter Berlinmurens fall. Ur vakuumet efter Järnridåns upplösning och fallet av dess allra tydligaste symbol tornar nu samtidens mest auktoritära imperium upp sig i form av en kolossal taco-barriär. Symbolen för den dominanta Majsridån som håller svensken på knä. Varje fredag året runt.
Man kan riktigt höra dess genialt maktfullkomliga despoter skratta förnöjt ända bortifrån Mölndal.
Ni som följt mig lite längre vet att jag i dryga tio år har haft ett minst sagt kluvet förhållande till McDonalds på grund av deras nästan löjeväckande bristfällighet när det kommer till flaggskeppet bland deras desserter. Oflurrade McFlurry's.
Det hela började med ett mail till deras kundtjänst McSvar 2009 där jag bitskt som en sockerpundig Janne Josefsson ställde tuffa frågor rörande deras McFlurry-policy, samt upplyste dem om att jag vid de senaste tio beställningarna (på olika restauranger) inte erhållit en korrekt flurrad produkt. Det blev startskottet till en grävande undersökning av guds nåde, som skulle pågå (främst sommartid) över flera år och utvecklas till en grotesk reklamationslambada med vickande smicker, halvsubtila mutförsök och manipulativa dödslyft, med en oändligt uthållig danspartner dessutom. Man kan väl summeringsvis säga att lika usla som Donkens slappaste hamburgarmontörer är på att flurra, lika serviceminded är deras kundtjänstpersonal. Och även om jag kanske inte skulle säga att vi blev bästa vänner så uppstod helt klart någon slags ömsesidig respekt med tiden.
Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt lyckades nosa mig ända fram till sanningen. Inte ens ett halvhjärtat erkännande fick jag. Till slut fanns det inget annat att göra än att se sig besegrad. Härvans upplösning skulle för alltid ligga höljd i dunkel tack vare en mycket välorkestrerad slingertaktik av den multinationella burgarjättens mörkläggningsmaskineri. Stasi skulle troligen inte ha ett skit på McSvar om de blev satta att dribbla bort obekväma sanningar. Jag gav upp.
Men så för några dagar sedan hörde en gammal vän av sig. Han hade hittat en helt färsk artikel där en före detta anställd på McDonalds valt att ta bladet från munnen och bli visselblåsare – eller en snabbmats-Snowden om man så vill. Denne urmodige man erkände utan omsvep att det rörde sig om ett systematiskt fulfiffel på systemnivå och han kunde redigt och klart redogöra för anledningen till varför vi som kunder ALDRIG får en ens i närheten korrekt flurrad McFlurry på någon enda av McDonalds inrättningar globalt.
King!
Sanningen kom såklart som en chock. Men var också väldigt väntad. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Jag visste det!! Det är alltså trots allt ett flit-relaterat problem. Äntligen kan jag lägga min kamp åt handlingarna och gå vidare känner jag. Det känns faktiskt som en slags upprättelse.
Imorgon fyller hon en månad. Och en sådan månad sedan. Allt har gått fint. Den så kallade bubblan har varit helt galet underbar och trots att jag är tillbaka ute i vardagens mörker nu så försöker vi hänga kvar i den där harmonin så fort jag kommer hem. Tänker inte jinxa något genom att skryta om nattsömn för det där kan ju vända precis när som helst, men hittills sover hon som en gris. En väldigt väldigt gullig liten gris då alltså.
Nu är det bokstavligt talat dagar tills jag och Josefine blir fyrbarnsföräldrar. Nervositeten är uppskruvad och det är svårt att fokusera på något annat. Kan inte riktigt fatta att vi är framme vid målsnöret nu. Det var på nyårsdagen strax innan vi traditionsenligt skulle beställa kebabpizza som Josefine kom ner från toaletten och viftade med graviditetstestet framför näsan på mig utan att barnen såg. Två streck. Otroligt. Vi skrattade och fnissade över vår lilla stora hemlighet. Vi hade ju bestämt oss för att försöka få ett barn till, men nu var det plötsligt verklighet. Det kändes helt galet. Som att ge sig ut på en båtfärd över atlanten. Visst vi har förkunskaper och har gjort det förut, men det är ändå ett skifte att gå från tre till fyra barn. Plötsligt blir man ett gäng.
Josefine mådde verkligen piss i början. Värre än de andra gångerna tror jag. Någon gång runt vecka åtta när hon låg och grät i sängen över hur värdelöst allt kändes försökte jag peppa henne med att det nog snart var över. Max tio veckor. Det landade sådär. Jag hade nog inte kunnat säga något förmildrande där och då men klart att det var idiotiskt. Som att upplysa någon som är riktigt brutalbakfull att det nog kommer att vara så i närmare ett kvartal. Det tog lite längre än tio veckor men en dag var illamåendet trots allt över. Hon har varit tapper, min vackra fru. Känner mig så stolt över henne och hur stark hon är som pallar. Efter illamåendet har det varit väldigt mysigt här hemma.
Sommaren passerade med en lugn och härlig ledighet och allting har puttrat på i stilla mak. Sedan började verkligheten och vardagen igen och förra veckan var Josefine på MVC för en sista kontroll innan beräknad förlossning (som var i söndags). Då fick vi veta att bebisen lagt sig lite på sniskan och därför bokades tid för ett vändningsförsök. Det gick bra. Eller när vi kom in så undersökte en barnmosrska magen och bekräftade att bebisen låg på sidan. När läkarna väl kom och de precis skulle till att börja så hade den lille rackarn plötsligt lagt sig rätt och det var bara att åka hem igen.
Snopen limbo beskriver nog tillståndet hemma bäst just nu. Vi kollar tv-serier på kvällarna och väntar och väntar och väntar. Jag längtar verkligen tills vi är på andra sidan med vår nya lilla familjemedlem. För det är verkligen på tiden nu.
Jag vill tacka både Philips och Instagrams smarta annons-system för den här bilden som jag fått i mitt flöde flertalet gånger under sommaren:
Det är reklam för Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som jag antar att de främst bearbetar män med. Män som de dragit slutsatsen har problem med behåring i näshålan.
Det hela är en liten käck bildserie. I första skedet ser vi en man som står med pincett i näsan, i full färd med att plocka näshår. Som gör så ont. Därefter zoomar bilden in på mannens generöst tilltagna näsborre samtidigt som texten "STOPP" dyker upp sådär lagom alarmerande. Vad nu då, tänker man. Ska jag sluta dra näshår med pincett som en barbar nu? Hur ska jag då göra? Som tur är följs den lilla visuella kavalkaden av mannens näsborre upp med en klinisk bild på en Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som den slutgiltiga lösningen på näshårsproblemet. Halleluja! Lyssna nu, så kan ni nästan höra serverrasslet från alla kuvade män som länge levt med skam men nu plötsligt upplever att gud hört bön, och därför gladeligen pyntar en fem åtta hundra för denna välsignade tingest. NOT!
Jag antar att jag själv med mina snart 43 hyfsat stabila år i ryggen sorterar in under vad man brukar kalla för "primär målgrupp". Enligt något marknadsstrategiskt snille är såna som jag är lätta byten. De har fått för sig att vi är svaga i köttet och att det inte ens behövs glidmedel för att rida på vår åldersångest och vrida ur oss en sur tusing. Få oss att känna oss gamla och när vi är nere för räkning sticka in kniven och avsluta lidandet. Härska genom att söndra enligt klassiskt manér. Deras övertygelse att nyckeln till deras framgång är att få oss att känna oss gamla så att vi protestlöst låter oss beväpnas med allehanda verktyg mot näshårsrelaterad problematik.
De kunde inte vara mer fel ute!
Nästrimmer är ju en produkt som är kopplat till tidiga 30-årsåldern. Till juniorgubbar. Det är för helvete ett decennium sedan jag upptäckte att jag har hårstrån i näsan. Komma med sån skrämselpropaganda till en person som står med båda benen stadigt in bra bit in i 40-årsåldern är ju direkt skrattretande. Hår i näsan... pffft!!! Sedan jag som en pojkvasker på skakiga ben inhandlade min första nästrimmer har jag hunnit upptäcka både hår i öronen, PÅ öronen och PÅ näsan. Det är ett satans hantverk och ett gissel av guds nåde må jag säga. Ett rent under att det överhuvudtaget finns heterosexuella kvinnor över 40 år. Vid min ålder är män i regel så luttrade av sina egna äckliga kroppars svek att inte ens plutonium biter. Vi är en skara råbarkade näshårslegionärer som inte låter oss kuvas av banal och komplexframkallande retorik som uppfunnits av nån övertygande person i polotröja kliat fram ur skägget. Nä, Philips. Skärpning. Den här reklamen peppar mig på ett helt annat sätt. Den får mig att känna mig yngre än jag gjort på tio år. Tack för det... Och nu kan ni dra åt helvete.
Inte sedan Ingemar Stenmarks heydays har väl Sverige gått in i sådan kollektiv masspsykos som när Håkan Hellström släpper biljetter. Bortsett från ett fåtal "musikexperters" sura uppstötningar och meningslösa försök att med självpåtaget tolkningsföreträde kritisera och avfärda det hela, så är församlingen ganska enig. Håkan på Ullevi är något speciellt. Något man inte vill missa. Själv tillhör jag den stora massan. Jag gillar Håkan och kommer gå den här gången.
Men jag ska inte sticka under stol med att när jag läste pressreleasen och de försynta raderna av Göteborgs kronprins. Att Håkan Hellström minsann tänker fira 20 år med en konsert på Ullevi nästa sommar. Då kände jag ett visst motstånd ändå: "Det blir ingen stor turné eller så, men det blir den här spelningen på Ullevi. Hoppas att några av er kan ta sig dit”. Seriöst!! Är det OS i humble brag nu eller har jag missat något?
När en person vars fanclub består av miljoner personer som hyser större lojalitet till sin guru än tjejerna i Charles Mansons hippiefamilj, låtsas spela naivt ödmjuk, trots det faktum att han sålt ut Ullevi tidigare. Pluralt. Då blir det tyvärr inte trovärdigt. Det blir snudd på förnedrande. Både för publiken och för artisten själv. Jag hade älskat lite ärlighet i det här läget. Om Håkan istället valt att lansera nästa sommars stora inkasseringsjippo för vad det faktiskt är. En gigantisk valuta-pipeline som leder rakt ner hans tajta jeansfickor. Om han istället för sitt patenterat buscharmiga mysmanér, helt utan krusiduller, valt att berätta att han minsann tänker mjölka svenne, och mjölka svenne satan – för att fira 20 år som artist. Det hade varit både roligare och ganska mycket mer klädsamt.
Håkan om någon behöver väl knappast ursäkta sin egen framgång längre, eller låtsas som att han fortfarande är förvånad över att han säljer ut arenor numera. Bara han själv minns tiden när han och bandet stretade runt bland småstadspizzerior på ölbacks-gage. Vi andra vet att före en konsert kommer kaos på riksnivå. Folk tar ledigt från sina jobb för att stå i den fysiska kön samtidigt som landets samlade bandbredd rattas in på evenemangmonopolets mest instabila luftballong. Ticketmaster.se
Det som gör att jag har lite svårt att känna lust inför Håkans 20-årsjubileum är alla charader som spelas upp längs vägen. Först och främst att vi ska låtsas tro på att det bara finns planer på en enda unik spelning som efter elva minuter in i biljettsläppet visar sig vara två och sedan på allmän begäran en tredje. Det är fan löjligt och som gjort för att systemet ska kapseja. Att Ticketmasters kommentar på människors besvikelse efteråt är "att det blev högre tryck än vänta" är lika trevligt som sinnebilden att bli pissad i ansiktet av ett buffligt översittarsvin. Hur kan ett företag vars enda reella funktion är att sälja biljetter vara så jävla dåliga på att just sälja biljetter? Hur kunde de rimligtvis underskatta vilket tryck det skulle bli? Och att de fortfarande inte sett till att få bukt med infrastrukturen på sitt värdelösa biljettsystem, som bågnar så fort det blir trafikstockning, trots att det är mer regel än undantag vid alla stora biljettsläpp och har varit så ända sedan start. Det är amatörism av en sådan magnitud att man knappt tror att det är sant och ansvarslöst på ett sätt som nästan borde vara straffbart. Med lite mer franskt folkkynne hade någon form av vedergällning varit faktum nu. Det hade tjärats in och rullats i fjädrar, och det hade sanerligen varit en fröjd för ögat.
Men jag är nästan ännu mer trött på att se kvällspressen kabla ut enformiga nyord som biljettraseri.
Ett tänkbart scenario skulle kunna se ut som följande:
1. Håkan går ut och berättar att han är duktigt sugen på att mjölka svenne.
2. Människor får gå in och anmäla intresse för biljett + vilken dag.
3. Biljetterna lottas ut.
4. Inget mer lipande. Inget mer biljettraseri.
Apperopåe ett riktigt påfrestande halvår på jobbet så tänkte jag passa på att dela med mig av av den knäppaste och roligate grejen vi gjort i år. The Slow Fight för Sioo:x räkning. Ett tolv års långt live-test av deras produkt och en utmaning till deras konkurrenter kan man säga. Förpackat som en riktigt jävla långdragen boxningsmatch i en specialbyggd boxningsring av trä. Inga konstigheter. Kul att ta i från tårna och överdriva en lågintresseprodukt något så in i... Älskar den kunden också. Deras mod att våga och vilja göra lite knasiga lösningar i en tid när alla andra stirrat sig blinda på att försöka rida på den duktiga vågen av syftesdriven kommunikation. Sioo:x är dessutom ett fint företag som förtjänar sin framgång. På riktigt.
Hela projektet gjordes i Lofoten som måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Obs! Rekommenderar alla att åka dit. Man blir ödmjuk inför livet på ett märkligt vis där och känner vördnad och respekt inför naturen på ett sätt som blir väldigt påtagligt.
Det var inte direkt en spikrak resa dit om man säger så. Jordklotets käpp-depåer måste fan ha sinat, så många av dem som hamnade i våra hjul innan vi lyckades gå i mål. Men det blev rätt bra till slut tycker jag. Vad tycker ni?
Sista dagen idag. Blir alltid lite vemodig av sistadagar. Sammie gör sin sista dag på förskolan hon gått sedan dagen hon fyllde ett år. Det var lite klump-i-halsen-läge över det när vi lämnade glass och en liten present till hennes fröken Mansoora. För Sammie verkade det dock ganska sorglöst. Hon är peppad på sin nya förskola som börjar i höst. Tror inte hon riktigt greppar att hon inte kommer tillbaka till samma kompisar och samma pedagoger. Det kan bli jobbigt.
Även sista dagen på jobbet för mig idag efter en riktigt tung vårtermin. Ändå inte yster precis. En viss tomhet infinner sig trots att jag är sjukt sugen på sommarledigt och intalar mig att det är vacay-mode de luxe när klockan slår 17 idag. Men det är såhär varje år. Varit så hela mitt liv. Minns alla mina avslutningar. Glad men vemodig samtidigt. Till och med när jag slutade nian och min hemkunskapslärare och de senaste tre årens nemesis Harriet tog i hand och sa att det hade varit en "intressant" tid, och trots att högstadietiden över lag var rätt jävla påfrestande. Så var jag skör.
Jag hatar avslut nästan vad det än gäller. Till och med mina gamla bilar har jag haft svårt att släppa. Förutom en hallonröd Nissan Almera som jag verkligen hatade mot slutet och som jag spontansålde, medan Josefine var inne på Mio och köpte soffkuddar. Det blev ett bråk som heter duga. Josefine blev rasande. Hon ville blir tillfrågad innan familjens farkost avyttrades på volley. Men det är annars en sistdag jag njöt av. När de där bilmånglarna rullade ut det där lilla pengaslukande aset ur garaget. Dock blev jag vemodig som fan när jag flera år senare såg den stå parkerad en knapp kilometer från vårt hus på Hisingen. För en månad sedan slutade Tintin lågstadiet. Vemod. För en vecka sedan gjorde min närmsta kollega Josefin sista dagen före sin föräldraledighet. Vemod. Och idag är det som sagt sista dagen inför semestern och den där känslan av bräcklighet har åter infunnit sig. Även om jag nästan älskar semester högre än livet självt. Borde kanske köra det här med min separationsångest genom en psykolog nån gångför att komma underfund med vad som gör att jag har så jävla svårt för sistadagar även när jag står inför en sommarledighet.
Usch, nu kom jag på att jag om fem veckor kommer drabbas av en nästan djävulsk ångest. När det är dags för den sista semesterdagen för i år. Sista dagen på en lång ledighet är nästan de värsta sistadagarna av alla.
Har ni sett Lukas Moodyssons nya serie Gösta? Inte? Gör det. Den är fantastiskt stor i sin litenhet. Jag älskar den. Jag dristar mig att säga att ingen annan svensk regissör lyckats skapa så självuutplånande mansporträtt som Moodysson gjort under sin karriär. Ligger fyra avsnitt ute på HBO nu.
Har de senaste veckorna plöjt i oss rejält med kulturellt mörker mörker på femplus-nivå. Tänkte tipsa om tre måsten:
Queen of hearts
Få kan jobba med ångest på så fantastiskt trovärdigt och nyskapande sätt som danskarna. Hjärter dam, Dronningen eller Queen of Hearts som den heter beroende på språk placerar sig i mästerverksfacket tycker jag. Det hela är en ganska rak story som handlar om en medelålders kvinna som inleder en affär med sin styvson. Inte bra. Inte bra. Allt går givetvis något så in åt helvete. På det danskaste av visen. Se den.
When they see us
En synnerligen välspelad dramatisering av det uppmärksammade fallet som gick under namnet Central Park Five, där fem svarta killar blev anklagade och dömda för en grov våldtäkt de inte hade nåt med att göra. Åklagaren visste att de var oskyldiga eller i alla fall att det fanns fog för lastbilslass av rimligt tvivel eftersom ingen teknisk bevisning kunde kopplas ihop med någon av de fem. Men hon forcerade fram erkännanden och processade hela skiten på ett sätt som visar hur USA rättssystem är byggt för att hålla slaveriet igång under under moralisk flagg. Den här lilla pärlan sitter kvar ett bra tag efter sitt slut.
Chernobyl
Ok, jag vet att jag är sist med att tipsa om den här serien. Men det tål banne mig att sägas igen. Se Johan Rencks mästerverk. Det är nåt i hästväg. Jag minns att jag var tio år när katastrofen inträffade och har läst massor om den sedan dess. Jag har fascinerats av spökstaden Pripyat och frossat i fotoreportage från där och alla andra övergivna platser som plötsligt blev öde i samband med evakueringen. Men jag har haft väldigt lite koll på exakt vad olyckan berodde på, hur det kunde bli som det blev och minst av allt det politiska spelet omkring det hele. Allt det fångas på ett exceptionellt bra sätt. Den osynliga faran är närvarande i rummet och stämningen är som en tryckkokare av ångest från start till slut.
Sammantaget bjuder ovan nämnda film- och serietips på såpass mycket mörker att det behöver bli en väldigt solig sommar om man ska orka konsumera tottibalotti.
För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.
Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.
Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.
Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:
- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.
Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.
Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.
Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?
Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.
En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!
Det är sånt som ger perspektiv på livet.
Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.
Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring.
Nyligen när jag kom gående från Centralstationen i Göteborg och skulle passera genom den legendariska pisskorridoren in mot Nordstan hörde jag plötsligt ett välbekant monotont brummande. Mitt ryggradsminne förstod genast att vi hade med en didgeridoo-artist in show att göra och nackhåren reste sig som på kommando. Svagt uttryckt kan man säga att jag har lite svårt för nästan allt som har med didgeridooer att göra. Det ger mig noll.
Bara det faktum att själva instrumentet (obs! sänkta kriterier för instrumentstatus) är ett trärör som endast kan framställa en slags bedrövligt enformig bordunton får mig att instinktivt döma ut det som totalt värdeöst. Det finns liksom ingenting imponerande eller begåvat som kan skapas med denna tingest. Att en didgeridoo dessutom lär ha kravet på sig att vara urholkad av termiter för att ens räknas som äkta i lite snobbigare didgeridookretsar gör ju att pannådran svullnar ytterligare några procent. Men för att använda lite utpräglad NRA-retorik kan man kanske hävda att det inte är didgeridooerna i sig som pestar ner det offentliga utrymmet, utan de som envisas med att sätta sig och tuta i såna där horribla trätrumpeter.
Mina fördomar säger mig att didgeridoospelande är mest populärt bland inrökta antroposoftyper och andra nyandliga Age of Aquarius-exemplar, dagdrivande narkotikakännare och annat löst folk som valt att göra mångkulturell appropriering till en livsstil. Alltså vita backpackerkillar med dreadlocks och pösiga kläder i multikolorerat lintyg som aktivt gjort valet att låta sitt enda bidrag till samhället stanna vid oprovocerade surrande didgeridoo-konserter.
Därför blev jag inte så lite förvånad när jag passerade killen som satt och blåste i sin stora pinne mitt i farleden mellan Centralstationen och Nordstan häromdagen. Han såg förvisso ut att befinna sig under någon slags påverkan av centralstimulerande och/eller syrebrist. Men han hade jeans och hoodie. Inte ett enda plagg som var gjort på vävstol. Han var så himla lik en gammal reklamarkollega och skötsam familjefader och framför sig hade han ändamålsenligt ställt upp en liten hatt för att samla in krispiga cash. Jag mötte hans blick och fick en liten nick. Attans. Min blick drogs motvilligt längs träröret ända till andra änden där det otroligt enerverande ljudet uppstår och då utsattes min näthinna av bilden av droppade vätska från röret som samlades i en ymnig salivpöl på marken nedanför. Geggigt. Jag kunde inte hålla tillbaka klökreflexen utan hulkade på volley till såpass kraftigt att jag trodde att jag skulle spontankräkas rakt ut. På något sätt lyckades jag ändå häva det förloppet men såg direkt i didgeridoomannens ögon att han var måttligt imponerad av min grafiska uppvisning i avoghet. Så jag greps motvilligt av dåligt samvete och började halvteatralt gräva lite i fickorna efter mynt jag redan visste att jag inte hade, trots att jag egentligen tycker att man inte kan göra en mycket sämre insats i utbyte mot ekonomiska medel än att stöta ut luft i ett rör. Som någon slags plåster på såren. Men ändå inte. Det är ju tanken som räknas tänkte jag och skakade lite ursäktande på axlarna. Som han hatade mig då. Han släppte mig inte med blicken men fortsatte "spela". Ganska speciell känsla kan jag säga. Att bli så aktivt hårdhatad av en person som sitter med hela flabben intryckt i en didgeridoo.
För att hänga kvar lite i det tänkte jag bjuda på en go' bit jag hittade på tuben. Tio timmars avslappnande didgeridoo-music, utan avbrott. Den har ändå fått 2,8 miljoner tittningar.
Just när man började tro att det verkligen var gubbkört för oss homo sapiens. Att vi gjort vårt för den här gången. Att koisken är stängd och kalaset över. Då kommer hjälpen som från ovan. Phew! Så himla himla himla skönt, tycker jag. Greta Thunberg stick och brinn, du kan gå hem och peta naglarna istället. För nu jävelar dundrar ett superpumpat SWAT-team i form av en go gäng grafiska designers från Doberman in och sätter ner foten. Full styrka, utan pardon. Med en rykande färsk hashtag och allt. #DesignersForFuture.
Sug på den ditt lilla klimatkris-hjon. Nu fick du allt så att du teg. Det hade jag helt ärligt inte väntat mig – att vi skulle designa oss ur apokalypsen. Men det känns ju rimligt. För att inte säga brill-fucking-jant!
En go gäng!
Så, visst finns mirakel och för mig är det faktiskt ett fotriktigt gäng designers från Doberman. Den här är från mig till er:
Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.
Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.
Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket "laxtallrik" som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.
Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go' och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.
I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var "du gör mig lycklig, lyckliiig". Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.
Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk.
Det är ganska sällan nuförtiden ett fenomen eller en person fullkomligt slukar upp mig i sitt universum. Men nu har det hänt. Igen. Det började med att min kollega U uppmärksammade mig på Hard Rock Nicks existens och i över en vecka nu har jag dagligen INTE upphört att förvånas över denna minst sagt bisarra Instagram-figur. Jag greps givetvis direkt av en impuls att vilja blogga om honom men har liksom inte riktigt vetat var jag ska börja. Har inte lyckats greppa honom ännu och kommer troligen inte att lyckas med det heller. Så skitsamma – här kommer några rader.
One bad bitch!
Ok, hur beskriver man en person som har en lite starkare låga än andra? En person som mördar all konkurrens? Någon med en så uppblåst persona att den bländar skiten ur alla runt omkring så att de smälter ihop till en beige fondvägg? Ja, inte fan vet jag, men kanske kommer @hardrocknick att förvandlas till ett prejudicerande adjektiv för den typen av as till personer i framtiden.
Vid en första anblick känns Hard Rock Nick nästan lite för lätt att hata. Som om han vore gjord för det. Rent visuellt ser han ut att ha förlorat öronen mitt i en morfning mellan Anden i lampan och och Mr. T. Men personligheten är det som gör att han verkligen sticker ut på riktigt. När det i den vanliga världen brukar räcka med EN enda riktigt dålig egenskap för att hamna i kronisk uppförsbacke så sportar Hard Rock Nick en bibeltjock lista med riktiga skitegenskaper. Men för enkelhetens skull kan vi sammanfatta det med att arrogant, självgod, stöddig, skrytsam, sexistisk, misogyn, rårasistisk och hypermytomanisk är några av hans allra mest framträdande drag.
Faktum är att Hard Rock Nick är som en inkarnation av Kenny Powers i Eastbound & Down...
Näe, han framstår inte direkt som en älskvärd typ, men det är kanske just den slående likheten med Danny McBrides briljanta karaktär som gör att jag ändå har svårt att ogilla honom. Ska inte drista mig till att säga att jag gillar honom, men jag ömmar helt klart lite för honom. Han är vresig som ett helt gäng bänkalkoholister på en söndag, bara för att några kommentatorer sagt att han är 'fake flexing'. Humor uppstår eftersom han konstant refererar till sig själv som badboy, villain och hard as hell, men sedan flippar totalt vid minsta mothugg och börjar flasha (vad jag tycker ser ut att vara ganska vältummade) shoppingpåsar som evidens på sin eviga rikedom. Bonuskul att han använder en Microsoftpåse som ett av sina brottartunga bevis tycker jag. Eller att han skryter om något så fullkomligt idiotiskt som att han skulle ha köpt ett par snöcamouflagemönstrade badbrallor för 9000 spänn. Även om det faktiskt skulle vara sanning så är det ungefär som att köpa en annonsplats för att berätta att man är åretruntboende i villavagn. Den där bristen på fingertoppskänsla mitt i allt skapar helt enkelt en känsla av att det vilar något både djupt rörande och väldigt mörkt över Hard Rock Nick. Han känns jättefiktiv. Vilket han på sätt och vis också är.
Först misstänkte jag faktiskt att hela hans existens bara var ett välorkestrerat prank för att dra ner brallorna på oss alla (fortfarande fullt möjligt). Men dessvärre verkar han vara på riktigt. Bläddrar man bakåt så ser man snabbt att han har hållit på att instagramma i flera år och visa bilder på sin absurda skäggväxt, plutiga läppar, tatuerade ögonbryn, matiga fransar och skrävla om sina bilar, prylar, 11-tumspenis och alla bitches han lägrat. En sådan uthållighet har inte ens Joaquin Phoenix. Utöver fokuset på sin enorma rikedom gillar han att boosta sin egen förträfflighet i allmänhet och som som partner i synnerhet. Vid ett tillfälle hävdar han malligt att de kvinnor som han dumpar blir suicidala (och ibland "till och med" lesbiska) för att de inser att de aldrig kommer få uppleva något liknande. Så fenomenal är han tydligen. Han gör heller ingen hemlighet av hur han föredrar att utföra oralsex utan är tvärtom väldigt grafiskt bjussig på den fronten. Han gillar också att smarra i sig gott käk, vita tjejer, barley legal-pussy, all form av lyx och han tror inte på kroppsbehåring – vilket är inte så lite ironiskt med tanke på att hans eget skägg redan har blivit så meme-kompatibelt att det borde mönsterskyddas.
Jag skulle troligen kunna lista cirka tusen andra bedrövligheter men det är roligare att uppleva vansinnet själv. Hard Rock Nick eller Big Dick Nick som han själv gärna kallar sig, är säkert som ni förstår inte direkt urtypen av en svärmorsdröm. Men han har nåt. Det kräver liksom ändå en viss nivå av gränslöshet för att palla låtsas äga ett casino, massa feta lyxvillor, bilar och båtar och hävda att han kontraktförhandlar med Hollywood och ligga med porrstjärnor hela dagarna. Samtidigt som 90 % av hans innehåll helt uppenbart är skapat i solitär tillvaro i en och samma Walmart-inredda tvårummare utan en endaste annan människa i bild. På ett sätt får jag ångest. För hans skull. Han verkar leva som helt isolerad i en jättestor ljugbubbla, där han är precis allt det där han inte är på riktigt. Hade det inte varit för hans gåsaktiga sätt att skaka av sig och fortsätta i hundranittio även efter att han blir konfronterad av människor som lägger fram bevis på bluffen, då hade jag nästan varit orolig för hans liv.
Men en snabbtitt på hans instagramkonto är ett ruggigt effektivt motgift mot all form av medömkan.
I takt med att hans följarskara (fanbase som han själv kallar den) plötsligt har exploderat i antal har det även börjat flyta upp en del prekära och rent av obehagliga historier. Borde inte direkt komma som en överraskningsbomb för Hard Rock Nick för han kan ju rimligtvis inte ha trot att han skulle kunna köra en sådan shit show obemärkt hur länge som helst när han jobbar (eller har jobbat) som en av tusen lagerjobbare på Amazon. Men han bara kör på med samma övertygelse som en tv-pastor. Det är inte helt oimponerande ändå. No guts, no glory liksom.
I bakvattnet har det i alla fall dykt upp vittnesmål om att han inte bara är en obskyr internet-kändis utan även en notorisk bedragare vars rätta identitet är Aly Ashley Jash som t.ex. har stått inför rätta för att ha plockat ut flång nya bilar men borstat av sig kraven på avbetalningar som om de vore mjällflagor. Dessutom har han figurerat på youtube i en serie filmer där han lyckats ragga upp Cathrene Wreford efter att hennes förhållande med Jeff Goldblum kraschat. De drar till Las Vegas och ingår äktenskap på volley. Men säg den lycka som varar. Förhållandet slutade med besöksförbud och en minst sagt smutsig rättstvist där Aly Ashley Jash eller Hard Rock Nick som han numera kallar sig, trotsade besöksförbudet och gjorde inbrott hos Cathrene för att hämnas genom att tömma sin ändtarm i hennes diskho. Det hela låter bara för vrickat för att vara sant, men det har börjat cirkulera kopior på rättegångsprotokoll som i detalj redovisar detta så vad ska en tro?
En sak är säker i alla fall. Jag kan inte komma på en enda manusförfattare som hade kunnat dikta upp historien om Hard Rock Nick. Så mitt bästa råd just nu är att spara ett par månaders streamingkostnader genom att dumpa Netflix etc och börja frossa loss i Hard Rock Nicks skabrösa värv. Jag lovar. Ni kommer inte bli besvikna.
Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.
När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.
Fisknisse.
En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)
Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.
Religös fundamentalism är mest dåligt tycker jag. Men ibland kan det komma riktigt bra grejer ur det. Som humor.
Igår såg jag ett inlägg på Facebook där någon slags religiös stjärtkeps med kul skägg fördömde masturbation i allmänhet och kvinnlig sådan i synnerhet. Han fick lite fniss på mässandet om att klitoris är till för att göra barn (?) och att den sänder dåliga kemikalier till hjärnan om du rör den i onödan. Det är ofta kul när folk uppenbart snurrar bort sig i sådan desperat övertygelse. Själva bevisföringen låg i resonemanget att det är anledningen till att kvinnor mår så in i helvete pissigt efter att de onanerat. Ett bold statement från en fanatisk... hmm... antisjälvtillfredställelseappropriatör, av rang.
Men den stora skrattsalvan kom, precis som med andra skickliga komiker, med hans klitt-punchline: "Thats the devil's doorbell and if you keep pressing it, soon enough he will answer".
Djävulens ringklocka!! Så jäkla visuellt och fyndigt att jag faktiskt blev lite avundsjuk på formuleringen. Det är bortom fantasirikedom. Det krävs nog ett visst mått av fundamentalism för att lyckas komma upp med så aforistiska kvalitetsformuleringar.
Jag har kommit fram till att det finns ganska så många saker jag inte riktigt förstår mig på här i världen. Alltså inte saker jag ogillar utan saker vars existens jag accepterar men verkligen inte kan få ihop logiken kring. Det kan vara allt möjligt. Influencers till exempel. Det kan låta raljant och gubbjävligt, men jag kan på riktigt inte fatta på ett rent intellektuellt plan hur så många, uppenbart helt talanglösa människor, som kan leva på absolut snömos. Jag fattar såklart att vissa kan göra det. Det är inte svårare att förstå än kombinationen riktiga kändisar och reklam. Men att det till och med finns gymnasieprogam med influencerinriktning och att det pratas om som ett yrke är Det är en helt absurd ekvation.
Jag fattar heller inte grejen med suröl, cronuts eller den nya fäblessen bland hipstermän – chokladpralintillverkning. Veganska köttprodukter ska vi inte ens prata om. Har nog aldrig varit närmare ett slaganfall än den gången jag var i en för mig helt ny mataffär och skulle handla middag. Jag velade runt bland gångarna medan mina stackars ögon trevade sig fram längs hyllraderna och i ren reflex höll på att poppa ur sina hålor, när de helt oförberedda registrerade produkten "tofu-bacon". Det var som en blandning mellan att råka stirra in i en svetslåga och försöka lösa en groteskt svår tankenöt.
Talet π. ger mig nästan svindel och känslan av att famla runt i ett svart intelligenshål. Att något så bedrövligt som bondkomik fortfarande existerar är ännu mer obegripligt. Men ingenting kan mäta sig med svårighetsgraden i att försöka förstå sig på Hans Wiklunds vidunderliga hattsmak:
En del säger att brinna ihjäl är det mest plågsamma sättet att dö på. Jag är inte så säker på det. Det gör säkert pissont. Alla gånger. Men jag ändå på något sjukt sätt föreställa mig det. Det är mycket läskigare med död där det är höljt i dunkel hur själva döden uppstår tycker jag. Som i det här fallet...
Händerna på täcket ungdomar!
Oklart exakt hur en runkningsdöd förlöper men klart är att det har med någon form av runkning att göra. Fatal självbefläckelse typ? Obehagligt på fler än ett sätt i alla fall och just därför låter det som det allra värsta sättet kan jag tycka. Utan att vara insatt i några detaljer.
Minns att jag läste om Richard-Francois Damiens, ett riktigt klantarsel som år 1757 misslyckades kniva Kung Ludwig XV pga för slö kniv och omedelbart dömdes till döden. Strängt kan man tycka (för något som med den tidens mått kan jämföras med en misslyckad tårtning). Men döden var inte ens nog. Det skulle statueras exempel också.
Tänker mig att dåtidens eventbyråer var ungefär lika blaserade inför att styra upp offentliga avrättningar som dagens byråer är när de får i uppdrag täcka av en ny laddhybrid på nån tysk bilmässa. Eller grisjobbet det innebär att styra upp en kickoff för ett gäng svårimponerande konsultglin med helhybris och allmänt orimliga förväntningar. Ett satans roddande med att blåsa upp värsta bagatellen till något som ska lyckas behaga en allmänt avtrubbad och oengagerad pöbel.
I alla fall. På den gamla goda tiden skulle det byggas scen, hyras in premium-bödlar och skaffas fram hästar. Kanske en konferencier. Helst känd såklart men inte nödvändigtvis från a-listan. För att inte tala om allt som skulle preppas inför själva jippot. Kniptänger behövde glödgas, olja skulle kokas, bly smältas och den brinnande tjäran då – icke att förglömma. Inget fick gå fel. Man har bara en chans på sig i show business. Antagligen rätt gedigna körscheman som krävde var sak på sin plats i perfekt symbios. En mise en place av guds nåde kan man tänka. Och sedan en fyratimmars avrättningsceremoni på det, med utdragen tortyrextravaganza och en slags grande final där fyra hästar var fastbundna (en i varje lem) för att på given signal och i en gudomligt synkroniserad dressyr, slita den stackars Damiens i stycken . Bokstavligt talat.
Påkostat och välproddat.
Tydligen lär hästarna ha haft ett jäkla sjå med själva isärslitningen, vilket fick några hovdamer att börja gråta av medkänsla. För hästarnas skull alltså. Kundgnäll togs precis som nuförtiden på största allvar och därför kände bödlarna troligen viss stress och började påskynda processen genom att ta sina knivar och sonika börja skära av senor på den otroligt sege ogärningsmannen. För att hjälpa till lite på traven så att det inte skulle bli för tradigt att se på. Så var det hela överstökat på en förmiddag.
DET tycker jag låter för jävla smärtsamt faktiskt.
Då ska man ändå ha i åtanke att denna lilla episod utspelade sig en bra bit in i Upplysningstidens epok, när folk i allmänhet börjat bli lite mer sjåpiga av sig, och troligen skulle klassas som en riktig vanilj-avrättning jämfört med de lite mer hårdföra medeltida klassikerna "Huvudkrossaren", "Judasstolen" och "Hjulet". Tänker inte gå in på detaljer men den typen av läsning får ju gamla kölhalningar att framstå som rena nöjestrippen. Så där har utvecklingen faktiskt gått bakåt på nåt sätt. Och tur är väl det. Nu för tiden känns ju blotta tanken på en enklare hängning fruktansvärt ångestladdad.
Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur Richard-Francois Damiens hade ställt sig inför valet mellan att dö genom långköraren han fick eller ett så oprövat kort som runkningsdöden. Om han hade fått välja då alltså.
Att verkligheten ibland överträffar dikten kan tyckas vara ett ganska slitet uttryck. Men ibland stämmer det verkligen. Fyre: The greatest party that never happened, på Netflix är en sådan story. Det är en extremt underhållande sensationsberättelse där den dramatiska kurvan spänner bågen i en kroniskt stegrande haktapparkurva, ända tills strängen äntligen brister och allting kulminerar i någon slags fondue av haveri och poetisk rättvisa.
Mer konkret handlar den om hur det gick till när Billy McFarland, en riktig bajsmacksentreprenör med munläder som världens samlade telemarketingsstyrka, köper nån slags besittningsrätt till en karibisk ö i Bahamas och kommer på den briljanta idén att anordna en exklusiv festival (Fyre) där för att mjölka några tusen rich kids på ordentligt med deg och låta den fria världens yttersta avskum (influencers) åka räkmacka i utbyte mot några hashtags. Allt för ett högre syfte. Att finansiera och marknadsföra arbetet med en artistbokningsplattform med samma namn (Fyre).
Billy McFarland teamar upp i en ohelig allians med rap-mogulen Ja Rule och trycker plattan i botten. Allt går enligt planen. En go gäng bestående av toppmodeller och ryggdunkare åker ner för att reka och skapa lite hype. De åker Jetski, super och dokumenterar allt. Billy McFarland får tydliga instruktioner av den befintlige ägaren att de absolut INTE får dra upp öns historik. Så det första Billy Mcfarland gör är givetvis att börja kabla ut slowmotionbilder på en massa halvnakna supermodeller som har det rätta suget i blicken, samtidigt som han i text basunerar ut att världens drömmigaste festival kommer äga rum på den gamle knarkbaronen Pablo Escobars gamla hideout. Inte nog med att historieskrivningen är helt fel (något som till och med verkar ha gått Netflix förbi) eftersom det i själva verket var Carlos Lehder som huserade där. Alltså en av grundarna till självaste Medellin-kartellen som Escobar senare skulle basa över. Escobar själv däremot hade aldrig ens satt sin fot där. Men spelar roll. Ägaren lackar såklart ur fullständigt och kastar ut hela rövgänget från sin ö. Ett bakslag skulle de flesta säga, men Billy McFarland diggar inte motgångar. Så han fixar plats på en ny ö och fortsätter som om ingenting har hänt. Han anställer hundratals med folk, bygger festivalområdet, bokar band, förpackar skit som inte ens existerar och kränger det för helt sinnessjuka summor. Hela tiden uppfinner Billy och hans inre krets nya kreativa sätt att suga in några nya krispiga miljoner för att finansiera sitt episka luftslott.
Utan att spoila mer så kan jag säga att storyn är trollbindande från början till slut. Den innehåller berättelser som får fantasierna i bibeln att framstå helt trovärdiga. Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det precis just det. En true crime comedy skulle man kunna kalla det. För man tycker inte det minsta synd om offren. Eller jo, de som jobbat åt honom och då särskilt alla arbetare på Bahamas. I vanliga fall är den här typen av historier bara jobbiga att se för Billy McFarlandtyper är sådana ärkesvin som alltid landar på fötterna. Men den gången har han typ alla mot sig. Han har liksom tutat varenda jävel som kommit hans väg. Ändå verkar nästan ingen hata honom med passion. Bara vilja straffa honom lite.
Som sagt. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade tagit en hel livstid att hitta på den här storyn om man skulle få med alla sjuka detaljer och vändningar. Se den. Mycket nöje.
Har precis skaffat ny lur och den har sån där inloggning via ansiktsigenkänning. Det har varit ganska förknippat med framtiden för mig. Minns hur jag som liten såg någon film där hjälten öppnade en hemlig dörr genom att skanna sin iris med nån avancerad ögonsensor och höll på att ramla ur snurrfåtöljen hemma hos mina föräldrar. Jag vågade nog inte ens drömma om att få uppleva något liknande. Det verkade inte rimligt. Som med Marty McFly's hoverboard.
Men nu håller jag plötsligt framtiden i min hand.
Efter att ha testat det i ett par dagar får jag nog säga att det fräckaste med Face-ID är när man gör inställningen. Man skannar in sitt fejs och medan man vrider omkring det i alla möjliga vinklar uppstår en slags holografisk animation. Då känns det exakt sådär sci-fi-porrigt som jag mins det från min barndom. I övrigt är det lite... hi-tech shmi-tech och blaha blaha. I alla fall för en glasögonorm som mig. Face-ID:t kukar nämligen ur direkt om jag tar av mig brillorna och kan inte längre säkerställa min identitet. Hyfsat fragilt säkerhetssystem. Att en sak som inte ens tillhör grunduppsättningen av original-kroppsdelar kan göra en helt oidentifierbar. För att bli igenkänd utan glasögon behöver jag alltså lägga till ett alternativt fejs. Hur blir det då de dagar man vaknar med en rejäl förkylning, bakfylla eller med ett enklare knullrufs?
Tur att det inte är ansiktsigenkänninsteknik (?) som används för att fyra av världens samlade kärnvapenarsenaler, så länge vi bara är en lösnäsa ifrån teknisk härdsmälta. Men även när det faktiskt funkar så är upplevelsen ganska så noll. Personligen hade jag älskat om de där datasnillena i alla fall hade ansträngt sig för att fejka techfaktorn lite. Även om det bara skulle vara på låtsas så skulle den där 360-gradersskanningen av fejjan kunna dramatiseras lite visuellt och kommit undan med det.
I min besvikelse över dagens teknik kom jag att tänka på ett framtidsscenario i sista säsongen av Leftovers. Ansiktsigenkänning är sedan länge är en gammal standard, men på grund av plastikkirurgins raska framfart anses den inte längre tillförlitlig och har därför kompletterats med en slags tvåfaktorsautentisiering, där den senare faktorn bygger på det allra senaste: Penisigenkänningsteknik (oklart hur det stod till med snippigenkänningstekniken dock).
Samtidigt kanske man inte ska gapa efter för mycket tänker jag. Rätt skönt att inte behöva plocka fram ballen när man ska kolla mobilen.
Som vän av ordning tycker jag att det är synd och skam när skattemedel slösas bort. Därför vill jag uppmana alla att inte missa chansen att få ta del av en hel timmes magi i sann public serviceanda. Jag menar, det är ju snudd på ens plikt som medborgare, nu när tv-licensen betalas via skattesedeln och allt.
Ja, jag talar naturligtvis om "Året med Kungafamiljen". En sedan decennier livsviktig slicksten för Sveriges alla rojalister såklart, men för oss andra troligen bortdömt som ett ganska beige lågintresseformat. Personligen har jag inte sett den traditionella årskrönikan sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar, men där var den däremot flaggad som obligatorisk tittning och ingick i familjens kulturella kanon. Jag minns att jag hade svårt att finna nöjet i behöva se Bernadottarnas julbak, skidsemestrar och alla andra stela försök till normala familjeaktiviteter. Min hjärna var troligen inte tillräckligt utvecklad för att kunna inse dess humorvärde då och därför har jag sedan aktivt valt bort det under hela mitt vuxna liv. Ända tills nu. Det handlar alltså om en ganska så lödig tv-guldådra för den som skulle orka konsumera bakåt.
Om man aldrig har sett Året med Kungafamiljen skulle jag beskriva som en slags skattebetald cringe compilation. Det bygger på ett i grund och botten ganska primitivt format som består av löst sammansatta scener där vi får träffa en överpriviligerad familjs olika medlemmar när de försöker verka normala i olika situationer från året som gått. Känslan är lite som en mashup mellan En idiot på resa och en mer dokumentär version av Pappas pengar – men här lyser humorn mer mellan raderna. Det är en häftig känsla att som tittare utsättas en hel timme för en sömlös kavalkad av situationer och möten där nivån av cringe-faktor stundtals når närmast hälsovådliga nivåer. Vi snackar alltså inte sedvanligt mobilfilmat pissmaterial med crazy american kids som vi är vana med från Youtube. Vi snackar svt-producerad mogen kvalitets-cringe i ultra-hd. Ni måste se det. I fucking love it.
Jo, jag antar att jag kanske är lite pervers, men jag kan inte låta bli att njuta i fullan sky när Drottning Silvia låtsasstrosar omkring spontant i Sollidens köksträdgård. Hon mumsar på hallon och på och pladdrar lite semi-senilt om "barnen". Jag älskar hur hon skolorna in sitt engagemang för barn i precis varenda samtal och jag älskar att hon vägrar släppa sin orimligt knaggliga svenska. Den är original och bidrar mycket till hela hennes persona. Precis som att hon gång på gång använder fel men rätt ord. Det går inte att fejka. När hon pratar om deras position och rättar till situation. Eller när hon upprymt berättar hur både djuren och människorna (tjänstefolket) får ströva fritt på ägorna. Det låter inte so lite kolonialpornografiskt. Det blir liksom fel men rätt precis hela tiden med henne.
Det gäller förövrig alla i Kungafamiljen. Hela timmen är full av material som aldrig skulle överlevt klipprummet ens i en grundskoleproduktion. Frågorna är basala och helt ofarliga. Kamerorna ligger konsekvent kvar för länge och avslöjar därmed lite för mycket av det äkta. Det är inget bra sätt att bygga någon. Vem som helst skulle kunna framstå lite smådebil i en inspelad intervju med frågor som en medelmåttig treåring med lätthet kan besvara läggs in obearbetad med mycket luft efter svaret. Någon på redaktionen är ett mycket modigt men också lite elakt geni. Hur vågar de ta med en scen där Drottningen lyser upp som att hon just uppfunnit relativitetsteorin, samtidigt som hon med stolthet i blick berättar hur man kan rensa en jordgubbe med hjälp av sugrörstricket. Det är ju knappast av välvilja. Jag intalar mig att Tarras hade gått bananas på sin tid. Men det är ett fint bevis på hur okorrumperad vår statliga tv är.
Även om alla hjälper till att skapa fnissvärde så måste kungen ändå rankas som top dog. Han känns minst sagt som en lös kanon när han låter tankarna vandra fritt och inte bara skiter i att svara på frågor utan svarar med förvirrade pendlarhistorier och svagt existensiella funderingar. Det som vanligen är poängen med årskrönikor, en tillbakablick på årets viktigaste händelser, avhandlas överhuvud taget inte alls. Det världspolitiska läget, klimatkrisen, #meetoo är lika med noll. Det hade annars kunnat vara intressant att höra hur resonemanget går runt middagsbordet i Kungahuset. Vad de tycker om saker och ting. Inte minst tvinga fram en lite dolkstöt i suparkompisen Horace efter hans tveksamma uttalanden. Men Svenska Akademien-gate sammanfattar statschefen kort och gott som tråkig historia. Starkt.
Däremot får vi följa med när Prins Alexander är med mami Sofia och papi Calle-Fille för att inviga en utsiktsplats vid någon insjö, på en superiscensatt skräpplockningspromenad med Vickan, Daniel och deras ongar, och när Madde är på nåt plikstskyldigt välgörenhetstjosan på Gröna Lund för att sedan åka barnkarusell för att visa upp att hon verkligen njuter av livet.
Sammantaget är programmet en magiskt uppvisning av livs levande likstelhet. Det är omöjligt att gilla dem. Men det också omöjligt att ogilla dem. Min personliga favorit är nog ändå studiebesöket på prinsessan Sofias jobb. Känslan är så underbart kulissartad att jag nästan skulle kunna sätta mina barns sparpengar på att hovet har anlitat Kim Jong Uns tjänster som inredare. Sofia håller ett långt försvarstal om hur in i helvetet mycket jobb det är. Lite kontraproduktivt kan tyckas, eftersom ingen någonsin har ifrågasatt hur hon drar in sin apanagefinansierade förvärvsinkomst. Men nu kan vi vara lugna. Hon sliter hund med allt från att skriva tackkort till inbjudningar. Underbart material. Har sett scenen med Sofia minst tio gånger.
