Snacka inte skit om Casper Janebrink

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva om mello igen. Ett löfte jag nu bryter mot eftersom jag är förälder till mellotokiga ongar och därför inte bara tvingas lida igenom varje program utan även sondmatas med försnack, eftersnack, parodier och ett helt universum av den vara. Jag hatar inte mello. Absolut inte. Jag hatar bara att inte kunna välja bort det. Det är kanske en av de sämsta grejerna med att vara förälder till barn som har lätt för att älska bredspacklad underhållning. Men så är det.

Förra veckan var det andra chansen och Arvingarna var fulltaliga igen. Sist låg deras trummis och gassade i Miami och prioriterade hudcancer och dåliga drinkar i Art Deco-miljö framför nöjesmassakern här hemma. Det var kul gjort. Men nu var han med och glänste som en säl i sin skjorta av krossad sammet. Men mest av allt glänste Flodas Finest, Casper Janebrink, såklart.

Man kan skoja med Casper och driva lite med att han är så kulturellt grovhuggen och råsvennig samtidigt som han troligen haft fler scengolv under sina trampdynor än de flesta andra i mellobranschen. Käckare och gladare än Kalles Kaviar Kalle. Alla dagar i veckan. Men ändå helt omöjlig att ogilla. Personligen har jag heller aldrig sett någon som kan verka så totalt chosefri och samtidigt flanera runt i kombinationen spandexjeans, rockig t-shirt och en kavaj av den mer extrvaganta New-York-hallik-på-sjuttiotalet-sorten. Nä, ingen kan anklaga honom för att vara den ängsliga typen i alla fall. Trots några regelrätta lustmord inom kategorin hårmode de senaste åren, så sportar han alltjämt en ecstasy-försäljar-frisyr och ett smajl som skvallrar om ett självförtroende minst lika hållbart som eternit. Å andra sidan, varför skulle det inte vara det? Med tanke på hur många dansbandspalats han måste ha satt i brand de senaste 25 åren, skulle påståendet att Casper är immun mot könssjukdomar kunna gälla som empiriskt underbyggd fakta. Nu säger jag inte att det ÄR så, men det går inte att bortse ifrån det faktum att få personer ser ut att ha ätit lika mycket "laxtallrik" som Casper, om man säger så. Men det kan ju vara fördomar.

Samtidigt minns jag när jag under stor vånda skulle ta körkort på Forsbergs Körskola i Kungälv. Detta var ett par år efter att Eloise hade fallit ner som stammen på ett redwoodträd i den svenska folkligheten. Plötsligt kliver Casper in och ska vara med på teorilektionerna. Han skulle ta MC-kort och var exakt lika go' och glad då. Hans blotta närvaro fick både kvinnan som ägde körskolan och hennes dotter som jobbade där och då var typ i min ålder, att tråna på ett sätt som lätt skulle kunna placera en nasty sekvens ur en Harlequin-roman i skamvrån. Casper tog det med ro. Det var både obehagligt och avundsvärt på nåt vis.

I alla fall så har deras låt gått het här hemma nu i veckorna två. Med tanke på att de gick vidare igen (hur många gånger kan man gå vidare utan att vinna?) ser jag dessvärre inget slut på den trenden. Den har spelats så mycket att det enda jag hörde inuti mitt eget huvud, när systemet kollapsade tidigare i veckan och jag tvingades genomlida en härdsmälta i form av en dubbelvidrig magsjuka som fick mig att till och med tappa känseln i fingertopparna, var "du gör mig lycklig, lyckliiig". Ändå har jag inget emot Casper och hans glada gäng.

Ska det snackas skit om någon i det här årets mello så är det fan den stelopererade samen tycker jag. Eller i vart fall hans låtskrivare som gravskändade Avicii för att skriva en jojk.