En skattebetald cringe compillation

Som vän av ordning tycker jag att det är synd och skam när skattemedel slösas bort. Därför vill jag uppmana alla att inte missa chansen att få ta del av en hel timmes magi i sann public serviceanda.  Jag menar, det är ju snudd på ens plikt som medborgare, nu när tv-licensen betalas via skattesedeln och allt.

Ja, jag talar naturligtvis om "Året med Kungafamiljen". En sedan decennier livsviktig slicksten för Sveriges alla rojalister såklart, men för oss andra troligen bortdömt som ett ganska beige lågintresseformat. Personligen har jag inte sett den traditionella årskrönikan sedan jag bodde hemma hos mina föräldrar, men där var den däremot flaggad som obligatorisk tittning och ingick i familjens kulturella kanon. Jag minns att jag hade svårt att finna nöjet i behöva se Bernadottarnas julbak, skidsemestrar och alla andra stela försök till normala familjeaktiviteter. Min hjärna var troligen inte tillräckligt utvecklad för att kunna inse dess humorvärde då och därför har jag sedan aktivt valt bort det under hela mitt vuxna liv. Ända tills nu. Det handlar alltså om en ganska så lödig tv-guldådra för den som skulle orka konsumera bakåt.

Om man aldrig har sett Året med Kungafamiljen skulle jag beskriva som en slags skattebetald cringe compilation. Det bygger på ett i grund och botten ganska primitivt format som består av löst sammansatta scener där vi får träffa en överpriviligerad familjs olika medlemmar när de försöker verka normala i olika situationer från året som gått. Känslan är lite som en mashup mellan En idiot på resa och en mer dokumentär version av Pappas pengar – men här lyser humorn mer mellan raderna.  Det är en häftig känsla att som tittare utsättas en hel timme för en sömlös kavalkad av situationer och möten där nivån av cringe-faktor stundtals når närmast hälsovådliga nivåer. Vi snackar alltså inte sedvanligt mobilfilmat pissmaterial med crazy american kids som vi är vana med från Youtube. Vi snackar svt-producerad mogen kvalitets-cringe i ultra-hd. Ni måste se det. I fucking love it.

Jo, jag antar att jag kanske är lite pervers, men jag kan inte låta bli att njuta i fullan sky när Drottning Silvia låtsasstrosar omkring spontant i Sollidens köksträdgård. Hon mumsar på hallon och på och pladdrar lite semi-senilt om "barnen". Jag älskar hur hon skolorna in sitt engagemang för barn i precis varenda samtal och jag älskar att hon vägrar släppa sin orimligt knaggliga svenska. Den är original och bidrar mycket till hela hennes persona. Precis som att hon gång på gång använder fel men rätt ord. Det går inte att fejka. När hon pratar om deras position och rättar till situation. Eller när hon upprymt berättar hur både djuren och människorna (tjänstefolket) får ströva fritt på ägorna. Det låter inte so lite kolonialpornografiskt. Det blir liksom fel men rätt precis hela tiden med henne.

Det gäller förövrig alla i Kungafamiljen. Hela timmen är full av material som aldrig skulle överlevt klipprummet ens i en grundskoleproduktion. Frågorna är basala och helt ofarliga. Kamerorna ligger konsekvent kvar för länge och avslöjar därmed lite för mycket av det äkta. Det är inget bra sätt att bygga någon. Vem som helst skulle kunna framstå lite smådebil i en inspelad intervju med frågor som en medelmåttig treåring med lätthet kan besvara läggs in obearbetad med mycket luft efter svaret. Någon på redaktionen är ett mycket modigt men också lite elakt geni. Hur vågar de ta med en scen där Drottningen lyser upp som att hon just uppfunnit relativitetsteorin, samtidigt som hon med stolthet i blick berättar hur man kan rensa en jordgubbe med hjälp av sugrörstricket. Det är ju knappast av välvilja. Jag intalar mig att Tarras hade gått bananas på sin tid. Men det är ett fint bevis på hur okorrumperad vår statliga tv är.

Även om alla hjälper till att skapa fnissvärde så måste kungen ändå rankas som top dog. Han känns minst sagt som en lös kanon när han låter tankarna vandra fritt och inte bara skiter i att svara på frågor utan svarar med förvirrade pendlarhistorier och svagt existensiella funderingar. Det som vanligen är poängen med årskrönikor, en tillbakablick på årets viktigaste händelser, avhandlas överhuvud taget inte alls. Det världspolitiska läget, klimatkrisen, #meetoo är lika med noll. Det hade annars kunnat vara intressant att höra hur resonemanget går runt middagsbordet i Kungahuset. Vad de tycker om saker och ting. Inte minst tvinga fram en lite dolkstöt i suparkompisen Horace efter hans tveksamma uttalanden. Men Svenska Akademien-gate sammanfattar statschefen kort och gott som tråkig historia. Starkt.

Däremot får vi följa med när Prins Alexander är med mami Sofia och papi Calle-Fille för att inviga en utsiktsplats vid någon insjö, på en superiscensatt skräpplockningspromenad med Vickan, Daniel och deras ongar, och när Madde är på nåt plikstskyldigt välgörenhetstjosan på Gröna Lund för att sedan åka barnkarusell för att visa upp att hon verkligen njuter av livet.

Sammantaget är  programmet en magiskt uppvisning av livs levande likstelhet. Det är omöjligt att gilla dem. Men det också omöjligt att ogilla dem. Min personliga favorit är nog ändå studiebesöket på prinsessan Sofias jobb. Känslan är så underbart kulissartad att jag nästan skulle kunna sätta mina barns sparpengar på att hovet har anlitat Kim Jong Uns tjänster som inredare. Sofia håller ett långt försvarstal om hur in i helvetet mycket jobb det är. Lite kontraproduktivt kan tyckas, eftersom ingen någonsin har ifrågasatt hur hon drar in sin apanagefinansierade förvärvsinkomst. Men nu kan vi vara lugna. Hon sliter hund med allt från att skriva tackkort till inbjudningar. Underbart material. Har sett scenen med Sofia minst tio gånger.

Man får en känsla av genuin höjd.