Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.

Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring.