Populism för de trögtänkta

Nu har Sveriges kinkblåsa nummer ett knackat ur sig ännu en krönika, pösfylld av hans vid det här laget nästan patenterade martyrskap. Måltavlan för hans världsfrånvända svammel den här gången är egentligen ganska otydlig, men han väljer att etikettera dem som "många feminister". För vilken gång i ordningen jag läser hans undertryckt aggressiva rantande om dessa otäcka nästan vålnadslika feminister vet jag inte, men det står mig upp i halsen. Jag är trött på Marcus Birro. Något så in i helvetet trött. För det han sprider omkring, vecka efter vecka, från sin plattform på en av landets största tidningar, kan jag bäst beskriva som någon slags populism för människor som har otur när de tänker.

Han börjar starkt och hinner inte ens påbörja sin svada innan han faller på eget grepp: "Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor. Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män."

Well, så jättesvårt verkar han inte ha för att kollektivt döma människor. Tvärtom är ju Birro själv en av de största ivrare av kollektivt skuldbeläggande vi har i det här landet. Man behöver ju inte direkt ta fram luppen för att hitta exempel där han sysslar med just detta. Hela folkgrupper och anhängare av världsreligioner har fått stryka på foten under Birros penna. Ingen går säker. Det verkar i princip räcka att en enda person uttrycker en åsikt som skaver i Birro för att han ska greppa domarklubban i laptopformat och kollektivt döma. Mest frekvent är det kanske ändå de han kallar feministerna som får smaka hans surbläck. Jag vet att han älskar det. Att sitta och morra i sin snäva lilla poetbubbla och dikta upp sina sanningar. Tro mig, jag vet. Det finns inget som är så skönt som att förenkla och raljera kring saker och ting ibland. Men vi ska inte glömma att Birro verkligen når ut med sin skit. Han läses av en ansenlig mängd människor och för varje vunnen röst går världen mot att bli ett obehagligare ställe. Han kan gny hur mycket han vill om hur marginaliserad han känner sig som vit medelålders författare och kristen heterokille. Men det är han inte.

Hör du det Birro? DET ÄR DU INTE!!

Jag tycker att Birro är en pajas. En ettrig liten kvasiintellektuell pipsill som man lättast kanske skulle kunna skratta bort som någon slags dåre. En snedvriden åsiktsmaskin som kanske söp bort lite väl mycket av den analytiska delen av sin hjärna i unga dar, och som fylld av frustration över sina egna tillkortakommanden verkar beredd att göra i princip vad som helst för att få lite uppmärksamhet (hur förklarar man annars ett frivilligt samarbete med Malou von Siwers?). Men det går inte att bortse från att han faktiskt gör skada där han sitter och trycker bakom sin kvällstidningsspalt och krystar ur sig sina ovädrade åsikter. Och det gör mig heligt förbannad.

Kortfattat är veckans Birrojidder en ytterst lättuggad demonisering av feminister och ett framhärdande i manligt martyrskap. Det är verkligen hans paradgren. Han målar pompöst upp bilden av ett fullskaligt skyttegravskrig där denna stora grupp feminister klumpar ihop män till en svart sörjig deg. Han pratar på allvar i ordalag om "Rasismen mot män" och lyfter upp sig själv till skyarna bland alla dessa arma män som dagligen och i praktiken tar jämställdheten på allvar. Och innan man ens hunnit hämta andan friskriver han sig från alla strukturer. Det får mig nästan att tro att Birro inte bara är en ultrakonservativ och frireligiös dåre utan också ond på riktigt.

Vidare pålar han ner budskapet om att det råder ett hänsynslöst könskrig där den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man. Helt utan att reflektera vad feminismen i grund och botten handlar om. Han pratar vitt, brett och flyktigt. Han är kategorisk i sin övertygelse om dessa oförätter vi män tvingas utstå dagligen, men kommer aldrig ens i närheten av att klargöra vilka som ingår i den här satans avarten till feminism. Han känner sig diskvalificerad från att ens ha åsikter i vissa frågor *plats för ett avgrundsdjupt gapskratt* men lyckas inte redogöra för vem eller vad det är som får honom att känna så. Det närmsta han lyckas komma är med beskrivningen namnkunniga kvinnliga kulturarbetare som hånar manliga debattörer. Kan det vara där skorna klämmer?

Som far till två döttrar är det en levande jävla mardröm att se hur långsam utvecklingen är. Jag känner ett obehag bara av tanken på att de troligen ska tvingas växa upp i ett samhälle där en massa bakåtsträvande, självförhärligande krönkikörgubbar viftar bort deras rättigheter (som borde vara självklara för alla oavsett kön) som trams från en aggressiv avart av något elakt. DET gör mig både rädd och något så in i helvete förbannad.

Jag har så jävla svårt att förstå vad det är som är så jävla svårt att förstå. Att hela jävla världsordningen är baserad på manlig struktur? Face it. Det bara är så och det är väl knappast  någon hemlighet. Det handlar inte om att skuldbelägga eller att måla ut den enskilde mannen som någon slags gärningsman eller att hitta någon att korsfästa. Det handlar om att inse och acceptera ett faktum och med en lite modernare tidsålders förnuft faktiskt hjälpa till att kämpa lite mer aktivt för att jobba bort en massa skit som helt ärligt har hängt med ett rätt bra tag nu. Hur kan det vara så motigt? Är räkmackan verkligen så god att man till varje pris som helst vill fortsätta äta den varje dag i resten av sitt liv. Lustigt med tanke på att han brukar tala sig så varm om solidaritet. Men kanske är det faktiskt lite för mycket begärt av just Birro, med tanke på att hela hans livsåskådning är rätt hårt sprungen ur en gegga av arvssynd och medeltida straffmetoder menar jag.

Mot slutet av krönikan gör han ett lika fult som taffligt försök att lasta den här ganska oklara massan av "feminister" för stora samhällsproblem. Han menar att deras drift att håna fantastiska män som han själv, samt älta vad han kallar icke-frågor, är anledningen till att man över huvudtaget inte tar upp frågor om människohandel. Att vi inte får bukt med slaveri och prostitution beror tydligen till stor del på att feministerna siktar på fel saker i debatten. Varför pratas det bara om de ynkryggar till män som köper sex, undrar Birro. Varför inte berätta att det finns män som INTE skövlar unga kvinnor mot betalning, menar han. Om man stannar upp och tänker efter vad det faktiskt är för abnormiteter han sitter och häver ur sig utan att någon stoppar honom, med ganska hög frekvens därtill, så blir man mörkrädd. Med lite fri tolkning låter det nästan som att Birro någonstans insinuerar att det knappt är lönt att vara en icke sexköpande, jämställd och rekorderlig man eftersom man ändå buntas ihop med avskummen. Och det är feministernas fel.

Det borde vara lätt att fnissa bort alltihop som en medioker författares desperata klagan och kalla honom för en inbillningssjuk foliehatt. End of chapter. Men med facit i hand på hur stor procent av befolkningen som eggas av populism och har allmänt dåligt omdöme, så kan man bara gissa sig till hur många det ändå finns där ute som är mottagliga för hans sanningar. Han blir de imbecillas språkrör. Och då är det plötsligt inte så himla roligt längre.

Gaphalsarna och de öppet kvinnofientliga är, om inte ofarliga (i debattsammanhang), så i alla fall lätta att identifiera och ta avstånd ifrån. Birro tillhör den allra värsta typen när vi pratar hot mot jämställdheten. Hans retorik har gjort honom till arketypen av den manliga martyren och han vinner uppenbart vissa sympatier på det.

Just nu, i min värld, är den värsta sortens människa en vit, medelålders heterosexuell man som heter Marcus Birro.

Karma

Nyligen kontaktade Josefine en relativt nystartad välgörenhetstjänst som heter matkassen och är inriktad på akut kortsiktig hjälp till barnfamiljer. Hon hade läst om den på Facebook och det går typ ut på att man anmäler sig som intressent att skänka en kasse mat, kläder, presenter och annat till en i närheten behövande familj. Något som känns lite extra viktigt nu när det börjar lacka mot jul och allt.

Så igår när vi ändå förstörde kvällen på Ica Maxi passade vi på att fylla en extra kasse mat som vi sedan körde hem till en "förmedlare" som visade sig vara dottern/systern till en mamma och hennes son som hamnat utanför systemet och inte ens har råd att köpa mat. Den paniken man måste känna då. Det var en väldigt enkel insats som troligen betydde mycket. Det var fint att personligen få lämna grejerna och det kändes väldigt bra efteråt.

Det finns ju tusentals sätt att idka välgörenhet och göra nåt bra för andra. Rädda barnen, röda korset och you name it. Hur ska man välja? I det här fallet är det ingen stor organisation utan en grej på väldigt lokal nivå. Kanske var det en blandning av det, att det är ett nystartat initativ som behöver hjälp för att växa och att jag nyligen sett "American Winter" på svt play som gjorde att jag ville vara med och prova detta. Och jag kan rekommendera det. Det kändes verkligen att man gjorde skillnad vilket var stort i sig. Jag menar inte på något vis att det är bättre än att sms:a in ett par hundringar vid en katastrof. Men det kändes personligt och jag tror att en positiv bonuseffekt är att den man hjälper känner att det faktiskt finns helt vanliga människor omkring dem, utan 90-konto, som bryr sig och kanske kan bara det bringa lite större hopp om framtiden.

Testa vettja! Vem vet, det kanske är bra för karman om inte annat.

Mer info finns på: http://matkassen.info/  

Post presentation depression

Har haft en stor presentation idag så nu sitter jag framför min jobbdator och känner mig tom. Så blir det nästan alltid efter en stor presentation. Alldeles oavsett resultat så infinner den sig, den gnagande tomheten, som om man varit på kvartsamtal med en dementor. Nu tror jag förvisso att det gick bra men det spelar ingen roll. Känslan av att befinna sig i en vakuumpåse finns alltjämt där. Jag vet inte om jag hatar eller älskar den delen av reklamandet och det spelar förresten ingen roll oavsett. Det bara är så. Och det går över. Troligen redan till imorgon.

Så nu sitter jag och drömmer om att få åka hem, dressa om till min pösigaste t-shirt och mina Seth Rydell-byxor. Ni vet såna där halvglansiga Adidas-kopior med väl tilltaget utrymme för både röv och skrev. En byxmodell som är tajt förknippad med begreppet social paria, även i Detroits mindre glassiga villavagnskvarter. Sedan vill jag bara luta mig tillbaka i min soffa och känna bastrycket från min flång nya sub-högtalare. Brassa på så att det riktigt trycker över bröstet, ända till granntanten under kommer upp och verbalhatar mig på småländska. Det skulle pigga upp. Tror jag.

Även solen är befläckad

Nu när jag så sakteligen börjat acceptera och ställa mig in på att gå i exil från Majorna ett tag, har jag också börjat se vissa brister i paradiset. Båda är på sätt och vis trafikrelaterade.

Det första är att varje dag när jag skjutsar Stella till hennes skola så ger jag mig ut i ett tillstånd av total trafikanarki. Det är som om alla regler verkar upphöra helt mellan 7.30 och 9.00 varje vardag. Man gör precis som man vill och det är bara härligt. Fy fan. Det blir extra tydligt när man sitter i sin bil och glosögt stryper ratten för att inte råka plöja över en skön batikmorsa som pod-lyssnande kommer slalomcyklande med en unge på styret och en bakochframvänd dito på pakethållaren. Farorna är många som knott. Ålderstigna stavgångpossen som tar för sig av gatorna lika oblygt som ett Panzerkampfwagen-förband, blandas med småvilt i neonryggor. De senare rör sig fritt med lika individuella som superirrationella rörelsemönster. Kollektivpappor som verkar gå på rullande schema och just har plockat med sig hela kvarterets barn och tröstlöst försöker synka sin massleverans, blandas med unga longboard-hipsters som tunnelseende multitaskar på sina fräscha smartphones. Det är fanimej ett under att inte fler dödsoffer skördas i denna lilla pittoreska stadsdel. Varje dag.

Jag vet inte om det är för att jag ska flytta eller för att jag har börjat köra bil på morgonen som jag plötsligt börjat lägga märke till och hata detta sattyg till kaos. Oavsett så känns det fan inte kompatibelt med mina blivande hoods och det är jävligt skönt ska jag säga.

Den andra grejen som jag formligen spyr på med mitt älskade Majorna är det ständiga parkeringstorskandet. Jag är så in i helvete trött på att varje dag stryka runt längs gatorna i jakt på ett hål att pressa in min smutsiga Peugeot-kombi. Jag har beklagat mig förr över hur jävla körd man är om man anländer hem efter klockan 14. Att sluta klockan 17 är som att tigga efter att få trängas med andra förvärvsarbetande medelklassmänniskor i den dagliga förnedringskonvojen som passivt aggressivt söker av varenda lilla asfaltsyta i hopp om att få napp så nära "hemma" som möjligt. Det är en sjuk gemenskap. Man känner igen varandra på den tomma blicken. Det planlösa sökandets håglösa ansiktsuttryck. Alla sitter i skiten på samma ledsna villkor, borde känna empati, men är reflexmässigt beredd att nästan döda, skada eller förnedra sin nästa vilken sekund som helst. Bara man hinner före. Man unnar ingen något. Det är som att all mänsklighet frikopplas av att glida runt och jaga.

Jag har till och med börjat njuta, nästan pinsamt mycket, när jag lyckas fulkapa en parkeringsficka framför näsan på någon annan. Jag möter deras blick. Tjuter av glädje. Dansar avslappnat och nöjt ut ur bilen och tar tid på mig att beskåda mästerverket till parkering, innan jag nästan som i koreografi blippar med nyckelns låsknapp. Jag njuter av min parkering på ett nästan obehagligt skamlöst sätt och kan prata euforiskt om det hela och i detalj återge händelseförloppet in i minsta detalj för Josefine när jag väl kommer hem. Jag vet att det är sjukt. Men jag är ett offer för min hemmiljö.

I Majornas rike är den dagledige kung.

Ba' se den!

Kollade på Prisoners i helgen. Se den. Den var jättebra. Långsammare än Hollywoodsnittet men med en konstant tryckande driv. Visst hade den några tunna partier men det kompenserade den för på alla andra sätt. Bra skådespel, snyggt foto, fantastisk stämning och en strypande spänning från start ända till det lite... vad ska man säga... "Martha Marcy May Marlene-ska" slutet.

Betyg? Skit i det.
Ba' se den!

Angående Terminalflytts-gate

Ibland funderar jag begåvningskvoten egentligen är fördelad över göteborgare. Ett sådant tillfälle var häromdagen när jag läste nyheten om att Stena Lines Danmarksterminal kommer att flytta år 2020. Vilket liv. Många är positiva (tack och lov). Men oroväckande många verkar topp tunnor rasande. Det är både skrämmande och kittlande. Så mycket idioti. Jag har väldigt begränsad respekt för människor som försöker försvara en inhägnad färjeterminal som ockuperar massor av central tomtmark. Argumenten är både många och dåliga.

Vissa tycker bara att det är en jävla rövstil. De hävdar att Stenas färjor och terminal utgör en himla viktig del av Göteborgs stadsbild. Say what?? Hur kan ett kilometerlångt asfult och stängselavgränsat terminalområde vara en viktig del av en stadsbild. Det är ju bara en sinnessjuk människa som resonerar så. Eller någon med en bisarr böjelse för rederinäring. En person menar på allvar att färjorna är en visuell påminnelse om Göteborgs närhet och koppling till Europa. Hahaha. Europa? skulle inte tro det. Möjligtvis en visuell påminnelse om närheten till Danmarks sämsta stad, Fredrikshavn, och för all del deras klassiska supermarket Damsgaards en gång så ståndaktiga utbud av sprit och burkskinka. Eller 90-talets billiga San Fransisco- och Tequila Sunrise-fyllor i "Bar Lido" på Rockbåten en gång i kvartalet.

En annan stolle hävdar att terminalflytten är en katastrof för Göteborg som varumärke i och med att det som identifierar staden sedan länge är Stena och deras färjor. Är det på skämt eller allvar? Jag kan utan vidare rabbla upp cirka fem hundra värdelösa grejer som är mer Göteborg för mig än Stena Line och deras gamla skorvar. Gasklockan till exempel.

Ytterligare någon informerar om att det finns en protestgrupp på facebook. "Vi som vill ha Stena Line kvar i Göteborg". Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir alldeles mållös.

Eller den här kommentaren: "Sorgligt!!! Vi måste få ha kvar kontakten med Europa! Hur ska turister från Danmark, Tyskland osv hitta in till vår stad? Och det omvända gäller icke-Göteborgare som vill resa ut. Det kan vara svårt nog idag! Nyligen fick jag veta av en kamrat från annan ort hur svårt han hade att hitta Tysklandsterminalen." Behöver jag återupprepa min oro över låg begåvningskvot?

Värst kanske ändå är de som hävdar att en massa jobb går i stöpet eller att det blir jobbigare att bära hem bärsen om terminalen flyttas. Det är möjligt att jobb försvinner, det har jag ingen aning om. Men om jobben försvinner beror det nog tyvärr snarare på färjetrafik som affärsidé än att terminalen slås ihop med Tysklandsterminalen som ligger en knapp kilometer längre ut. Vad beträffar frågor om ölfrakt så är det väl bara en dåre betalar för att sitta och känna sig deppig på ett ekande tomt fartyg sju timmar tur och retur, för att i bästa fall tjäna knappa femtio spänn på ett lock ful-öl. Om ens det. Fartyg vars utbud och inredning får en att omvärdera mediabilden av rumänska barnhem – i positiv bemärkelse.

Jag har några ord till alla som sörjer terminalflytten så djupt:

Fattar ni hur jävla dålig luft Stenas färjeterminaler bidrar till eller? Utsläppsnivåerna som det där gamla utdaterade bygget bidrar till är nästan chockerande. Om jag inte minns helt fel så är området kring Hängmattan i Majorna det topp tre mest förorenade området i stan tack vare all tung trafik som ska på och av de där jävla båtarna hela dagarna. Det skulle inte förvåna mig om bara tomgångskörningen kostar skattebetalarna mer i form av nya cancerpatienter än den eventuella bortfallet av arbetstillfällen skulle göra. Det där med arbetstillfällen känns väl högst oklart dessutom. Terminalen ska ju inte läggas ner. Den ska bara flytta en kilometer längre bort. Tyvärr. Det mest rimliga vore väl att flytta ut båda terminalerna så långt ut åt helvete på Hisingen det bara går. Det skulle troligen innebära en rejäl win för alla. Tio minuter längre i bil mot en halvtimmes kortare färjeresa är väl ett bra byte om man nu diggar närheten till Fredrikshavn så jävla mycket. För rederiet i fråga blir det ju en ren bränslebesparing på motsvarande avstånd. Inget att lipa för med andra ord.

Det skulle vara intressant att veta hur frekvensen på resandet ser ut hos de som håller Masthuggsterminalen så varmt om hjärtat. Det är klart att de som åker varje vecka upplever att något tas ifrån dem, men det måste ju vara en försvinnande liten skara som berörs av det. Det är knappast fullsatt på danmarksfärjorna nuförtiden om man säger så.

Den stora flytten från Majorna

Om en halvtimma kommer köparna av lägenheten hit för att skriva de sista papprena. Huset köpt. Lägenheten såld. Och således blir det faktum att jag som en av Hisingens största belackare verkligen flyttar från mitt lovsjungna Majorna i en framtid om inte allt för länge. Inte länge alls faktiskt.

Det är så klart inte utan en jobbig brutalambivalens vi har tagit det här beslutet men det känns riktigt jävla bra och vi är mycket nöjda med vårt val.

Men det är tydligen inte riktigt lika glada tongångar överallt:



http://captiongenerator.com/9169/Den-stora-flytten-frn-Majorna

Den dagen på året

Idag välkomnar jag traditionsenligt mitt 37:e levnadsår till Kentas spröda stämma: