Post presentation depression

Har haft en stor presentation idag så nu sitter jag framför min jobbdator och känner mig tom. Så blir det nästan alltid efter en stor presentation. Alldeles oavsett resultat så infinner den sig, den gnagande tomheten, som om man varit på kvartsamtal med en dementor. Nu tror jag förvisso att det gick bra men det spelar ingen roll. Känslan av att befinna sig i en vakuumpåse finns alltjämt där. Jag vet inte om jag hatar eller älskar den delen av reklamandet och det spelar förresten ingen roll oavsett. Det bara är så. Och det går över. Troligen redan till imorgon.

Så nu sitter jag och drömmer om att få åka hem, dressa om till min pösigaste t-shirt och mina Seth Rydell-byxor. Ni vet såna där halvglansiga Adidas-kopior med väl tilltaget utrymme för både röv och skrev. En byxmodell som är tajt förknippad med begreppet social paria, även i Detroits mindre glassiga villavagnskvarter. Sedan vill jag bara luta mig tillbaka i min soffa och känna bastrycket från min flång nya sub-högtalare. Brassa på så att det riktigt trycker över bröstet, ända till granntanten under kommer upp och verbalhatar mig på småländska. Det skulle pigga upp. Tror jag.