Populism för de trögtänkta

Nu har Sveriges kinkblåsa nummer ett knackat ur sig ännu en krönika, pösfylld av hans vid det här laget nästan patenterade martyrskap. Måltavlan för hans världsfrånvända svammel den här gången är egentligen ganska otydlig, men han väljer att etikettera dem som "många feminister". För vilken gång i ordningen jag läser hans undertryckt aggressiva rantande om dessa otäcka nästan vålnadslika feminister vet jag inte, men det står mig upp i halsen. Jag är trött på Marcus Birro. Något så in i helvetet trött. För det han sprider omkring, vecka efter vecka, från sin plattform på en av landets största tidningar, kan jag bäst beskriva som någon slags populism för människor som har otur när de tänker.

Han börjar starkt och hinner inte ens påbörja sin svada innan han faller på eget grepp: "Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor. Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män."

Well, så jättesvårt verkar han inte ha för att kollektivt döma människor. Tvärtom är ju Birro själv en av de största ivrare av kollektivt skuldbeläggande vi har i det här landet. Man behöver ju inte direkt ta fram luppen för att hitta exempel där han sysslar med just detta. Hela folkgrupper och anhängare av världsreligioner har fått stryka på foten under Birros penna. Ingen går säker. Det verkar i princip räcka att en enda person uttrycker en åsikt som skaver i Birro för att han ska greppa domarklubban i laptopformat och kollektivt döma. Mest frekvent är det kanske ändå de han kallar feministerna som får smaka hans surbläck. Jag vet att han älskar det. Att sitta och morra i sin snäva lilla poetbubbla och dikta upp sina sanningar. Tro mig, jag vet. Det finns inget som är så skönt som att förenkla och raljera kring saker och ting ibland. Men vi ska inte glömma att Birro verkligen når ut med sin skit. Han läses av en ansenlig mängd människor och för varje vunnen röst går världen mot att bli ett obehagligare ställe. Han kan gny hur mycket han vill om hur marginaliserad han känner sig som vit medelålders författare och kristen heterokille. Men det är han inte.

Hör du det Birro? DET ÄR DU INTE!!

Jag tycker att Birro är en pajas. En ettrig liten kvasiintellektuell pipsill som man lättast kanske skulle kunna skratta bort som någon slags dåre. En snedvriden åsiktsmaskin som kanske söp bort lite väl mycket av den analytiska delen av sin hjärna i unga dar, och som fylld av frustration över sina egna tillkortakommanden verkar beredd att göra i princip vad som helst för att få lite uppmärksamhet (hur förklarar man annars ett frivilligt samarbete med Malou von Siwers?). Men det går inte att bortse från att han faktiskt gör skada där han sitter och trycker bakom sin kvällstidningsspalt och krystar ur sig sina ovädrade åsikter. Och det gör mig heligt förbannad.

Kortfattat är veckans Birrojidder en ytterst lättuggad demonisering av feminister och ett framhärdande i manligt martyrskap. Det är verkligen hans paradgren. Han målar pompöst upp bilden av ett fullskaligt skyttegravskrig där denna stora grupp feminister klumpar ihop män till en svart sörjig deg. Han pratar på allvar i ordalag om "Rasismen mot män" och lyfter upp sig själv till skyarna bland alla dessa arma män som dagligen och i praktiken tar jämställdheten på allvar. Och innan man ens hunnit hämta andan friskriver han sig från alla strukturer. Det får mig nästan att tro att Birro inte bara är en ultrakonservativ och frireligiös dåre utan också ond på riktigt.

Vidare pålar han ner budskapet om att det råder ett hänsynslöst könskrig där den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man. Helt utan att reflektera vad feminismen i grund och botten handlar om. Han pratar vitt, brett och flyktigt. Han är kategorisk i sin övertygelse om dessa oförätter vi män tvingas utstå dagligen, men kommer aldrig ens i närheten av att klargöra vilka som ingår i den här satans avarten till feminism. Han känner sig diskvalificerad från att ens ha åsikter i vissa frågor *plats för ett avgrundsdjupt gapskratt* men lyckas inte redogöra för vem eller vad det är som får honom att känna så. Det närmsta han lyckas komma är med beskrivningen namnkunniga kvinnliga kulturarbetare som hånar manliga debattörer. Kan det vara där skorna klämmer?

Som far till två döttrar är det en levande jävla mardröm att se hur långsam utvecklingen är. Jag känner ett obehag bara av tanken på att de troligen ska tvingas växa upp i ett samhälle där en massa bakåtsträvande, självförhärligande krönkikörgubbar viftar bort deras rättigheter (som borde vara självklara för alla oavsett kön) som trams från en aggressiv avart av något elakt. DET gör mig både rädd och något så in i helvete förbannad.

Jag har så jävla svårt att förstå vad det är som är så jävla svårt att förstå. Att hela jävla världsordningen är baserad på manlig struktur? Face it. Det bara är så och det är väl knappast  någon hemlighet. Det handlar inte om att skuldbelägga eller att måla ut den enskilde mannen som någon slags gärningsman eller att hitta någon att korsfästa. Det handlar om att inse och acceptera ett faktum och med en lite modernare tidsålders förnuft faktiskt hjälpa till att kämpa lite mer aktivt för att jobba bort en massa skit som helt ärligt har hängt med ett rätt bra tag nu. Hur kan det vara så motigt? Är räkmackan verkligen så god att man till varje pris som helst vill fortsätta äta den varje dag i resten av sitt liv. Lustigt med tanke på att han brukar tala sig så varm om solidaritet. Men kanske är det faktiskt lite för mycket begärt av just Birro, med tanke på att hela hans livsåskådning är rätt hårt sprungen ur en gegga av arvssynd och medeltida straffmetoder menar jag.

Mot slutet av krönikan gör han ett lika fult som taffligt försök att lasta den här ganska oklara massan av "feminister" för stora samhällsproblem. Han menar att deras drift att håna fantastiska män som han själv, samt älta vad han kallar icke-frågor, är anledningen till att man över huvudtaget inte tar upp frågor om människohandel. Att vi inte får bukt med slaveri och prostitution beror tydligen till stor del på att feministerna siktar på fel saker i debatten. Varför pratas det bara om de ynkryggar till män som köper sex, undrar Birro. Varför inte berätta att det finns män som INTE skövlar unga kvinnor mot betalning, menar han. Om man stannar upp och tänker efter vad det faktiskt är för abnormiteter han sitter och häver ur sig utan att någon stoppar honom, med ganska hög frekvens därtill, så blir man mörkrädd. Med lite fri tolkning låter det nästan som att Birro någonstans insinuerar att det knappt är lönt att vara en icke sexköpande, jämställd och rekorderlig man eftersom man ändå buntas ihop med avskummen. Och det är feministernas fel.

Det borde vara lätt att fnissa bort alltihop som en medioker författares desperata klagan och kalla honom för en inbillningssjuk foliehatt. End of chapter. Men med facit i hand på hur stor procent av befolkningen som eggas av populism och har allmänt dåligt omdöme, så kan man bara gissa sig till hur många det ändå finns där ute som är mottagliga för hans sanningar. Han blir de imbecillas språkrör. Och då är det plötsligt inte så himla roligt längre.

Gaphalsarna och de öppet kvinnofientliga är, om inte ofarliga (i debattsammanhang), så i alla fall lätta att identifiera och ta avstånd ifrån. Birro tillhör den allra värsta typen när vi pratar hot mot jämställdheten. Hans retorik har gjort honom till arketypen av den manliga martyren och han vinner uppenbart vissa sympatier på det.

Just nu, i min värld, är den värsta sortens människa en vit, medelålders heterosexuell man som heter Marcus Birro.