Dubbla apanaget nu!

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt svårt att inse rimligheten med monarki i ett modernt och förhållandevis upplyst samhälle. Att ha ett kungahus där en liten familj sitter med sina nedärvda titlar och tankar duktigt med deg från alla skattebetalare varje år känns liksom bara förlegat och konstigt. Barockt rent av. I min omgivning har jag flera personer som är av den rakt motsatta åsikten vilket är helt i linje med demokrati och åsiktsfrihet. Det tar sig generellt två olika uttryck som jag har lika svårt att förstå. Dels de som tycker om traditionen och tycker att det är nice att läsa om dem i Svensk Damtidning varje vecka och dels de som motiverar fenomenet med att de är en ovärderlig reklamyta för Sverige. Jag tycker varken det är intressant att titta på bilder och läsa texter om en semi-debil familj och deras skyddade verkstad till liv och jag tycker inte att de gör bättre reklam för Sverige än Hollywoodfruarna på tv3. Inte ens med ansträngning har jag kunnat förstå poängen med dem. Inte förrän nu på sistone.

Men plötsligt, efter att under ett par års tid ha förbluffas över kungens makalöst dåliga tajming, tarvliga försök till ironi och hans fantastiskt dåliga fingertoppskänsla när det kommer till att bemöta journalister har jag börjat vända om lite. Även hans skojiga fru och yngsta dotter har visat framfötterna på lytesarenan. För att inte tala om kungaparets son. Sicket ess. Istället för att titta bort och undvika har jag börjat omfamna varje kontakt de har med media. Istället för att känna irritation över att ha dem på min payroll där de svassar världen runt på sina officiella uppträdanden (som en jävligt överbetald kopia av Glada Hudikgänget) så har jag med en genuin förtjusning börjat gnugga händerna och gräva djupt i den imaginära popcornhinken. För jag vet att så fort de dyker upp i rutan så vankas det underhållning som inte går att köpa för pengar, som inte går att skriva, återskapa eller ens likna. Vi snackar primetimegrejer. Avancerad och skruvad improv-skit som har god potential att radera Monty Pyton ur historieböckerna och införa Sverige som supermakt på den internationella humorkartan. Om vi bara börjar satsa lite mer cash.

Vad jag förstår får kungafamiljen bara runt 40-50 mille per år för att täcka alla sina humorproduktioner. Alla som jobbat lite med film vet hur otroligt lite pengar det är. Det är typ som en och en halv Ulf Malmros-film.

Jag har alltså ändrat åsikt och börjat inse att det är som en nästintill oändlig naturtillgång vi har. En resurs motsvarande Afrikas diamantfyndigheter, som bara ligger där och väntar på att exploateras och masskommersialiseras. Men inget kommer att ske av sig själv. Det gäller att investera lite i både utvinnings- och förädlingsprocessen. Därför vill jag uppmana till ett upprop under parollen: Dubbla apanaget nu!

Genom att bara dubbla budgeten de närmsta åren skulle vi kunna säkerställa säkert 500% mer kvalitetsunderhållning utan att blinka. Med lite effektivisering och strömlinjeformade processer kan det bli en hur stor apparat som helst. Sedan släpps marknaden på som en stor fet ekonomisk testospruta och tar det hela till nya nivåer. Kanske blir det en play-tjänst med nytt fräsch material varje dag. Gud vet att potentialen finns. Jag tänker på att kungen redan nu visar allt mer fientlig inställning till att uppfylla sin förbannade informationsplikt och att det genererar allt mer vridna klipp under den svarta humorns hissade fana.

Jag satte i halsen när han kommenterade Silvias hälsa och sa att det kanske var dags för doktorn att skära av henne öronen. Jag shockskrattade mig igenom alla intervjuer där kungen frontas med innehållet i "Den ofrivillige monarken", ryst åt hela Camilla Henemark-gate och nu senast när han kommenterade offentliggörandet av Maddes graviditet så förstummades jag åter igen av hans totala brist på finess. Det går långt mellan gångerna. Men tänk om ett par år, när han snurrar till det ännu mer för sig själv, när han kanske tappar det alldeles fullständigt och kommer ut som en riktigt aggressiv gammelnazist. Då kan vi få sådant guldmaterial direktströmmat. Som när man tappar upp öl ur fat. Det har alla chanser att bli storslaget men det behöver så klart styras upp en produktionsmaskin runt hela skiten.

Sedan har vi det unga hoppet C-P som redan visat var skåpet ska stå om man säger så. I och med uppdagandet av hans design-scam för Svenskt Tenn så hittade jag ett gött klipp från TV4 (såklar, vad annars?) där Tilde de Paula intervjuade honom om "hans" eldskärm. Närmare världsklass går inte att komma. Det är en skamsköljning som heter duga. El fantastico!! Jag tänker att det knappast är första gången som C-P möter media eller blir intervjuad, men trots att han troligen fick mediaträning tillsatt i bröstmjölken så är det som att han upplever att han just kastats ut ur sin lilla varma rymdkapsel mitt ute i mörkaste rymden och att han svävar iväg längre och längre bort från sin lilla trygga kuvös. Den paniken. Känslan av total blackout som blandas med en stark air av lågbegåvning när det pratas formgivning. Den går varken att imitera eller spela upp till något som ens kommer i närheten av någon utanför den Bernadottska klanen.



Det var när jag såg detta alldeles delikata klipp förra veckan som jag blev verkligt övertygad om att vi måste värna om vår kungafamilj. Det är fanimej rent av ansvarslöst att inte ta tillvara mer på en sådan tillgång. Med en ganska blygsam investering skulle vi troligen kunna växla om hela den svenska industrimodellen och lägga tonvikten vid en lika miljövänlig och hållbar som brottartung humorexport. Bara en sådan sak som att alltid alltid alltid envisas med tala om varje familjemedlem i tredje person. Och sköna lines som "behovet behövs" och "som en tanke på posten" Fullständigt briljant.

Sprid ordet: Dubbla apanaget nu!

Fy fan för Thor Heyerdahl

Har ni sett Kon-Tiki? Bra, gör aldrig det. Det är bland det bedrövligaste jag har skådat i filmväg. Någonsin.

Det finns så mycket att störa sig på och så lite som är bra att det nästan är värt ett pris i sig. Det enda jag kan ge den är att den har en story. Det har den. Att den sedan förvaltats som en påse fekalier är bara beklagligt. Särskilt med tanke på att det är Norges genom tiderna dyraste film som lär ha gått på dryga 100 mille. Men det är kanske inget som rör ett oljeimperium.

Det som hade kunnat bli så spännande och delikat kommer istället ut som som en segdragen iscensättning av en draknästetpitch, där en jävla hipster-dåre försöker lura folk att investera i hans sinnessjuka projekt. Att segla 8000 mil över Stilla Havet på en flotte av balsaträ. Dödsföraktet i det. Men så satans jävla långtråkigt. Cut to the chase nån gång, började jag tänka efter fem minuter. En känsla som höll i sig eftersom det bara höll på och höll på och höll på. Som att de ville misslyckas. Eller medvetet vills skilja agnarna från vetet och bara få de som är riktigt kåta på Thor Heyerdahl att hänga med ända till slutet.

Hela tiden envisades de dessutom med att prata en engelska, så färgad av det norska språket att det mer lät som dialogen politiker emellan under ett statsbesök än samtal människor emellan. Den ökända Torslandaengelskan bleknar i jämförelse och styltigt är bara förnamnet. Resultatet hade blivit betydligt bättre bara av att låta dem prata norska med varandra. Alternativt skicka dem till en jävligt ruttad logoped.

Sedan så känner jag att det inte adderar att Thor Heyerdahl dessutom verkade vara ett riktigt ärkesvin. Jag är i och för sig inte förvånad. Inte ett piss. Han var en äventyrare och därför är det fullt rimligt att han delade exakt de osympatiska drag jag tycker att de flesta äventyrare verkar ha. Men ändå.

Flottfärden var det enda han kunde uppbåda intresse kring. Han brydde sig inte ett skit om sin familj och vad de tyckte om att han tänkte förverkliga sitt vansinnesprojekt till dröm. Han var så anal med flottjäveln att han helt medvetet valde att riskera sitt och besättnings liv. Allt skulle vara original. Han skulle välja döden alla dagar i veckan före att använda ståltråd istället för rep av hampa – inget fick komma emellan honom och den stora "saken".

Nä, fy fan för Thor Heyerdahl, för hans lilla rötna balsaträflotte och för Kon-Tiki the movie. Det kändes hopplöst att redan från början veta att de skulle klara sig och att det därmed var olönt att hoppas på att en jättevåg, val eller nåt annat bjässigt skulle slakta dem. Så se den inte. Det kan vara mitt bästa filmtips någonsin.

Me and my mighty posse

En sak har jag orkat göra utanför alla livets måsten. För en dryg vecka sedan laddade jag ner ett app-spel till min iPhone. Hobbit nånting hette det. Ett strategispel som går ut på att bygga sitt dvärg- eller alvimperium, gå med i allianser, sluta pakter och kriga mot andra. Det lät perfekt för en gammal C&C-pundare som jag men med blicken i backspegeln det kan vara den sämsta tid jag någonsin spenderat på något i hela mitt liv.

Jag gick helt upp i det. Satt och byggde byggnader, uppgraderade, skapade arméer, uppgraderade, utvann spannmål, trä, sten och malm, uppgraderade, tjänade guld och expanderade, uppgraderade, utvecklade vapen och färdigheter, uppgraderade. Tidskrävande som fan. Långa väntetider. Minuter, timmar och halva dagar. Under tiden gick jag med i en allians och smidde planer med de andra. Jag levlade. Blev större. Till och med störst i mitt feta posse. Det kändes mäktigt... ända till jag insåg att jag var äldst av alla. Inte bara äldst utan gammal som Gammelsmurfen i jämförelse med övriga spelare.

En sådan jävla kalldusch. Där satt jag på fullt allvar och spelade ett spel och diskuterade speltaktik med människor från hela världen och var en i gänget (helt utan en tanke på vad det egentligen var för gött gäng jag spelade med). Någonstans hade jag naivt nog bilden av att alla andra troligen var ungefär som jag. Det gick upp för mig att så inte var fallet, först när jag av en slump läste en konversation där alla presenterade sig. Kevin 13 från England, Chris 12 från England, John 12 från USA, Marcel 13 från Holland och Alina 14 från slovakien... Vad fan skulle jag säga. Hej. Mikael 36 från Sweden? Som en jävla kiddyfiddler. Skulle inte tro det. Samtidigt hade jag kämpat så hårt under ett vecka för att komma upp i rank och det hade gått bra. Så det tog liksom emot att bara hoppa ur. Så jag duckade samtalsämnet och förberedde mig för att påbörja mitt korståg.

Men när jag vaknade dagen därpå och loggade in stod allt på noll. Det visade sig att så fort nybörjarskyddet hävts hade någon jävel från en annan allians gått in och slaktat mig totalt. Nollad på alla fronter. Plötsligt var allt jag slitit för i en vecka puts väck. Först kände jag ilska och hämndbegär. Men ganska snart sköljde skamkänslan över mig. Där satt jag på toa och skrev i affekt, smädelser och hot om vedergällning till vem då? En tolvåring från Danmark? En fjortonåring från Estland? Jag ville inte veta. Så jag raderade spelet. På en sekund var allt borta. En veckas slit och så var allt slut och där satt jag och kände mig både töntig, smutsig, skamsen och tom. Den bittra eftersmaken av onlinespelande.

Phew!

Den senaste tiden har verkligen varit intensiv. Efter över en veckas homestyling blev så fotograferingen äntligen av idag. Phew. Nu väntar ett andningshål på några dagar innan fix inför visningen blir av. Det är fan krävande. Min oro för resultatet är enorm och har resulterat i att jag inte har orkat med någon form av kreativ output utanför jobbet. Således har bloggen blivit lidande. Något jag har för avseende att ändra på. Bara så att ni vet.