Me and my mighty posse

En sak har jag orkat göra utanför alla livets måsten. För en dryg vecka sedan laddade jag ner ett app-spel till min iPhone. Hobbit nånting hette det. Ett strategispel som går ut på att bygga sitt dvärg- eller alvimperium, gå med i allianser, sluta pakter och kriga mot andra. Det lät perfekt för en gammal C&C-pundare som jag men med blicken i backspegeln det kan vara den sämsta tid jag någonsin spenderat på något i hela mitt liv.

Jag gick helt upp i det. Satt och byggde byggnader, uppgraderade, skapade arméer, uppgraderade, utvann spannmål, trä, sten och malm, uppgraderade, tjänade guld och expanderade, uppgraderade, utvecklade vapen och färdigheter, uppgraderade. Tidskrävande som fan. Långa väntetider. Minuter, timmar och halva dagar. Under tiden gick jag med i en allians och smidde planer med de andra. Jag levlade. Blev större. Till och med störst i mitt feta posse. Det kändes mäktigt... ända till jag insåg att jag var äldst av alla. Inte bara äldst utan gammal som Gammelsmurfen i jämförelse med övriga spelare.

En sådan jävla kalldusch. Där satt jag på fullt allvar och spelade ett spel och diskuterade speltaktik med människor från hela världen och var en i gänget (helt utan en tanke på vad det egentligen var för gött gäng jag spelade med). Någonstans hade jag naivt nog bilden av att alla andra troligen var ungefär som jag. Det gick upp för mig att så inte var fallet, först när jag av en slump läste en konversation där alla presenterade sig. Kevin 13 från England, Chris 12 från England, John 12 från USA, Marcel 13 från Holland och Alina 14 från slovakien... Vad fan skulle jag säga. Hej. Mikael 36 från Sweden? Som en jävla kiddyfiddler. Skulle inte tro det. Samtidigt hade jag kämpat så hårt under ett vecka för att komma upp i rank och det hade gått bra. Så det tog liksom emot att bara hoppa ur. Så jag duckade samtalsämnet och förberedde mig för att påbörja mitt korståg.

Men när jag vaknade dagen därpå och loggade in stod allt på noll. Det visade sig att så fort nybörjarskyddet hävts hade någon jävel från en annan allians gått in och slaktat mig totalt. Nollad på alla fronter. Plötsligt var allt jag slitit för i en vecka puts väck. Först kände jag ilska och hämndbegär. Men ganska snart sköljde skamkänslan över mig. Där satt jag på toa och skrev i affekt, smädelser och hot om vedergällning till vem då? En tolvåring från Danmark? En fjortonåring från Estland? Jag ville inte veta. Så jag raderade spelet. På en sekund var allt borta. En veckas slit och så var allt slut och där satt jag och kände mig både töntig, smutsig, skamsen och tom. Den bittra eftersmaken av onlinespelande.