Ibland uppstår ett märkligt glapp i relationen till andra människor. Som idag när jag blev varse att jag och min ad-kollega, trots att vi arbetar tillsammans, lever ganska liknande liv, gillar samma typer av tv-serier och rent logiskt sett borde ha i alla fall någorlunda synkade referensarkiv, inte alls har det.
På en sekund blev skillnaden stor som ett gap mellan två världar. Ungefär som jag föreställer mig ett första möte mellan två personer där den ena har växt upp och levt hela sitt liv i Kongo och den andra i Kungsbacka.
Vi håller på att göra en film där vi på ett kul sätt ska illustrera hög hastighet. Så vi satt och snackade när jag plötsligt kom att tänka på en scen ur Mel Brooks Star Wars-parodi "Spaceballs". Jag googlade fram klippet och sätte igång det. Jag bubblade av retrofniss. Min kollega tittar koncentrerat och i exakt den här bildrutan när Lord Dark Helmet har fällt upp sitt visir utbrister hon: "Men vänta... det här är ju inte Star Wars!"
Ha ha ha! Vad sa du då?? Hur går man vidare efter en sådan chock?
SvaraRaderaNu skrattar jag så toalettgrannen undrar vad som händer.
SvaraRaderaHaha! Filmkväll! Filmkväll!
SvaraRaderaUnderbart! Låter som min flickvän innan jag "tvingade" henne till några timmars filmhistoria;)
SvaraRaderaLove Spaceballs!
SvaraRaderaJag och en barndomsvän dubbade hela filmen med egna ljud etc. riktigt kul och en klassisk film. Gött Mike!
Hur gammal är kollegan? Ingen född på 70-talet har väl missat denna film?
SvaraRaderaJag jobbar med en född 1991, han vet nästan ingenting om någonting, hade till exempel inte hört Scotch "Disco Band" eller Video Kids "Woodpecker from space".
Där ser man våndan av att behöva arbeta med ungdomar som får anställning innan de gått ut grundskolan.
SvaraRaderaPappaBand (a.k.a Gnällgubben, född före 70-talet...)