En ny sida av språkförbistring

Tintin är inne i en spännande fas kan man säga. Förra veckan beskrev jag hur trotsen tar sig uttryck just nu. Men även hennes språk utvecklas och även om hon inte riktigt kommit dit än, att hon en riskfaktor att ta i beaktning inför vistelser ute bland folk när det gäller den konfrontativa beteendefasen (jag minns när Stella började kommentera medresenärer på spårvagnen, i affären, på kaféer etc), så kan hennes språk ändå ställa till det lite ibland. Hon är väldigt duktig och kan faktiskt uttala de flesta bokstäver ganska korrekt. Det är när det kommer till sammansättningen av meningar och enskilda ord det strular till sig lite.

Det är inte ofta jag skäms längre. Både jag och Josefine har redan genomgått den typen av stålbad och det härdar. Det lättaste sättet att undvika skammen är att spela med. Föra samtalet framåt och bara låta det hemska passera som en liten episod hur fruktansvärt det än är när ens barn kommenterar hudfärg, utseende, eller något annat som kan avvika från deras standardbild av hur saker och ting är mest. Men ibland går det inte att agera utifrån sin erfarenhet. Ibland låser det sig bara. Igår var ett sådant ibland och en föraning om att man aldrig riktigt går säker.  

Igår fyllde Stella 8 år. Vi hade kul. Åt frukost hemma, hade presentöppning och gick iväg och bowlade. På hemvägen passade vi på att äta lunch på Zenith. Stämningen var uppsluppen och lokalen var full av folk. Gott så. Vi beställer mat och barnen vill ha varsin toast. Till toasten kommer en liten grönsallad samt några skivor gurka. Tintin älskar gurka. Älskar. Men gurka är just ett sådant ord hon inte riktigt behärskar i enlighet med... ehh... konventionellt språkbruk. I stället för att som de flesta barn bara ersätta bokstaven R med J som hade resulterat i det beskedliga [gujka] så uttalar hon R:et som en slags hybrid mellan ett rullande och ett skorrande R, därtill byter hon ut G mot ett oväntat N (?) och kastar sedan om bokstäverna så att hennes uttal av Sveriges vanligast förekommande grönsak kommer ut på ett aningen mer pikant sätt.

Runka.

Jag sitter alltså på kaféet med en unge som glatt deklarerar att hon älskar runka. Men hon nöjer sig inte med att säga det en gång, vilket i bästa fall hade inneburit en sådan där glitch-effekt (som i Fight Club där Tyler Durden arbetar på en biograf och prankar publiken genom att klippa in en bildruta kuk i disneyfilmer) så att alla hade uppfattat det men inte kunnat vara säkra på att de verkligen hade hört rätt.  Här rådde inget tvivel. Som en ivrig estradpoet upprepade hon sin poäng. Jag älskar runka, jag älskar runka, titta pappa, en stor runka. Jag greps av inre panik. Även om det hela blåste över på tio femton sekunder så var det fruktansvärt att sitta där och låtsas som att det var helt normalt, vilket det ju är, men ändå inte. Så mycket komplexitet i ett enda litet jävla ord som för den ena parten betyder grönsak man skivar och för alla andra är en synonym till onani. Det kändes som att min hjärna var lågan på ett stearinljus som man blåser ut. Kvar blir bara en glödande kärna som strax slocknar lämnar en förkolnad veke. Dessutom var Josefine iväg och hämtade servetter eller något och slapp på något mirakulöst sätt undan det allra värsta och kom tillbaka precis när det hela klingade av någonstans med att Tintin vände sig mot Stella och sa att hon minsann hade en större runka än henne. Vid det laget hade jag hunnit parera alla blickar med katatoni och girigt kaffesörplande.

Det hela blåste som sagt över och när vi kom ut gjorde jag ett litet försök att bearbeta traumat med Josefine. Vi har flabbat åt det över frukostbordet åtskilliga gånger, men jag insåg plötsligt att vi har kommit dit nu, att vad som helst kan hända, var som helst och när som helst. Stella har passerat den åldern sedan länge men lämnat över uppgiften att försegla grundjobbet till sin lillasyster...

Och det har bara börjat.