Äntligen har jag hittat en riktig manskanal på internet

Sitter och läser lite på min absoluta favoritsajt "msn MAN". En riktig Ulf Brunnbergare. Antingen har hjärnorna bakom den inspirerats av sin andlige ledares sommarprat och rippat hans fullkomligt briljanta idé om en speciell manskanal. Fast på nätet. Eller så är det kanske Ulf Brunnberg själv som står bakom. Ingen skulle förvåna. Så jävla fräckt. Precis vad som behövs. Ett skönt plejs speciellt för oss män, där de skriver om grejer riktiga män gillar och vill läsa. Ett ställe där man slipper en massa fittsnack så att säga.

Några fantastiska exempel:

Berömda krigsslag
Så jävla skönt med lite matnyttig historia i form av lättsmälta fakta om de 8 viktigaste slagen genom tiderna. Göttiga fakta som mellan vilka det stod, när, var och hur många som blev dödade. Djuplodande som en tweet. Manligt och gött.   

11 saker som alltid är inne
Älska listor liksom. Och finns det något skönare än klassiska manslistor som kan påminna en om och befästa vad som är kosher att gilla om man har en kuk hängande i brallan. Här har redaktionen forskat och kommit fram till att elva " tuffa grejer" män alltid gillar och aldrig tröttnar på är explosioner, främlingslegionen och färgen svart. För att inte tala om klassikern "att hålla någon i ett huvudlås". Den som inte får vinballe av att lattja runt och göra headlocks på sina killkompisar räck upp en hand nu. Bög!

Facit till tjejers luriga frågor
En superfiffig överlevnadsguide för hur man som kille ska lyckas navigera sig fram helskinnad genom det minfält av trixiga frågor som är typiskt brudar att ställa. Klockrent. Pedagogiska exempel på bra och dåliga svar när ens flickvän frågar ifall hon ser tjock ut eller om man älskar henne, blandas med lösningen på den mytomspunna matematiska ekvation som kvinnors hjärna är programmerad med när det kommer till uträkning av av antalet sexpartners mannen haft före henne. Tydligen är det så att tjejers hjärnor alltid utan undantag multiplicerar ditt svar med två, så om du redogör för att du har knullat med tio personer filtreras svaret i hennes tjejöron och svaret som skickas till hennes hjärna blir tjugo. Shit asså! Det gäller också att ljuga väl, för tjejer vill inte att man ska ha varit med för många före henne. Men inte heller för få. Knäppt kan tyckas men så funkar de tydligen. Alla med fitta.
            

Höhöhö...

Jag gillar också att de satt ihop en smidig liten verktygslåda med handgripliga knep för att undvika klassiska falluckor som uppstår vid frågan om man någonsin har varit otrogen (eftersom det är en naturlig för att inte säga självklar del i mäns dna) eller om man älskar sin partner (här får man både rätt svar = "ja" och en lista på mer opassande svar som "det kan vi väl säga". Bra som fan. Verkligen.

Och jag älskar universella svar på hur man ska agera när man ställs inför den kniviga frågan: "Vad skulle du vilja ändra på hos mig?"

Jag citerar:
"Detta är en fälla - se till att du inte går i den. Du ska självklart inte ändra på något, och undvik att önska dig större bröst eller en plattare mage. Men om du måste föreslå några ändringar, tänk på följande:


- Du ska stänga dörren när du skiter (detta borde vara självklart, men tydligen inte för tjejer)
- Du smaskar nog lite för mycket.
- Sätt in de skitiga besticken i diskmaskinen.
- Du borde använda g-string oftare."

Så enkelt. Så bra. Äntligen kanske jag kan få ro att koppla av och vara trygg i min manlighet. Nu när jag har hittat mitt rätta forum. Ehhh...

Kvinnopartaj

Jag har precis hittat till en blogg som jag bara råälskar. Sådär förbehållslöst. Jag vet inte vem/vilka som skriver den (har en aning om en av dem) och det spelar ingen roll. Det är en sån där frisk fläkt man brukar tala om. En sån som inte censurerar sig. Och det är såååå skönt.

Jag misstänker att den kan provocera en och annan. Det är bra det.

Så vad väntar ni på? Varför hänger ni här och slösar med tiden? Iväg och läs lite Kvinnopartaj med er. Sen är ni så välkomna tillbaka så.

"En go gäng #20"

En armé av löskukar (+ random gubbe)

Torsdagspepp

Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.

När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.

Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.

Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.

Klump i magen

Läste Mats Jonssons krönika "Det kanske blir bättre på gymnasiet..." igår. Den satt där den skulle. Känns som jag har svalt ett bowlingklot nu. Svårsmält. Men fan vad bra.

"En go gäng #19"

Idag är det dags för ett något annorlunda bidrag till min goa gäng-samling. Ett jävligt ogött gäng.

Det handlar om ett färskfilmat övergrepp på en spårvagn i Göteborg. Mitt i morgontrafiken. Filmen behöver egentligen inte presenteras eftersom titeln "Övergrepp" är ganska förklarande i sig. Sedan slängs man in i ploten ganska direkt. Men i alla fall. Det är en film som visar hur några av de avskum som är anställda som biljettkontrollanter av Västtrafik jobbar.

För oss som åker spårvagn varje dag är inte detta något nyhet. Man har hört och sett ganska många sådana här situationer genom åren och det är ganska tydligt att något är fel. Därför känns det extra viktigt att sprida klippet.

Även om jag (numera) är en väldigt laglydig resenär som inte fubbar med betalningen så blir jag ytters beklämd. I morse hade detta kunnat hända mig då mitt kort gått ut och jag ämnade betala med visakortet i automaten, eftersom jag inte får köpa sms-biljett på min jobbtelefon. Så jag steg på och klickade in mitt biljettval. Sedan är det bara att dra kortet. I teorin. För i verkligheten är många av kortläsarna på de här maskinerna är så sjukt värdelösa att de bara klarar de krispigaste av magnetremsor. Mitt kort har ett par år på nacken nu så givetvis funkade inte kortet. Då återstod det bara att antingen tjuvåka eller betala med sms i alla fall. Jag valde det sista. Då hade jag redan hunnit åka en hållplats och om de här jävla Västtrafik-aporna hoppat på så hade det varit jag som blev frihetsberövad av en skara maktkåta i pösiga nylonkostymer som inte har en aning om små befogenheter de faktiskt har och mer är gärna utför "polisarbete".

Det är skitsamma om tjejen på filmen försökte sig på en liten fuling eller inte. Västtrafiks kontrollanter passerar så många gränser att jag tappar talförmågan.



Jag vet att det finns kontrollanter som är ok. Men det finns också väldigt många av ovan äckliga sort.

Uppdatering: 
Nu har GP plockat upp incidenten >>

SVT upplyser om händelsen >>

Jag tror att jag hatar Blå skottet jr

Som jag skrev i förra inlägget var mitt inköp av en minicykel kanske aningen överilat. Rättare sagt det var en idiotaffär. Jag har så länge jag kan minnas mer eller mindre ikoniserat självaste existensen av minicyklar. Gillat dem för att de är ihopfällbara och nostalgilett åt gamla minnen. Längtat efter att få lägga vantarna på en. I fantasin har det infriat lycka och framgång i sin renaste form. Nu vet jag bättre. Jag är fan 189 cm lång och ramen är som på de flesta minicyklar 21". Min dotter Stella som är sju år har en barncykel som är 20". En stackars liten grisatums skillnad. Det är inte kosher.

Jag borde förstått bättre. Men det gjorde jag inte. Och nu står jag här. Som en idiot. Med en cykel jag hatar. Ja, jag hatar fan den där vidriga lilla minicykeln. Jag känner mig lurad av mina egna hjärnceller. Det känns som att jag burit falsk vittnesbörd. Mot mig själv. Därför tänker jag göra det enda rätta och adoptera bort det lilla aset till samma summa som jag köpte den för. Imorgon cyklar jag förhoppningsvis för sista gången på den. Den ska bort. Jag ids inte titta på den fan för den påminner mig om mitt misslyckande.

Vilken införsäljning va?

Well, jag kan inte ljuga. Om någon läsare mot förmodan blir sugen på att äga en klassisk minirex i originalutförande – med duonav (2 växlar) och allt – så inte mig emot. Ni får den för samma pris som jag köpte den för (och huka er nu) 1200 riksdaler. Den är ganska ful i färgen (metallsandpapper ingår) och är du över 180 cm kan du glömma att du får köpa den. Då kommer din partner bara att peka, skratta och håna dig. Vilket du förtjänar. Men filantropen i mig önskar ingen den besvikelsen så därför har jag mina principer. Det är inte förhandlingsbart. Eller jo, möjligtvis om du känner dig lyckligt singel och har en självdestruktiv läggning att jag kan göra ett undantag.

Så. Här är den lilla jäveln:

Låt budgivningen rassla igång... igång... igång... igång... igång... igång...

“Experience is the name every one gives to their mistakes”

Idag var det dags för den stora premiären.

Jag tog min nya Mini-Rex aka Blå skottet jr. till jobbet. Jag utmanade fysikens lagar och justerade sadel och styre till det absolut högsta möjliga läget, hoppade på och lät tramptagen börja föra mig framåt. Det kändes härligt. I ungefär tjugo meter...

Alltså. Jag har varit sugen på en minicykel så länge jag kan minnas. Eller ända sedan min förra blev stulen någon gång i slutet av min mellanstadietid. Jag har med glädje mints det som igår, hur jag med lätthet susade fram på mitt hipsterfordon (innan det var ett hipsterfordon) och hur fort det gick. Jag kommer ihåg hur bra den var att sladda med och förträngt hur lite det imponerade på tjejerna som brukade hänga utanför JA-butiken på Nordmannatorget. Jag har berättat för J hur jag med en kompis på pakethållaren och med mina vilt pinnande kycklingben, lyckades fly i panik, ifrån en ultraaggressiv narkoman som hette Knut och förföljde oss till fots runt halva Kungälv och ett helt friluftsområde.

Tillbaks till idag. Efter att jag hade cyklat ungefär tre... minuter, hade jag ångrat köpet. En sådan JÄVLA idiot!! Köpa en hoj som är så liten att jag ser ut som en fucking cirkusbjörn som balanserar på en boll när jag försöker ta mig framåt. Vad tänkte jag med? Jag blev omcyklad av alla och någonstans halvvägs brände det så mycket i låren att jag seriöst funderade på att slänga ner cykelhelvetet i Rosenlundskanalen. Men det gjorde jag inte. Den snåle i mig tvingade mig att cykla med röven utanför halva sadeln och knäna i höjd med styrets överkant. Jag fick för mig att den såg ut som en customjobbad barncykel. Något jag fick bekräftat av en kollega som kom ikapp mig medan jag stod och blodsmaksflåsade vid cykelstället utanför Biopalatset. "Hej Mikael! Ha, det ser nästan ut som en barncykel du har där". Ovärdigt.

Sedan började jag dagen med att sukta runt på nätet efter en vettig cykel och blev lite kär i en Electra Ticino.

Electra Ticino 1 Portobello

Främlingar på spårvagnshållplatser

Igår såg jag en gubbe som satt på hållplatsen och läste en Metro. Han satt i kuren och tog upp hela väntbänken och verkligen konsumerade gratisnyheter i ordets rätta bemärkelse. Han andades sådär tjockistungt och harklade sig var tionde sekund. Riktiga snorharklingar. På åtta minuter blir det ganska många harklingar. Jag kände hur ett tryck uppstod mellan tinningarna.

Som ketchup på korven hade han för ovana att slicka på sitt ymniga pekfinger mellan varje bläddring. Som ticks. Han var en fuktare. En sådan person som tvångsmässigt måste blöta sitt bläddrerfinger – inte en gång då och då när två sidor fastnat och gjort sig svårseparerade – varje gång. Och han sparade inte på salivet heller. Det såg ut som han smakade av en jävla sås eller något. Han riktigt tryckte in sitt finger mellan sina läppar och sög av det. In och ut. In och ut. Med lite extra tunga på utvägen. Jag reste ragg av obehag men kunde ändå inte sluta att titta. Den sjuka delen av min hjärna brottade ner den rena fina delen och tvingade mig att titta på showen som i slowmotion. Om och om igen.

Jag höll på att bli tokig på gubbfan. Sedan hände det fantastiska. Efter att ha bläddrat fram och tillbaka och saliverat ner mer eller mindre hela tidningen blev han klar. Färdigläst. Varpå han under ett semikraftigt chostande och stönande reste sig från bänken och la tillbaka sin gratistidning, med mer DNA är en horhusmadrass på sig, i tidningbehållaren. Fräscht. Nu kommer jag aldrig mer att kunna läsa Metro. Vilket förvisso kan vara en ganska bra grej. Men ändå.

En sån där underbar blogg (igen)

Jag avundas orken, uthålligheten och framför allt idén bakom temabloggar. Jag har sagt det innan. Jag blir äckligt avundsjuk och har svårt att unna någon annan den lyckan. Så enkelt. Så bra. Sist var det reklamare med inomhushalsduk (soon to be a pinsamt kapitel i mänsklighetens reklamhistoria) som tagit över efter 90-talets polovåg, ironiska mustascher och grovbågade plastbrillor.

Den här gången handlar det om en eldsjäl som tagit på sig att presentera en spya till tröja ur varje Cosby-avsnitt. Ett ganska gediget projekt. Låt mig presentera höll jag på att säga... jag menar låt mig dela med mig av en länk till den smått fantastiska "The Cosby Sweater Project".

Instagram

Just ja. Jag skaffade Instagram för ett tag sedan. Följ mig på @mikebike76 om ni vill.

Tvångstankar

Varje gång jag kliver i badkaret för att duscha så kommer det över mig: "Shit, tänk om jag skulle halka nu, ramla ur badkaret och slå ut alla tänderna mot den hårda golvklinkern. fy fan vad det skulle vara obehagligt, vad det skulle blöda och vad ont det skulle göra."

Vet inte varför. Men jag kan liksom inte låta bli att tänka på det. Det gör mig alldeles stel av skräck, vilket i sin tur gör att jag känner mig ännu ostadigare. Nästan så att jag börjat fundera på att kitta upp badrummet med sådana där sköna seniorprodukter som olika vägghandtag och kanske en sådan där duschpall med rehab-biege sits och öppning för röva, kuka och punga.

Jag berättade min tvångstanke för Josefine och då berättade hon att när hon bodde i Masthugget och brukade åka 60-bussen, då tänkte hon att hon skulle snubbla och smälla ut sitt garnityr mot i busstrappan, varje gång hon skulle gå på. Konstigt det där. Med tvångstankar.

Hungerspelen

Jag brukar ha svårt för masspsykoser när det kommer till litteratur och film. Men jag måste medge att Hungerspelstrilogin verkligen har naglat sig fast. Jag började läsa den första delen (Hungerspelen) under påskhelgen. Blev klar snabbt och blev tvungen att se den på bio med all besvikelse det brukar innebära när man ser en filmatisering. Det märks att det är ungdomslitteratur. Den är enkel och innehåller inte särskilt mycket djup även om där finns en liten samhällskritisk ådra. Den innehåller även en ganska banal kärlekshistoria som jag tänker mig att man kan gilla när man har precis har flyttat upp legolådan på vinden. Men spänningen är det inget fel på. Tvärtom. Det är en riktig sidvändarhistoria. Barn i en postapokalyptisk framtid som tvingas döda varandra på en gigantisk arena i en tv-sänd gameshow som är lika poppis som melodifestivalen. Läckurt. Lite som en blandning av The Running Man och Battle Royale.

På hemvägen från stugan i måndags surade jag mig till ett pitstop på Frölunda torg så att jag kunde dämpa abstinensen med tvåan (Fatta eld). Den var slut på Akademibokhandeln så jag rusade vidare till Bokia. Jag kunde inte hitta den i hyllan så jag frågarde i kassan. Ett ex skulle de ha kvar och den skulle stå bland ungdomslitteraturen. Den kombinerade förnedringen och njutningen. Att vara så körd att jag nästan glidtacklade bort ett par tonnistjejer som stod och läste på baksidan av den första boken och snabbt som fan grabbade åt mig det sista skälvande exemplaret. Jag anade att jag skullebehöva trean direkt efter tvåan så jag förekom mig själv genom att beställa den redan innan jag öppnade mitt nyförvärv. Knappt två dagar tog det vilket är otroligt hastigt för en segläsare som mig.

Nu sitter jag och läser James Freys Tusen små bitar som en slags downer, vilket är lite ironiskt med tanke på temat begär, i väntan på att adlibris ska få tummen ur.

Minicykeln aka "Blå skottet jr"

Idag begav jag mig ut på ett våghalsigt äventyr till bilbrändernas självaste epicentrum. Backa. Jag hittade nästan direkt och måste medge att jag kände av viss nervositet när jag parkerade någonstans i närheten av något som kallas Krumeluren. En medelålders kvinna i ljusblå morgonrock stod och rökte på sin höghusbalkong och tittade skeptiskt på mig. Kan ha varit för att jag parkerade fel, men mer troligt för att jag utstrålade osäkerhet. Det kändes lite crazy att röra sig helt obeväpnad i ett sådant högriskområde men vad gör man inte när man blivit biten. Cykelbiten.

Ändamålet för min utflykt var en Mini-Rex, en klassisk campingcykel, som jag strax skulle köpa dyrt av en trevlig tjej från dalarna. Jag har bestämt att Blå skottet ska få vila en säsong (till) medan jag lägger stadens asfalterade mil under mina minicykeldäck. Som jag har längtat. Jag ska vårda den här hojen. Renovera och fixa och utrusta den med en massa läckra attiraljer. För några år sedan var det hipstervarning på minicyklar men nu när fixie-trenden verkar hålla i sig har minicykel blivit ett fullt legitimt färdmedel för mig. Jag tror till och med att fixie börjar få lite svennestatus nu. Jag har sett några rejäla exempel på hipstercyklar som får det att klia lite i mig (separat inlägg).

Någon som har bra tips på var man ska vända sig för att köpa pynt till sin minicykel, så bara vräk in dem här i kommentarsfältet. Jag vill att hon ska bli som ny. Blå skottet jr.

Lasse Rostbiff

Tack till Kajsa

Det förbjudna

För ett tag sedan försökte jag mig i ord på en liten visualisering. Jag skrev att Daniel Breitholtz skägg fick Lasse Brandmans knullbarhetsindex att öka med femtusen procent, la ut en pressbild på Lasse med bildtexten "Win!". Det skulle jag inte ha gjort. Snart haglade de beska kommentarerna in. Jag hade gått över gränsen. Jag hade varit elak. Jag var en näthatare. Så jag vek mig och lät Lasse Kronér ta smällen istället. Jag var säker på att ingen skulle protestera då och att det dessutom skulle ge mig överhand i en eventuellt framtida dubbelmoralsdebatt. Jag hade rätt. Ingen protesterade. Men jag orkade inte jiddra och glömde snart av det hele.

Dock glömde jag inte den konstiga känslan av att ha blivit mer eller mindre tvingad att plocka bort mitt skämt. Det störde mig. Jag hade vikt mig för att jag inte ville vara en näthatare. Jag hade ju bara dragit ett skämt. Enligt vissa ett dåligt skämt. Taskigt. Smaklöst rentav. Men det var ett skämt och dessutom om en offentlig person som lär ha turnerat in ett antal mille under åren på sina föreläsningar och andra jippon. Är det verkligen rimligt att han ska vara off limits bara för att han är brandskadad? Är inte det diskriminering åt andra hållet? Hursomhelst. Det har gnagt i mig. Jag hatar att bli tystad och jag tycker faktiskt att man får skämta om Lasse Brandman. Och i söndags när vi strosade runt, mätta på hamburgertallrik, i Varberg centrum blev jag plötsligt varse om att vi är fler.

På ett elskåp satt en poster som gjorde reklam för en inspirationsshow med självaste Lasse Brandman och Sveriges tråkigaste hallänning Thomas Peterson. Snacka om kommunikation! Slagkraftigt shownamn ackompanjerat av två splashar. Ah, det vankas alltså både ståupp och succé. Inte pjåkigt. Jag studerade affischen och reagerade på att det kanske var ett aningen bold (eller billigt) knep att lägga en ljuseffekt som ser ut som en fucking påskbrasa i bakgrunden. Men vad gör man inte för att haussa igång ett skönt biljettkräng. Det vilar ju ett rätt massivt ansvar på Lasse-B:s axlar om man säger så. Fatta hur sjukt jävla ball han måste vara för att kompensera upp sin vapendragares totala brist rolighet. Vi snackar om en nivå som gamla människor idag refererar till som Hasse-och-Tage-magi [min anm. Hasse och Tage var enligt uppgifter Sveriges enda existerande humorpar under 60- och 70-talet, och de lär ha haft monopol på det här med att vara roliga under samma epok].    

Jag tittade lite till och insåg att kreatören bakom printenheten inte sparat på krutet, utan verkligen gått loss på brandreferenserna:

"En glödande föreställning". Verkligen!? Är det någon mer än jag som tolkar det som ett frikort? Och jag misstänker att det kommer poppa upp en och annan fyndig lokaltidningsrecension med citat som "Brännande het satir", "Eldig humor" och "Vanställande rolig show" den 15:e maj.

Sexchock

I fredags mötte mig information som med massiv kraft utlöste total anarki och senare ett strängt undantagstillstånd bland mina hjärnceller. Jag är fortfarande medtagen.

Aftonbladet (ja, jag vet att försäkringen inte täcker skador som uppstått i samband med konsumtion av deras "nyheter") rubricerade en artikel med aggressivt raka budskapet: "Myrdal: Det sexuella fick oss att återförenas".

Det överföll mig och jag hann faktiskt inte ens uppfatta vart hän det hela skulle barka innan det var försent. Alldeles fruktansvärt försent. Det var precis som att vakna med känslan av någon främmande persons närvaro i rummet, och innan man vet ordet av så har man fått en hästspruta med bedövningsmedel inpressad i halsen. Resten bara händer och man befinner sig på ett fullt medvetande plan, men är totalt hjälplös inför det vansinniga övergrepp som ska till att braka lös.

Aftonbladet går rakt på sak. Andrea och Jan Myrdal har hittat tillbaka till varandra efter sin uppslitande skilsmässa, som i sin tur tydligen berodde på att Andrea munhuggits om en påse böcker med Henning Mankell (absolut inget konstigt med det). Sedan går de direkt på citat: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån, säger författaren." OMAJGAAADDDD!! Den satt där den skulle. Jag kände en omedelbar svullnad på ögats bindhinna. Som efter en välriktad högersving medelst säckhandske. Att mina stackars ögon skulle tvingas förmedla budskapet, om den ofräsche 84-årige författarens sexualitet, till min intet ont anande pannlob är en tragisk historia i sig. Plötsligt var alla viljestyrda muskelrörelser i min kropp helt satta ur spel. Jag skulle bli tvungen att ta mig igenom resten av artikeln stavelse för stavelse som nån lessen jävel med Locked-in syndrome. Ni vet som han i fjärilen i glaskupan.

Några rader förflyter som i dimma och sedan pumpar Andrea in en slagserie med citat som avslöjar mer än någon människa på denna jord kan må bra av:

"Jag kom till honom för att hjälpa honom med packning. Det tände till ordentligt, resten kan du gissa. Jag är en kvinna som inte gillar att springa runt och söka en karl, säger Andrea Myrdal."

Jag säger som Ranelid. Herrrrrrrrrregud! Jag behöver inte gissa. Jag förstår att det har något att göra med hur Jan Myrdals åderbråcksgistna skinnpinne petats in i en eller, gud förbjude, flera av den där tantens kroppsöppningar.

"Jag har mycket temperament och är en latinotjej. Det jag har i handen kan jag kasta. Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella... Han är som en 50-åring! Han tillfredställer mig precis som jag vill."

Som en femtioåring? En man med impotens, girig hängbuk och prostata som en tennisboll alltså? Jag kan inte nog tacka Andrea för att hon i alla fall inte gjorde jämförelsen med en ungtjur, kåt tjugoåring eller något annat vidrigt.

Vid det här laget känner jag mig så mentalt misshandlat att jag knappt vet vad jag heter. Resten av texten förflyter i en, helt enligt Aftonbladets standard, händelselös sörja och jag hinner nästan vaggas in i en falsk trygghet om att inget mer hemskt ska hända mig. Men då sätter de in dödsstöten. Och det är mannen med de ändlösa köttets lustar, Jan Myrdal himself, som tar fram sin dolk och formligen klyver hjärnstammen på mig med sin vedervärdiga slutreplik.

"Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Alltså, jag har inget emot att gamla människor har sex. Tvärtom. Det är säkert jättefint. Dock vill jag inte bli serverad en riktigt så visuellt matig informationsmacka om den gamle vänsterrävens kuk lagom till helgen. För att inte tala om nyhetsvärderingen i det. Att låta en journalist göra en djuplodande redogörelse om en 84-årings med en könsdrift som endast verkar kunna förgöras i Mordor. Finns det verkligen inte något med mer substans. Typ vädret. En extrabilaga på det svenska marsvädret hade kunnat generera ett stående nominering till stora jounalistpriset i jämförelse.

För er tappra få som läst fram till hit vill jag be om ursäkt. Jag vet att det var fel av mig att dra ner er i smutsen, men jag var bara tvungen att få det ur systemet. Det är inte personligt. Hoppas ni förstår att jag bara var tvungen att prioritera min egen hälsa över er. Och till alla er med självskadebeteende. Här har ni direktlänken till ondskans boning.