Främlingar på spårvagnshållplatser

Igår såg jag en gubbe som satt på hållplatsen och läste en Metro. Han satt i kuren och tog upp hela väntbänken och verkligen konsumerade gratisnyheter i ordets rätta bemärkelse. Han andades sådär tjockistungt och harklade sig var tionde sekund. Riktiga snorharklingar. På åtta minuter blir det ganska många harklingar. Jag kände hur ett tryck uppstod mellan tinningarna.

Som ketchup på korven hade han för ovana att slicka på sitt ymniga pekfinger mellan varje bläddring. Som ticks. Han var en fuktare. En sådan person som tvångsmässigt måste blöta sitt bläddrerfinger – inte en gång då och då när två sidor fastnat och gjort sig svårseparerade – varje gång. Och han sparade inte på salivet heller. Det såg ut som han smakade av en jävla sås eller något. Han riktigt tryckte in sitt finger mellan sina läppar och sög av det. In och ut. In och ut. Med lite extra tunga på utvägen. Jag reste ragg av obehag men kunde ändå inte sluta att titta. Den sjuka delen av min hjärna brottade ner den rena fina delen och tvingade mig att titta på showen som i slowmotion. Om och om igen.

Jag höll på att bli tokig på gubbfan. Sedan hände det fantastiska. Efter att ha bläddrat fram och tillbaka och saliverat ner mer eller mindre hela tidningen blev han klar. Färdigläst. Varpå han under ett semikraftigt chostande och stönande reste sig från bänken och la tillbaka sin gratistidning, med mer DNA är en horhusmadrass på sig, i tidningbehållaren. Fräscht. Nu kommer jag aldrig mer att kunna läsa Metro. Vilket förvisso kan vara en ganska bra grej. Men ändå.