Torsdagspepp

Sitter och skaver av den sista halvtimman på arbetsdagen. Försöker peppa mig att gå till gymmet för att bli mindre fet ikväll. Svårt det där. Sist jag steg in spelades Scatman Johns – Ski Ba Bop Ba Dop Bop – på öronbedövande volym inne i gymmet. Det fick mig att vilja attack-kräkas rakt över de hanar som stod och frustade med sina jättehantlar, till synes helt obrydda av musikvalet. Det känns så jävla ovärdigt att behöva gå till ett ställe dit människor kollektivt ansluter sig för att pusta och chosta bort resultatet av fredagsmysförbannelsen. Och att då behöva höra en scoobie oobie doobie scoobie doobie melodi på det blir fan ta mig bara för mycket.

När jag kom in i omklädningsrummet möttes jag av röven på en man på runt 60 år. Han stod framåtlutad och var i full färd med att komplettera sin unisont hudfärgade utstyrsel, i form av en hudfärgad polotröja och hudfärgade cargobyxor (med extra mycket skrev), med ett par... just det, hudfärgade strumpor. Fantasifull kille det där. Han luktade eftersvett och suckade irriterat när jag var tvungen att be om ursäkt för att få passera. Han tittade surt på mig. Det vita håret och skägget skar sig mot hans i övrigt vågade färgskala. Han såg ut som en jävla tops.

Sedan var det dags att gå loss på crosstrainern. Ur högtalarna spelades Mr Saxobeat (2010-talets svar på Scatman). Frågan är om det är en konspiration. Att musiken som spelas på gym ska påminna en om hela mänsklighetens brister. Det verkar inte bättre. Jag hade lätt föredragit att de spelade det avsnittet när Alice Bah var med i P1:s "Tankar för dagen" (detta briljanta format). På repeat.

Sådär! Nu känner jag mig riktigt sugen på att gå och förnedra mig.