Hungerspelen

Jag brukar ha svårt för masspsykoser när det kommer till litteratur och film. Men jag måste medge att Hungerspelstrilogin verkligen har naglat sig fast. Jag började läsa den första delen (Hungerspelen) under påskhelgen. Blev klar snabbt och blev tvungen att se den på bio med all besvikelse det brukar innebära när man ser en filmatisering. Det märks att det är ungdomslitteratur. Den är enkel och innehåller inte särskilt mycket djup även om där finns en liten samhällskritisk ådra. Den innehåller även en ganska banal kärlekshistoria som jag tänker mig att man kan gilla när man har precis har flyttat upp legolådan på vinden. Men spänningen är det inget fel på. Tvärtom. Det är en riktig sidvändarhistoria. Barn i en postapokalyptisk framtid som tvingas döda varandra på en gigantisk arena i en tv-sänd gameshow som är lika poppis som melodifestivalen. Läckurt. Lite som en blandning av The Running Man och Battle Royale.

På hemvägen från stugan i måndags surade jag mig till ett pitstop på Frölunda torg så att jag kunde dämpa abstinensen med tvåan (Fatta eld). Den var slut på Akademibokhandeln så jag rusade vidare till Bokia. Jag kunde inte hitta den i hyllan så jag frågarde i kassan. Ett ex skulle de ha kvar och den skulle stå bland ungdomslitteraturen. Den kombinerade förnedringen och njutningen. Att vara så körd att jag nästan glidtacklade bort ett par tonnistjejer som stod och läste på baksidan av den första boken och snabbt som fan grabbade åt mig det sista skälvande exemplaret. Jag anade att jag skullebehöva trean direkt efter tvåan så jag förekom mig själv genom att beställa den redan innan jag öppnade mitt nyförvärv. Knappt två dagar tog det vilket är otroligt hastigt för en segläsare som mig.

Nu sitter jag och läser James Freys Tusen små bitar som en slags downer, vilket är lite ironiskt med tanke på temat begär, i väntan på att adlibris ska få tummen ur.