lördag, oktober 29, 2011

Herr herrgårdsvagn

Idag har vi varit och tittat på bil. Vi har fastnat för Hyundai. Det började med att vi såg en ix35. Den gillar vi båda. Mycket. Sedan började den annalkande 35-åringen i mig att bli lite eggad av tanken på deras nya i40. Problemet är bara att det är en kombi och Josefine hatar kombibilar. HATAR.

ix35

i40

Historiskt sett har jag aldrig gillat kombi men på senare tid har jag lagt märke till en rent av positiv inställning. Det måste vara medelåldern som gör det. Och den här i40:an alltså. Den är rätt schysst måste jag säga. Grym komfort. Miljöklassad. Sjukt bra utrustning redan i grundutförandet och så är den rätt snygg. Ja, fan det har gått så långt alltså. Jag tycker att den är snygg. Lätt den snyggaste kombin på marknaden... brrrr... *gåshud*

Det är två saker som är jobbigt med det. För det första. Bara det faktum att jag måste börja acceptera att jag har har nått en sådan massiv mognadsgrad att jag blivit en herrgårdsvagnskille är en rätt jobbig insikt. Jag har kommit på mig själv vid ett flertal tillfällen med att prata om att lasta grejer och helt (o)naturligt använda ordet praktiskt i argumentationer. Det är en tydlig och mycket moraliskt nedbrytande vattendelare mellan di unga och di gamle. Det känns som att ålderdomen står och skriker mig rakt i ansiktet. "Ge upp nån gång då din lille svennepajas". Jag fattar själv inte hur det gick till, men så är det. Nästa steg är väl att bli fet på riktigt och börja slarva med hygienen. FAN.

Det andra som ställer till problem är att vi officiellt ligger i fejd. Av ren jävla princip vägrar Josefine att erkänna att det finns bra grejer med den. Inte ens att den är miljöklassad och sjukt bränslesnål biter på henne. Hon säger att hon skulle skämmas om hon kom åkande i den. Jag antar att det är så om man gått och blivit kåt på tanken av lite SUV-känsla. Så är det bara. Otroligt frustrerande. Ska vi köra principspelet tänker jag börja hårdpropagera för en Defender eller en stor jävla monster pickup.

Vi är båda rätt tjurskalliga av oss. Samtidigt vill ingen av oss köpa en bil där bara en av oss blir nöjda. Så det kommer troligen det sluta med att vi fortsätter med våra dödspackningar, med två kids, lika många katter, sulky och en massa annan skit och kör runt som familjen Taikon i vår lilla hallonröda räsernissan. Fem år till.

fredag, oktober 28, 2011

tisdag, oktober 25, 2011

Den antiklimaxladdade historien om mina allra första Converse

När jag var kanske 11-12 år var det hett med skejtboard. Alla skejtade. Jag med. Så var det bara. En direkt följd av trenden var att det blev ännu viktigare att hänga med i modet än att ha en mäktig bräda. Särskilt skorna var viktiga. Converse eller Vans var det som gällde – allt annat var piss. Det var hundra gånger (minst) kreddigare att ha ett par äkta cons och halka runt som en kastlös på sin paketprisbräda med hjul av hårdplast, än att susa fram på en dunderfrän Steve Caballero, kittad med riktiga Tracker Trucks och vita Kryptonics, i särskoledojor. Dessvärre var min lott den senare.

Både jag och min bror hade blivit utrustade med varsitt par grovsulade tennisskor som inte lämnade mycket utrymme till rörlighet och finess. Jag gnydde ömkande och tiggde dagligen om ett par äkta Converse. Mina föräldrar förklarade oförtrutligt att de under inga omständigheter tänkte lägga en förmögenhet (ja, de var överprisade redan då) på sådana där simpla tygskor. Särskilt inte med tanke på att jag redan hade ett par rejäla skor, som därtill var knappt ingångna. Jag vägrade fatta och drömde om att en dag få uppleva känslan av Chuck Taylors gudomliga skapelser runt mina fötter. Samtidigt visste jag att det var ungefär lika troligt som att farsan skulle peppa mig till att börja röka hasch, i alla fall så länge mina nuvarande skodon var intakta.

Envist som en polsk byggjobbare sprang jag hem efter skolan och hämtade brädan. Varje dag. Sedan begav jag mig till områdets längsta backe och åkte sittandes nerför. När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven. Ett ungefär lika långsiktigt projekt som att sitta och vänta på att en klump titan ska erodera av enbart frisk luft.

På rasterna stirrade jag avundsjukt på de andras Converse och suktade efter ett par egna, i turkos. Jag hade nästan gett upp hoppet när hysteri plötsligt utbröt i området. Ryktet sa att "Mats Sport" på Backaplan sålde ut zebramönstrade Converse för 79 spänn styck. Och det bästa av allt var att de vita ränderna lös i mörkret. Folk blev som tokiga. I en tid när allt självlysande var lika poppis som skägg i Pakistan, väcktes habegäret till orimliga proportioner. Tjatluckan öppnades på vid gavel och min prepubertala stämma måste ha gett mina päron elaka skavsår i hörselgångarna för plötsligt hände det. Pappa vrålade: MEN, ÅKEEEEJ DÅ FÖR HELVETEEE!! Han lovade att svänga förbi Mats Sport efter jobbet dagen därpå och köpa varsitt par till mig och min bror.

Jag minns den väntan. Den var lika helvetisk som underbar och jag hade svårt att somna den kvällen. Jag var troligen rädd att om jag gjorde det skulle jag vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få mitt första alldeles eget par Converse. När jag vaknade dagen efter var pappa redan på jobbet. Timmarna släpade sig fram i skolan. Tiden gick osant långsamt och jag kunde nog ha gett både en hand och en arm för att klockan skulle bli kvart över tre någon gång. Till slut blev den det ändå och jag sprang, med kvickare steg än Forrest Gump, över skolgården och hem mot den lilla trerumslägenheten på Trekungagatan 23 i Kungälv.

Jag slet upp dörren och rusade in i köket och mycket riktigt, där på köksbordet stod den svullna påsen från Mats jävla Sport och väntade på att bli vittjad på sitt innehåll. Jag var så ivrig att jag inte hörde på när mina föräldrar försökte prata med mig. Min lillebror kom in i köket. Han skulle såklart också få sig ett par. Pappa tog fram de båda kartongerna och vi slängde oss över dem som hyenor. I ögonvrån såg jag min bror öppna lådan och lyfta upp sitt zebramönstrade byte. Han höll dem över huvudet som en slags jakttrofé och jag rös till av dess fulländade läckerhet.

Jag var hög på adrenalin så jag hörde bara pappas röst som ett dovt mumlande i bakgrunden: Bla bla bla zebra bla bla bla inte i din storlek bla bla bla. Jag lyfte på locket, sprickfärdig av förväntan. Bla bla bla fick ta ett par andra bla bla bla fina de med bla bla bla giraffmönster. PANG!! Giraff!? Glitchen som uppstod när mina ögon mötte innehållet i den lilla skokartongen skulle lika gärna ha kunnat utlösa ett kraftigt epilepsianfall. Där låg förvisso ett par äkta Converse. Men det var inte de förväntade svartvita zebraränderna som fastnade på min näthinna. Istället var det något bajsbrunt med en slags ljusgula linjer i, som tillsammans bildade ett mönster av assymetriskt formade fläckar. Jag trodde inte det var sant. Vad var det för något jag stod och tittade på egentligen? Inte fan var det savannens koolaste hästdjur i alla fall (med samma mönster som Nikki Sixx hade på sina spandex) utan en bastard från samma bostadsområde. Ett lytesdjur. GIRAFF. Varför i helvete skulle någon göra ett par Converse i Giraffmönster. Jag var förstummad. Förstod ingenting. Tiden stannade och jag bara stirrade på skorna i ett slags vakuum. Leopard, tiger, vad som helst hade hade jag kunnat ta in. Men giraff. Jag kände hur en tjock klump började fickparkera i min hals.


Pappa förstod att jag var besviken. Men vad skulle han ha gjort? Djungeltrumman hade gått och varenda litet glin i hela Göteborgsregionen skulle plötsligt ha självlysande zebracons. När han hade kommit till Mats Sport efter jobbet, hade butiken sett ut som om ett plundrargäng från någon apokalypsfilm hade dragit fram. Kvar i min storlek hade bara giraffmönstrade skor funnits och bättre giraffconverse än inga converse alls hade pappa tänkt. Det var bra tänkt.

För när jag efter några dagar till slut vågade mig ut på mina sälla skejtmarker. När jag hade tagit mina första trevande steg bland horden av identitetslösa zebror. När jag hade vant mig vid nakenheten och flabben slutligen hade klingat ut. Då var de inte så jäkla dumt att vara stans enda giraff ändå.

Stans enda självlysande giraff dessutom (de gula linjerna visade sig nämligen vara självlysande).

lördag, oktober 22, 2011

Så enkelt men ändå så genialt

Jag vet inte vad det är, men ibland krävs det inte mer än lite blockflöjt...

fredag, oktober 21, 2011

onsdag, oktober 19, 2011

Parmail

Ett fenomen som jag har väldigt svårt att acceptera och ännu svårare att förstå är par som delar mail. Jag fattar det fina med att dela saker. Utgifter, ansvar, säng, intressen, Ica-kort. Men hur kommer man egentligen fram till att det är en bra idé att öppna ett gemensamt e-postkonto?

Jag antar att det är ok om man råkar vara siamesisk tvilling som delar allt (typ inre organ) och bokstavligt talat alltid befinner sig på samma plats som sitt syskon. Men annars är det fan inte kosher. Lite som att dela tandborste.

Jag skulle kanske inte drista mig till att säga att det känns perverst att få mail från t.ex. "fam.karlsson@hotmail.com" och inte riktigt veta vem jag kommunicerar med. Men jag skruvar lite på mig. Varje gång.

Der untergang

”De som är äldre kan inte delta på arbetsmarknaden och de kommer dra 
på den medicinska vården och andra kostnader”

måndag, oktober 17, 2011

Plötsligt hände det!

Ja banne mig. Jag har för första gången blivit frågad leg på på systemet. För första gången i mitt liv. Det sista som lämnar människan är med andra ord inte hoppet, för det hade jag tappat för längesedan.

Jag blev så glad. Tittade mig om i kön för att kontrollera hur många som bevittnat händelsen. Personen bakom mig (en man som såg ut att vara 43) log mot mig. Om det var för att han förstod det fantastiska i vad jag just gick igenom, eller för hur uppenbart befängt det hela var att jag blev tagen för potentiell 19-åring, spelar ingen roll. Jag njöt av ruset och kände att det var värt att fira. Och hur firar man ett sånt ögonblick bättre än genom att dricka för mycket vin och lyssna igenom en stor del av Ulf Lundells samlade låtskatt...

Observera det uteblivna frågetecknet i föregående mening.

fredag, oktober 14, 2011

Bred underhållning

Nu är det helgkoma i soffan som hägrar. Ser fram emot det klockslag när jag kan släppa allt, dressa om till något bekvämare (som i bekvämare bokstavligt talat) och får lov att lägga an i svennebananmyset hamn. Så är det ofta på fredagar för mig. Jag har ingen som helst suktan efter att "göra något". Och jag njuter av det.

Det enda jag brukar ha svårt för är den breda tv-underhållningen. Den lagom tillrättalagda och frisserade nivån. Livets mellanmjölk. Det är som att den finns för att påminna mig om att jag håller på förvandlas till en otillräcklig 40-åring med kraftigt begränsat ambitionskapital. Den får mig ofta att vilja skrika hårt in i kudden. Men det finns undantag...



Jag kan inte påstå att jag gillar Robins nåt vidare i vanliga fall. Han är rätt tradig kan jag tycka. Egentligen bryr jag mig inte alls. Om man ställer honom bredvid dökött som Lasse Kronér är han ju en... nä, jag kommer fan inte på någon liknelse som förklarar det Grand Canyonska glappet mellan deras rövighet.

Och när jag såg Sången till Juholt och hörde Meltzer definiera sossebegreppet "kulbo", måste jag faktiskt erkänna att flabbet bubblade upp helt genuint i mig. Ungefär som det gjorde när jag såg knock out-bilderna, där Peter Settman för första gången kommer till sin rätt.

Killen har fan aldrig varit snyggare.

måndag, oktober 10, 2011

Terrorbalans

Varje måltid med barn är som en väldigt skör terrorbalans. Frågan är aldrig OM det ska hända utan NÄR. Mjölkglaset. Det händer liksom inte att det klarar sig från att vältas ut någon gång. Vältas ska det. Frågan är som sagt bara när. Man sitter på helspänn och försöker vara beredd i hopp om att kunna förutse det där asjobbiga momentet när mjölkfloden sköljer över människor, möbler och golv.

Jag verkligen hatar ljudet av mjölk som rinner från köksbordet ner på golvet. Jag tror att det är lite som med franska främlingslegionen. Först bryter det ner ens psyke, sedan byggs det upp igen och man blir hård utav bara fan.

lördag, oktober 08, 2011

Gräsänkling med en katt i tratt

Idag när vi var på väg in till stan pekade Josefine plötsligt mot min hals och sa med ospelat förfärad min: "Oj, vad svullen du ser ut där, du har väl inte fått en allergisk reaktion?"

Så ikväll blev det ingen pizza för mig som planerat. Man tappar liksom lite det suget när en vanlig jävla dubbelhaka misstas för en allergichock. Istället sitter jag hemma i soffan och bantar med en kopp te medan Josefine är ute och roar sig med sin syrra. I hallen ligger Frallan och deppar över sina alldeles nyligen stulna juveler. Han var hos slaktaren häromdagen och fick kulorna plockade. Inte den gladaste dagen i en kattkilles liv. Vi deppar lite ihop kan man säga.
 
Så här glada är vi.

 

torsdag, oktober 06, 2011

R.I.P

Steve Jobs död är lite som när Luke Skywalker blev av med sin hand. Visst, han fick en ny, men det är liksom inte samma grej.

tisdag, oktober 04, 2011

Birrogate

Jag tycker det är fantastiskt hur massmedias egna lilla tourettesbäbis, Marcus Birro, gång på gång lyckas riva ner löpsedlar och huvudnyheter bara för att han råkar befinna sig i ett skov. Jag blir både imponerad, äcklad och trött. Det är smått fascinerande att han faktiskt får komma till tals alls.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntas känna när jag ser Birros ömsom allvarliga, ömsom ynkliga uppsyn i någon av de stora tidningarnas "nyheter". Det spontana är såklart hat. Han är gränslöshetens okrönte konung, med ett storhetsvansinne större än månens skuggsida. Han är prinsen av pinsamheter, med en direktkopplad pipeline mellan sina egna tårkanaler och kvällstidningarnas tryckpressar. Men när man som Birro uppenbarligen är helt oförmögen att tygla sin inneboende dåres delirium, när man inte klarar av att sköta hygienen i sin hjärnbark. Då måste samhället träda in och erbjuda vård istället för att straffa. Han är verkligen ett offer. För sig själv. Jag är besviken på hur alla ansvariga utgivare låter Birro komma till tals vind för våg. Det är omdömeslöst och kommer ingen till gagn.

Det är något väldigt deprimerande över Birros sätt att sticka ut hakan. De flesta som dundrar på och lever jävel i massmedias krönikespalter brukar förstå att det innebär att man får stå till svars för sina ord. Men inte Birro inte. Han vill sticka ut sin lilla haka och raljera fritt om män från öst, abortfrågor och andras författarskap. Med sin verbala förmåga agerar han översittare och dömer hårt, baserat på sin egen lilla verklighetsuppfattning, men så fort skiten träffar fläkten och regnar tillbaka ner över honom, hissar han segel och ger sig ut på löpsedelshavet under martyrflagg. Då är det synd om honom. Då har han haft det motigt hela livet. Då är det "tackas tackas lille Bijjo".

I dagarna blev det så dags igen i och med den smetiga historien när Birro outtande sina partiledardrömmar. Jag vet inte men jag tror att det är hans uppenbara obegåvning som gör mig ledsen i ögat. Tycka vad man vill om TV4:s krishantering, men det borde väl ändå vara standard 1A-kunskaper som journalist, att man inte både kan vara vara programledare i ett objektivt samhällsprogram OCH partiledare för KD samtidigt. Även om Kvällsöppet bara är ett stort skämt i sin kategori och KD likaså. Birro kan helt enkelt inte säga pass när det dyker upp en lucka i mediebruset. Han måste ta den till vilket pris som helst. Friskt vågat... och om inte annat är det bara att hoppa i Batistinikostymen, busa till frisyren, ringa några Malou von Sivers och titta riktigt djupt och lesset in i pressbildskameran. Så är saken biff. Igen.

Det jag har allra svårast för är att han inte drar sig en sekund för att dra in hela familjen när han geggat ner sig.

Personligen tycker jag att han borde vidhållit sina planer på att kandidera för ett parti som med största sannolikhet åker ut på bänken i nästa val. Det hade varit en vackert ovärdig sorti och det hade passat honom bättre. Å andra sidan skulle det vara mig nästan övermäktigt att tvingas se honom lipa ut som historiens mest missförstådde kristdemokrat. Det skulle bara vara för mycket.