Den antiklimaxladdade historien om mina allra första Converse

När jag var kanske 11-12 år var det hett med skejtboard. Alla skejtade. Jag med. Så var det bara. En direkt följd av trenden var att det blev ännu viktigare att hänga med i modet än att ha en mäktig bräda. Särskilt skorna var viktiga. Converse eller Vans var det som gällde – allt annat var piss. Det var hundra gånger (minst) kreddigare att ha ett par äkta cons och halka runt som en kastlös på sin paketprisbräda med hjul av hårdplast, än att susa fram på en dunderfrän Steve Caballero, kittad med riktiga Tracker Trucks och vita Kryptonics, i särskoledojor. Dessvärre var min lott den senare.

Både jag och min bror hade blivit utrustade med varsitt par grovsulade tennisskor som inte lämnade mycket utrymme till rörlighet och finess. Jag gnydde ömkande och tiggde dagligen om ett par äkta Converse. Mina föräldrar förklarade oförtrutligt att de under inga omständigheter tänkte lägga en förmögenhet (ja, de var överprisade redan då) på sådana där simpla tygskor. Särskilt inte med tanke på att jag redan hade ett par rejäla skor, som därtill var knappt ingångna. Jag vägrade fatta och drömde om att en dag få uppleva känslan av Chuck Taylors gudomliga skapelser runt mina fötter. Samtidigt visste jag att det var ungefär lika troligt som att farsan skulle peppa mig till att börja röka hasch, i alla fall så länge mina nuvarande skodon var intakta.

Envist som en polsk byggjobbare sprang jag hem efter skolan och hämtade brädan. Varje dag. Sedan begav jag mig till områdets längsta backe och åkte sittandes nerför. När jag uppnått maximal hastighet, satte jag helt sonika ner hälarna i marken, för att liksom hjälpa den råtjocka sulans utnötning på traven. Ett ungefär lika långsiktigt projekt som att sitta och vänta på att en klump titan ska erodera av enbart frisk luft.

På rasterna stirrade jag avundsjukt på de andras Converse och suktade efter ett par egna, i turkos. Jag hade nästan gett upp hoppet när hysteri plötsligt utbröt i området. Ryktet sa att "Mats Sport" på Backaplan sålde ut zebramönstrade Converse för 79 spänn styck. Och det bästa av allt var att de vita ränderna lös i mörkret. Folk blev som tokiga. I en tid när allt självlysande var lika poppis som skägg i Pakistan, väcktes habegäret till orimliga proportioner. Tjatluckan öppnades på vid gavel och min prepubertala stämma måste ha gett mina päron elaka skavsår i hörselgångarna för plötsligt hände det. Pappa vrålade: MEN, ÅKEEEEJ DÅ FÖR HELVETEEE!! Han lovade att svänga förbi Mats Sport efter jobbet dagen därpå och köpa varsitt par till mig och min bror.

Jag minns den väntan. Den var lika helvetisk som underbar och jag hade svårt att somna den kvällen. Jag var troligen rädd att om jag gjorde det skulle jag vakna och upptäcka att det bara var en dröm. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få mitt första alldeles eget par Converse. När jag vaknade dagen efter var pappa redan på jobbet. Timmarna släpade sig fram i skolan. Tiden gick osant långsamt och jag kunde nog ha gett både en hand och en arm för att klockan skulle bli kvart över tre någon gång. Till slut blev den det ändå och jag sprang, med kvickare steg än Forrest Gump, över skolgården och hem mot den lilla trerumslägenheten på Trekungagatan 23 i Kungälv.

Jag slet upp dörren och rusade in i köket och mycket riktigt, där på köksbordet stod den svullna påsen från Mats jävla Sport och väntade på att bli vittjad på sitt innehåll. Jag var så ivrig att jag inte hörde på när mina föräldrar försökte prata med mig. Min lillebror kom in i köket. Han skulle såklart också få sig ett par. Pappa tog fram de båda kartongerna och vi slängde oss över dem som hyenor. I ögonvrån såg jag min bror öppna lådan och lyfta upp sitt zebramönstrade byte. Han höll dem över huvudet som en slags jakttrofé och jag rös till av dess fulländade läckerhet.

Jag var hög på adrenalin så jag hörde bara pappas röst som ett dovt mumlande i bakgrunden: Bla bla bla zebra bla bla bla inte i din storlek bla bla bla. Jag lyfte på locket, sprickfärdig av förväntan. Bla bla bla fick ta ett par andra bla bla bla fina de med bla bla bla giraffmönster. PANG!! Giraff!? Glitchen som uppstod när mina ögon mötte innehållet i den lilla skokartongen skulle lika gärna ha kunnat utlösa ett kraftigt epilepsianfall. Där låg förvisso ett par äkta Converse. Men det var inte de förväntade svartvita zebraränderna som fastnade på min näthinna. Istället var det något bajsbrunt med en slags ljusgula linjer i, som tillsammans bildade ett mönster av assymetriskt formade fläckar. Jag trodde inte det var sant. Vad var det för något jag stod och tittade på egentligen? Inte fan var det savannens koolaste hästdjur i alla fall (med samma mönster som Nikki Sixx hade på sina spandex) utan en bastard från samma bostadsområde. Ett lytesdjur. GIRAFF. Varför i helvete skulle någon göra ett par Converse i Giraffmönster. Jag var förstummad. Förstod ingenting. Tiden stannade och jag bara stirrade på skorna i ett slags vakuum. Leopard, tiger, vad som helst hade hade jag kunnat ta in. Men giraff. Jag kände hur en tjock klump började fickparkera i min hals.

Pappa förstod att jag var besviken. Men vad skulle han ha gjort? Djungeltrumman hade gått och varenda litet glin i hela Göteborgsregionen skulle plötsligt ha självlysande zebracons. När han hade kommit till Mats Sport efter jobbet, hade butiken sett ut som om ett plundrargäng från någon apokalypsfilm hade dragit fram. Kvar i min storlek hade bara giraffmönstrade skor funnits och bättre giraffconverse än inga converse alls hade pappa tänkt. Det var bra tänkt.

För när jag efter några dagar till slut vågade mig ut på mina sälla skejtmarker. När jag hade tagit mina första trevande steg bland horden av identitetslösa zebror. När jag hade vant mig vid nakenheten och flabben slutligen hade klingat ut. Då var de inte så jäkla dumt att vara stans enda giraff ändå.

Stans enda självlysande giraff dessutom (de gula linjerna visade sig nämligen vara självlysande).