I fredags länkade Jennie Hammar till min blogg. Hon hade bett om bloggtips och en Anna (tack) hade tipsat om min modesta lilla blogg bland ett åttiotal andra. Tydligen föll den Jennie på läppen, för hon lyfte fram den som en av fem läsvärda bloggar. Mycket roligt. Dels för att jag ganska sällan blir länkad nu för tiden, dels för att jag nog aldrig blivit länkad av en modebloggare (i alla fall inte en med asmånga läsare) innan. Vi brukar helt enkelt inte dela så många intressen.
Länkningen ledde i alla fall till att min statistik drog iväg och gick bananer. Det är ett jävla rännande här på Bloggfrossa nu. Angenämt. Jag är svinglad för alla mina trogna läsare, men självklart skulle det vara råkul om ni blev ännu fler. Det är en riktig energiinjektion för bloggandet vill jag lova.
Så imorgon måndag, när jag fyller trettiofyra sura år, tänkte jag ha öppet hus här på bloggen. Alla är välkomna och om ni absolut vill ha något med er kan jag inte tänka mig något bättre än en fet länkning :)
söndag, oktober 31, 2010
Polisens snygga helgardering
Terrorn kommer till stan i helgen, men stanna inte hemma. Hotet är av sådant allvarligt slag att vi känner att vi måste informera allmänheten om att det kan komma att skördas liv. Men ut och låtsas som inget med er. Hopp och lek. Var precis som vanligt. Men passa er; för när som helst kan en bomb brisera i ansiktet på er. Troligen kommer det att ske något fruktansvärt i centrum. Så kom dit och shoppa, fika, häng eller vad fan ni nu vill göra. För är ingen fara. Inte förrän det smäller i alla fall...
Göteborg står under terrorhot. Polisen går ut och meddelar att det föreligger ett bombhot mot stans centrala delar, men att folk inte ska känna oro och absolut inte stanna hemma. Nä ut i smeten bara. Inte ska handeln behöva ta stryk bara för att det vankas sprängdåd. Polisen sätter nämligen in extra resurser. Nordstan hårdbevakas. Så alla kan bara ta det lugnt och njuta av rea-priser, trängsel, levande statyer, norra Europas bredaste flora av pissodörer och allt annat mys som stans största köpcenter har att erbjuda.
Polisen har fått indikationer. Såpass starka att de känt sig tvungna att gå ut till allmänheten och varna för att det kan komma att sprängas lite i helgen. Det görs några gripanden och två personer anhålls, hotet anses dock INTE avvärjt, men inte ska man sitta inne och trycka. Lönehelg och allt. Nä, polisen vill verkligen inte avråda människor från att vistas i centrum. Samtidigt känner de sig tvungna att varna för ett överhängande hot om död och lidande.
En ganska vattentät helgardering må jag säga.
Göteborg står under terrorhot. Polisen går ut och meddelar att det föreligger ett bombhot mot stans centrala delar, men att folk inte ska känna oro och absolut inte stanna hemma. Nä ut i smeten bara. Inte ska handeln behöva ta stryk bara för att det vankas sprängdåd. Polisen sätter nämligen in extra resurser. Nordstan hårdbevakas. Så alla kan bara ta det lugnt och njuta av rea-priser, trängsel, levande statyer, norra Europas bredaste flora av pissodörer och allt annat mys som stans största köpcenter har att erbjuda.
Polisen har fått indikationer. Såpass starka att de känt sig tvungna att gå ut till allmänheten och varna för att det kan komma att sprängas lite i helgen. Det görs några gripanden och två personer anhålls, hotet anses dock INTE avvärjt, men inte ska man sitta inne och trycka. Lönehelg och allt. Nä, polisen vill verkligen inte avråda människor från att vistas i centrum. Samtidigt känner de sig tvungna att varna för ett överhängande hot om död och lidande.
En ganska vattentät helgardering må jag säga.
fredag, oktober 29, 2010
Seniorknarket
Förra helgen hälsade vi på J:s famiglia i Halland. Efter kaffet dukade svärmor plötsligt fram Rotary-crack som hon på något sätt lyckats komma över tidigare på dagen. Snacka om chock. Mitt i fredagsmyset. Pang, så stod den bara där. En skål fylld med dragerade praliner av olika slag – Bridgeblandning. Så jävla oansvarigt.
Det är ju allmänt känt att 90% av PRO:s medlemmar kämpar med ett tungt bridgeblandningsberoende, och då är det bara åldersdiabetesen som håller tillbaka de tio sista procenten från att börja punda chokladdraperade russin och andra lömska dragéer. Hur kan man då medvetet dra ner unga oförstörda människor (nej, 33 är ingen ålder i sammanhanget) i det förrädiska bridgeträsket undrar jag? Det är liksom inte för intet åldersgränsen är satt till 65+ av tillverkarna.
Mest beklämmande i det hela är ändå att svärmor, med bara ett par år över de femtio, inte ens behövde legitimera sig vid köpet. Inte en endaste liten följdfråga fick hon av butiksbiträdet, vilket är ganska konstigt med ett tanke på hur omtalat det utbredda missbruket på landets alla äldreboenden ändå varit. De sålde helt sonika på henne en påse högriskgodis utan att blinka. Det luktar nästan lite uppsåt. Som att placera en skål meth i uppehållsrummet på en rehabklinik för narkomaner. Med den moralen kan de lika gärna börja sälja cigg och folköl till 7-åringar också.
Nä, nu står helgen inför dörren igen. Om man skulle ta och boffa lite lim...
Det är ju allmänt känt att 90% av PRO:s medlemmar kämpar med ett tungt bridgeblandningsberoende, och då är det bara åldersdiabetesen som håller tillbaka de tio sista procenten från att börja punda chokladdraperade russin och andra lömska dragéer. Hur kan man då medvetet dra ner unga oförstörda människor (nej, 33 är ingen ålder i sammanhanget) i det förrädiska bridgeträsket undrar jag? Det är liksom inte för intet åldersgränsen är satt till 65+ av tillverkarna.
Mest beklämmande i det hela är ändå att svärmor, med bara ett par år över de femtio, inte ens behövde legitimera sig vid köpet. Inte en endaste liten följdfråga fick hon av butiksbiträdet, vilket är ganska konstigt med ett tanke på hur omtalat det utbredda missbruket på landets alla äldreboenden ändå varit. De sålde helt sonika på henne en påse högriskgodis utan att blinka. Det luktar nästan lite uppsåt. Som att placera en skål meth i uppehållsrummet på en rehabklinik för narkomaner. Med den moralen kan de lika gärna börja sälja cigg och folköl till 7-åringar också.
Nä, nu står helgen inför dörren igen. Om man skulle ta och boffa lite lim...
tisdag, oktober 26, 2010
Finland för mig
Min kompis A visade mig ett youtube-klipp förra veckan (jag är mycket tacksam) som jag har haft svårt att slita ögonen ifrån sedan dess. Jag är fascinerad av denna finska man, med finsk frisyr, som under oavsiktligt finska former visar upp sin mycket finska men föga imponerande videobandspelarsamling. På eldig finlandsengelska går han, ackompanjerad av ett potpurri av storvulna ledmotiv, igenom maskin efter maskin. Och han har många. Videobandspelarsamlande är en hobby som måste kräva lika delar passion, sinnessjukdom och utrymme. Killen har samlat på sig ett gross videoapparater som rymmer märken som Salora, Finlux, Samsung, Akai, Toshiba, JVC, Sharp, Sony och "Panasonic is best meckanicks... Philips is bad, very bad... very bad". Bra jobbat. Man kan aldrig ha för många VHS-maskiner... ehhh?
En del skulle säkert kalla honom entusiast. Jag kallar honom random finne. Det blir helt enkelt inte mer Finland än så här för mig. Hur mycket knivar, fulsprit och sauna man än samlar på ett och samma ställe. Jag gillar att han inte verkar vara en sådan där delikat samlare som bögar sig med originalförpackningar, instruktionshandböcker och inte använder dem. Vissa saknar fjärrkontroll och/eller andra kroppsdelar, och av patinan att döma har han nog gjort både det ena och andra med sina älskade apparater. Ätit romantiska middagar med (och på) dem, delat glädje och sorg med dem, supit sig arg och misshandlat dem. Men bara när de har förtjänat det.
Vad ni än väljer att göra med den här informationen, glöm aldrig att: "Panasonic is best, JVC second... and Sony is three"
En del skulle säkert kalla honom entusiast. Jag kallar honom random finne. Det blir helt enkelt inte mer Finland än så här för mig. Hur mycket knivar, fulsprit och sauna man än samlar på ett och samma ställe. Jag gillar att han inte verkar vara en sådan där delikat samlare som bögar sig med originalförpackningar, instruktionshandböcker och inte använder dem. Vissa saknar fjärrkontroll och/eller andra kroppsdelar, och av patinan att döma har han nog gjort både det ena och andra med sina älskade apparater. Ätit romantiska middagar med (och på) dem, delat glädje och sorg med dem, supit sig arg och misshandlat dem. Men bara när de har förtjänat det.
Vad ni än väljer att göra med den här informationen, glöm aldrig att: "Panasonic is best, JVC second... and Sony is three"
måndag, oktober 25, 2010
Och Life achievement award 2010 går till...
Den här killen:
Graham Barker har valt att optimera sin garderob med uteslutande skjortor i flanell, det ultimata plagget för att nå världselitnivå. Kritiska röster menar dock att det är ren doping.
... En helt vanlig Bibliotekarie som heter Graham Barker.
Motiveringen lyder:
För att han med exceptionell flit och iver under dryga 26 år (hittills) har skördat sitt eget navelludd, under närmast autistiskt rutinmässiga former, och samlat det i glasburkar för världen att skåda. Hans passion i livet har hittills givit honom en plats bland alla andra dårar i Guinness rekordbok. Vem vet vart luddet kommer ta honom innan han biter i gräset en gång för alla.
Jag tycker det är intressant att se hur luddets färgskala har skiftat genom decennierna. Man kan säga att 80-talet utan tvekan var hans mintgröna period, medan 90-talet dominerades av röda toner men med en tydlig dragning åt blått mot slutet. Det nya millenniets första tio har sedan fortsatt i en allt kraftfullare blå nyans. Frågan är vad framtiden bär med sig. Jag kan knappt bärga mig att få veta. Skön kille. Det finns en läskig spänning över människor som samlar på kroppsgenererade produkter. Fy fan.
Det är inte orimligt att Graham Barker även sitter och trycker på världens mest respektabla flensostsamling, men tänker hålla på den godbiten i 24 år till, och istället lansera under mer högtidliga former på självaste femtioårsjubileeet. Med avtäckning, champagne, ostronbuffé och ett jävla hallaballo. Kanske planerar han även att chocka världen med att vaska sin massiva svettsamling rakt framför världens alla mediakanaler. Bara sådär.
Eller så hör vi inte röken av Graham Barker något mer. Kanske var detta hans 15 minuter. Så kan det också bli.
Graham Barker har valt att optimera sin garderob med uteslutande skjortor i flanell, det ultimata plagget för att nå världselitnivå. Kritiska röster menar dock att det är ren doping.... En helt vanlig Bibliotekarie som heter Graham Barker.
Motiveringen lyder:
För att han med exceptionell flit och iver under dryga 26 år (hittills) har skördat sitt eget navelludd, under närmast autistiskt rutinmässiga former, och samlat det i glasburkar för världen att skåda. Hans passion i livet har hittills givit honom en plats bland alla andra dårar i Guinness rekordbok. Vem vet vart luddet kommer ta honom innan han biter i gräset en gång för alla.
Jag tycker det är intressant att se hur luddets färgskala har skiftat genom decennierna. Man kan säga att 80-talet utan tvekan var hans mintgröna period, medan 90-talet dominerades av röda toner men med en tydlig dragning åt blått mot slutet. Det nya millenniets första tio har sedan fortsatt i en allt kraftfullare blå nyans. Frågan är vad framtiden bär med sig. Jag kan knappt bärga mig att få veta. Skön kille. Det finns en läskig spänning över människor som samlar på kroppsgenererade produkter. Fy fan.
Det är inte orimligt att Graham Barker även sitter och trycker på världens mest respektabla flensostsamling, men tänker hålla på den godbiten i 24 år till, och istället lansera under mer högtidliga former på självaste femtioårsjubileeet. Med avtäckning, champagne, ostronbuffé och ett jävla hallaballo. Kanske planerar han även att chocka världen med att vaska sin massiva svettsamling rakt framför världens alla mediakanaler. Bara sådär.
Eller så hör vi inte röken av Graham Barker något mer. Kanske var detta hans 15 minuter. Så kan det också bli.
fredag, oktober 22, 2010
Göteborgs bästa blogg
Skulle det kunna vara den här gamla bloggjäveln det?
Ja, jag vet inte, men om ni tycker det så har jag tydligen blivit nominerad till det på Nattstad. Rösta om ni vill.
http://nightlife.se/content/12408
Ja, jag vet inte, men om ni tycker det så har jag tydligen blivit nominerad till det på Nattstad. Rösta om ni vill.
http://nightlife.se/content/12408
torsdag, oktober 21, 2010
Den landsomfattande tittarstormen
Igår kunde vi läsa att helvetet hade brutit ut efter att TV4 hade haft morgonbesök av Andreas Kleerup. Jag tittade på programmet och njöt av hur forcerat Kristin Kaspersen och Anders Kraft satt och försökte hålla god min, när Kleerup öppnade käften för att prata om sin musikaliska insats i operauppsättningen av Aniara. Vilken ynnest. För mig. För dem var det nog ett rent helvete, eftersom de båda är ganska inkörda på mellanmjölkskanalen vid det här laget, och visste exakt vad som väntas skulle från sin trogna tittarskara, när något faller utanför den 364 dagar om året annars så välkrattade manegen. Då blir det tittarstorm och kaos. Då täpps slussen igen av ilskna människor, som är så till sig över att det sitter en blek gammal knarkare på nedåttjack och sluddrar sönder deras heliga frukoststund, att de på riktigt pissar på sig hemma i tv-soffan. Nä nä nä... sådant går minsann inte för sig. Då sätts hela dagen ur balans för landets mest ofruktsamma medborgare. Det sprider till och med en svart skugga över Malou von Sivers skamfrosseri i Efter tio. Fy fan, så kan vi inte ha det.
Frågan är vad det egentligen är för sorgliga ursäkter till människor som upprörs så till den milda grad att de verkligen lyfter på luren för att spy ut sin förskräckelse i TV4:s växel. Har de verkligen inget vettigare att göra med all den handlingskraften. De måste ju koka såpass mycket inombords att de skulle kunna försörja ett helt jävla kvarters energiförbrukning på endast värme som pumpar ur deras ynkliga lekamen.
Och TV4 sitter snällt och tar emot, samlar till krismöte och censurerar sedan genom att inte lägga ut det stötande inslaget på sin webb. Man vill ju inte stöta sig. Har de här människorna aldrig sett en musiker i "dåligt skick" innan? Jag vill dra mig till minnes en extremt pinsam intervju där Anders Kraft hade fått en exklusiv intervju med Rolling Stones för några år sedan. De var höga på allt som finns och lite till, de hånade och skrattade ut honom i exakt samma format, men det fick passera. Har de verkligen ingen självrespekt på samhällsredaktionen? Förlåt. Dum fråga, glöm den.
Visst, Kleerup verkligen var i risig form. Han var blek och oduschad, pratade helt osammanhängande och hade uppenbara problem att formulera hela meningar. Han verkade svårt sjuk. Hade jag inte vetat vem han var, vilket jag misstänker är fallet med de flesta som ringde in igår, skulle jag troligen före substanspåverkan ha satsat mina dollars på att han hade långt gången AIDS eller bara var en gravt utvecklingsstörd kille med årets värsta influensa.
Frågan är hur det kommer sig att det här överhuvudtaget fastnar i folks hjärnor och inte glöms bort en sekund efter som precis allt annat innehåll i morgonformatet. Hur kan det ens vara lite provocerande för någon enda människa utanför IOGT-NTO:s medlemskrets att en svensk musiker sitter och beter sig lite "påverkat" i tv? Finns det inte värre saker att ta itu med om man nu har så förbannat lätt för att lyfta på luren ...
... som oflurrade McFlurry's, bara för att nämna ett exempel... Ehhh!?.
Frågan är vad det egentligen är för sorgliga ursäkter till människor som upprörs så till den milda grad att de verkligen lyfter på luren för att spy ut sin förskräckelse i TV4:s växel. Har de verkligen inget vettigare att göra med all den handlingskraften. De måste ju koka såpass mycket inombords att de skulle kunna försörja ett helt jävla kvarters energiförbrukning på endast värme som pumpar ur deras ynkliga lekamen.
Och TV4 sitter snällt och tar emot, samlar till krismöte och censurerar sedan genom att inte lägga ut det stötande inslaget på sin webb. Man vill ju inte stöta sig. Har de här människorna aldrig sett en musiker i "dåligt skick" innan? Jag vill dra mig till minnes en extremt pinsam intervju där Anders Kraft hade fått en exklusiv intervju med Rolling Stones för några år sedan. De var höga på allt som finns och lite till, de hånade och skrattade ut honom i exakt samma format, men det fick passera. Har de verkligen ingen självrespekt på samhällsredaktionen? Förlåt. Dum fråga, glöm den.
Visst, Kleerup verkligen var i risig form. Han var blek och oduschad, pratade helt osammanhängande och hade uppenbara problem att formulera hela meningar. Han verkade svårt sjuk. Hade jag inte vetat vem han var, vilket jag misstänker är fallet med de flesta som ringde in igår, skulle jag troligen före substanspåverkan ha satsat mina dollars på att han hade långt gången AIDS eller bara var en gravt utvecklingsstörd kille med årets värsta influensa.
Frågan är hur det kommer sig att det här överhuvudtaget fastnar i folks hjärnor och inte glöms bort en sekund efter som precis allt annat innehåll i morgonformatet. Hur kan det ens vara lite provocerande för någon enda människa utanför IOGT-NTO:s medlemskrets att en svensk musiker sitter och beter sig lite "påverkat" i tv? Finns det inte värre saker att ta itu med om man nu har så förbannat lätt för att lyfta på luren ...
... som oflurrade McFlurry's, bara för att nämna ett exempel... Ehhh!?.
onsdag, oktober 20, 2010
Ritchie Blackmores förfall
Jag accepterade verkligen att Ritche Blackmore verkade ha fått en omfattande stroke som gjorde att han tappade omdömet helt och hållet och tillsammans med frugan började utforska gycklartonernas och rollspelarnas förlovade land. Trots att deras folkrockprojekt hela tiden har gjort det väldigt svårt för mig att kunna lyssna på Deep Purple med samma respektfulla hörselnerver igen. Folk går ju vidare, utvecklas, testar nya grejer. Eller hur? Ibland jävligt dumma grejer. Men ibland blir det bara lite för mycket av det tokiga.
När Ritchie-boy på senaste skivan valde att göra en alldeles egen tolkning av Håkan Hemlins (Nordman) gamla goding Vandraren, fanns det inte längre något tvivel. Killen har alltså tappat alla koncept och blivit en mupp som seriöst flörtar lite med svensk vikingaporr. Precis som allas vår favoritsverigedemokrat. Kan man nå mycket lägre än så? Va? Där måste man väl ändå bottna i skitpölen?
Nä, vänta lite... Det finns en nivå till. Om Ritchie skulle flöjta till en duett med Candice Night och Levi Klausen på nästa (gud förbjude) skiva. Det hade varit något i hästväg.
När Ritchie-boy på senaste skivan valde att göra en alldeles egen tolkning av Håkan Hemlins (Nordman) gamla goding Vandraren, fanns det inte längre något tvivel. Killen har alltså tappat alla koncept och blivit en mupp som seriöst flörtar lite med svensk vikingaporr. Precis som allas vår favoritsverigedemokrat. Kan man nå mycket lägre än så? Va? Där måste man väl ändå bottna i skitpölen?
Nä, vänta lite... Det finns en nivå till. Om Ritchie skulle flöjta till en duett med Candice Night och Levi Klausen på nästa (gud förbjude) skiva. Det hade varit något i hästväg.
tisdag, oktober 19, 2010
Moraliskt dilemma
Alltså, jag älskar verkligen den här episka saxkillen:
Men det gör tydligen även det här rövgänget:
Därför känns det alltid som att jag befinner mig på SD:s valvaka när jag jazzar runt i bara kallingarna här hemma, till femtiosjminuters-remixen av Epic Sax Guy på min stereo. Brunt.
Men det gör tydligen även det här rövgänget:
Därför känns det alltid som att jag befinner mig på SD:s valvaka när jag jazzar runt i bara kallingarna här hemma, till femtiosjminuters-remixen av Epic Sax Guy på min stereo. Brunt.
Modemanifest à la Trettioplus
En av mina absoluta favoritbloggare, herr Trettioplus (soon to be 40+), publicerade idag ett öppet manifest där han listar kläder av icke önskvärd natur. Listan innehåller hittills bara två futtiga punkter, så därför tänkte jag passa på att hjälpa honom på traven genom att länka till ett gäng episka radiospottar från för länge sedan. Dels för att de passar temat så fantastiskt väl och dels för att de i sig bär stort ansvar för hur min kärlek till reklambranschen en gång i tiden uppstod, och hur det kommer sig att jag ens jobbar med det jag gör idag. Copymässig humorbriljans i sin allra renaste gåshudsform – än idag.
Lyssna och njut:
Camouflagemönstrat >>
Byxor av så kallad Cargo-modell >>
Spandexkläder >>
Hawaiiskjortor >>
Dressmankläder >>
Jeansshorts >>
Batikmönstrat >>
Manspälsar >>
Tangaspeedos >>
Ätbara underkläder >>
Lyssna och njut:
Camouflagemönstrat >>
Byxor av så kallad Cargo-modell >>
Spandexkläder >>
Hawaiiskjortor >>
Dressmankläder >>
Jeansshorts >>
Batikmönstrat >>
Manspälsar >>
Tangaspeedos >>
Ätbara underkläder >>
måndag, oktober 18, 2010
Manlig vänskap
När vi ändå är inne på att prata tv så börjar den nya svenska dramasatsningen, Våra vänners liv, med Shanti Roney och Gustaf Hammarsten på SVT idag. Jag gillar ju som bekant svensk vardagsdramatik när den görs bra, och med Jesper Andersson (om jag har förstått det hela rätt) vid rodret finns säkert bra möjligheter till en upplevelse.
Jag måste dock erkänna att det aldrig sinande temat "Manlig vänskap" räcker gott som beskrivning för att jag ska känna mig mätt innan jag ens börjat äta. Hur många produktioner krävs egentligen innan detta makalöst kittlande fenomen kan ses som utforskat för all framtid. Man kan fråga sig hur många fler filmbudgetar som rimligtvis behöver plöjas ner i ämnet innan det blir dags för en lite piggare utgångspunkt. Som det är nu fungerar den svenska film- och tv-industrin som en gigantisk kultiveringsmaskin, den vänder på samma stenar i all oändlighet. Inte för att det är något fel på manlig vänskap. Tvärtom. Det är fint som snus. Det är bara det att det har skildrats ett par gånger nu. Men vem vet, kanske hittar de något nytt den här gången. Vi får hoppas det.
Det påminner mig förresten om två killar som blev den manliga vänskapens förgrundsgestalter redan på 60-talet. Som ler och långhalm umgicks de vecka efter vecka i åtsmitande kroppsstrumpor, slynigt korta hotpants, silkiga fetisch-accessoarer och gjorde sånt som vi karlar gör mest. De räddes inte intimitet och känslor och de vågade umgås, på ett sätt som skulle ha gjort de mest kyska männen under antiken alldeles batonghårda i brallorna, helt naturligt och avdramatiserat. Tillsammans avverkade Batman & Robin tabun i parti och minut. Kort sagt, de var den manliga vänskapens verkliga renässansmän och med en adderad tysk dubbning ställs frågan på sin spets. Vad kan Våra vänners liv möjligen ha att erbjuda som vi inte redan har sett? Vi får väl se.
Jag måste dock erkänna att det aldrig sinande temat "Manlig vänskap" räcker gott som beskrivning för att jag ska känna mig mätt innan jag ens börjat äta. Hur många produktioner krävs egentligen innan detta makalöst kittlande fenomen kan ses som utforskat för all framtid. Man kan fråga sig hur många fler filmbudgetar som rimligtvis behöver plöjas ner i ämnet innan det blir dags för en lite piggare utgångspunkt. Som det är nu fungerar den svenska film- och tv-industrin som en gigantisk kultiveringsmaskin, den vänder på samma stenar i all oändlighet. Inte för att det är något fel på manlig vänskap. Tvärtom. Det är fint som snus. Det är bara det att det har skildrats ett par gånger nu. Men vem vet, kanske hittar de något nytt den här gången. Vi får hoppas det.
Det påminner mig förresten om två killar som blev den manliga vänskapens förgrundsgestalter redan på 60-talet. Som ler och långhalm umgicks de vecka efter vecka i åtsmitande kroppsstrumpor, slynigt korta hotpants, silkiga fetisch-accessoarer och gjorde sånt som vi karlar gör mest. De räddes inte intimitet och känslor och de vågade umgås, på ett sätt som skulle ha gjort de mest kyska männen under antiken alldeles batonghårda i brallorna, helt naturligt och avdramatiserat. Tillsammans avverkade Batman & Robin tabun i parti och minut. Kort sagt, de var den manliga vänskapens verkliga renässansmän och med en adderad tysk dubbning ställs frågan på sin spets. Vad kan Våra vänners liv möjligen ha att erbjuda som vi inte redan har sett? Vi får väl se.
fredag, oktober 15, 2010
Bäst på tv just nu
Idag är det fredag och eftersom det nästan bara går skit på tv, skulle jag gärna vilja ha lite tips om vad som är bäst just nu. Jag tar gärna emot nedladdningsbara tips också om det är tv-serieupplevelser utöver det vanliga. Emster skrev att hon just tagit sig an The Wire. Det väckte ett avund inom mig. Jag har känt mig lätt blaserad inför alla andra tv-serier efter den. Men det måste ju finnas fler såna där riktiga guldkorn som biter tag i en och tvingar upp en gåshud ända in under pungen. Ni vet vad jag snackar om.
Just nu försöker jag bara hålla näsan över vattnet med lite metadon i form av Blekingegadebanden (för övrigt jävligt bra) och Hung på SVT Play.
Jag känner mig väldigt tacksam mot Burgschki som just har försett mig med This is England '86. Den står på tur med höga förväntningar. Jag längtar även efter att fjärde säsongen av Mad Men ska komma på dvd. Sedan väntar jag på att andra säsongen av både Eastbound & Down och Bored to death ska sändas klart så att jag kan ladda ner hela skiten och se i ett massivt svep. Och så har jag planer på att inom kort investera i Sopranosboxen (jag är en av de få som inte sett Sopranos). Självklart ska jag också ta och titta på HBO:s nya feting Boardwalk Empire när det har gått några avsnitt till. Men vad finns det mer?
Var lite bördiga nu. Hjälp en gammal tv-pundare att få sig en skön fix.
Referensserier jag älskar: Big love, Breaking Bad, Curb your enthusiasm, Klovn, Six feet under, Kalla fötter, Tusenbröder och som jag tidigare nämnt – tv-seriernas tv-serie – The Wire.
Just nu försöker jag bara hålla näsan över vattnet med lite metadon i form av Blekingegadebanden (för övrigt jävligt bra) och Hung på SVT Play.
Jag känner mig väldigt tacksam mot Burgschki som just har försett mig med This is England '86. Den står på tur med höga förväntningar. Jag längtar även efter att fjärde säsongen av Mad Men ska komma på dvd. Sedan väntar jag på att andra säsongen av både Eastbound & Down och Bored to death ska sändas klart så att jag kan ladda ner hela skiten och se i ett massivt svep. Och så har jag planer på att inom kort investera i Sopranosboxen (jag är en av de få som inte sett Sopranos). Självklart ska jag också ta och titta på HBO:s nya feting Boardwalk Empire när det har gått några avsnitt till. Men vad finns det mer?
Var lite bördiga nu. Hjälp en gammal tv-pundare att få sig en skön fix.
Referensserier jag älskar: Big love, Breaking Bad, Curb your enthusiasm, Klovn, Six feet under, Kalla fötter, Tusenbröder och som jag tidigare nämnt – tv-seriernas tv-serie – The Wire.
torsdag, oktober 14, 2010
Fy fan för kroppen
Idag kan vi läsa om en kvinna som gick runt med en tjugofemkiloscysta från livmodern till nyckelbenet. Nej det är ingen överdrift. Den sträckte sig verkligen så långt. Vad ska man säga? Själv blir jag alldeles matt. Jag får sådan kroppsångest att jag spontant bara vill ta mig en dubbel treo och dra täcket över huvudet för resten av veckan. Minst.
Till råga på allt passar Aftonbladet på att toppa med en liten skön lista under parollen "Skräcktumörer vi minns". På allvar. Vad är det för sjuk jävel som kom på att det är en god journalistisk insats att lista historiska kroppsabnormiteter? Troligen är det han/hon som fick praktikplats på kropp och hälsa-redaktionen när En ding ding värld lades ner.
Alltså det finns få saker som stressar mig som den högst ofrivilliga vetskapen om att kroppen kan trolla skit som knäcker vilken sci-fi-rulle som helst. Eller inget för att vara mer exakt.
Till råga på allt passar Aftonbladet på att toppa med en liten skön lista under parollen "Skräcktumörer vi minns". På allvar. Vad är det för sjuk jävel som kom på att det är en god journalistisk insats att lista historiska kroppsabnormiteter? Troligen är det han/hon som fick praktikplats på kropp och hälsa-redaktionen när En ding ding värld lades ner.
Alltså det finns få saker som stressar mig som den högst ofrivilliga vetskapen om att kroppen kan trolla skit som knäcker vilken sci-fi-rulle som helst. Eller inget för att vara mer exakt.
onsdag, oktober 13, 2010
Livet på landet
Idag ska vi ut på landet T, S och jag och hälsa på en vän till mig. Lugnt och fridfullt tänker ni. Idylliskt rent av. Ja men nja, hon bor nämligen bara ett litet stenkast från det här:
Hoppas verkligen att vi inte springer på den där tjocka killen (och hans kamrater i scumfukkaz) som vad jag förstår är någon slags representant för Lilla Edet. Han verkar råfarlig och utöver sitt uppenbara missbruk av mosbrickor extra allt, lär han tydligen både lägga det fett och knäcka mig lätt... uh.
Så om ni inte hör något mer från mig vill jag tacka för den här tiden. Det har varit kul.
Obs: Jag älskar hur mäktigt de har bakat in klippbilder på dasspapersfabrikens logotype, en lokal trävaruaffär, kommunens entréskylt och deras favoritpizzeria Milano. Snacka om att representera. Ghetto style.
Hoppas verkligen att vi inte springer på den där tjocka killen (och hans kamrater i scumfukkaz) som vad jag förstår är någon slags representant för Lilla Edet. Han verkar råfarlig och utöver sitt uppenbara missbruk av mosbrickor extra allt, lär han tydligen både lägga det fett och knäcka mig lätt... uh.
Så om ni inte hör något mer från mig vill jag tacka för den här tiden. Det har varit kul.
Obs: Jag älskar hur mäktigt de har bakat in klippbilder på dasspapersfabrikens logotype, en lokal trävaruaffär, kommunens entréskylt och deras favoritpizzeria Milano. Snacka om att representera. Ghetto style.
tisdag, oktober 12, 2010
Ett väldigt fort år
Grattis Tintin!
Idag för ett år sedan föddes Tintin. Det var ungefär exakt samma väder som idag. Krispigt och kallt i luften men soligt och klart. Ett år. Det har gått så fort. Hon kom till oss som en liten ärta. Ett oskyldigt litet russin. Ett försvarslöst knyte. Idag pladdrar hon på som om imorgon aldrig finns och har utvecklat en helt egen, om än väldigt låg, humorform. Hon kan till och med gå. Hon tar för sig av livet. Varje dag är ett äventyr, och alla andra föräldrar vet att jag inte menar det som någon klyscha. För Tintin är livet verkligen ett stort äventyr varje dag. Och vi får hänga på.
Det har varit ett fint år. Fantastiskt till och med. Häftigt. Det är inte utan att jag blir lite tjock i halsen och rörd medan jag skriver det här och minns hur vi kämpade tillsammans på Östra sjukhusets förlossning Sal 8, J (mest J såklart) och jag. Vilket dreamteam.
Så idag blir det ettårskalas för Tintin. Men det inte bara hennes dag. Det är även ett år sedan jag blev hennes pappa, J mamma och S (Juniorette) blev storasyster för första gången. Ja Ryssland blev ju plötsligt mellanbarn också, men han verkar ta det med ro, trots att det stundtals har varit ett ganska hårt år för honom.
Idag för ett år sedan föddes Tintin. Det var ungefär exakt samma väder som idag. Krispigt och kallt i luften men soligt och klart. Ett år. Det har gått så fort. Hon kom till oss som en liten ärta. Ett oskyldigt litet russin. Ett försvarslöst knyte. Idag pladdrar hon på som om imorgon aldrig finns och har utvecklat en helt egen, om än väldigt låg, humorform. Hon kan till och med gå. Hon tar för sig av livet. Varje dag är ett äventyr, och alla andra föräldrar vet att jag inte menar det som någon klyscha. För Tintin är livet verkligen ett stort äventyr varje dag. Och vi får hänga på.
Det har varit ett fint år. Fantastiskt till och med. Häftigt. Det är inte utan att jag blir lite tjock i halsen och rörd medan jag skriver det här och minns hur vi kämpade tillsammans på Östra sjukhusets förlossning Sal 8, J (mest J såklart) och jag. Vilket dreamteam.
Så idag blir det ettårskalas för Tintin. Men det inte bara hennes dag. Det är även ett år sedan jag blev hennes pappa, J mamma och S (Juniorette) blev storasyster för första gången. Ja Ryssland blev ju plötsligt mellanbarn också, men han verkar ta det med ro, trots att det stundtals har varit ett ganska hårt år för honom.
Facebookterror
Igår när jag hade bloggat min irritation över jobbiga facebook-vänner så händer något så absurt. En av de värsta feed-fuckarna i min lista, en tjej som jag gick i samma klass som, från lekis till och med nian, hade postat inte mindre än 18 stycken tokgrejer på en gång. Det var som att hon hade läst min blogg (minimal risk) och gjorde det för att driva med mig. Jag hoppas att det är så ochg att hon får sig ett duktigt flabb. Annars kan hon inte vara helt kry. Jag menar, vilken frisk människa slösar inom loppet av tre timmar bort sitt liv på arton helt utvecklingsstörda facebook-applikationer och dessutom postar alla resultaten i sin feed – för alla att se?
Vi snackar alltså exakt följande grejer:
Hur mycket svensk är du?, Det klantigaste du kommer att göra idag, Fråga Ester :), När ska du få ditt första ligg?, Sanningen om din pappa, vilken tecknad seriefigur är du?, Hur många är kär i dig, När kommer du möta din stora kärlek?, hur mycket kommer du att väga om tio år?, Vad tycker tomten om dig?, Ditt utseende enligt andra, Hur svarar du i mobilen?, Vad borde du göra ikväll... och en hel drös artiklar under ämnena "Det meningslösa våldet" och "Kidnappade barn".
Oj vad det tjuter i mina öron nu... Aha, det var visst sociopatalarmet som utlöstes här.
Nu funderar jag på hur jag ska ta itu med det här. Så här kan det inte fortgå. Kom inte med tipset att kryssa bort personen tack. Och visst skulle jag kunna säga upp kontakten men filantropen i mig vill liksom hjälpa henne.
Vi snackar alltså exakt följande grejer:
Hur mycket svensk är du?, Det klantigaste du kommer att göra idag, Fråga Ester :), När ska du få ditt första ligg?, Sanningen om din pappa, vilken tecknad seriefigur är du?, Hur många är kär i dig, När kommer du möta din stora kärlek?, hur mycket kommer du att väga om tio år?, Vad tycker tomten om dig?, Ditt utseende enligt andra, Hur svarar du i mobilen?, Vad borde du göra ikväll... och en hel drös artiklar under ämnena "Det meningslösa våldet" och "Kidnappade barn".
Oj vad det tjuter i mina öron nu... Aha, det var visst sociopatalarmet som utlöstes här.
Nu funderar jag på hur jag ska ta itu med det här. Så här kan det inte fortgå. Kom inte med tipset att kryssa bort personen tack. Och visst skulle jag kunna säga upp kontakten men filantropen i mig vill liksom hjälpa henne.
måndag, oktober 11, 2010
Nä, om man skulle ta och städa lite i den där ansiktsboken
Emster väckte en liten tanke hos mig igår rörande Facebook-etikett.
Hon väckte ett pundarsug i mig, att städa lite i min vänlista. Det är närmast olidigt att logga in och behöva mötas av hur någon med manisk Facebook-tourettes har sprutat ur sig statusuppdateringarnas svar på gammal surnad säd. Jag menar, hur menlösa rop på uppmärksamhet ska man egentligen behöva tolerera som "vän"?
På tredje plats har vi helkryptiska meddelanden, gärna i form av något filosofiskt citat som sätter igång tolkningsknölarna. Jag luras varje gång, fattar aldrig och kommer på mig själv med att småhata mig själv för att jag sväljer skiten utan att protestera. Näst värst är människor som spelar Farmville, Castle Age och andra typer av feedfucker-spel. Jättekul att ni spelar men måste ni dela med er av varenda litet jävla drag ni gör?
Men mest av allt hatar jag ändå kedjebrevs-uppdateringar i stil med: "Vi måste stoppa våldet nu! Klipp in det här och posta till alla du känner om du håller med, annars betyder det att du gillar våld och hoppas att alla dina vänner ska dödas och våldtas."
Eller varför inte: "Jag tycker att cancer är en hemsk sjukdom. Sprid det här till alla du känner om du också tycker det; annars kommer du, dina barn och dina fem närmsta grannar också att drabbas."
För att inte tala om: "*hjärta, hjärta hjärta* Hjälp till att sprida lite kärlek!!! Vidarebefordra detta till... *hjärta, hjärta, hjärta*" Yada yada yada, plus en jävla massa utropstecken, särskrivningar och ascii-dings insprängda i texten.
Av någon anledning är det allra främst gamla högstadiekompisar som håller sig med den här sortens uppdateringar. Människor jag inte ens hade något gemensamt med när det begav sig, men som jag av någon sorts rubbad nostalgi valt att utbyta vardagliga statusrader med på Facebook. Det måste vara ångesten över att inte vara omtyckt av ALLA som gör att man överhuvudtaget står ut. Men nu får det vara nock.
Egentligen skulle det inte göra särskilt ont att plocka bort dem ur sitt liv och låta dem kokettera vidare utan mina ögon som receptorer. De skulle inte ens bry sig. Kanske är det just därför jag tvekar. Nä, jag ska nog börja med att ge dem en varning. Förklara att jag kommer plocka bort dem om de postar något som ens liknar ovan nämnda skit igen. Låta bollen ligga hos dem.
Om jag inte bara går medeltid direkt och överraskar med ett litet generiskt meddelande på deras wall, i stil med:
Hej [Namn]!
Jag vill bara meddela att du vann. Jag ger upp. Vi kan tyvärr inte vara vänner på FB längre. Jag står nämligen inte ut med all din kroniska statusradsdiarré. Den dränerar min energi och det är inte bra för mig. Därför tackar jag för tiden som varit. Från och med nu är du död för mig. Vi ses i helvetet. Eller också inte.
Kram
Mikael
Eller skulle det vara osympatiskt?
Hon väckte ett pundarsug i mig, att städa lite i min vänlista. Det är närmast olidigt att logga in och behöva mötas av hur någon med manisk Facebook-tourettes har sprutat ur sig statusuppdateringarnas svar på gammal surnad säd. Jag menar, hur menlösa rop på uppmärksamhet ska man egentligen behöva tolerera som "vän"?
På tredje plats har vi helkryptiska meddelanden, gärna i form av något filosofiskt citat som sätter igång tolkningsknölarna. Jag luras varje gång, fattar aldrig och kommer på mig själv med att småhata mig själv för att jag sväljer skiten utan att protestera. Näst värst är människor som spelar Farmville, Castle Age och andra typer av feedfucker-spel. Jättekul att ni spelar men måste ni dela med er av varenda litet jävla drag ni gör?
Men mest av allt hatar jag ändå kedjebrevs-uppdateringar i stil med: "Vi måste stoppa våldet nu! Klipp in det här och posta till alla du känner om du håller med, annars betyder det att du gillar våld och hoppas att alla dina vänner ska dödas och våldtas."
Eller varför inte: "Jag tycker att cancer är en hemsk sjukdom. Sprid det här till alla du känner om du också tycker det; annars kommer du, dina barn och dina fem närmsta grannar också att drabbas."
För att inte tala om: "*hjärta, hjärta hjärta* Hjälp till att sprida lite kärlek!!! Vidarebefordra detta till... *hjärta, hjärta, hjärta*" Yada yada yada, plus en jävla massa utropstecken, särskrivningar och ascii-dings insprängda i texten.
Av någon anledning är det allra främst gamla högstadiekompisar som håller sig med den här sortens uppdateringar. Människor jag inte ens hade något gemensamt med när det begav sig, men som jag av någon sorts rubbad nostalgi valt att utbyta vardagliga statusrader med på Facebook. Det måste vara ångesten över att inte vara omtyckt av ALLA som gör att man överhuvudtaget står ut. Men nu får det vara nock.
Egentligen skulle det inte göra särskilt ont att plocka bort dem ur sitt liv och låta dem kokettera vidare utan mina ögon som receptorer. De skulle inte ens bry sig. Kanske är det just därför jag tvekar. Nä, jag ska nog börja med att ge dem en varning. Förklara att jag kommer plocka bort dem om de postar något som ens liknar ovan nämnda skit igen. Låta bollen ligga hos dem.
Om jag inte bara går medeltid direkt och överraskar med ett litet generiskt meddelande på deras wall, i stil med:
Hej [Namn]!
Jag vill bara meddela att du vann. Jag ger upp. Vi kan tyvärr inte vara vänner på FB längre. Jag står nämligen inte ut med all din kroniska statusradsdiarré. Den dränerar min energi och det är inte bra för mig. Därför tackar jag för tiden som varit. Från och med nu är du död för mig. Vi ses i helvetet. Eller också inte.
Kram
Mikael
Eller skulle det vara osympatiskt?
lördag, oktober 09, 2010
Och årets bild går till...
Alltså, gårdagens löp på GT var bara för bra.
Säga vad man vill om deras nisch. Visst, att robba intet ont anande sviskon på sin ledsna lilla folkpension, är så ynkligt att Satan själv troligen kommer att anlita sin favoritösterrikare, för att bygga en källarvåning till den nionde nivån i helvetet. Speciellt för dem. Men Årets bild ska de bara vinna. Tänk att de seriöst riggade kameran och bestämde sig för att fräcka till det hela lite med solglasögon, innan de förevigade sig själva samtidigt som de, helt utan ironi vad det verkar, körde den gamla hederliga Brandsta City Släckers-posen och log malligt in i kameran. Det är storartat enligt min mening.
Sedan så skulle jag vilja ge den som satt rubriken ett separat hederspris. "Här firar de stölden hos åldringarna" i ansluting till den bilden. Bara ett geni kan skapa sådan komplex kommunikation. Det är konst. Jag har varit på ett och annat kalas i mina dagar som varit av det lite torftigare slaget kan jag lova. Kalas där Mikael Wiehes "Keops pyramid" har gått på repetition. Men hur långt in i helvetet lökiga partyn det än har varit, så snbackar vi riokarneval i jämförelse med partygunget kvinnorna på bilden förmedlar.
Kom och ta mig långt härifrån *klapp klapp* långt härifrån... Yeah!
Säga vad man vill om deras nisch. Visst, att robba intet ont anande sviskon på sin ledsna lilla folkpension, är så ynkligt att Satan själv troligen kommer att anlita sin favoritösterrikare, för att bygga en källarvåning till den nionde nivån i helvetet. Speciellt för dem. Men Årets bild ska de bara vinna. Tänk att de seriöst riggade kameran och bestämde sig för att fräcka till det hela lite med solglasögon, innan de förevigade sig själva samtidigt som de, helt utan ironi vad det verkar, körde den gamla hederliga Brandsta City Släckers-posen och log malligt in i kameran. Det är storartat enligt min mening.
Sedan så skulle jag vilja ge den som satt rubriken ett separat hederspris. "Här firar de stölden hos åldringarna" i ansluting till den bilden. Bara ett geni kan skapa sådan komplex kommunikation. Det är konst. Jag har varit på ett och annat kalas i mina dagar som varit av det lite torftigare slaget kan jag lova. Kalas där Mikael Wiehes "Keops pyramid" har gått på repetition. Men hur långt in i helvetet lökiga partyn det än har varit, så snbackar vi riokarneval i jämförelse med partygunget kvinnorna på bilden förmedlar.
Kom och ta mig långt härifrån *klapp klapp* långt härifrån... Yeah!
fredag, oktober 08, 2010
Filmmarodören
Precis när vi börjat titta på Robin Hood får J för sig att köra ett parti pest eller kolera. Hennes entusiasm för produktioner med Russel Crowe är något dämpad skulle jag kunna säga. Vi hade knappt hunnit genom första scenen innan hon slängde ur sig pest eller polera, som gick ut på vem jag skulle välja att ha en sextionia med om det stod mellan Mikael Persbrandt och Russel Crowe. Självmord fanns inte med som ett tredje alternativ. Hon vet hur man punkar en film hon. Jag valde Russel. Inte för att det skulle vara så stor skillnad egentligen, men fan hellre Crowes väsande än en stönande Gunvald Larsson. Filmsuget dog en aning.
Som straff replikerade jag med några riktigt kluriga alternativ för hennes räkning, och jag kan väl sammanfatta utfallet såhär: J valde Lennart Ekdal, Göran Hägglund och Natasha Illum Berg.
Så kan det gå. Go'natt.
Som straff replikerade jag med några riktigt kluriga alternativ för hennes räkning, och jag kan väl sammanfatta utfallet såhär: J valde Lennart Ekdal, Göran Hägglund och Natasha Illum Berg.
Så kan det gå. Go'natt.
torsdag, oktober 07, 2010
Bastukissaren
Det här med vinnare och förlorare är rätt intressant egentligen. Livet är som uppdelat i två halvlekar, där första halvlek består av skola och uppväxt, och andra halvlek består av resten. Jag minns att det blev extra tydligt en gång i mellanstadiets slutskede när hela klassen var i simhallen.
Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.
Varje badpass följde ett strikt mönster:
1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.
2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.
3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.
Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.
Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.
Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.
Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.
Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.
Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.
Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.
Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.
Varje badpass följde ett strikt mönster:
1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.
2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.
3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.
Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.
Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.
Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.
Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.
Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.
Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.
Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.
tisdag, oktober 05, 2010
En hård man
Om jag för ett halvår skulle ge några exempel på hårda män, riktiga och fiktiva, genom världshistorien. Då hade Vladimir Putin, George Best, Dirty Harry och tusen till säkert legat rätt bra till. Men jag har omvärderat det begreppet en aning.
Jag har insett att man inte är hård bara för att man råkar hålla en gammal supermakt i sitt våld. Inte heller för att man är duktig på att spela boll och ligga med kvinnor samtidigt som man aktivt super bort en lever och sedan köper en ny. Och man är definitivt inte särskilt hård bara för att man petar tänderna med en .44 Magnum, de mest kraftfulla handeldvapnet i världen. De skulle inte ha en suck mot mig. Inte nu. Det finns nämligen något som verkligen härdar en man, karvar honom ur sten och gör honom till en hård jävel på riktigt – pappaledighet.
Man ser det i blicken. Att här har ni ett riktigt råskinn som har blivit pissad, skiten och spydd på så många gånger att det övergår Cédric Villanis matematiska förmåga. Här har ni en kille som har har fått valkar på trumhinnorna av sitt barns gälla frustrationsljud men inte klagar för det. Som efter tusentals misslyckanden, har utvecklat en superförmåga, att parera små ilskna backhands med en sked tomatbaserad puré i handen. Var som helst, när som helst. Till och med i sömnen. När man har blivit nyst i munnen tillräckligt många gånger finns det liksom inget mörker som är mörkt nog längre. För att inte tala om den psykträning det innebär att vistats ute bland folk i olika situationer, när den lilla lilla personen i ens sällskap plötsligt får för sig att kaskadvomera både över sig själv och sin ömma fader. Det skulle få vilken sälle som helst att krypa ihop i fosterställning och gråta i timmar. Jag ber bara om en servett.
Jag har nu upplevt riktig trötthet. När kvällen kommer känns det som att hjärnan har tagit en repa i mikrovågsugnen. Förut kunde jag längta till helgvilan. Som pappaledig vet jag bättre. Helger finns bara i fantasin.
MMA, Fängelsevåld, Krig? Kom tillbaka efter en rejäl pappaledighet så ska vi se hur jävla tuff du är.
Jag har insett att man inte är hård bara för att man råkar hålla en gammal supermakt i sitt våld. Inte heller för att man är duktig på att spela boll och ligga med kvinnor samtidigt som man aktivt super bort en lever och sedan köper en ny. Och man är definitivt inte särskilt hård bara för att man petar tänderna med en .44 Magnum, de mest kraftfulla handeldvapnet i världen. De skulle inte ha en suck mot mig. Inte nu. Det finns nämligen något som verkligen härdar en man, karvar honom ur sten och gör honom till en hård jävel på riktigt – pappaledighet.
Man ser det i blicken. Att här har ni ett riktigt råskinn som har blivit pissad, skiten och spydd på så många gånger att det övergår Cédric Villanis matematiska förmåga. Här har ni en kille som har har fått valkar på trumhinnorna av sitt barns gälla frustrationsljud men inte klagar för det. Som efter tusentals misslyckanden, har utvecklat en superförmåga, att parera små ilskna backhands med en sked tomatbaserad puré i handen. Var som helst, när som helst. Till och med i sömnen. När man har blivit nyst i munnen tillräckligt många gånger finns det liksom inget mörker som är mörkt nog längre. För att inte tala om den psykträning det innebär att vistats ute bland folk i olika situationer, när den lilla lilla personen i ens sällskap plötsligt får för sig att kaskadvomera både över sig själv och sin ömma fader. Det skulle få vilken sälle som helst att krypa ihop i fosterställning och gråta i timmar. Jag ber bara om en servett.
Jag har nu upplevt riktig trötthet. När kvällen kommer känns det som att hjärnan har tagit en repa i mikrovågsugnen. Förut kunde jag längta till helgvilan. Som pappaledig vet jag bättre. Helger finns bara i fantasin.
MMA, Fängelsevåld, Krig? Kom tillbaka efter en rejäl pappaledighet så ska vi se hur jävla tuff du är.