Bastukissaren

Det här med vinnare och förlorare är rätt intressant egentligen. Livet är som uppdelat i två halvlekar, där första halvlek består av skola och uppväxt, och andra halvlek består av resten. Jag minns att det blev extra tydligt en gång i mellanstadiets slutskede när hela klassen var i simhallen.

Vi var i simhallen ganska ofta under en period, när någon hade täppt igen den vanliga idrottshallens duschbrunnar med pappersservetter och sedan låtit duscharna stå på över helgen. Golvet i gympahallen fick brytas upp och bytas ut, för att inte riskera att varenda glin på skolan skulle begåvas med en invalidiserande mögelallergi under kommunens regi. Fight water with water så att säga.

Varje badpass följde ett strikt mönster:

1. Oro i omklädningsrummet. Vi svaga visste aldrig vad de tuffa killarna hade planerat för kul happening. Oftast var det någon form av näckning, med tillhörande inkastning i tjejernas omklädningsrum. Men ibland kunde det bara vara att alla kläder blev inslängda i duschen. Eller stulna. Kul pranks med andra ord.

2. Badmomentet. En fyrtio minuters anarki i sann Darwinistisk anda med välriktade kanonkulehopp, skendränkningar och annat kul.

3. Bastumomentet. En helig tradition där vi män samlades nakna i det lilla svinvarma trärummet med skum belysning, för att svettas tillsammans och sluta fred.

Den här gången satt vi som vanligt samlade i bastun som alltid hade en liten subtil doft av gubbrunk. På översta bänkraden satt Pea i vanlig ordning, klassens koolaste kille, och beordrade klassens tjockis att skvätta på mer vatten på stenarna. Det var redan så in i helvete varmt att man höll på att svimma, men ingen ville "fitta sig" och vara den förste att ge upp. Så alla väntade in klartecken från Pea. Men det kom inte. Det skulle bli varmare. Hinken tog slut och tjockisen blev tillsagd att hämta påfyllning. Men han återvände inte. Då steppade Pea ner till första bänkraden och tog saken i egna händer, bokstavligt talat, ställde sig till rätta och började pissa i en vid båge, rakt på de glödheta stenarna. Vi skrek av skräckblandad förtjusning. Vad tokig han var ändå, Pea.

Det stank som i en grisstia när urinet ångade sig till en gröttjock dimma. Jag fattade redan där att det skulle bli problem. Någon skulle undra. Någon skulle skvallra. Sedan skulle vedergällningen komma. Och så skedde.

Dagmar som var boss på badhuset, och ungefär lika mild som en tysk lägervakt i sin framtoning, kom och skrek hänsynslöst på klassen i kanske tjugo minuter. Hon skulle inte sluta. De hade fått stänga bastun och skicka iväg aggregatet. Vi darrade. Pea kände pressen och klämde till slut fram ett nervöst erkännande. Som jag njöt. Hans mor och far skulle få betala sanering av bastuaggregatet och Pea själv blev avstängd under resten av terminen. Som om det skulle skada honom. Eftersom hela den svenska grundskolan innehåller exakt samma sorts maktmekanismer som i amerikanska fängelser, spädde det bara på hans rykte och gjorde att han snarare steg i status. Att han var ett äckligt svin gjorde honom inte ens lite mindre attraktiv i tjejernas ögon. Tvärtom. Enligt klassens drottning, Mickan, var det till och med vi andra som var de äckliga, eftersom vi mer eller mindre hade badat i hans piss. Det var en jobbig insikt. På sätt och vis hade hon rätt. Där hade vi suttit i bara mässingen medan hans urin förångades och la sig som ett fuktigt täcke över oss och våra vidöppna porer, och vi hade bara flabbat. Killen kunde inte förlora helt enkelt.

Pea fortsatte att vinna genom hela högstadiet, trots att han inte direkt var det klipskaste gossebarnet den här världen har sett. Vem som helst med Downs Syndrom skulle dribbla bort honom lätt i vilken debatt som helst. Men det spelade ingen roll. Han hade en sexig storasyster som alla äldre killar smörade för. Det gav honom dels den direkta fördelen att han stod under ständigt beskydd, samt en helt unik kontaktyta med alla jämnåriga tjejer. Inget som kunde putta ner honom från hans tron. Jag ljuger inte när jag säger att Peas starkaste förmåga var att komma på kreativa användningsområden för sitt eget snor och spott. Där rymde hans begåvning hur mycket kapacitet som helst. Tusen sätt räcker inte.

Men hans verkliga specialitet var ändå att pissa på grejer. Det hade det varit ända sedan bastukissandet. En gång tömde han blåsan i en halv folköl och bjöd några intet ont anade tjejer. Verkligen lajbans. Och på en av friluftsdagarna när vi var ute och vandrade bland åkrar och himmel, greps han plötsligt av det briljanta infallet att pissa på ett elstängsel. Inte en hjärncell gjorde motstånd när han drog fram sin snale och satte igång. Det tog en halv sekund innan han låg skrikande i dikeskanten med pisset sprutandes över sig själv. Jag ryser när jag tänker på vilken socialt självmord det skulle varit för mig själv. Men inte för Pea. Ingen skugga föll över honom för det. Han var bara en kul crazy kille.

Åh, vad jag hatade Pea under många år, och brukade tänka att livet allt var lite väl orättvist ändå. Men så någon gång efter gymnasiet kom äntligen den där andra halvleken och ändrade spelreglerna en aning. Tydligen arbetar han sedan typ femton år tillbaka med att bära hem möbler åt folk hela dagarna. När helgen kommer ska de sura slantarna räcka till fredagsmys, något göttigt att lägga på gasolgrillen och amorteringar på radhuset i det gamla nazistfästet Kode. Det är som bekant inte själva fallet som gör ont, utan när man träffar marken.

Jag hoppas ändå innerligt att han får återuppleva sina dagars fulla glans ibland. På någon sporadisk herrmiddag, kvarterets årliga kräftskiva, företagets julfest eller så. Kanske är hans livs verkliga höjdpunkt fortfarande när han får tillfälle att showa lite med någon form av pisstrix. Bra jobbat i så fall.