Vad gör Robinson-Robban ikväll tro?

Just hemkommen från Kontiki. Det var en spännande kväll med trevligt sällskap och trevliga öl. Kontiki är ett lite karibienstajlat ställe som försöker vara lite balla. Det är faktiskt rätt trevligt. Lite för mycket bambu för min smak om man sitter där inne dock. Men det gör man ju inte på sommaren.

I alla fall började jag fundera över vad fan Robinson-Robban gör nu för tiden. Ikväll till exempel. Undrar om han har slutat ligga med Brinkenstjärna än? Det funkar väl inte i längden. Och det har varit rätt tyst från den killen på sistone. Min mest skruvade sida hoppas på något sätt ändå att han har det bra.

Fritidsmarodörer med Zlatankomplex

Igår var familjen Bloggfrossa/Tuffast av alla med barnen vid pisseplaskis i Majorna. Precis som jag lagt mig till rätta för att gassa lite i solen så börjar två farsor att kicka boll. Precis bredvid oss.

Jag vet att jag har använt den här frasen innan men något av det absolut värsta jag vet är folk som ska hålla på och kicka boll på stranden, i parken och på alla andra ställen där människor samlas för att hänga lite. Fan vad förbannad jag blir. Det är så böfa att hålla på och trixa och stajla. Försöka sig på skit de inte kan hantera. Gärna göra några svåra upplägg och klackpassa bollen till varandra. Killar med Zlatankomplex. De är alltid värdelösa och saknar bollkontroll. Det stressar upp mig utav bara fan. Fritidsmarodörer.

Det slår aldrig fel. När man själv försöker ligga avslappnat i gräset och se lite skönt fräck ut. Då tycker några nissar att det är en prima idé att ta fram en boll och börja lattja, mellan picknickfiltar, engångsgrillar och folk som försöker slappna av lite. Få lite ro.

Jag vet inte hur många gånger jag fått en boll i ansiktet och känt mig dum, kastat tillbaka bollen och ljutit och sagt att det är lugnt. Fast jag helst av allt skulle vilja ha en .357 Magnum och blåsa hål på deras boll. Spränga den som en jävla lerduva och sedan rikta mynningen mot den före detta bollägaren som ett stort ont öga. Köra Dirty Harry-rutinen. Do you feel lucky... well do you, punk? Få dem att pissa på sig. Och tänka en sig för en gång till innan de tar med en bolljävel ut bland folk nästa gång. Men just när man får den där bollen insparkad på sin picknickfilt är man så paralyserad av förndringen att man inte får fram ett ljud. Inte jag i alla fall.

Men de lägger inte av. För de är så balla och härliga. Och fortsätter med samma resultat en liten stund senare. Det är fan inte okej. Det är som att de är utvecklingsstörda. Det kan verkligen inte vara så avancerat att förstå hur fleppt det är att hålla på sådär? Det förstör precis allt som är soft för flera timmar framåt för mig. Allt jag kan känna är ett brinnande begär efter vedergällning. Vi snackar bibliska proportioner.

Jag tror banne mig att jag hatar fritidsmarodörer mer än såna där as som plockar med sin aukustiska gitarr och försöker leva ut någon sorts perverterad trubadurdröm så fort det vankas utomhushäng.

White trash

Ibland är det bästa som finns, att komma hem efter en helvetes eftermiddag, och steka korv i bara kallingarna.

Men oftast inte.

Jag bygger ett fort

Sådärja! Då var man ett brytbleck rikare. Det ska tydligen hålla buset ute. Försvåra en uppbrytning. Så formulerade han sig första gången han var här. Låskillen. Jag vet inte vad han han snackade om och den där sorgliga lilla metallbiten som ska göra det svårare att bryta upp dörren gör det nog ärligt talat inte SÅ jävla mycket svårare. Skitsamma. Äntligen är jag av med honom. Han har ringt mig hundra gånger sedan han var här senast och jag har lyckats ducka det lika många gånger. Men idag tyade jag bara inte mer. Och om 350 spänn var allt som krävdes för att slippa se hans mobilnummer och höra han väsa in meddelanden i min röstbrevlåda en gång till, så var det de mest välspenderade pengarna jag någonsin bränt. Då känns det faktiskt redan som att jag fått valuta för mina dollars. Men ringer han och frågar om säkerhetskedja, något tillhållarlås eller annan skit, då kommer jag använda min ångerrätt fortare än fan.

Det känns konstigt att ha investerat i sin säkerhet. Lite ekivokt nästan. Jag är numera ett stycke vit medelklass som sitter i Majorna och har stillat min trygghetsnoja med ett brytbleck. Jag undrar vad nästa steg är. Kanske att jag börjar gillra fällor när jag går hemifrån. Eller att jag inte går hemifrån alls. Ungefär som i Björn Runges "Om jag vänder mig om", där ett par hyr in en hantverkare för att mura igen dörrar och fönster. För att bygga sitt fort.

Avundsjuka

Var inne och läste hos den snart fyrtio år gamla 30+ att han hade blivit frågad efter leg av en söt tjej på systemet (när han som en mogen man bör handlade sin midsommarsprit i rejält god tid). Jag försökte givetvis genast komma på nåt spydigt att säga till honom men det gick inte. Det finns ju inget som kan förminska en sådan sak. Fan. Istället lät jag bara en våg av simpelt avund skölja över mig. Den jäveln. Han levde just min dröm.

Jag har alltid velat få legitimera mig på systemet. Jag har alltid velat få uppleva den underbara misstron om att jag inte är gammal nog för att handla rusdryck. Jag minns dagen jag fyllde 20 och malligt gick ner till Systembolaget hemma i Kungälv. Jag lastade upp ett flak Michelob (vem fan dricker Michelob egentligen?) och väntade spänt på att få bitchslappa tanten i kassan med mitt leg. Men frågan kom inte. Var det bra så, var allt hon sa. Och inte en endaste gång har jag fått frågan sedan dess. Det känns för jävligt.

Jag har försökt se nervös ut, flackat med blicken och tittat skyldigt på dem. Jag har gått till såväl ung som gammal kassapersonal och ibland har jag nästan trott att de ska fråga mig. Men det gör de aldrig. Jag hade börjat acceptera det faktum att jag aldrig kommer få uppleva den där ynnesten att "tvingas" visa mitt körkort. Tiden är ju inte på min sida direkt. Jag hade nästan slutat hoppas. När jag läser att 30+ just fått "den där frågan", med mindre än ett år kvar till de fyrtio. Det är nästan ett hån i sig. Nu vet jag att det i teorin skulle kunna hända i sju år till. Han har tänt ett hopplöst hopp hos mig. Som kommer fimpas lite varje gång jag går till systemet de närmsta åren.

Mitt sista desperata försök får väl bli att köpa mig en t-shirt med Twillight-motiv och börja handla Blue Nun och alkoläsk.

I J:s förunderliga värld (huvud)

Nyss beklagade jag mig över hur jävla tradigt det är med fotboll på tv precis hela tiden. Jag är helt ointresserad av det. J håller med och tycker också att det är skitsegt. Och så lägger hon till: "Jag vet inte ens varför, är det VM nu eller?". Helt seriöst. Jo, helt seriöst.

Vi pratar alltså om den mest allmänbildade person jag vet. En människa som jag respekterar djupt. Som jag kan komma hem och diskutera random händelse, nyhet, populärkulturellt ämne osv med och som nästan alltid har mer bakgrund än jag. Hon är som Flashback i mänsklig skepnad. Inget går henne förbi. Det kan vara allt från olika Nobelpristagare i litteratur genom historien, eller något uttalande av någon jag inte ens hört namnet på innan, till smutsiga knullrykten om någon Let's Dance-deltagare. Men på något makalöst sätt har det lyckats undgå henne totalt att fotbolls-vm rasar för fullt.

Jag befinner mig just nu i någon sorts chock.

Tack Viggo!

Idag fick landets bästa kreatörer varsin sommarpresent från Viggo Cavling på Resumé. Det blev lite uppståndelse när alla kreatörer (och lite annat löst folk) här på byrån rev upp sina tjocka paket. De innehöll första säsongen av Mad Men och lite annat. Men inte mitt paket. Jag fick en alldeles egen specialpresent som innehöll det här:



Just det, luft.

Det var roligt. Tack Viggo.

Krav Maga

Det har börjat träna ett gäng tuffa Krav Maga-killar på samma gym som jag. Riktiga biffar med rakad skalle och en helt jävla livsfarlig utstrålning. Jag hade seriöst hellre sprungit gatlopp med en amerikansk flagga i Bagdad än att mucka gräl med någon av dem. Större chans att överleva då.

Det är bara en grej som lite tar udden av deras tuffhet. De kommer alltid iklädda träningskläder, alltid en munkjacka och under den en t-shirt, med klubbmärket tryckt över hela ryggen. För att ingen ska kunna undgå att de är farliga killar som kan bita av dig struphuvudet, skalla ut dina tänder eller mutilera dig på något annat otäckt sätt om du inte passar dig.

Men jag vet inte. Jag får lite samma känsla som inför chalmerister och deras overaller. Det känns lite ängsligt på något vis.

Rövgängens rövgäng

Det skojas ofta om att väktare är människor som inte riktigt är lämpade för att bli poliser. Och att de som i sin tur inte är riktigt lämpade för väktaryrket förvånansvärt ofta verkar bli dörrvakter eller yrkeskriminella (eller både och). Men det är ju bara spekulationer

Isåfall skulle parkeringsvakt vara ett rätt givet kort, för de som helt saknar fäbless för oprovocerat våld, men ändå kan tänka sig att jobba inom i uniform. Tyvärr är det ett bespottat yrke som kräver sitt psyke. Jag tror inte att jag hade kunnat gå runt som en neonskylt hela dagarna och vara rädd för att åka på pisk av nån dåre som tänjt lite väl länge på sin parkeringstid. Skitsamma det är inte parkeringsvakter det här ska handla om.

Jag har alltid undrat vad som händer med de som inte har vad som krävs för bli varken den som stoppar eller utför värdetransportrån. Som inte heller pallar att tyst stryka runt som ensamvargar längs stans parkeringar och böta folk. Och som på riktigt har en osund dominant läggning. Som har så det räcker och blir över på ass-hole-kontot så att säga. Och nu har jag nog kommit på det.

Biljettkontrollanter.

För det slår fan nästan aldrig fel. Man ser hur biljettkontrollanterna står som ett surt gäng city-cowboys i sina fula kontrollantjackor på hållplatsen. En varierad samling förnedringssugna jävlar. Ett lytt posse med två gemensamma nämnare. Dålig attityd och käftig uppsyn. Rövgängens rövgäng med andra ord. Vi som är lite ruttade kan se hur det spritter i dem av förväntan så nära asexuell kåthet man kan komma. Det är spänningen. De verkar tro att de just ska genomföra ett gammalt hederligt tågrån. Redo. Och när dörrarna öppnas formligen kapar de spårvagnen. Ibland motas folk in igen. Det är de som bestämmer vi ska veta vår plats. Alla är skyldiga till motsatsen är bevisad. Ett lika avslappnat förhållningssätt som amerikanska gränspolisen har mot mexikaner.

Jag tror inte jag behöver använda alla fingrar på en hand för att räkna de gånger jag blivit ombedd att visa mitt färdbevis på ett värdigt sätt. Så som man vanligen tilltalar människor. Jag har förståelse för att man kan bli cynisk i ett jobb där alla tycker att man är ett rövhål. Men det hjälper verkligen inte att befästa den bilden med en bultpistol laddad med översittarattityd.

För några dagar sedan satt jag bredvid en ung tjej på vagnen. Jag visade mitt kort innan de han tilltala mig. Det måste jag. Annars är hela dagen förstörd. Kan man komma undan utan att ett ord byts ska man vara jävligt nöjd. Det klarade inte den unga tjejen. Kontrollanttanten hade troligen vaknat på bättre sidor för jävlar vad hon gick på. Tjejen hittade inte sitt kort och då började det. Ännu en kontrollant slöt upp och tillsammans frågade de hetsigt, upprepade gånger efter hennes färdbevis, trots att tjejen knappast kunde leta tydligare i sin väska utan att vränga den ut och in. Till slut hittade hon kortet och visade det. Skadeglatt skannade kontrollanttanten kortet och jag kunde riktigt se förvåningen i hennes blick när det var giltligt. Hon synade kortet noga och sa med överdrivet stöddig skepsis "ungdom... är du verkligen en ungdom?", varpå tjejen svarade att hon var 23. Nänänä... sakta i backarna. Det var bara för tjejen att hala upp legget. Vid det här laget hade alla kontrollanter samlats och hela vagnen iakttog tjejen. Mycket riktigt var hon 23.

Jag fattar inte riktigt grejen. Hur kan man rimligtvis utan uppsåt lyckas anställa så många dåliga ägg? Med en nästan formgjuten skitattityd till allt och alla. Jag börjar tro att man får genomgå någon form av boot camp som tar fram aset inom en innan man släpps ut att kontrollera vilt.

Göteborg

Man kan säga mycket dumt om Göteborg. Staden där en övertro på sin egen fullkomlighet florerar och gör att den lite för ofta luktar som den där kusinen från landet. Det är staden med invånare som tagit något så utvecklingsstört som ordvitseri och gjort till sitt signum, ett tungt ok som alla får bära, ofrivilligt. Göteborg är staden där enskilda kommunala tjänstemän strösslar med skattepengar på sköna mutor och egennyttiga projekt, som att hela livet är en stor jävla trustorfest. Det är staden som mallar sig med sin förträffliga evenemangsvänlighet och som enligt gamla seder utsätter sina försvarslösa invånare för utdragna massvåldtäkter i form av cuper och andra folkliga baluns (tack gud att de äntligen slutat duka upp långbord längs hela avenyn för räkfrossa i alla fall). År efter år.

Göteborg är också staden som utan att blinka kastar närmare hundra tusenlappar på den gamla gubbjäveln Sture Allén för att få hans experthjälp. Ett jobbet som handlade om att döpa den nya fotbollsarenan som byggdes på samma plats som Gamla Ullevi tidigare stod till ja just det "Gamla Ullevi". Sånt gillas. Göteborg är nämligen den socialdemokratiska högborgen, där alla investeringbeslut tas på volley. Med fördel på fyllan. Goa göbbar premieras nämligen alltid. För Göteborg är staden som gjort fyndighet och klämkäckhet till officiella paradgrenar.

Hur håller man sig ifrån sinnessjukdom i ett sådant klimat. Ja inte fan vet jag. Det gör man kanske inte. Förr eller senare står den där för dörren.

Man kan med en stor poäng hävda att Göteborgare är en hög lågutvecklade individer. Och peka på bevis som att vi bara låter ett till 80% kommunägt bolag göra en skön investering, och köpa in ett stort jävla pariserhjul för en massa miljoner och sedan dänga upp det utanför operahuset (utan att ens ha fått beviljat bygglov). På grundinitiativ av sossarnas allsmäktige gudfader Göran Johansson. Som en go grej änna. Ett hjulhelvete som i folkmun nu går under namnet Rullevi. Jag ser det varje dag och jag hatar det där hjulet. Det avtecknar sig som en stor fresk mot himlen. Det enda positiva jag egentligen kan se med det är att det skymmer lite av Hisingen.

Nä, man kan som sagt säga mycket dumt om Göteborg och dess folk. Men en sak ska vi ha kredd för. Vi bygger inte ett hjul utan att göra en ordentlig VIP-korg. Folk måste kunna få åka pariserhjul med stil i den här stan. Som en jävla pascha. Så är det bara. Håll utkik efter den svarta lilla gondolen med guldfärgade versaler (VIP). Den har tonade rutor, är inredd med skinnsäten och krossad sammet, och är fylld med horor, skumpa och knark.

För är det nåt den här jävla stan är bra på så är det evenemang.

Hårdpositionering

En nära kollega till mig (D) skulle köpa en present till sin flickvän (en relativt ny sådan) som fyllde år i veckan. Han funderade på underkläder och då flikade spjuvern M in att en så kallad "knulltrosa" kanske skulle vara på sin plats. D verkade inte förstå vad M talade om och började genast googla. Det skulle snabbt visa sig att moi äger de högsta positionerna på den sökningen. Dels på den generella sökningen, men även på bildsökning, där jag dominerar resultatlistans fyra och enda platser. Snacka om hårdpositionering. Så kan det gå när man tar sig an att reda ut ett omtvistat begrepp.

Frågan är om jag skulle kunna slå mynt av det här på något sätt. Det känns så. Men hur.

Äntligen... eller?

Så var det där bröllopet överstökat. Skönt. Nu kommer vi slippa läsa mer om det...

NOOOOOOT!!!

Fy fan. Det är nu den verkliga massmediala penetrationen sätter igång. Nu ska tomrummet efter brölloppet fyllas med bröllopsresor, hemma hos, gravidspekulationer och en miljard rykten. Nu ska prinsen blästras i media. Nu ska de monarkikåta ha sin valuta för pengarna.

Och vi andra får stå för det verkliga lidandet.

Pervo-tv med Hulk Hogan

Igår såg jag ett helt avsnitt av realitysåpan "Hogan Knows Best" (fråga inte varför) på MTV. Det handlar om familjen Hogan, med pappa Hulk i spetsen, och deras tokiga liv. I efterhand upprörs jag över att det ännu inte är narkotikaklassat, med tanke på att det dövar hjärnan betydligt hårdare än något annat. Värre än Top Model och Tyra Banks Show tillsammans. Troligen värre än VM i crack.


De som avlat fram den här bastarden till tv-show har nog sneglat en och annan gång på den dysfunktionella familjen Osbourne. Tyvärr så är det kontot redan mättat. Efter att ha givit världen Familjen Gotti i samma anda så funkar det tyvärr inte att ta random snubbe som var stor på 80-talet och bygga ett program kring. Alla skiter i Hulk Hogan. Därför har de behövt krydda serien med något extra. Det extra i det här fallet råkar vara att Pappa Hulk har ett synnerligen osunt förhållande till sin dotter. Själv framhärdar han hela tiden i att det rör sig om den faderliga beskyddarinstinkten. Men alla som tittar (alla som inte hunnit få sin hjärnan helt helt ödelagd av liknande populärkulturyttringar dvs.) inser såklart att det hela handlar om ett närmast incestuöst förhållningssätt. Jag blir på riktigt upprörd av att det sitter människor och tycker att han är lite gullig. Jag får bara lust att slå väck hans blonda mustasch med ett brännbollsrack.

Brooke heter Hulks dotter. Hon är blond, hon är 17 (typ) och hon är kåt på livet som bara Miami-brudar med ena handen i pappas portmonä kan vara. Hela plotten verkar gå ut på att Brooke gör halvhjärtade försök att lösgöra sig från sina föräldrar, och då i synnerhet sin paranoida pappa Hulk, som i sin tur går runt och är som en jättestor utvecklingsstörd nallebjörn med bandana. När hon skaffar egen lägenhet är han snabbt där och bygger upp ett Hulk Hogan-altare i hennes sovrum med typ tjugo inramade bilder på honom och henne i olika situationer. Kan det bli mer pervers med kläderna på?

Hela Hulks fejkade liv verkar gå ut på att hålla koll så att Brooke inte träffar någon snubbe eller dricker sprit. Tanken är nog att man ska skratta lite gott åt hans gulligt efterblivna paranoia. Men det är svårt. När han i sann amerikansk anda suckar djupt och håller sig för pannan när dottern släpper in pizzabudet. Han nästan omyndigförklarar henne eftersom det skulle kunna ha varit en seriemördare. Sedan börjar han avlyssna henne, eftersom han lovat att inte smygfilma... ehhh? Han skickar in spioner med förevändningen att de ska fixa grejer i huset, för att se så att hon inte har något bus på gång. När luftkonditioneringskillen rapporterar att han hittat p-piller på köksbänken brakar helvetet lös och den retarderade nallebjörnen stormar huset och sätter igång med förebråelser.

JA, givetvis är allting riggat. Jag är inte dum i huvudet. Men det är nästan det som är mest upprörande av allt. Att någon kommit på att skriva det här, och på fullaste allvar trodde att Hulk skulle komma ut på andra sidan och verka vara en skön farsa som bryr sig om sin dotter. I själva verket framstår han bara som en svartsjuk äcklig gubbe, som är så tänd på sin dotter att han inte står ut med tanken på att hon kommer ha en annan man i sitt liv. Hulk hatar nämligen alla killar och lever efter devisen att alla killar är svin som bara vill penetrera hans dotter. Utom han själv då (Ja det är ju inte uttalat i alla fall).

Den enda killen som nästan passerar filtret är en av Brookes kompisar som är homosexuell. Han blir i och för sig förhörd så att han verkligen är ett "fullblodshomo" och inte bara lite småbögig. Bi skulle gå bort direkt. De är nästan värst. För de knullar allt. Läcker människosyn han förmedlar, pappa Hulk. Det blir ganska tydligt att han slösade bort de sina piggaste hjärnceller på skojbrottning istället för i skolbänken under sina hey days.

Hogan Knows Best är milenniumversionen av Solstollarna, ett annat underhållningsformat som luktade gammal gobbaronk, och som också kom undan just för att det var lite gulligt.

Hulk Hogan vet inte bäst. Hulk Hogan vet inte ett skit.

Låt mig få bjuda på lite vemod

Det är fredag kväll. Jag och J sitter och myser vuxet med ett par Ripassoviner. Det ösregnar ute. Vet inte om det är ett sommarregn det är fråga om eller ett vanligt jävla skitregn, som det vanligtvis är här i Göteborg. Det spelar ingen roll. Det är en fin kväll i Majorna. Och vad passar då bättre än lite vemod. Fan, jag tror att jag älskar vemod. Och den här låten:



Jag hittade den hos Not on my shift idag. Hon hade lagt ut en live-version men den här låten förtjänar bättre ljud. Har säkert hört den 20 ggr idag.

Köpt rocklook

Något av det allra jävligaste jag vet är killar med köpt rocklook. Ni vet vilken typ jag menar. Såna som tror att de ser ut att vara du och bror med Mick Jagger och Iggy Pop, samtidigt som de lyssnar på Da Buzz och dricker skumpa. Jag står inte ut att se dem och är helt övertygad om att de är rakt igenom dåliga människor. Vet inte varför. Tror det är någon slags allergi jag har.

Idag äntrade i alla fall exakt en sån jävel min morgonvagn. En klassisk daybreaker. Han var en perfekt prototyp med sina färdigslitna femtusenkronorsjeans från Armani, fullstajlad avenyfrisyr (blandras mellan punkare och schtekare) och en djupt v-ringad t-shirt med retrolook på trycket (som av en händelse råkade innehålla ordet ROCK). Han stod och försökte se lite ledig och frän ut, samtidigt som han åt ett äpple och upprepade gånger justerade ett chict litet vristband i läder med infällda nitar, som han högst troligt införskaffat på NK. När han var färdig med äpplet basketkastade han skrotten mot papperskorgen. Men missade. Fy fan vad Rock n' roll att skita i att plocka upp det. Sedan började han piffa till sin frisyr med sina Marc Jacobsbrillor.

Jag kände hur jag började hårdhata honom. Hade jag varit lite modigare hade jag gett honom en syrlig komplimang inför hela vagnen. Typ, sagt att han såg härligt rockig ut och frågat hur han lyckats slita hål på jeansen ända från kukhöjd och långt ner på smalbenen. Och hade jag varit jävligt modig hade jag troligen pekat på honom och vrålat att han var ungefär lika mycket rock som Robert Wells är med sin röda frack och pianogitarr...

Men jag är lika försynt som Nasse. Det är därför jag bloggar istället.

Femårsjubileum!

Idag för exakt fem år sedan föddes Bloggfrossa.

Det har varit en rolig tid. En fantastisk resa på flera sätt. Jag har sagt det förut och säger det igen. Den har haft avgörande betydelse för mitt liv på många olika plan. Det har varit kul att se den växa upp och lära sig saker med tiden. Mest medgångar men även lite motgångar. Jag har haft tur som fått många fina läsare på vägen. Inte många som i modebloggsmånga. Men ni trogna läsare som inte svikit när det där som kallas livet gjort att inläggen glesnat en aning. Det tackar jag mycket för. Utan er hade den här bloggen inte varit alls lika kul att skriva.

Och alla nya läsare. Jag blir lika glad varje gång en ny läsare hittar hit och fastnar. För att inte tala om de gånger jag blir länkad. Det är råkul. Jag gillar't.

Fem år... Det kanske är dags att växa upp lite. Bli större. Det hade varit kul. Men jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå utan att tappa kvalitet (tips mottages tacksamt). Det gör jag ju ändå till och från. Tidigare har jag funderat på att ändra stil men låtit bli. Bloggfrossa är bloggfrossa och får så förbli. När jag vill göra något helt nytt så kommer det bli på någon helt annan plats. Men någon form av förändring behöver nog ske för att piffa upp lite. Får filura lite till på det helt enkelt.

Som av en händelse är detta även mitt 1500:e inlägg. Det kanske inte låter så mycket. Bara 300 inlägg/år. Men det ligger mycket kärlek bakom vartenda ett av dem. Nästan. Det går i perioder. Upp och ner. Just nu rätt mycket ner. Men inte bara. Och jag känner, för första gången på flera månader, att jag börjar tycka det är kul att blogga igen. På riktigt. Kanske är det för att jag har börjat känna mig lite mer arg igen. På det där bra sättet.

Nog om det. Jag ville bara passa på tacka för tiden som varit. Hittills. Jag brukar inte göra det så ofta.

Hipp hipp hurra!

Trygghetsnoja

Häromkvällen efter niotiden någon gång ringde det plötsligt på ytterdörren. Utanför stod en medelålders man med röd seglarjacka och höll i en pärm. Han presenterade sig hurtigt och berättade att han var från ett säkerhetsföretag som installerade brytläck (en slags stålskärm som man fäster på dörren för att dölja låskolven och försvåra en uppbrytning). Plötsligt drog han fram ett järn och demonstrerade utan någon större inlevelse. Han pratade på som om vi känt varandra sedan jag var liten och stirrade på mig med samma avtrubbade blick som en pluntsupare.

350 spänn skulle han ha och då monterade de skiten på en gång. Jag frågade om man fick det mot faktura och betonade att jag inte hade några kontanter hemma. Han sa att han helst ville ha kontanter och att jag kunde pysa iväg till bankomaten medan de borrade (yeah right). Jag sa att då fick jag dessvärre tacka nej med motiveringen att jag hade ett litet barn sovandes på nedervåningen.

Då stack helt plötsligt en kraftig snubbe med rakad skalle fram sitt huvud från våningen under, och sa att vi kunde göra en banköverföring ifall jag hade data. Jag tittade skeptiskt på honom. Mannen med seglarjackan skyndade sig att presentera montören som i sin tur kastade huvudet långsamt bakåt för att hälsa. Han glodde hela tiden med öppen mun, vilket gjorde att han såg ut att ha dragit en nitlott i iq-lotteriet. Jag tackade återigen nej och sa att de fick höra av sig en annan gång.

Jag brukar kategoriskt neka alla dörrnasare oavsett, men när det kommer till trygghetsprodukter så blir jag så jävla nojig. Inte för att jag känner mig otrygg och tror att stora inbrotts- och mördarligor härjar i trappen var kväll, utan för att de som säljer säkerhetsprylar nästan alltid har nåt obehagligt över sig, som signalerar att man nog gör bäst i att köpa deras tjänst. Om man inte vill ha oväntat besök vill säga. Lite som en raffinerad form av beskyddarverksamhet. Jag fattar ju att han hade tvingat på mig ett tittöga om nån annan jävel inte redan sålt på mig det. Nästa steg blir väl säkerhetskedja, dubbla sjutillhållarlås

En gång höll jag på att tacka ja till en skyddsdörr i metall för elva tusen (som var så inbrottssäker att det skulle vara lättare att gå genom betongen) bara för att säljaren var så jävla obehaglig. Han liksom insinuerade att man aldrig kunde veta när någon skulle vilja ta sig in och pekade och visade på minst femton olika sätt att göra min befintliga dörr till brasved. En annan försökte kränga på mig nån form av bepansrad dörrkarm för en mindre förmögenhet, som i kombination med en säkerhetsdörr bara skulle gå att spränga bort, om jag tappade nyckeln. Då stod jag emot, men inte den här gången. Så nu har jag bokat upp dem på en installation senare i veckan.

Jag vet att det där bläcket inte kommer hjälpa ett skit och att jag lika gärna kunde ge honom pengarna och be honom dra åt helvete. Det är inte direkt Fort Knox att bo i ett landshövdingshus. Vill någon in så räcker det att ta med sig en glassspinne att dyrka med. Typ. Men nu är det beställt så jag får bara betala, hålla god min och hoppas på det bästa. Precis som jag alltid gör.

Mankell peppar Israel

Nä, nu har Henning Mankell allt fått begreppet bojkott om bakfoten skulle jag tro. Han överväger att förbjuda översättning av sin skit till hebreiska. Som ett slags avståndstagande. Menar han. Men vad fan sänder det för signaler till Israel egentligen? Att det bara är att borda ett skepp och öppna eld för att slippa bli översköljda med mer svensk dussin-litteratur (som i sig är terror i sin renaste form).

Kan de få mer pepp än så?

Först dråpslag. Sen lycka.

Exakt det första jag gjorde när vi anlänt till J:s föräldrar var att tappa mina asfräna hallicksolbrillor. Fail. Solen stekte och var tvungen att låna ett rejält par som inte släppte igenom en endaste liten UV-stråle, och resulterade i en mindre angenäm inverterad panda-bränna som satt kvar resten av vistelsen. Jag letade oroligt som ett litet as efter mina. Överallt. Utom i bilen... eller även i bilen men tillräckligt noga. För självklart var det just där J hittade dem tio minuter efter att vi satt oss i bilen hem. Det var ett kärt återseende i alla fall. Men underbart är kort.

När vi kom hem och skulle packa upp hade jag självklart lyckats med konststycket att knäcka dem på mitten. Som ett jävla omen. Dråpligt är ordet. Det var så jävla nesligt att jag kunde känna hur stresshormonerna trängdes för att överhuvudtaget få plats i min kropp. Är det något jag hatar så är det när solglasögon tappas bort eller går sönder. Det är en av de väsrta saker jag vet. Topp tre. Enda sättet att bli lugn igen är att införskaffa ett par nya och minst lika bra.

Efter en stunds letande i butiker hittade jag äntligen substitutet. Ett par glänsande stålbågade solglasögon i klassisk sektledarmodell med mörkgrå röktoning. Win! Nästan på pricken samma form som de Jim Jones (ledare för "Folkets tempel") brukade ha. Bättre blir det knappt. För säga vad man vill om gamle Jimbo. Okej att han var en kristen undergörare som cyanidmördade runt 900 av sina trognaste lärljungar bara för att han fick kalla fötter. Men han var också en stilikon av sin tid. En sektish rockstar med karisma nog att sopa banan med sillmjölket Elvis vilken dag i veckan som helst. Han såg så jävla kool ut att han borde fått någon slags diplomatisk immunitet bara för det.


Såna brillor har jag nu. Det är lycka. Inte för att de kommer göra mig ett skit mer frän för det. Men det är ändå rätt gött.

"Invasion of the ants" - en sann historia

Är på minisemester hos svärföräldrarna i Halland. En av de bästa sakerna med det är de lokala morgontidningarna. De är en ynnest att läsa dem och ta del av de fasor som färgar vardagen i mindre orter. En skön kontrast till GP som bara skriver om skottlossning och bilbränder på Hisingen.

Det finns ju redan en alldeles lysande blogg som tar upp just fenomenet lokaltidningsbesvikelser. Men den här missade de och jag vill inte att såna här katastrofer bara tystas ner. De måste komma upp till ytan.



"Miljontals myror sätter stopp för barnens lekar". Det är en tragedi om en familj som köpte ett hus i området Mickedala utanför Halmstad. Vad de inte visste vara att de just blivit grannar. Något de skulle bli varse när våren nalkades.

"Klara blir ledsen och får röda märken som gör ont. Jag borstar av henne och plockar bort myror när hon är ute och leker", säger Mamma Kerstin. Familjen vill inte göra myrstacken till något stort problem säger de. På riktigt. De skriver det.

Nä det ville de säkert inte. Men är det katastrof så är det. Och då är det bäst att ringa tidningen och rapportera om helvetet som brinner utan för deras husknut. Myror i naturen. Klart att sånt ska ha en helsida. Sånt går man till botten med på Hallandsposten. Det känns skönt att veta att de grävande järnsjournalisterna inte liggeer på latsidan och låter den värsta skiten passera obemärkt. Nä, bäst att rådfråga en sakkunnig hur man löser konfliker av sådan här art.

Yngve Brodin, Professor vid Naturvårdsverket berättar vilka risker sådana här prekära situationer kan innebära. Att flytta en myrstack är inte helt lätt. Tvärtom. Det är en omfattande operation som med stor sannolikhet kan leda till myrdöd.

Jag passar på att upprepa. Det är på fullaste allvar. Jag kollade två gånger om det var publicerat under någon sorts humoravdelning eller om det rörde sig om svårtolkad ironi. Men icke. Det här är på fullaste allvar.

"En flytt underlättar för människorna, men tar kål på myrorna. De klarar i regel inte att brytas upp. Dessutom hamnar de i konflikter med andra myrsamhällen på nya stället", säger Yngve Brodin.

Förstår ni hur många lager av konflikter det här rör sig om? Splittrade familjer, ödeläggelse och folkmord. Allt ryms i den här artikeln. Det är nästan konstigt att det inte räckte till en hel extrabilaga.

Svar på tal

Idag när jag kom gående genom brunnsparken stod en pytteliten räv-farbror vid fontänen i Brunnsparken och glodde ilsket på mig. Han verkade gammal, men med tanke på att han såg ut att ha levt rock-n-roll ett tag, var det svårt att säga mer exakt. Han var dressad i hårt smutsad denim från topp till tå, hade skrynklig hud som om han hade vuxit upp i ett rökrum, och stora luckor i den för övrigt ruttna tandraden adderade ytterligare ett par poäng till hans karaktär. Han höll i en flaska vit sprit och hårdrökte en cigg. Hans korthet i kombination med en förhållandevis stor skalle gjorde att han såg ofarligt livsfarlig ut. Som en ond bebis.

När jag kom förbi honom frontade han mig skönt aggressivt:

– Öh grabben. Vilken jävla ful väska du har. En riktigt jävla ful väska du har där dö.

Jag tittade på min väska. En svart bag. Inget extraordinärt, bara en helt vanlig svart väska från stadium.

– Hör du vad jag säger eller? Du har en helvetes ful väska. Fattar du det? Så jääävla ful va.

Vanligitvis brukar jag aldrig låtsas om när en tjackare häcklar mig. Men denna gången hände det som av ren reflex:

– Vet du vad. Du borde lägga ner med ciggen. Det hämmar växten vet du.

Fy fan. Så paff han blev. Han höll käft och bara gapglodde på mig. Och det var så skönt. För det är en bedrift att få såna fladdriga snubbar att knipa tätt.