Köpt rocklook

Något av det allra jävligaste jag vet är killar med köpt rocklook. Ni vet vilken typ jag menar. Såna som tror att de ser ut att vara du och bror med Mick Jagger och Iggy Pop, samtidigt som de lyssnar på Da Buzz och dricker skumpa. Jag står inte ut att se dem och är helt övertygad om att de är rakt igenom dåliga människor. Vet inte varför. Tror det är någon slags allergi jag har.

Idag äntrade i alla fall exakt en sån jävel min morgonvagn. En klassisk daybreaker. Han var en perfekt prototyp med sina färdigslitna femtusenkronorsjeans från Armani, fullstajlad avenyfrisyr (blandras mellan punkare och schtekare) och en djupt v-ringad t-shirt med retrolook på trycket (som av en händelse råkade innehålla ordet ROCK). Han stod och försökte se lite ledig och frän ut, samtidigt som han åt ett äpple och upprepade gånger justerade ett chict litet vristband i läder med infällda nitar, som han högst troligt införskaffat på NK. När han var färdig med äpplet basketkastade han skrotten mot papperskorgen. Men missade. Fy fan vad Rock n' roll att skita i att plocka upp det. Sedan började han piffa till sin frisyr med sina Marc Jacobsbrillor.

Jag kände hur jag började hårdhata honom. Hade jag varit lite modigare hade jag gett honom en syrlig komplimang inför hela vagnen. Typ, sagt att han såg härligt rockig ut och frågat hur han lyckats slita hål på jeansen ända från kukhöjd och långt ner på smalbenen. Och hade jag varit jävligt modig hade jag troligen pekat på honom och vrålat att han var ungefär lika mycket rock som Robert Wells är med sin röda frack och pianogitarr...

Men jag är lika försynt som Nasse. Det är därför jag bloggar istället.