Mellandagslugnet?

Då var julen över. Gött. Det var en fin jul med många fina presenter från alla möjliga håll. Mycket god mat och trevligt samkvämande. Men samtidigt är det så jävla skönt när de tre juldagarna är över och man är hemma i sin soffa med mysbrallor och kan fisa runt lite som man vill.

Det är det så kallade mellandagslugnet som infinner sig mellan jul och nyårshelgen och det är det bästa. Om man får vara lugn. Idag har jag dock varit en riktig surkuk. Jag har känt det i kroppen. Tror det är stressen av att känna hur ledigheten dör ifrån mig alldeles för fort. Men jag brukar vänja mig. Jag tror det hör till.

Vad som också hör till mellandagslugnet är att tv-kanalerna gör sitt bästa för att straffa sina tittare med årskrönikor av alla de slag. Jag gillar't inte men jag kan ta det för jag har härdats rejält med åren. Okej. Ge mig en årskrönika om allsvenskan, svenskt skytte, kulturåret, nyhetsåret och varför inte en tillbakablick på Idolåret. Fan, ta och kör ner vårt löjeväckande kungahus tillrättalagda och knastertorra memorablilia från året som gått, rakt ner i halsen på mig. Det är lugnt jag har blivit van att svälja. Låt mig få följa med och titta på när Vickan klipper några band och besöker något vidrigt träslöjdsgille någonstans i det Sverige vi gör vårt allra bästa för att glömma. Glöm inte att visa när Carl Philip sitter och pliktklappar i takt med sin halvdementa fader till den årliga tvångskavalkad av värdelösa uppträdanden på storasyrrans födelsedag. Det är en fröjd att se hur han hanterar vansinnet som brusar i huvudet på honom. Haha, fan vad han hatar det. Han skulle helst av allt vilja ta plats på scenen med en stativmonterad minigun och pumpa varenda folkdräktsklädd jävel full med bly en gång för alla. Allt annat vore orimligt. Men viktigast av allt. Låt mig för helvete inte missa hur Silvia bryter sig igenom ännu ett gråtmilt tal om hur jävla mycket hon bryr sig om handikappade och sjuka barn. Bara tryck på. Min gomspene tål fan allt vid det här laget.

Eller nej. För när jag kom in från en promenad i det göteborska isregnet ikväll så visade TV4 "Rhapsody in Rock 2009". Det vänjer jag mig aldrig vid. Alltså, den där jävla bajshatten Robert Wells sitter och återger det bästa från Rhapsodyåret som gått och blandar det med klipp från sommarens turné. Vad i helvete är det för fel på folk som löser biljett till Dalhalla (eller vad fan det heter) och alla andra platser år efter år? Bara för att få titta på hur det där jävla mongot i sälskinnsfrack och andra vulgära utstyrslar käckar sig med sin flygel och en vederstygglig pianogitarr. Jag tänker inte ens nämna frisyren även om bara den räcker för att jag skulle vilja se honom lida egentligen. Nä, fy fan för honom. Han är verkligen så in i helvetet tråkig och han är så dålig att värdet i ordet dålig devalverats tusenfalt.

När jag för trettionde gången får se hans feta fingrar röra sig över tangenterna kan jag inte ta mer. Nu räcker det. Inga mer årskrönikor för den här killen.

En god god jul!

Idag är det julafton och därför vill jag passa på att önska alla som läser den här bloggjäveln en innerligt varm, fin, glädjefylld och framförallt god jul. Idag är all ironi och kallhamrad cynism lagd under granen. Jag tänker öppna det paketet först imorgon igen :)

Tidigare i veckan kom jag gående förbi en av delägarnas (B:s) kontor på jobbet. Det lät högt och det lät sjukt där inifrån. Det var B som satt bakom sitt skrivbord och höll på att bygga upp lite julstämning. Och då tänkte jag att det ska jag dela med mig av till er. För sån är jag.



God jul på er alla. Och då menar jag uppriktigt alla, inklusive alla EMD-fans och andra sköna belackare)

Optikerhybris

Har just varit hos min optiker. Min originaloptiker, som jag hade när jag började med linser en gång i tiden. I flera år har jag haft en annan på samma ställe. En yngre förmåga. Ett riktigt mähä som trots att han nog är 40 fortfarande ser ut att få sina kläder framlagda av sin mamma.. Och så här i efterhand ett riktigt risknippe till yrkesman. Jag har nämligen dragit på mig ett stadigt treomissbruk de senaste åren och allt var hans fel visade det sig för ett par veckor sedan. Jag har gått omkring med åt helvete för starka linser. Det lilla optikermiffot har okynneshöjt styrkan på mina linser så att mina ögonmuskler har varit spända som hälsenor. I flera år.

Alltså, vilket pajasyrke (sorry optikerdotter). De korrigerar synen på folk. "Kan du se nedersta raden? Nähä, inte det. Nu då?". Thats it. Ändå ska de hålla på och bögar sig med sina recept. Som att de är några jävla läkare. Det gör mig så förbannad. Jag vägrar fan att tvingas ta emot ett recept på linser av någon som gör samma jobb som skolsyster gjorde med en träslev på mellanstadiet. Eller sämre. Det sjuka är att det är helt accepterat avsamhället. Optikersvinen har lyckats etablera en sorts läkarstatus. Vad är grejen med det?

Idag sa jag att jag nog ville ha brillor framöver och frågade om han kunde göra en synundersökning och ge mig en minneslapp med mina styrkor. Han sa att jag kunde boka in en tid hos en kollgega som höll på med glasögon för att få ett "recept". Min optiker är nämligen specialiserad på linser. Lite som att man inom sjukvården kan bli ortoped eller hjärnkirurg. Jag säger då det.

Det kommer aldrig att hända. Jag respekterar verkligen min optiker (alltså han jag hade idag, inte den där andra mammaknullaren) men aldrig att jag kommer ta emot ett recept av en optiker. Det är en jävla rövstil att hålla på och övervärdera vikten av sitt yrke så. Det är som att jag skulle börja skriva ut recept på reklam. "Jaha en utbudsannons säger du, jo men visst, jag ska se vad jag kan göra... jag tar och skriver ut ett recept". Jag skulle ha lättare att acceptera att fastighetsskötaren i mitt kvarter gav mig ett recept på nya värmetermostater, eller att turken på hörnet börjar skriva ut recept på komdomer. Lätt.

Passion för sin frilla

"Yeah i might cut it at some point; when i DIE!!"

Den allra sämsta platsen

Idag på lunchen gick jag och min kollega M förbi emo-trappan och genom den lilla passagen från nordstan till centralstationen för att ta en kaffe. Vi ville inte frysa öronen av oss så vi tyckte det var en bra idé. Det var det inte. Det är fanimej den värsta platsen på jorden skulle jag tro. Den har det sämsta av allt.

Mitt minne kastade mig 15 år tillbaka i den tiden, när jag bodde i mitt pojkrum med mina föräldrar, och varje helg var tvungen att passera den äckliga tunneln både på väg in till stan och hem igen. Jag hatade det då och jag hatade det idag. Lukten var precis den samma men emo-trappan var en punktrappa då; där alla bajspunkare hängde, slogs och fick stryk.

Idag stod två värdelösa gatumusikanter, varav den ena slog på något obskyrt och illalåtande pling-plong-instrument som var en kombination av xlylofon och harpa. Det lät verkligen för jävligt. Det i kombination med den tjocka väggen av urin och andra kroppsgenererade odörer skapade någon form av epicentrum för allt dåligt i världen. Stanken lämnar ingen oberörd och det känns som man har ätit sig igenom gångtunneln snarare än gått. Smaken av piss sitter kvar i munnen en bra stund. Det är verkligen en vidrig plats och jag kan helt ärligt inte komma på ett värre ställe att spendera tid.

Vad är det som gör att just den platsen är så attraktiv för samhällets utstötta? De borde verkligen överväga att hänga någon annanstans. Kanske lämna plats för etableringen av en EMD-trappa? Jag menar de är ju ändå ganska vana vid kissdoft (ok, det var lågt men jag kunde inte hålla mig).

Till alla fejsbookare där ute

http://www.limmy.com/biggestfan/

Så bra, så bra, så bra... att tårarna rinner.

Av alla sätt att förstöra en bild

Det gör ont i hjärtat när jag ser den här bilden. Jag borde inte säga något och jag kommer säkert att få ångra det. Jag vill verkligen inte vara taskig. Men vaffan... en livs levande Garbage Pail Kid!? Det kan inte vara kul. De blev ju omoderna för alltid redan i slutet av åttiotalet.

Mörkret

Jag somnade på spårvagnen till jobbet och vaknade med ett ryck för andra dagen i rad. I Brunnsparken. Världens kanske vidrigaste plats för ett uppvaknande. Alla som varit i Göteborg vet att det är dagens sanning.

Mitt emot mig satt en gammal kvinna. Hon måste ha stigit på någonstans mellan Järntorget och Kungsportsplatsen. Hon hade sminkat sig som blandning mellan Marilyn Manson och en 70-årig burleskstrippa. Jag ryckte till en gång till. Som pricken över i hade hon färgat sina Groucho Marx-mustascher till ögonbryn. Pikant. Skönt med någon som går emot strömmen, men inte mitt drömmotiv i ett perfekt uppvaknande. Det gick inte att slita blicken från dem. De var faschinerande. Groteskt men samtidigt så oförargligt. Jag rakade av dem med mina pupiller. Som en laserbehandling.

Sedan var det dags att rusa av.

Jag lider verkligen så här års. Tröttman är bedövande och jag har verkligen svårt att finna det försvarbart att lämna sängen på morgonen. December är mörkrets furste och jag hatar honom. Ett uppvaknande till i Brunnsparken och jag tar tjänstledigt till sommaren.

Nu ropar jag banne mig hej

Man ska ju inte det. Innan man hunnit över ån. Säger de. Men vad fan...

I måndags tog jag svinsprutan. Det var en synnerligen rysk tillställning. Drop in i Majornas gamla och numer nedlagda vårdcentral, fick nu stå till förfogande för den stora pandemibekämpningens goda sak. Ingen var vidare glad i lokalen. Det blir man nog inte innanför de väggarna. Misstänker att ett hemma hos-reportage i Hall och Österåkers lokaler vibbar bra mycket mer glädje och harmoni om man ställer dem bredvid varandra. Naket duschrumsvåld, män emellan, kändes nästan attraktivt. Killen vars enda arbetssyssla bestod i att knappa in personnummer i en gammal 386:a satt och tittade tomt in i sin dos-skärm. Gud vad jag inte ville byta med honom.

Det första jag möttes av var desssutom en japansk tjej som fått någon form av hyperreaktion på vaccinet. Hon hade ingen hudton alls och rasade ihop i en hög. Det var mumma för själen för en hypokondriker som mig vill jag lova. Jag påmindes ovarligt om listan med möjliga biverkningar som jag publicerade häromdagen. Det verkade ärligt talat rätt osannolikt att jag INTE skulle få nåt av allt det där.

När det var min tur började jag förhala det hela genom att diskutera om det kanske var så att jag ingick i någon riskgrupp utan att veta det. Hon frågade om jag hade någon sjukdom. Jag svarade att det trodde jag inte men att man kan ju aldrig vara helt säker. Hon sa att då räknas jag inte till någon riskgrupp. Jag stod på mig och sa att tänk om jag har nåt som jag bara inte fått diagnos på. Hon suckade otåligt och sa att vi nog fick ta den risken. Vi? Vaddå vi? Jag knorrade lite och sa något om att hennes insats i det risktagandet inte kändes särskilt omfattande. Sedan rullade jag upp min T-shirtärm och fick mitt stick.

Jag gjorde mitt bästa för att känna efter. Jag trodde att jag kände en släng av yrsel men det gick tillbaka när jag hade ätit middag. Jag försökte lokalisera något tecken på led- och muskelvärk men gick bet där med. Hade hon verkligen lyckats sätta sprutan rätt?

Men idag kom det. I skrivandes stund känns det som att någon råbarkad hamnarbetare satt en grov lårkaka på min överarm. Men annars är det bra. Jag tar ut segern i förskott. Jag kommer troligen inte få vare sig komplexa hudutslag, dö eller börja gå baklänges. Inte av vaccinet i alla fall.

Tim Burton-förvirring

Vad kul! Har Tim Burton gjort en uppföljare till Edward Scissorhands, tänkte jag när jag bläddrade fram bioprogrammet i tidningen häromdagen. Men hur fan fick Michael Nyqvist en roll i den?


...sedan såg jag att det bara var Stieg Larssons "emo-slyna" som var i farten igen. Gött. Tredje gången gillt för en kavalkad av bryggkaffe och misslynt ciggande med andra ord.

TNT

I fredags fick jag ett mail från budfirman TNT om att de inte hade lyckats leverera mi. Konstigt tyckte jag för de hade inte hört av sig. Jag uppmanades att ringa deras kundtjänst och uppge mitt ordernummer för att lösa det hele.

När jag snällt förklarade att ingen hade försökt lämna paketet påstår kvinnan på andra sidan luren att det hade de minsann visst. Vid två tillfällen dessutom. Mycket märkligt, tycker jag och förklarar att ingen har ringt. Då faller femkronan ner. "Nä men vi utlovar ingen telefonavisering", säger kundtjänstmänniskan. De åker bara ut till adressen och knackar på. Jag förklarar att jag bor i en innegårdslägenhet och att fastigheten helt saknar ringklocka. Att vi bara har portkod och att jag kallt räknade med att de skulle ringa när de var i faggorna. Dessutom ombads jag ju vid beställningen att mata in leveransadress och uppge mitt mobilnummer. Vad skulle det fylla för funktion om de ändå inte kan tänka sig att slå en pling? Budbilen har alltså åkt ut till min adress, stått en stund på gatan, inte orkat plocka upp mobilen och sedan dragit vidare. Och sedan gjort samma sak en gång till. Underbart. Älskar ordet "företagspolicy". Det är mitt kåtord.

Hursomhelst. Det spelade ingen roll vad jag sa. De hade gjort sin del enligt avtal och nu skulle det börja kosta. Eller så fick jag vackert åka ut till Landvetter, en liten omväg på tre fyra mil totalt, och hämta mitt paket. Inte en chans i hades. Jag beställer väl inte en vara som ska levereras med bud direkt till dörren för att sedan åka ut till flygplatsen och hämta den själv. Jag blev sträng i tonläget. Till slut enades vi om att göra ett nytt försök idag. "Mellan 9 och 17 kommer de", sa kundtjänstmänniskan. Jag knorrade en smula över den hyfsat ospecifika tidsangivelsen och påpekade att med ett så brett tidsspann tolkar jag det som att rysk service verkar vara TNT:s affärsidé. Tydligen förväntas man ta en semesterdag för att få hem sina prylar. Det är ju för helvete sinnessjukt.

Som tur är råkar jag ha en mammaledig familjemedlem, som mot övertalning medelst mutor, skulle kunna offra en dag och sitta inlåst hemma i väntan på TNT-svinen. Det är bara det att hon hade planerat att resa bort över dagen och när hon ringde för att skjuta på leveransen en dag var det redan för sent. Så nu får jag gå till ett utlämningsställe och hämta mitt nedrans paket likförbannat.

Slutsatsen är att TNT en jättebra eller åtminstone fungerande... eller låt oss enas om att de är en budfirma. Som kan användas ifall man är föräldraledig, arbetslös eller på något annat sätt rår om sin tid. Men som löneslav – passa er för att använda dem – de kommer att göra ert liv till ett helvete.

Men jag slipper Landvetter. Alltid något.

Självförakt

Är att gå ner till donken, köpa tre cheeseburgare och en liten cola till lunch.

Ett pinsamt inköp

Idag köpte jag kondomer för första gången på... ja jag vetefan hur många år. Kanske tio. Kanske fler ändå. En alldeles naturlig sak att köpa såklart. Men ändå laddat. För mig. Jag tyckte det kändes kymigt att behöva skylta med mitt knulleri för en okänd tant. Varför vet jag inte egentligen, jag är inte särskilt pryd av mig. Men jag är uppenbarligen någon sorts idiot.

När jag klev in på Apoteket stod en tjej och handlade lite hudkräm och annan skit. Jag gick runt och letade i hyllorna och hittade till slut. Kådishyllan. En liten ledsen avdelning med tomma tummade förpackningar. Jag skulle alltså behöva fråga efter det i kassan. Jippi. Jag svalde hårt och plockade på mig ett rör Treo citrus och ställde mig i kön, ville ha en säkerhetsventil, ifall jag plötsligt skulle få för mig att baila. Så var det min tur. Jag lade fokuserat fram mitt treorör på disken och plockade av rena farten upp en flaska Flux – floursköj. Jag stirrade apotekstanten, en gammeltacka som troligen hade knullat för sista gången redan vid tidpunkten för mitt förra kondominköp.

"Och så ett paket kondomer", sa jag. Helt i linje med min tur hade hon såklart uppnått en ålder där hörseln börjat svika så att jag fick upprepa min önskan om att addera ett paket gummin till mitt inköp. "Jaha, KONDOMER, jag hörde inte vad du sa", svarade tanten med generös röstvolym. "Vad får det lov att vara för sort?"

Sort? Det hade jag inte ens tänkt på. Jag frågade vad det fanns för olika. "Jadu, det finns ju standardmodellen, sedan finns det extra tunna, extra stora och så finns det storpack av samtliga och ett storpack med lite blandade modeller". Vad bra, nu var precis alla i lokalen införstådda med att jag var en smula ambivalent i mitt inköp av preventivmedel. Jag låtsades tänka efter och kände brinnande tacksamhet (läs: hat) mot den jävla apotekarkärringen. Det är inget bra drag att ge en kille, vars ett av hans mest grundläggande karaktärsdrag är svår beslutsångest, ett smörgåsbord av kondommodeller att välja mellan. Min ryggrad och sviterna av den kamratuppfostran som kommer per automatik om man växer upp med penis där nere sa: Ge mig det största ni har. Men samtidigt, hur stora är egentligen de stora, kanske bättre med tunna, men hur tunna är de tunna och håller de verkligen? Nä, fy fan, jag ville inte börja rota i det där inför publik. Jag tog ett snabbt och rationellt beslut. "Ge mig standardmodellen", sa jag. Jag ville bara ha en vanlig jävla kådis och inte riskera att framstå som en erotoman eller så.

Precis när jag trodde att allt var klappat och klart kom en fråga till. "Vanligt eller storpack?" Herrejävlar tänkte jag, ska det vara såhär förbannat omständligt att handla knullgummi. "Vanligt, svarade jag världsvant (inte). Men inombords skrek jag: VANLIGT. Vanligt för helvete. Ge mig det som sticker ut minst för fan.

Sedan grämde jag mig lite hela vägen till spårvagnen. Kan man framstå som mer rookie när det kommer till gummihandel? Tror knappast det. Skit.

Inte död (ännu)

Nej, jag är inte död. Jag har bara haft en motig vecka. Jobbigt jobbande, tröttsam trötthet, en hårdbortsupen iPhone (jävlahelvetesförbannadeskit) och datorhaveri. Jag har helt enkelt varken haft tid eller lust att berätta ett endaste jävla skit. Har varit less, förbannad och allmänt trött på mig själv... och så lite jobb på det. Nä, nu får det banne mig vara jul snart.

Och appropå det... Vi har gjort en fantastiskt trevlig grej för alla ansiktsbokare där ute. Den heter Magiska Julkort. De första 5000 personerna får provskicka ett gratis. Bara en sån sak.

Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång

Aftonbladet har gjort det finfina jobbet med att sätta ihop en riktigt präktig rider med allt äckligt man kan råka ut för som människa (man måste ge det till kroppen alltså, jävlar vad mycket skit den kan komma upp med). Och i god samhällssöndrande anda flaggat det som inrapporterade biverkningar på svinvacinet.

Man kan tydligen få:
Influensaliknande symtom, allergiska reaktioner, andnöd, feber, huvudvärk, domningar, allvarlig allergisk chock, nässelutslag, hudsvullnader, dödsfall, yrsel, illamående, buksmärtor, hudförändringar, värmesvallningar, lokal reaktion, smärta, temperaturstegring, (blogg)frossa, högt blodtryck, hjärtklappning, kräkningar, smakförändringar, ansiktsförlamning, ledsmärta, hjärtstillestånd, bensmärta, bröstsmärtor, stroke, diarré, röda komplexa hudutslag, epilepsianfall, blåmärken, heshet, hosta, hudutslag, lågt blodsocker, klåda, medvetslöshet, lymfkörtelsvullnad, migrän, muskelsvaghet, muskelvärk, lunginflammation, psykisk påverkan, känslorubbningar, svimningstendens, svullnad i munhåla och svalg, synrubbningar, tungsvullnad, värk, ögonirritation.

Nåväl. Man verkar i alla fall inte kunna få nageltrång av vaccinsprutan. Alltid något. Nageltrång som gör så jävla ont.

Guld

Kan en årstid vara med deppig än den göteborska betongvintern? Näe, skulle inte tro det. Jag hatar den här gråa onda jävla årstidssvulsten. Den gör mig tokig. Varenda morgon Den gör mig stel, gubbkrämpig och infekterar all glädje och energi. Som ett inverterat lymfdränage.

Jag behöver nåt som piffar upp i dödsmörkret. Om man skulle ta och köpa sig en sån där maskin som man kan skriva på guld med. Det skulle vara något.

Youtubes sjukaste video

Jag har hittat det utan konkurrens sjukaste klippet på YouTube. Jodå så är det. Kom inte dragande med en massa bajsporr-referenser eller perverterad sadistskit. Det är bara äckligt. Vad jag menar är en video som är sjuk på så många plan att det inte ens går att förstå varför det är sjukt.

Upphovsmannen är min nya fredagskompis som i bar överkropp gjorde en egen video/mim till Tom Petty's – Won't back down som jag skrev om förra veckan. Jovisst, den videon var skruvad så det räcker och blir över, men i jämförelse vistas de inte ens i samma galax. Alltså, varenda liten por protesterar när jag tittar och min hud antar samma yta som en strukturtapet. Vi snackar obehag av ändlösa mått. Shit, jag får till och med gåshud under fötterna när han varvar sin sång med ett ytterst abominabelt skratt som är en fullkomligt sinnesvrickad blandning av tablettpåverkan, fnissig enfald och mördande ondska. Alltihop i ett mycket oangenämt paket. Han skulle kunna vara George Costanzas elakartade tvillingbror.

Men vänta bara...

Killen har en egen kanal som heter titanictwins, där han förvarar egenproducerat material i form av hundratals klipp med varierande knäpphetsnivå. Det rör sig om allt från "musikvideos", där han kort och gott spelar en låt i bakgrunden och sedan "uppträder" framför sin videokamera, till osammanhängande och höghaltigt dårsvammel. Läser man hans innehållsförteckning och punkten occupation står följande: Life then Death. Det får åtminstone min ryggrad att stelna en aning. Och rummet där 90% av hans videos verkar vara inspelade får familjen Fritzls källarboning att verka trivsam.

Jag måste trots allt ge honom lite kredd för sin uthållighet. Hans videos verkar dra en publik på i snitt 150 tittningar (varav jag säkert bidragit till att höja det med runt tio). Ändå fortsätter han. År efter år vad jag förstår. Han är totalt uppslukad av sig själv i huden och får en tomhet i blicken som skapar andningsuppehåll hos den som möter den. Ibland har han bjudit in sina särpräglade vänner som han diskuterar sina gamla videos med. Han verkar leva helt och fullt i villfarelsen att han är en riktigt stjärna och jag är på riktigt rädd att han kommer hämnas på världen den dagen han inser hur oförstådd han faktiskt är. Herre Jesus, den hämnden kommer nog inte lukta blommor. Om den här killen inte är en sociopat så är jag fanimej Elvis Presleys okände son, och då ska jag ha mitt miljardarv pronto.

I alla fall. I "YouTubes sjukaste video" har Titanictwins-killen tagit med sin sidekick, som inte heller går av för hackor. Hon heter Ellietellie och är en karaktär i sig, också hon med en egen ytterst sinnessjuk kanal. Spntant känns de som ett väldigt udda radarpar. Man kan undra hur deras vägar egentligen korsades, men jag får känslan av att den lille gynnaren raggar upp sina lärjungar (offer) på något vårdhem för psykiskt jätteinstabila människor. Allt annat är nästan orimligt. Man kan inte beskylla narkotika för att vränga en personlighet precis hur mycket som helst. Frukten av deras samarbete blir hur som helst en närmast magistral uppvisning i mänsklig förnedring.

Så till sist. Här är den. YouTubes i särklass sjukaste video. Den är nästan tio minuter lång men värd sina sekunder i guldtackor för den som vill följa med på en resa rakt ner i vansinnets absoluta avgrund. För den som inte känner sig bekväm med att bevittna ett så omfångsrikt förståndsmässigt obestånd räcker det att spola fram och bara se de två sista minuterna. Det klår allt jag sett hittills. Allt.

Det ska börjas i tid

Juniorette fyllde fem år i onsdags. En stor dag. Fem hela år. Hon har blivit en stor tjej nu. Men inte stor nog att klägga svänga sig med svordomar och andra former av vulgärt språkbruk.

Vi brukar låna ljudböcker till henne på biblioteket. Och det är ju bra. Hennes favoriter är Loranga Mazarin & Dartanjang, Lars och Urban och nu senast Salmiak och Spocke. Hon älskar ljudböcker och brukar diskutera intrigerna med oss vid middagsbordet. Ett par dagar före sin femårsdag passade hon på att kolla av hur landet ligger.

"Får man säga jävlar?"
"Ehh... Nej!"
"Får man säga skitpruttrumpa då?"
"Hmm, det är ju inte särskilt fint"

Juniorette satt tyst och funderande en stund, sedan utbrast hon plötsligt:

"Knulla låter som godis"
"Va?!" (Jag höll på att sätta i halsen)
"Knulla låter som...
"Jag hörde vad du sa, var har du hört det?"
"..."
"Vem har sagt så?"
"Spocke"
"Ehh..."
"Får man säga knulla?"
"NEEEEJ!"

Det är alltså Salmiaks låtsaskompis Spocke som har lärt min dotter ordet knulla. Innan hon ens fyllt fem. Vad i helvete. Borde det inte finnas någon form av flaggning på ljudböcker med oanständiga texter? Om inte förlagen tar sitt ansvar borde väl åtminstone biblioteken göra det. Man kan ju inte gärna lyssna igenom en hel barnbok på 4 cd-skivor bara för att kolla så att den inte innehåller för stora mängder knullsnack.

Hjärnfonden

Jag blir så ruggigt deppig när jag ser Hjärnfondens reklamfilm . De har gjort Sussie Tapper till affischflicka för att få svenska folket att bända upp lädret och pynta för neurologiforskning. Parkinson är en hemsk sjukdom och de förtjänar varenda peng de kan få. Det är därför jag blir så deppig.

Sussie Tapper alltså. Kunde de verkligen inte hitta en bättre Parkinson-kändis? Ta i lite. Fråga är om inte Michael J Fox hade ställt upp om man frågat honom riktigt snällt. Det hade kunnat hända. Eller kanske talkshowvärden Michael Parkinson för att stoppa Parkinson med en humortwist. Annars hade det säkert funkat med någon helt okänd som har en stor portion karisma. Men Sussie Tapper. Det känns tyvärr lite som att kommunicera att de har gjort rätt stora framsteg i forskningen hittills och inte behöver så mycket deg. Till och med Hjärt och lungfonden lyckas bättre. De raggade upp Oldsberg, som trots att han gör ett riktigt uselt rövjobb i deras film, troligen lär gå hem i stugorna.

Bebiskrämpor

Tintin är en månad nu. Det har varit en bra månad. Toppen rent av. Men en sak har varit dåligt. Jag har gått och dragit på mig en sådan vansinnig låsning i rygg/nacke som strålar åt alla jävla vädersträck och som ger mig en olustig huvudvärk. Jag lider uppskattningsvis mer än kristus på korset. Helt ärligt jag hade hellre haft ett par dyckert som genomborrade mina handflator än den smutsiga rallarspiken som verkar gå in i bakhuvudet och kittlar mig bakom högra ögonloben just nu.

Snedbelastning tror J. Det är för sorgligt. Hur kan omkringbärandet på en liten palt på knappa 4 kg resultera i sådan fysisk och genomjävlig schmertz? Nä, det är orimligt.

Förra helgen var vi hos svärpäronen nere i det bördigaste Halland. J:s lillsyrra hade en sådan där spikmatta som är så populär nu. Det var rejält vassa piggar måste jag säga. Jag kved lite i början och ojade mig, men njöt snart som värsta Leopold von Sacher-Masoch. Då. Men nu undrar jag lite över om de där tusentals sylvassa plastnålarna kan ha frigjort nån elak skit som legat inkapslat och jäst tryggt i min sura kropp, som nu kommer leda till en terminalsjukdom, eller ännu värre. Det skulle vara för jävla typiskt.

Men det är skitsamma. Det enda jag kan tänka på nu är de där vassa små helvetena. Men en matta räcker inte. Jag skulle vilja dra på mig polotröga med sådana runda taggbrickor broderade på insidan. Sedan skulle jag springa längs med Majornas Golgata (Karl Johansgatan) medan ett gäng aggressiva kultursyndikalister rappar på mig med sina mattpiskor. Jag skojar inte.

Rödvinsinfluenser

Igår när jag hade druckit lite (för mycket) rödvin kom jag på den briljanta idén att göra en cover på Tom Petty-mannen (klippet nedan) och lägga ut på youtube. Ju mer jag tittade desto mer genial tyckte jag att den tanken verkade. Jag övade till och med in varenda liten rörelse i hans repertoar till J:s skräckblandade förtjusning.

Imorse tackade jag min smala lycka att jag inte hade tillgång till en videokamera.

Sjuk som fan eller bara konstig

Det finns så mycket som är obehagligt med den här videon att det inte ens är lönt att försöka göra en sammanfattning. Jag får jättemånga dåliga vibbar. Ord som borderline, skolmassaker och seriöst blandmissbruk regisserar mina fördomar allt medan jag tittar. Spontant vill jag bara blunda och glömma...



Men det finns något mitt i allt det sinnessjuka som jag gillar. Som tilltalar mig. Vad vet jag inte, för vad finns det egentligen att knyta an till hos en rökig kille som tagit med sig en bandare till en enslig plats en höstdag, för att dansa och mima/sjunga till Tom Pettys – Won't back down? Och dessutom filma skiten. Inte mycket. Det måste vara den totalt respektlösa "fuck-this-shit-känslan" som färgar hela hans uppenbarelse. Killen gör liksom vad som faller honom in och det diggar jag. Så länge han inte tar ut något på sin omgivning.

Hur som helst undrar jag varför? Det är ju så in i helvete sjukt det han håller på med.

Heta tv-tips för ruggiga höstkvällar

Idag tänkte jag passa på att tipsa om två lättsmälta som jag har snabbkonsumerat mellan den tredje och fjärde säsongen av The Wire. Se dem. Ni kommer inte ångra er. Ni kommer att tacka mig.

1. Eastbound & Down.
Det går inte att hitta någon trailer som gör serien rättvisa. Den är mycket bättre än man tror, det kan jag säga. Jag hade noll förväntningar eftersom jag visste att Will Ferell står bakom den. Det brukar kunna bli rätt pajigt då. Och då gillar jag honom ändå på något skevt sätt. Men den här serien är något helt annorlunda. Pubertal och Ferellig men ändå överraskande och många gånger vansinnigt rolig. Det här är nog min favoritscen ur hela serien. Simon & Garfunkels Sound of silence och Jetskiåkning. Hur porträtterar man ett sammanbrott bättre än så? Det är smått episkt.



2. Bored to death
Förbered er på en stark dos av underbara Brooklynmiljöer, finurliga dialoger, skruvade karaktärer och delikata situationer. Serien handlar om en ung författare med dålig amazon-ranking och underbart naiva detektivdrömmar. Det är väldigt lätt att få Wes Anderson-vibbar av den här serien, vilket inte alls behöver vara särskilt bra – men den här gången är det det. Jag blev förälskad från första sekund:

Vacker i tarmen

När jag var uppe och matade Tintin natten till igår knäppte jag som vanligt på tv:n för att se om det fanns någon natt-tv av intresse. Jag landade rätt in i något program som handlade om vårt tarmsystem. Det är en magisk och mycket komplex labyrint som sträcker sig mellan mun och anus. En kvinna förklarade att våra tarmar inte alls är läbbiga. Tvärtom. Rengjorda är de snarare vackra och snudd på erotiska, som ett par fylliga läppar, jämförde hon. Sedan tog en kamera med mig på en flumride genom kroppens inälvssystem och... ja, vad ska jag säga. Man får nog ha både livlig fantasi och en aning udda erotikpreferenser för att göra den kopplingen.

Men jag håller med om att det allt är en rackarns grym manick vi bär på. Att det som kommit in där hittar ut igen är smått fantastiskt. På nåt sätt funkar det. Nästan varje gång.

Babyface-mannen

Det känns extremt otäckt med serievåldtäktsmannen som härjar (i det här fallet finner verkar det faktiskt finnas fog för ordbruket "härja") för fullt i Göteborg just nu. Att han systematiskt betar av hela bostadsområden fastighet för fastighet, genom att knacka dörr tills han får napp, känns synnerligen kallt och sinnessjukt.

Det enda "roliga" i allt obehag är hans smeknamn. Babyface-mannen. Oh my fucking god. Sämre artistnamn på kåken får man leta länge efter. Han lär inte få något vidare börsvärde. Nu får man bara hoppas att han åker fast fort som fan - och att polisen gör alla, inklusive honom själv, den tjänsten att sparka in ansiktet ordentligt på honom vid gripandet.

Takspegel på toan

Åt lunch på Barsidan idag. Det var salt. Såpass salt att jag tror mig känna av ett begynnande njurstensanfall och därför har sett till att dricka en oförsvarbar mängd vatten som motgift.

När jag besökte deras vattenklosett la jag även märke till en pikant detalj. De har inte satt upp några badrumsspeglar. Eller det gör det visst, men de sitter i taket. Taket! Varför undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller byger en björn. Märkligt.

Viktigt klargörande

Idag utbröt vild debatt på kontoret rörande så kallade "knulltrosor", sedan det uppstått viss begreppsförvirring i kommentarsfältet på gårdagensinlägg.

Majoriteten menade på att knulltrosor är ett helt individuellt val av underkläder som är baserat på utseende (sexighetsfaktor) före komfort. Kort och gott, de trosor man känner sig mest bekväm att bära när en sexuell situation uppstår. Det andra lägret hävdade att det snarare är en strikt funktionsmässig definition som baseras på att förenkla för spontanpenetration.

"Expertpanelen" här på kontoret fastlår att det är den sistnämda förklaringen som är rätt. Så var det utrett. Dock finns en viss koppling till utseendespåret. Det finns nämligen olika modeller av knulltrosor (se skiss nedan) för att tillgodose målgruppens varierande tycke och smak.



Så oavsett om man föredrar prydlig spets, raffigt läder med dragkedjor eller är mer klassiskt lagd finns det en knulltrosa som passar. Vilken tur.

Köttgille

Lade just märke till att Rysslands favorittorrfoder bär det smått perversa namnet "Köttgille". Vilket vidrigt namn. Då avnjöt jag ändå en röd böf på böfhuset på lunchen igår. Jag skulle ändå aldrig använda ordet köttffest. Än mindre gille. Gille är något som Roffe och Carita" håller i. Välkommen på ett rejält köttgille i gillestugan. Dricka lite hembränt i hemmabaren och dämpa det värsta köttsuget mellan panelinklädda väggar.

Katter tror gärna att de har stil och finess. Det har de inte.

Knulltrosor

Strax före lunch utbrast min kollega Mats:

"...kanske ett par sådana där knulltrosor ni vet."

Ni vet? Nä, det vet jag inte alls! Jag är 33 år och har familj. Knulltrosor? Inte ens bildgoogling hjälpte. Den där Mats alltså... han ska då alltid vara först med det senaste.

En bild som ställer fler än tusen frågor

Hittade den här fina bilden hos Uffe (som för övrigt har en helt jävla fantastisk blogg).Den säger så otroligt mycket men lämnar efter sig dubelt så många frågor.

Det är ett riktigt prototypexemplar av personlighetstypen jag skrev om i förra inlägget. En så kallad vapenpornograf. Jag skrattar högt men känner mig smått livrädd på samma gång. Jag vill att det ska vara på skoj men vet att det inte finns så mycket som en endaste liten pixel humor i den här bilden. Bara vetskapen att den här sortens människor inte bara avlas fram i manusförfattares sjuka hjärnor, utan faktiskt existerar lite här och var, gör att jag sover lite sämre om nätterna.



Jag skulle väldigt gärna vilja ha en utskrift på hur den inre dialogen i killens huvud gick inför att bilden togs. Det hade nog varit ganska otäck läsning. Vad vill han egentligen ha sagt med bilden och vem vill han imponera på med alla revolvrar, bajonetter, clips och ammo? Hur hade hans hem sett ut om han omfördelat bara 5% av sina ekonomiska medel på inredning. Hur kom han fram till det smakfulla klädvalet (möjligtvis svarar frisyren på den frågan)? Och hur ända in i helvetet resonerade han när han såg till att även göra plats för Guitar Hero-gitarren bland sina övriga ögonstenar?

Sedan undrar jag vad han kan tänkas förvara i lådan under sängen.

Möte med en vapenpornograf

Var på Press Stop på förmiddagen och handlade lite dyra matmagasin för jobbets räkning. Förutom tjejen som jobbar där var jag helt ensam i butiken.

Bäst som jag står och bläddrar ser jag en kuf komma in. Han är klädd i svart skinnrock stickad mössa och portfölj. Blek, semifet och har lika livlösa blick som hudton. Självklart väljer han att ställa sig nästan axel mot axel med mig, fast med ansiketet åt motsatt håll. Med andra ord åt helvete för nära, om man som jag besitter en privat sfär av svensk börd.

Han börjar bläddra och jag hör hur han andas tungt och flåsigt. Lite som en blandning av kåthet och ett småtäppt astmatiskt läte. Det känns lagom otäckt så jag tar ett ganska odiskret kliv åt sidan och passar på att kasta en blick över axeln för att se vad fan han gluttar i. Jag hinner tänka porr både en och två gånger innan min hjärna har registrerat att han står vid vapensektionen. Sweet.

Där stod den jäveln med öppen mun (jag skojar inte) och bläddrade lite blaserat i en knivtidning. Fy fan vad jag otrivdes just då. Som tur var verkade han inte registrera sin omgivning (mig) utan fluktade fokuserat på ett uppslag med små smidiga fällknivar med dubbelslipade blad. Djävulska små stickvapen verkade vara hans pryl. How neat!

Så plötsligt ställer han tillbaka tidningen och försviner hastigt ut. Jag pustar ut en smula och bestämmer mig för att inspektera hans lektyrpreferenser och plockar upp samma exemplar som han just ställt tillbaka. Det visar sig vara en tidning helt dedikerad till knivar, helt frikopplat från jakt och fiske, bara olika knivar rätt och slätt. En glossig knivmördarextravaganza. Jag känner hur min hjärna låser sig. Jag försöker verkligen förstå men innan jag hunnit rysa färdigt hör jag hur butiksdörren åter öppnas och där kommer han igen. Samma kille. Med bestämda steg går han fram till samma hylla, rycker till sig knivtidningen och en annan tidning som verkar vara något slags handeldvapendito. Han betalar och lämnar butiken för andra gången. Jag samlar raskt ihop min bunt med matmagasin och går till kassan. Jag vill under inga omständigheter riskera att vara kvar när han kommer in för tredje gången. Fy fan.

På väg till kassan tog jag en närmre titt och såg att det är en präktig kavalkad av vapenporr som står uppradad i hyllan. Man kan lugnt säga att inget rimligtvis kan fattas ens en gravt perverterad och insnöad vapenfetischist på Press Stop. Men är det verkligen ok att sälja sån skit? Det känns inte riktigt hundra. Jag brukar ändå ha en förkärlek till entusiaster av de flesta slag. De brinner så för sin grej och jag fascineras helt uppriktigt av människor som faktiskt verkar lyckas med att omrikta 98% av hjärnans resurser mot en enda grej. Det resulterar såklart oftast i att man upphör att vara socialt funktionsduglig som människa, vilket jag tycker kan vara fantastiskt underhållande. Men just vapenbuffar. Det är bara så in i helvete obehagligt.

Man borde införa någon form av tyst larm som är direktkopplat till polisens piketstyrka, som reagerar varje gång ett nummer av någon obskyr vapenblaska knappas in i kassasystemet. Tänk vad förvånad killen skulle ha blivit om en specialstyrka dundrade in och bröt ner honom på golvet innan han hunnit få in visakortet i plånkan igen. För övrigt är det nog även ett ganska vattentätt sätt att eliminera den där otäcka lilla procenten i mordstatistiken som begås av psykopatmördare. Alltid något.

Så var det dags att ta dubbeltrean vid hornen

Jag fyller år idag. Men inte vilket år som helst. Jag fyller dubbeltrea.

Hittills har jag haft en fantastiskt mysig och trevlig dag med familljen. Fått finfina presenter av tjejerna här hemma, lite gratulationer via telefon, sms och facebook. Så lång allt bra.

Men så är det ju det här med dubbeltrean. Detta förhatliga nummer. Lika illa åt båda hållen. Jag har haft komplexa känslor inför den här födelsedagen ända sedan min goda vän A fyllde det för några år sedan. Hon viftade bort mitt grattis med ett "bah" och sa att det är en sådan där födelsedag man bäst firar genom att suger i sig några cigg, ett dricksglas whiskey, drar täcket över huvudet och vänta tills det blir imorgon. Det ligger något i det helt klart. Jag har svårt att se vilka fördelar som skulle finnas med just den här åldern och hur det kommer gagna mig.

Usch fy fan. Jag är en trettiotreåring. Jag känner hur det suger till i magen när jag uttalar det. Det är ångesten. Vilken jävla ålder... men det är väl bara att ta det här året vid hornen, bita ihop och lida ut det. Hur illa kan det vara liksom...

Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.

Tvångsmässigt pollande

Jag har ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll. Jag kan bara inte låta bli. Jag måste få veta, jämföra och se vad andra tycker. Hur dumt det än är. Jag hatar mig själv för att min hjärna förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Så ovärdigt.

Nyss såg jag en poll på Aftonbladet. I anslutning till en artikel om nån från Berlusconiland som kommit på hur man gör tallrikar av en sorts extra tålig bröddeg och frågan var huruvida man skulle köpa ätbara tallrikar eller inte. Ja eller nej. Så jävla jävla dumt att jag blir förbannad bara av att något litet redaktionsmongo suttit och knapprat in den. Vem fan bryr sig?

Jag försökte låta bli men den sämsta delen av min hjärna behövde inte battla mig mer än fem sekunder för att jag skulle ge med mig och klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall aftonbladets läsare) som skulle kunna tänka sig att köpa skiten. Jag klickade nej och blev nummer 19506 som svarade och ställningen är dryga 40% (ja) mot 60% (nej). Ja, nu känns livet mycket lättare igen... ehhh.

Men fatta grejen. Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt i alla fall. 19505 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på vad brödtallriken har för framtidsutsikter marknadsmässigt i vårt avlånga land.

Usch. Jag mår lite illa.

Hej vardag!

Då var man tillbaka på jobb och utlämnad till vardagen. Ingen grå och kall sådan men det är fortfarande en chock. Har varit ganska ouppkopplad de senaste veckorna vilket har varit skönt. Inte mycket har stört mig i bubblan, men nu börjar jag allt bli sugen på att blogga lite måste jag säga.

Förresten. Jag har börjat kolla på den danska serien Klovn (tack vare ett välriktat tips i kommentarsfältet). Det är en skamlös kopia av Curb Your Enthusiasm. Fan allt är rippat rakt av, vilket jag måste tillstå först provocerade mig en smula, men det är så in i helvete bra. Lite svartare, sjukare och råare. Fylld av ultrafinska situationer. Ironiskt att det finskaste jag sett är danskproducerat. De kan göra film och tv de där danskjävlarna.

Det enda som hamnar på minussidan är att jag inte lyckats hitta några subtitles och deras grötspråk gör att jag bara lyckas tillgodose mig c:a 30% av helheten. Ändå är det så in i helvete roligt att jag känner av viss träningsvärk i mina halsmuskler. Jag skulle verkligen bli dödligt tacksam om jag kunde få text till det. Svenska engelsk eller dansk för den delen. Någon som kan hjälpa mig? Pleeeeaaase!!

Kropp och skit

Den mänskliga kroppen är bra komplex alltså. Det är mycket skit med den. Är det inte det ena så är det fanimej alltid det andra... eller det tredje. Nu börjar jag helt ärligt bli ganska fett less på min boddy.

Tidigare i veckan led jag av svår värk i rygg och axlar. Nu har jag fått ont i örat. Inne i örat. Först tänkte jag att det kanske var en vaxpropp. Jag har inte haft det sedan jag var en liten påg och det är så jävla äckligt att jag nästan kräktes bara av att tänka på att min kropp ens skulle kunna med att producera sån skit. Jag kände mig besviken. Vilket jävla svek om min kropp plötsligt skulle ha bildat en vaxpropp efter minst tjugofem alldeles utmärkta år helt utan. Jag tvingade J att titta efter för att se om mina misstankar hade bäring. Hon såg inget. Så jag bad henne att titta "djupare" (hur man nu gör det). Hon sa att det inte fanns ett spår av vax. Jag fick yrsel. Då innebär det ju att det är en hjärntumör, hävdade jag. Eller så är det för att jag börjat bli förkyld, försökte J. Jag såg mig själv behöva slösa bort helgen på någon av stadens smittohål och kved lite tyst för mig själv. Öroninflammation. Kan det vara så jävla illa? Bättre än vax i alla fall. Allt är bättre än vax.

Det ömmar liksom när jag trycker på örat och det gör mig förbannad att det kan bli strul med precis varenda del på den här kroppjäveln som jag måste dras med genom hela livet. J sa att det kanske är någon nervtråd som strular. Då kan man ju få ont. Och det skulle vara så jävla typiskt, om mina nervtrådar ska börja mucka med mig nu, på en lördag, när jag bara vill vara ifred och softa.

Nervtrådar. Vilken förbannad rövgrej. Känns så skört och opålitligt. Blir nervös bara jag tänker på det. Borde inte evolutionen ha satsat lite krut på att få till lite kraftigare doningar för att leda runt känseltrafiken i kroppen. Små trådar känns så förbannat old school. Det är som gjort för att trassla till sig liksom. Tänk bara när man lägger ner sin sina iPod-lurar i fickan, hur man får stå och nysta upp dem i en jävla evighet. Varenda gång.

Talangscout fail

Sitter och kvaddar min hjärna med lite America's Got Talent så här på kvällskvisten. Det är ett program (med Jerry Springer som värd för att sätta rätta freakstämningen antar jag) där människor som inte lyckats inom sitt drömskrå får uppträda inför en jury som ska bedöma om de verkligen är dolda och har vad som krävs för att... ja vad fan de nu är de drömmer om. Uppträda och bli "kändisar" verkar vara grejen oavsett vad fan de pysslar med.

Det är beklämmande att se mediokra dansgrupper, värdelösa magiker, vidriga och totalt karismabefriade familjenummer där mamma, pappa och sex barn gör en egen tolkning av Sound of Music. För att inte tala om en massa ospec. gycklarpack, imitatörer och medelålders tribute-artister (jag hittade inte någon lämplig synonym för artist, trots att det inte finns en enda liten atom med artist-dna i deras kroppar).

Men det mest beklämmande är ändå att se David Hasselhoff som en av de tre jurymedlemmarna. Haha... visst det var säkert kul på pappret att låta honom vara med och bedöma vilka människor som är oslipade diamanter talangmässsigt. Men på riktigt. Han sitter där i sin skinnpaj med sin bortsupna blick och bara rågillar allt. ALLT. Jag tänker att om han hade fått råda över hela tv-tablån här i Sverige hade jag nog skjutit mig själv i huvudet. Eller sålt tv:n.

Hasselhoff borde bli omslagspojke för Socialstyrelsens informationsfilm om att mångårig proffsalkoholism och plastikkirurgi är en synnerligen dålig kombo. Han ser ut som ett gammalt lapptäcke av läder. Herregud. Idol-juryns Andreas Carlsson ser verkligen ut som en orörd blomma Bredvid gamle Hoffen.

Mister Stiff

Jag har uppnått nya höjder av stelhet i min rygg och jag lider. Känner mig som en gammelek i kroppen. Behöver massage, men ingen fjösig spa-anläggningsmassage. Det skulle vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna och mild röst ska talla mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. En omgång som lever i gränslandet mellan massage och stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att börja lipa och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en janne mot mina muskelknopar kan jag säga.

Kanske att en idrottsmassör med riktigt hårda nypor är lösningen. Men hur fan får man tag i en sådan utan att jobba som hockeyproffs?

Nightwatch

En av fördelarna med en nybakad i familjen är att jag får bekanta mig med natt-tv. Som jag har saknat natt-tv inser jag nu.

Kollade på Knight Rider igår eller om det var i förrgår. Underbart och idiotiskt på samma gång. Var människor generellt hårt efterblivna på åttiotalet? Eller var de bara så svältfödda på underhållning att de åt bajs bara det serverades på en tallrik?

En talande pizza-räser... hallå!? Hur jävla dumt är inte det egentligen. Att det blev en internationell succé är smått anmärkningsvärt. Jag vågar knappt drömma om vilka poster människor som tokdiggade Knight Rider då har idag. Jag menar, jag älskade det själv, men så sysslar jag inte med något för världen särskilt avgörande heller. Tänk om det är ur Knight Rider som USA:s försvarsminister har hämtat sin grundmoral. Inte ens barnkanalen kommer undan med sån skit nuförtiden. Och hur folk av fri vilja brännmärkte sina näthinnor med den bultande bulan i Hasselhoffs högt uppdragna byxor i ljus denim, vecka efter vecka, det är för mig en gåta. Samtidigt är det sjukt kul.

Nä, jag känner att jag nog kommer nog att få i mig min beskärda del av ful-tv framöver. Äntligen får jag en försvarbar anledning att frossa i skit och jag ser fram emot det av hela mitt hjärta. Hur dumt det än är så känner jag en stark förkärlek till alla gamla tv-serier där "världen" ska räddas i varje avsnitt. Jag vill uppleva gamla älsklingar som V, Kojak, A-Team, McGyver, Hulken och T.J Hooker. Men jag vill ha mer. Jag vill ha allt. Ge mig en högkonccentrerad injektion med Baretta, Hunter, Mash, Airwolf, Renegade, The Rockford Files, Acapulco H.E.A.T, 21 Jump Street, Starsky and Hutch, Tennisspionerna, The Fugitive, Hawaii Five-0 och Kvinnofängelset... Ja fan, till och med Kvinnofängelset .

Ärtan is in, let the fun begin!

Jag vill först och främst tacka för alla kommentarer med alla grattis och fina namnförslag de senaste dagarna. Det var både rörande och vansinnigt kul att ni uppbådade ett sådant engagemang och det var fantastiskt kul att ta del av det medan vi tillbringade en massa timmar i vår naturfärgade cell på Östra Sjukhusets BB. Tack så hemskt mycket.

Nu har vi i alla fall kommit hem (i onsdags) och hunnit landa lite. Väldigt skönt. Att välja namn är inte det lättaste om man som jag brukar drabbas av svår beslutsångest så fort det finns fler än två val på lunchmenyn. Men vi gjorde en lista på de namn vi gillade mest. Många av de förslag som postades tyckte vi jättemycket om, andra älskade vi och så hade vi en handfull helt andra sedan innan. Vi har provat lite olika i några dagar tills vi äntligen hittade rätt till vår lilla ärta. Tintin ska hon heta.

Och här är hon:

Äntligen!

Så till slut efter mycket väntan och längtan kom vår lilla bebis. En liten tjej. Fantastisk och underbar på alla sätt. Igår kväll kl 21.45, efter en bra men väldigt jobbig förlossning. Jag är så stolt över min älskling. Jag hade aldrig klarat det. Inte ens en tiondel av det. Jävlar vad stark hon är. Makalös.

Annars så mår vi bra allihop. Men är vääääldigt trötta. Precis som man ska antar jag. Föräldralycka och obeskrivlig kärlek.

För tillfället går vår minsta lilla familjemedlem under sitt nya nickname. Ärtan. Vad hon ska heta på riktigt får vi diskutera. Hade det blivit en kille fanns flera starka kandidater, trots att jag motvilligt fick ge mig när det kom till "Higgins", men på tjejfronten står det lite still. Vi har några bra alternativ och har hunnit skrota några också, men tips mottages tacksamt. Hon har ju lite att leva upp till, med tanke på att hennes storasyster är ganska så väletablerad och med en kattstorebror heter Ryssland.

Indianbluffen

En sådan här fräsig jacka såg jag när jag var på Hemköp härom dagen:



En filt med ett läckert indianmotiv typ. Drömfångare, hövding, örn och hela paketet. Jag undrar lite hur man tänker när man köper en sådan. Hur det ser ut hemma? Jag ser vattensängar, hemmabarer, obskyra furuperversioner och takfläktar med mycket mässing och rotorblad med någon sorts rottinginfattning. Jag vill inte låta fantasin skena iväg längre än så. Då blir jag inte bra för mig själv.

Samtidigt blir jag lite glad. För visst är det skönt att det finns människor som hänsynslöst går mot alla modebloggsevangelier. Egentligen är det mycket mindre vansinne att köpa en sådan här jacka och digga den öppet, än att vara en sådan som ser att Elin Kling eller någon annan profet verkar tycka att haremsbrallor är het skit och slaviskt ställer sig i kö för att få köpa.

Skit samma. Det här skulle handla om indianer.

När jag var liten så gick jag i samma klass som en tjej som hette Tanja och kom från Bolivia, eller om det bara var hennes pappa som kom därifrån. Det spelar ingen roll. Mamman hade i alla fall träffat en Bolivian och tillsammans fick de en dotter. Pappan hade stannat i (eller flyttat tillbaka till) Bolivia och flickan bodde med sin mamma på samma gård som jag. Vi var lika gamla och brukade leka ihop och började senare även i ettan tillsammans. Allt var frid och fröjd.

En dag när vi skulle prata om andra kulturer i skolan ropade vår fröken fram flickan och släppte bomben. Tanjas pappa var en indian. På riktigt. Jag minns att det nästan svartnade för ögonen på mig. Min skalle höll på att sprängas. Jag var kompis med dottern till en riktig indian. Det gick knappt att greppa. Det kändes overkligt och det bör tilläggas att jag vid denna period var mycket fixerad av vilda western, cowboys och indianer. Zeb Machahan var min största idol. Han gick jämt runt med kniv och var alltid klädd helt i läder med fransar, och så var han god vän med indianerna. Han kunde prata deras språk. Jag tyckte att det verkade så in i helvete koolt att få hänga med indianer. Rida med dem, kriga lite och sitta i någon hövdings tipi och bolma. Och så var jag polare med en indiandotter. Det var fanimej kattens pyjamas hela dagen.

Jag såg en skrynklig hövding med fjäderskrud, tomahawk och hela prylen framför mig. Om jag höll mig väl med Tanja skulle jag kanske få träffa honom någon gång. Inte så troligt för vad fan skulle en sån snubbe i vårat arbetarklassområde att göra. De andra farsorna jobbade på Volvo, nåt byggföretag eller körde lastbil. Det fattade man ju att en indianhövding har lite viktigare grejer för sig än att bo i höghus. De har ju sina krig att sköta och så måste de hela tiden vara på sin vakt så inte blårockarna hittar dem. Roddigt värre. Därför var det heller inget konstigt att hennes pappa aldrig var hemma hos dem.

Så var det dags för skolavslutning i tvåan eller trean tror jag, och Tanjas pappa skulle komma. Jag var mer spänd på det faktum att jag äntligen skulle få se en tvättäkta indian än på att tio veckors sommarlov stod för dörren. Det här var det största. Jag tjatade om det och jag minns att jag var helt nervös när vi gick till skolan den dagen. Alla barnen skulle samlas på en kulle utanför skolan och sjunga inövade sommarsånger. Föräldrarna skulle malligt stå nedanför och se på hur fina och duktiga deras vattenkammade söner och döttrar var. Jag kommer ihåg att jag febrilt lät ögonen leta sig genom folkmassan för att få syn på hövdingen. Men jag såg honom inte. Till slut hittade jag Tanjas mamma, men hon stod bara tillsammans med en väldigt solbränd snubbe i skjorta och chinos. Vad var det för jälva crap? Det kunde omöjligt vara hennes farsa. Han var ju ingen riktig indian.

Jag minns vilken kalldush det var när mamma försökte förklara för mig att det visst var Tanjas pappa och att, jo han var allt indian. Precis som över hälften av hela bolivias befolkning. Men de var inte samma typ av indianer som de nordamerikanska westernfilmsindianerna. De red inte omkring, krigsmålade och dödade bufflar. De kunde jobba med vad som helst, de körde bil och många var väldigt fattiga. Jag kände mig lurad och förnedrad.

Jag vet att jag det tog mig lång tid att komma över den besvikelsen och fortfarande kommer jag att tänka på just den historien om Tanjas pappa när jag ser ett klassiskt indianmotiv.

Det är inte säkert att det var exakt så här det var, men det är så jag minns det.

På bebisfronten intet nytt

Jaha. En vecka sen. Jag kan bli lite förbannad emellanåt när jag tänker på hur den ligger där inne och softar. Drar sig. Vägrar hjälpa till och komma ut. Men så tänker jag att... fint folk kommer sent.

Om att gå barfodet på grus...

www.mandligsarbarhed.dk

Pilgrimsskägg, pianotänder och cynism i ett och samma paket

När jag kom till kassan i bokaffären och skulle betala för "Mannen under trappan", såg jag att det låg en liten trave med Paulo Coelhos "Livet - Utvalda citat". Och så kräktes jag lite i munnen. Som att hans kulturdåd inte bringat nog med skada som det är. Jag menar...

"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem."

"Vi måste glömma det vi tror att vi är för att bli det vi verkligen är."

"Kärleken är nyckeln till att förstå alla mysterier."

För det första är det otäckt på alla sätt och vis att bara komma på tanken att samla ihop en massa tomt prat och sälja som "visdom". Jag kan riktigt se hur han satt som Narcisssus med en fet vinballe medan han bläddrade igenom all bullcrap han kommit upp med hittills. Och det är en hel del. Han nöjer sig liksom inte med att han redan lyckats sälja skiten en gång. Nä, nu ska han peta ut det allra göttigaste och kränga på sina trogna lamm exakt samma fraser en gång till – i högkoncentrerad form. Om inte det är cynism så vet jag inte.

Av alla sätt att förnedra en läsekrets...

Och vad är det egentligen för människor som klarar av att lida igenom 128 sidor med sån jävla dynga? Inte bara frivilligt utan även kan tänka sig att betala för det. Jag skulle verkligen vilja veta. Vem sätter sig på allvar och suger i sig av hans pretentiösa livsfilosofijidder, och tycker att det är STORA tankar. Ja, förutom Agneta Sjödin då, som troligen njuter upp sig själv i pilgrimsbrygga bara av att uttala hans förnamn.

"Det enda sättet att fatta rätt beslut är att ta reda på vilket beslut som är fel. Det är att undersöka den andra vägen utan att bli rädd eller uppgiven, och sedan fatta sitt beslut."

Ehhh... H-A-L-L-Å? Ser hans trotjänande läsare verkligen inte se att det är skrivet i piss? Kan man ta en längre omväg för att säga "Prova dig fram"? Nä usch. Jag är verkligen inte förtjust i den mannen och hans miljardärsflabb. Han har skaffat sig en tandrad i elfenben också. Som en kul grej. Det är sånt man kan göra när man gör feta bee's knees på vilsna människors desperata jakt efter lycka. Jag får lust att vrida om näsan på honom. Hårt. Och ge honom lite stryk också. Bonk liksom.

Mannen under trappan

I söndags gick sista delen av Mannen under trappan på svt. Otroligt bra serie som baseras på Marie Hermanssons bok med samma namn. Skådespel, foto, scenografi och ångest av bästa sort. Den fick mig att drömma fuktigt om att montera ner den del i demokratin som gör det möjligt för kanaler som TV4 och Kanal5 att göra egna dramaproduktioner. När det kommer till drama slår svt de sina konkurrenter fingrarna. Det känns att det ligger heder och kärlek bakom deras produktioner. Kanske är skattesystemet och tv-licensintäkter en bidragande faktor eftersom de vanligtvis slipper hora in sin produktionsbudget via smutsiga sponsavtal och tyska samproduktioner. Men inte bara.


Det är nåt med fingertoppskänslan, och i det här fallet även det faktum att Jonas Karlsson (sveriges absolut bästa skådespelare genom tiderna som aldrig gjort en dålig roll) spelade huvudrollen. Han fick schizofrenin och det gradvis stegrande psykiska förfallet hos sin karaktär att sträcka sig genom rutan och lägga sig som en våt film över mig i soffan. Det var gåshudsbra. Allting.

Därför gick jag i måndags raka vägen till en pocketbokhandel och köpte mig ett exemplar av boken. Så har jag aldrig gjort förut. Läst boken efter jag har sett filmen (eller ja, serien). Nåväl, nu är den min nya spårvagnsläsning. Mycket pasande. Att stänga ute allt dårskap med ännu mer dårskap.

Larry Lovers

Träffade på Morgan Larsson (en av programledarna i Christer på P3) på vagnen hem idag. Vi hälsade och sedan gick han rakt på sak. Han frågade om jag gillade Curb Your Enthusiasm. Jag sa att jag älskade det, att det är min absoluta favoritserie någonsin och att jag älskar Larry David. Jag såg hur Morgan lös upp. Han älskar också Larry. Förbehållslöst. Det är en fin gemneskap. Att vara Larry lovers.

Sedan diskuterade vi Larry och olika jobbiga situationer hela vägen hem. Jag berättade att jag har slutat prata om Curb med nya bekantskaper, bara av den anledningen att så många inte verkar ha fattat hans storhet, och att jag har svårigheter att kunna känna respekt för människor som inte älskar honom lika mycket. Jag vill helt enkelt inte veta. Morgan höll med och berättade att han ofta hamnar i prekära situationer på grund av samma anledning. Och plötsligt mindes jag varför jag gillar Morgan så in i helvete mycket. På många sätt påminner han exakt om Larry.

Update:
Kollade just anndra avsnittet i sjunde säsongen av Curb Your Enthusiasm. Det är underbart. Faktum är att Larry har botat min rädsla för att bli tunnårig. Eller rädsla och rädsla. Jag har tjockt hår och ingen i min släkt är tunnhårig så jag ligger inte så pyrt till från början. Men man vet ju aldrig. Och om oturen skulle var framme så skulle det inte kännas så jäkla farligt. Nästan så jag önskar att jag blir flint. Nästan.

Högsbosnack

För ett litet tag sedan hörde jag hur en Högsbo-drottning (platinablonderad 37-plussare i mc-jacka, jeans med mycket strass och hesare stämma än Bonnie Tyler) beklagade sig för en lite tyngre kopia av sig själv. Hon var så himla trött på nånting. Om det var jobbet, barnen eller sitt senaste palatsragg* vet jag inte. Vad det än var så fick hon "rassja" (med extremt rullande R) på det. Rassja. Vilket ord. Jag har inte hört det sedan jag var liten. En kompis blendmamma från Mölndal brukade slänga sig med det i tid och otid. Hon fick rassja på allt och det var minsann inte nåt bra att få. Rassja. Ett slags nervöst stressyndrom typ. Jag trodde att det var ett dött uttryck, att de sista narkomanerna som använde det hade plockat ner skylten för länge sedan. Men tydligen inte i Högsbo.

Idag delade jag ånyo vagn med en samlig käcka invånare från ovan nämnda stadsdel. De charmade oss medresenärer genom att högljutt deklarera att en kille i gänget satt och luktade "sagge" (gammelsynonym för sperma). Alla blev jätteimponerade. Och killen fortsatte i väl två hållplatser om inte mer, att informera precis alla avstigande och påstigande om sin kamrats omisskännliga saggeodör och att det kom sig av att någon hade "saggat" på honom. Fantastisk nivå.

Jag tror att jag måste ta och börja hänga lite i Högsbo. Det verkar vara lite av en lingvistikarkeologisk biotop.


* Palatsragg är ett ragg som kan berätta självupplevda historier från minst femtiotalet och fram till idag. De är alltid överförfriskade och finns i gross på det klassiska stället Palace i Göteborg. De lever för att få gnida sig lite mot yngre människor.

Hallå?

Ingen bebis än. Segt. Dagen D var i lördags. Vi var laddade. Vi var redo. Men inte ett jäkla tecken på att den var sugen på att komma ut till oss i ett höstkallt Göteborg. Kan i och för sig förstå den ur höstaspekten, men vaffan. J är färdigväntad, jag är färdigväntad, Juniorette har nog gett upp hoppet och Ryssland verkar skita i vilket.

Så får man be om lite respekt för sina föräldrar tack. Ut. Nu.

...hallå?

Kulturmys

Jag erkänner jag är en tv-pundare. Älskar dålig tv. Det kan vara så avkopplande. För att inte tala om att låta hjärnan vila ut till ett saftigt krigsspel. Men när man lever ihop med en högkulturell flickvän så behöver man ibland kompromissa lite. Göra sånt som båda gillar. J nöjer sig inte med hur låg nivå som helst säger hon. Hon kräver att få dyka ner i ett stycke förkovrande litteratur då och då. Därför har vi beslutat att börja med bokdagar. Ni vet, när man bara låter tv:n vara avstängd hela dagen och istället kryper upp i soffan med en god bok (för att använda ett slitet uttryck) och och bara njuter av en medryckande historia i den fantastiska världen av ord. Kultiverar sig lite helt enkelt.

Själv har jag ju inte behövt läsa en medioker roman på flera år. Det är en riktig lyx. Min bokhallick (J) ser, som jag berättade om förra veckan, till att jag inte behöver läsa något under 4 i betyg. Både jag och J delar nämligen kärleken till det skrivna ordet. Fascineras av språket och alla känslor man kan förmedla med det.

Och i söndags åkte vi till bokmässan så att J fick träffa sin favoritförfattare och lägga vantarna på ett signerat exemplar av någon specialutgåva med begränsad upplaga. Kul. Några av de allra bästa böckerna jag har läst är hennes tips.

Men det är klart, vi tycker ju inte lika i riktigt 100% av fallen...

Bye bye Lidl

Lidl på Stigberget har klappat igen. Trist för de som förlorar jobben. Hoppas de får plats på Ica eller Hemköp. Lidl önskar jag inget gott. Jag visste att det skulle gå åt helvete. Vi diggar inte tysk lågprismat i Majorna. Det passar inte oss. Av nån anledning verkar DDR-sortimentet dock funka alldeles utmärkt i Linné (se bara på Netto som det blomstrar där), vilket jag finner jävligt lustigt.

Hur som helst. Tysken har äntligen checkat ut. Gött. Frågan är bara vem som härnäst ska försöka sig på att skapa lite lönsamma bee's knees i butikslokalen som gud glömde? Ingenting har överlevt där över ett år de senaste tio åren.

Serieförnedrad

Något av det mest förnedrande jag vet är när jag tömmer Rysslands låda och han ALL-jävla-TID sätter sig strax bredvid, lägger sig till rätta och övervakar hela processen med en bister kattmin. Han glor på mig. Hans lilla huvud följer varenda rörelse jag gör med den lilla bajsspaden, som jag silar upp hans små vidriga små bajskorvar och bänder upp kissklimparna med. Han kollar så att jag gör rätt, att jag inte slarvar, och jag kan riktigt se hur den lilla dryga jäveln ligger där och ger mig nedsättande kommenterarer. Den lilla lathögen fullkomligt älskar att se när andra arbetar. Njuter. Som jag ser det har han tre favoritintressen:

1. Bli påfylld där fram.
2. Tömma task och tarm i en färsk hög sand.
3. Titta på när någon städar upp hans skit.

Varje gång jag efter mycket pust, stånk och svordomar äntligen är klar så ska han fram och kontrollera. Som en sadistisk lägervakt. Så fort jag lägger ifrån mig spaden tränger han sig fram och börjar besiktiga arbetet (luktar och provgräver lite). Sedan tittar han alltid upp på mig, kisar med ögonen och signalerar helt empatilöst "Piss off dude". Som vore jag mindre värd än bajskorvarna jag precis plockat upp. Och det slår aldrig fel. Jag hinner inte ens lämna hallen innan han ska ta oskulden på den nyrensade lådan. Lägger en dubbel. Alltid. All. Tid. Då vill jag strypa honom. Men det gör jag inte.

Jag hatar kattlådor. Jag hatar att tömma dem. Med stort H. Det är fanimej det allra sämsta med att ha katt. När J hade övertalat mig till att skaffa katt så var dealen att hon skulle ansvara för all lådtömning. En månad senare blev hon gravid och kattlådan blev min nitlott. O Livets ironi.

Men jag gillar honom ändå. Kattskrället. Trots att han serieförnedrar mig.

Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.

Pepptalk

Att glatt säga till någon som väntar barn: "njut medan du kan för snart är det slut med det". Det är ungefär lika smakfullt som att säga "passa på att njuta av livet" till någon som sitter på death row.

Psykedelisk eftermiddag i feberns tecken

Ligger hemma sjuk i feber, halsont, snuva och allmän pissig känsla i kroppen idag.

Drog i mig lite treo och tvingade med mig J bort till videobutiken för en stund sedan. För att hyra dålig film (svensk krim). Ni vet såna filmer man inte vill bli påkommen med. Pinsammare än att hyra snuskfilm. Men det hör liksom till när man är sjuk och i tycksyndomläge, att hyra lågkvalitetsfilm, tycker jag. Precis när jag har betalat och vi skulle lämna butiken säger tjejen i kassan: "Förresten... det är ni va?". Jag stelnar och ser troligen ut som ett illrött frågetecken. J som står med ryggen mot vänder sig om. "Ja det är det, det är ni... hahahahahahahahahahaaaaaa". Sedan pekar hon på sig själv och säger *sin bloggs namn*. Hon brukar läsa min snälla fina blogg och J:s ljug-blogg där jag hängs ut och skändas mer eller mindre dagligen. Det var en udda situation. Prekär snudd på.

Jag blev helt ställd. J påstår att jag kluckade som en efterbliven och backade ut ur butiken. Men vaffan. Vi blev bustade av en människa som har tillgång till ett register där varenda Beck-, Wallander- och Johan Falk-film finns reggad i mitt namn. Helvete. Vilket underläge. J skämdes ännu mer och skällde på mig. Hon vill inte kännas vid filmvalet (det räcker tydligen gott att frossa i krim när hon är på toa). Hon skyllde allt på mig och hävdade att vi nu är tvungna att hyra Bergman, Kieslowski, Scola och sån skit i minst ett år, bara för att kompensera för skammen och renovera vårt (mitt) fallfärdiga kulturkapital.

När vi kommit hem och jag pustar ut på soffan ringer det plötsligt. En röst i andra ändan säger att han ringer från Ica Kvantum i Nödinge och undrar om han kommit till Saturnus. Ehhh... näe... det här är Tellus.

Nu är jag yr. Måste vila. Det har varit en psykedelisk eftermiddag.

En gemensam last

Jag har en liten hemlig last skulle man kunna säga och det är att jag tycker om att läsa krim när jag sitter på toa. Jag skulle aldrig ta med mig en bok där nummer två ska hända. Nevva evva. När jag sitter och klämmer vill jag helst ha något lättsmält men inte allt för glatt, och då är det krim som gäller. Spektakulära rån, olösta mord och allsköns grov brottslighet – späckat med diverse dårar. Det är det bästa.

Därför försöker jag alltid ha ett exemplar av aftonbladets Efterlystbilaga eller ett nummer av Krimnytt till hands när jag besöker klubbhuset. Hela tidningar fyllda med de där artiklarna som män tidigare varit "tvungna" att köpa porrtidningar för att få tillgång till. J har retat mig lite för det. Eller ganska mycket. Hon verkar tycka att det är en ovärdigt låg nivå och en lite billig form av förkovran.

Dock inte billigare än att hon haft svårt att hålla sina egna klåfingrar i styr. I morse när jag kom upp och satte mig tillrätta i Gustavsbergsfåtöljen och precis skulle till att ta vid där jag slutade i en artikel om nätknark, då låg istället ett reportage om världens kanske genom tiderna sjukaste seriemördare uppslaget. Aha!! Någon hade frossat i ett porträtt av lustmördarna Henry Lee Lucas och hans vapendragare Ottis Toole. Och det var fan inte jag. Nä, när sanningen uppdagades var det tydligen så att ett portätt av två killar med en fäbless (milt uttryckt) för spontanmord med nekrofila inslag falllit J på läppen när hon var uppe och nattbajsade.

Först skrattade jag rått och högt för mig själv åt min fantastiska upptäckt. Det var som att hitta guld. Sedan spran jag raka vägen in och väckte J och konfronterade henne. Hon skämdes uppenbarligen och försökte sig på en dåres försvarstal: "Ehh... det är inte som du tror... jag brukar faktiskt inte..." Yada yada yada... nu kan vi äntligen börja dela på kostnaderna för toalettlektyr.

Live-event!

Missa inte Peter Wahlbeck live i en banner på feber.se nu kl 13.oo.

Titta och var med på live-terapi för sårbara män.

Gör't

Störningar

Trots att jag sitter med en direktuppkoppling (se förra inlägget) till finkulturens vagga så händer det att jag hamnar framför Efterlyst. Jag vet inte varför. Det är väl en störning av något slag.

I alla fall. Idag pratade de såklart om det spektakulära helikopterrånet. Fy fan. Nu börjar det likna nåt. Inga smutsiga butiksrån och sprängda värdetransporter. Vi snackar filmrån. Nästa gång hoppas jag nästan att de toppar och använder helikopter, spänner fast en fet jävla elektromagnet på en vajer och snor tio femton hela värdetransportbilar på en dag. plockar dem som jordnötter ur en skål. Gotham City style.

Men vad fan är grejen med Leif GW:s quiltade jävla jägarväst egentligen? Hmm... Det är väl en störning av något slag.

Torsk

Jag har inte ett större behov än andra och jag konsumerar inte mer än genomsnittet. Det gör jag inte. Jag föredrar bara att konsultera en hallick när jag blir sugen att få mig en skön stund i fåtöljen. Ibland är jag sugen på nåt quick and dirty, ibland vill jag riktigt kunna ge mig hän. Vissa gånger vill jag bara bli underhållen för stunden och glömma så fort jag reser mig upp. Andra gånger vill jag ha känslor och uppleva det där speciella förhållandet... riktigt läsa skiten ur mig.

Jag orkar inte hålla på att gå ut och leta efter den rätta boken. Engagera mig. Jag behöver inte det längre. För jag lever tillsammans med den bästa bokhallicken det här landet har att erbjuda. Hon vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Hon kommer inte dragande med nån skit. Bara fyror och femmor (på skala 1-5) duger för mig. Det vet hon och hon kan sin sak. Nån smutsig jävla trea eller lägre är inget för mig. Glöm Läckberg, glöm Marklund och glöm för helvete Guillou och hans polare Mankell. Ge mig Pulitzer-porno tack. Det handlar inte om snobberi. Jag läser allt. Bara det är bra. För det måste vara bra. Livet är alldeles för kort för dåliga läs – annat än i studiesyfte möjligtvis.

Det är en ynnest att ha en så garanterat hög lägstanivå. Lyx. Hittills har det inte slagit fel en enda gång som jag kan påminna mig. Har hon sagt att det är en femma så är det en femma. Har hon sagt att det är en fyra så är det minst en fyra. Hon vet exakt vad jag gillar och det är ett ganska brett spektra vill jag lova. Det är så jävla gött att kunna spontan droppa önskeingredienser och få ett vattentätt boktips varje gång. Slippa besvikelser.

Jag är medveten om att jag är en priviligerad boktorsk. Och jag är tacksam.

Mina senaste läs som J är ansvarig för är:

Vad jag älskade – Siri Hustvedt.
Gripande relationsdrama. Den beskrivningen brukar avskräcka mig men det kan lätt vara en av de bästa böcker jag någonsin har läst, och med den knep Siri platsen som min favoritförfattare. Tror jag. Den var svår att lägga ifrån sig. Jag upplevde ett nära förhållande till karaktärerna. Makalöst välskildrad från sida ett.

Betyg: 5

Vägen – Cormac McCarthy
Ödesmättat postapokalyptiskt drama av mannen som även skrev "No country for old men". Avskalad naken och alldeles fantastisk. Man kan känna ensamheten, hopplösheten och gråskalan ända ut i förhuden.

Betyg: 5

New York Trilogin – Paul Auster
Tog mig äntligen för att läsa denna bok som är ett mästerverk och en kioskdeckare på samma gång. Fantastisk och briljant i all sin enkelhet. Samtidigt mystisk och komplicerad. Har man spenderat lite tid i New York och älskar staden är det smått fantastisk att uppleva hur tydliga bilder som uppstår när man slår följe med karaktärerna på deras vandringar.

Betyg: 4

Död i Garnet Hill – Denise Mina
Del ett i en deckartrilogi. En jävla bra deckare dessutom, med mer finesskapital än stora sjok av genren lyckas få ihop tillsammans. Bryter lite klassiska mönster och är oväntad på många sätt. Snabbläst och spännande. En kvalitetsdeckare helt enkelt.

Betyg: 4


Tack J. Jag älskar dig och du har mitt fulla förtroende. Du är den bästa bokhallicken som finns.

Mer Anka åt folket

Ikväll har vi varit på sista tillfället av fyra i "föräldrautbildningen". Efteråt köpte vi lite hämtkina (friterad anka) och rusade hem och bänkade oss framför Svenska Hollywoodfruar. Det är så jävla bra att jag njuter av att titta på de där tomma skalen till människor. Vilka fantastiska ambassadörer för Sverige. Jag känner att jag måste vädra lite till. Bara lite. Sen ska jag sluta. Lovar.

Alltså... jag undrar om Paul Anka har någon endaste liten vilken jävla bonnläpp han har raggat upp. Knappast. Hon är ju som den där ohängda kusinen från landet (Randy Quaid) i Ett päron till farsa-filmerna. Minus underhudsfett och "charm". Hade herr Anka vetat hur det egentligen ligger till skulle han troligen flippa och dricksa poolkillen med nåra ankdollars för att låta henne försvinna. Fast jag tror nog att trädgårdsmästaren gärna hade stoppat ragatan i flismaskinen, helt utan extra kostnad.

Nä, Paul tror nog att hon är ett kap. Stackarn. Starren måste ha grumlat till synen för honom rejält för han verkar inte reflektera över att frun är lika kurvig som robotarna i Terminatorfilmerna och även har samma stålgrå hudton. Faktum är att hon verkar dela väldigt många egenskaper med en cyborg. Hon saknar helt all känsla för stil och finess. Hon kör runt i en tvåmiljonersmercedes och skryter om sitt spenderkonto men allt vi ser är en raggarkärring som kör EPA-traktor. Och så skrattar vi. Åt Paul. För det är fult att skratta åt förståndshandikappade. Anna Anka förenar ett helt folk. I chocken är vi alla lika. Från lyxvilla till miljonproigram. Det här är fan så mycket bättre än ett VM-brons i fotboll. Vi myser för vi vet att hon kommer få brinna en vacker dag. Och det är det bästa.

Så, nu är jag klar.

Är man sist på bollen får man sparka hårdast...

Så tänkte jag när jag väl hade tagit mig för att läsa Fru Ankas härliga "debattartikel" på Newsmill igår kväll. Först kände jag att jag behövde ta in det hon skrev och låta det passera maskineriet och komma ut i form av en stor bloggspya toppad med träck. I vanlig jävla ordning. Det var jobbigt för det skulle bli väldigt tröttsamt (inte minst för mig själv) om jag tillät mig själv att öppna hatluckan över en så värdelös människa. Istället har min brist på tid de senaste dagarna bidragit till tid för reflektion och mitt destruktiva spontanförakt för henne har omvandlats till en stor, fin och välpumpad skrattballong. Vilken jävla praktsubba. Jag kan faktiskt helt ärligt bara skratta skratta åt den där tomma plastankan och hela hennes djupt tragiska persona.


Jag älskar hela hennes tag på könsroller och jämställdhet. Ingen normalbegåvad människa tar såklart ens en vokal av hennes stenåldersgaggande på allvar. Tvärtom har hon med sin krönika blivit en vandrande ikon för varför det är så viktigt att satsa pengar på utbildning och allt annat som ger människor en bra grund att kunna bli självständiga och fungera i ett samhälle som är tänkt att bygga på demokrati.

Att lista allt dårsvammel hon skriver skulle ara meningslöst. Då hade jag fått publicera hennes artikel i sin helhet. Men ett stycke bara råälskar jag:

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Hahaha... det är humor, det är humor, det är humor. Och samtidigt närmast ett konststycke i idioti. Anna Anka må vara välbärgad ekonomiskt men det är inget mot det oändliga sparkapital hon har på sitt personkonto i dum-i-huvet-banken. Att lyckas framstå riktigt så rubbad i knoppen är det inte många som har lyckats med hittills. Det ska hon väl ha lite kredd för trots allt?

Bara en riktig jävla gris skulle kunna skriva under på hennes skeva samhällssyn. Om jag skulle bli ens i närheten av en sådan skitpappa som hon förespråkar så skjut mig. Jag menar det. Ladda pickan, tryck den mot min nacke och blås skallen av mig direkt.

Roligast av allt är dock när ankfrun beklagar sig över att svenska folket förfasar sig över att hon är gift med en så "betydligt äldre" man. Då tänkte jag att hon försökte sig på någon form av avancerad ironi. Paul Anka är ju 68 år. Vem skulle förfasas över en åldersskillnad på max tio år när det gäller medlemmar i veteranklubben? Så jag googlade och satte i halsen. Det står att Anna Anka är född 1971. Det kan bara inte vara sant. Hon ser snarare ut att vara runt 55-60 år. Minst. Hon kan träna och spy hur mycket som helst. Det kvittar om hon så skulle köpa ståplatsbiljett vid epicentrum för nedslaget av en botox-komet. Inga dollars i världen rår på en kvinna som Anna Anka.

Därför blir också hennes förakt för fansen till stofilen hon är gift med högkvalitativ och bonusironisk underhållning. Ja, nästan angränsande till den smutsigaste av alla humorformer. Buskis. Men jag njöt. Hon är karvad ur läder och sliten som den klassiska nidbilden av en amerikansk frånskiljd villavagnsmamma, med två fabriksjobb och en stadig alkloholkonsumtion. Det är bara märket på ciggen och mysdressen som skiljer sig. Världsklass. Hur kan man bli förbannad på en sådan... ehhh prototyp.

Nä, jag måste säga att hon är finfin underhållning. Riktigt jävla bra. För att inte tala om vilken bra medicin hon är för människor som när en dröm om omotiverad rikedom. Jag tror ärligt talat att de som ligger sämst till med bostad, jobb och hälsa här i världen får perspektiv av såna som Anna Anka. De lutar sig nog tillbaka och tänker att det kunde varit värre. Det går ju faktiskt inte att sätta en rimlig prislapp på misären att tvingas leva med en spraysolad pensionärsdvärg som promt ska dra med en på sina dassiga casinoframträdanden och andra lessna gig. Det är väl skit samma om han har skrivit 900 låtar och var het i slutet av 50-talet. Morgonavsugningarna låter ju som en jävla paradissemester i sammanhanget. Jag skulle lätt välja både döden och torr gubbkuk före att behöva sitta mitt i en inkontinensdimma och lyssna på de vällustiga tjuten från Pauls seniorpublik. Kväll efter kväll. Året runt. Tänk också hur mycket koncentrerad vrede fru anka måste ha lagrat där hjärnan en gång satt. Någon gång måste väl härdsmältan rimligtvis uppstå. Inte ens en robot skulle orka lyssna på "Diana" och "Earth Angel" en miljon gånger. Sin egen kroppsvikt i diamanter en rätt klen tröst i sammanhanget.

Det måste krävas ett sjukt visset liv och ett självskadebeteende i hästväg för att vilja byta liv med Anna Anka. Men det är utan tvekan underhållning i världsklass hon bjuder på. En människa så befriad från självdistans går ju faktiskt inte att bli förbannad på påriktigt.

Det enda som är riktigt irriterande i hela den äckliga hollywoodfrusmeten är tanken på hur jävla nöjda de som slår mynt av fenoment är med sig själva. Jag får lust att spöa upp de jävla asen på tv3 och Newsmill när jag tänker på alla high give me fives som utdelats i deras kvarter den senaste veckan. De har ju utsatt svenska folket för en hälsofara värre än självaste svininfluensan. Alla tar det ju inte med en sådan ro som jag.