Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.