Äventyrare står inte högt i kurs hos mig

Gäst hos Skavlan förra veckan var den norska äventyraren Jarle Andhöy. Han har gjort till sin grej att göra vansinniga polarseglingar i världens mest otillgängliga farvatten. Gott så.

Jag skiter egentligen i Jarle Andhöy. Det som stör mig med alla äventyrare är deras karaktäristiska tourettesexhibitionistiska persona. De kan inte bara göra sin skit och hålla käft. Låta oss andra vara. Nä, de måste bli sedda som nationalhjältar (minst) och gästa varenda tv-soffa mellan sina expeditioner och berätta om hur nära döden de var den här gången.

Jag tror att mitt äventyrarhat väcktes till liv riktigt ortdentligt först i somras när Fredrik Sträng dampade loss rejält i just något soffprogram. Han tog plats och skränade och var stissigare än ett helt amfetaminkalas, och jag tyckte att han berättade lite väl sorglöst om hur 11 personer i hans närhet dog förra året, när han misslyckades bestiga K2. Jag kände att jag hårdhatade honom och helst av allt hade velat sätta en fet hästspruta med bedövningsmedel rakt i halspulsådern på honom. Han stressade mig och det är dåligt.

Överlag tenderar äventyrare att totalt dränera energin ur sin omgivning. Tänk att ha en äventyrare eller extremsportare i sin absolut närmsta omgivning. Fy fan. Vilken mardröm att behöva sitta och lida igenom alla gastkramande historier om klätterexpeditioner, galna världsomseglingar, fallskärmshopp från stratosfärhöjd, hängflygning över aktiva vulkaner och liknande aktiviteter på varenda förfest. Min hjärna skulle börja brinna på riktigt och jag hade varit tvungen att lämna rummet för att låsa in mig på toa och hatkräkas en lång stund. Varje gång. Jag får panik bara jag tänker på det. Skulle lätt välja att ta emot ett regelrätt kok stryk än att tvingas sitta och lyssna och låtsashäpnas. Men det finns en nivå till i helvetet, och det är att behöva uppleva samma skit utan dövande mängder sprit i kroppen. Det faktum att alla äventyrare även verkar vara självutnämnda experter när det kommer till individ- och grupputveckling är fruktansvärt provocerande. Det ska föreläsas och läras ut. Hållas seminarier och workshops. Fan, jag kan riktigt föreställa mig hur det sväller i deras briefkallingar (i extra fuktuppsugande material) när de till och med får betalt för sin socialt efterblivna förfestrutin.

Och nu satt alltså Jarle Andhöy hos Skavlan och berättade att han snabbt blir uttråkad i den vanliga världen. Ja, vem fan blir inte det. Det betyder ändå inte att man inte kan göra någonting på ett normalt sätt. Varför måste allt vara en utmaning. Ett äventyr. Jag ger mig fan på att Jarle, till och med när han ligger och känner sig lite runksugen en ensam natt på "Berserk II" (det aningen bajsnödiga namnet på hans segelbåt), smörjer in händerna i tabasco – bara för att.