Bye bye Lidl

Lidl på Stigberget har klappat igen. Trist för de som förlorar jobben. Hoppas de får plats på Ica eller Hemköp. Lidl önskar jag inget gott. Jag visste att det skulle gå åt helvete. Vi diggar inte tysk lågprismat i Majorna. Det passar inte oss. Av nån anledning verkar DDR-sortimentet dock funka alldeles utmärkt i Linné (se bara på Netto som det blomstrar där), vilket jag finner jävligt lustigt.

Hur som helst. Tysken har äntligen checkat ut. Gött. Frågan är bara vem som härnäst ska försöka sig på att skapa lite lönsamma bee's knees i butikslokalen som gud glömde? Ingenting har överlevt där över ett år de senaste tio åren.

Serieförnedrad

Något av det mest förnedrande jag vet är när jag tömmer Rysslands låda och han ALL-jävla-TID sätter sig strax bredvid, lägger sig till rätta och övervakar hela processen med en bister kattmin. Han glor på mig. Hans lilla huvud följer varenda rörelse jag gör med den lilla bajsspaden, som jag silar upp hans små vidriga små bajskorvar och bänder upp kissklimparna med. Han kollar så att jag gör rätt, att jag inte slarvar, och jag kan riktigt se hur den lilla dryga jäveln ligger där och ger mig nedsättande kommenterarer. Den lilla lathögen fullkomligt älskar att se när andra arbetar. Njuter. Som jag ser det har han tre favoritintressen:

1. Bli påfylld där fram.
2. Tömma task och tarm i en färsk hög sand.
3. Titta på när någon städar upp hans skit.

Varje gång jag efter mycket pust, stånk och svordomar äntligen är klar så ska han fram och kontrollera. Som en sadistisk lägervakt. Så fort jag lägger ifrån mig spaden tränger han sig fram och börjar besiktiga arbetet (luktar och provgräver lite). Sedan tittar han alltid upp på mig, kisar med ögonen och signalerar helt empatilöst "Piss off dude". Som vore jag mindre värd än bajskorvarna jag precis plockat upp. Och det slår aldrig fel. Jag hinner inte ens lämna hallen innan han ska ta oskulden på den nyrensade lådan. Lägger en dubbel. Alltid. All. Tid. Då vill jag strypa honom. Men det gör jag inte.

Jag hatar kattlådor. Jag hatar att tömma dem. Med stort H. Det är fanimej det allra sämsta med att ha katt. När J hade övertalat mig till att skaffa katt så var dealen att hon skulle ansvara för all lådtömning. En månad senare blev hon gravid och kattlådan blev min nitlott. O Livets ironi.

Men jag gillar honom ändå. Kattskrället. Trots att han serieförnedrar mig.

Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.

Pepptalk

Att glatt säga till någon som väntar barn: "njut medan du kan för snart är det slut med det". Det är ungefär lika smakfullt som att säga "passa på att njuta av livet" till någon som sitter på death row.

Psykedelisk eftermiddag i feberns tecken

Ligger hemma sjuk i feber, halsont, snuva och allmän pissig känsla i kroppen idag.

Drog i mig lite treo och tvingade med mig J bort till videobutiken för en stund sedan. För att hyra dålig film (svensk krim). Ni vet såna filmer man inte vill bli påkommen med. Pinsammare än att hyra snuskfilm. Men det hör liksom till när man är sjuk och i tycksyndomläge, att hyra lågkvalitetsfilm, tycker jag. Precis när jag har betalat och vi skulle lämna butiken säger tjejen i kassan: "Förresten... det är ni va?". Jag stelnar och ser troligen ut som ett illrött frågetecken. J som står med ryggen mot vänder sig om. "Ja det är det, det är ni... hahahahahahahahahahaaaaaa". Sedan pekar hon på sig själv och säger *sin bloggs namn*. Hon brukar läsa min snälla fina blogg och J:s ljug-blogg där jag hängs ut och skändas mer eller mindre dagligen. Det var en udda situation. Prekär snudd på.

Jag blev helt ställd. J påstår att jag kluckade som en efterbliven och backade ut ur butiken. Men vaffan. Vi blev bustade av en människa som har tillgång till ett register där varenda Beck-, Wallander- och Johan Falk-film finns reggad i mitt namn. Helvete. Vilket underläge. J skämdes ännu mer och skällde på mig. Hon vill inte kännas vid filmvalet (det räcker tydligen gott att frossa i krim när hon är på toa). Hon skyllde allt på mig och hävdade att vi nu är tvungna att hyra Bergman, Kieslowski, Scola och sån skit i minst ett år, bara för att kompensera för skammen och renovera vårt (mitt) fallfärdiga kulturkapital.

När vi kommit hem och jag pustar ut på soffan ringer det plötsligt. En röst i andra ändan säger att han ringer från Ica Kvantum i Nödinge och undrar om han kommit till Saturnus. Ehhh... näe... det här är Tellus.

Nu är jag yr. Måste vila. Det har varit en psykedelisk eftermiddag.

En gemensam last

Jag har en liten hemlig last skulle man kunna säga och det är att jag tycker om att läsa krim när jag sitter på toa. Jag skulle aldrig ta med mig en bok där nummer två ska hända. Nevva evva. När jag sitter och klämmer vill jag helst ha något lättsmält men inte allt för glatt, och då är det krim som gäller. Spektakulära rån, olösta mord och allsköns grov brottslighet – späckat med diverse dårar. Det är det bästa.

Därför försöker jag alltid ha ett exemplar av aftonbladets Efterlystbilaga eller ett nummer av Krimnytt till hands när jag besöker klubbhuset. Hela tidningar fyllda med de där artiklarna som män tidigare varit "tvungna" att köpa porrtidningar för att få tillgång till. J har retat mig lite för det. Eller ganska mycket. Hon verkar tycka att det är en ovärdigt låg nivå och en lite billig form av förkovran.

Dock inte billigare än att hon haft svårt att hålla sina egna klåfingrar i styr. I morse när jag kom upp och satte mig tillrätta i Gustavsbergsfåtöljen och precis skulle till att ta vid där jag slutade i en artikel om nätknark, då låg istället ett reportage om världens kanske genom tiderna sjukaste seriemördare uppslaget. Aha!! Någon hade frossat i ett porträtt av lustmördarna Henry Lee Lucas och hans vapendragare Ottis Toole. Och det var fan inte jag. Nä, när sanningen uppdagades var det tydligen så att ett portätt av två killar med en fäbless (milt uttryckt) för spontanmord med nekrofila inslag falllit J på läppen när hon var uppe och nattbajsade.

Först skrattade jag rått och högt för mig själv åt min fantastiska upptäckt. Det var som att hitta guld. Sedan spran jag raka vägen in och väckte J och konfronterade henne. Hon skämdes uppenbarligen och försökte sig på en dåres försvarstal: "Ehh... det är inte som du tror... jag brukar faktiskt inte..." Yada yada yada... nu kan vi äntligen börja dela på kostnaderna för toalettlektyr.

Live-event!

Missa inte Peter Wahlbeck live i en banner på feber.se nu kl 13.oo.

Titta och var med på live-terapi för sårbara män.

Gör't

Störningar

Trots att jag sitter med en direktuppkoppling (se förra inlägget) till finkulturens vagga så händer det att jag hamnar framför Efterlyst. Jag vet inte varför. Det är väl en störning av något slag.

I alla fall. Idag pratade de såklart om det spektakulära helikopterrånet. Fy fan. Nu börjar det likna nåt. Inga smutsiga butiksrån och sprängda värdetransporter. Vi snackar filmrån. Nästa gång hoppas jag nästan att de toppar och använder helikopter, spänner fast en fet jävla elektromagnet på en vajer och snor tio femton hela värdetransportbilar på en dag. plockar dem som jordnötter ur en skål. Gotham City style.

Men vad fan är grejen med Leif GW:s quiltade jävla jägarväst egentligen? Hmm... Det är väl en störning av något slag.

Torsk

Jag har inte ett större behov än andra och jag konsumerar inte mer än genomsnittet. Det gör jag inte. Jag föredrar bara att konsultera en hallick när jag blir sugen att få mig en skön stund i fåtöljen. Ibland är jag sugen på nåt quick and dirty, ibland vill jag riktigt kunna ge mig hän. Vissa gånger vill jag bara bli underhållen för stunden och glömma så fort jag reser mig upp. Andra gånger vill jag ha känslor och uppleva det där speciella förhållandet... riktigt läsa skiten ur mig.

Jag orkar inte hålla på att gå ut och leta efter den rätta boken. Engagera mig. Jag behöver inte det längre. För jag lever tillsammans med den bästa bokhallicken det här landet har att erbjuda. Hon vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Hon kommer inte dragande med nån skit. Bara fyror och femmor (på skala 1-5) duger för mig. Det vet hon och hon kan sin sak. Nån smutsig jävla trea eller lägre är inget för mig. Glöm Läckberg, glöm Marklund och glöm för helvete Guillou och hans polare Mankell. Ge mig Pulitzer-porno tack. Det handlar inte om snobberi. Jag läser allt. Bara det är bra. För det måste vara bra. Livet är alldeles för kort för dåliga läs – annat än i studiesyfte möjligtvis.

Det är en ynnest att ha en så garanterat hög lägstanivå. Lyx. Hittills har det inte slagit fel en enda gång som jag kan påminna mig. Har hon sagt att det är en femma så är det en femma. Har hon sagt att det är en fyra så är det minst en fyra. Hon vet exakt vad jag gillar och det är ett ganska brett spektra vill jag lova. Det är så jävla gött att kunna spontan droppa önskeingredienser och få ett vattentätt boktips varje gång. Slippa besvikelser.

Jag är medveten om att jag är en priviligerad boktorsk. Och jag är tacksam.

Mina senaste läs som J är ansvarig för är:

Vad jag älskade – Siri Hustvedt.
Gripande relationsdrama. Den beskrivningen brukar avskräcka mig men det kan lätt vara en av de bästa böcker jag någonsin har läst, och med den knep Siri platsen som min favoritförfattare. Tror jag. Den var svår att lägga ifrån sig. Jag upplevde ett nära förhållande till karaktärerna. Makalöst välskildrad från sida ett.

Betyg: 5

Vägen – Cormac McCarthy
Ödesmättat postapokalyptiskt drama av mannen som även skrev "No country for old men". Avskalad naken och alldeles fantastisk. Man kan känna ensamheten, hopplösheten och gråskalan ända ut i förhuden.

Betyg: 5

New York Trilogin – Paul Auster
Tog mig äntligen för att läsa denna bok som är ett mästerverk och en kioskdeckare på samma gång. Fantastisk och briljant i all sin enkelhet. Samtidigt mystisk och komplicerad. Har man spenderat lite tid i New York och älskar staden är det smått fantastisk att uppleva hur tydliga bilder som uppstår när man slår följe med karaktärerna på deras vandringar.

Betyg: 4

Död i Garnet Hill – Denise Mina
Del ett i en deckartrilogi. En jävla bra deckare dessutom, med mer finesskapital än stora sjok av genren lyckas få ihop tillsammans. Bryter lite klassiska mönster och är oväntad på många sätt. Snabbläst och spännande. En kvalitetsdeckare helt enkelt.

Betyg: 4


Tack J. Jag älskar dig och du har mitt fulla förtroende. Du är den bästa bokhallicken som finns.

Mer Anka åt folket

Ikväll har vi varit på sista tillfället av fyra i "föräldrautbildningen". Efteråt köpte vi lite hämtkina (friterad anka) och rusade hem och bänkade oss framför Svenska Hollywoodfruar. Det är så jävla bra att jag njuter av att titta på de där tomma skalen till människor. Vilka fantastiska ambassadörer för Sverige. Jag känner att jag måste vädra lite till. Bara lite. Sen ska jag sluta. Lovar.

Alltså... jag undrar om Paul Anka har någon endaste liten vilken jävla bonnläpp han har raggat upp. Knappast. Hon är ju som den där ohängda kusinen från landet (Randy Quaid) i Ett päron till farsa-filmerna. Minus underhudsfett och "charm". Hade herr Anka vetat hur det egentligen ligger till skulle han troligen flippa och dricksa poolkillen med nåra ankdollars för att låta henne försvinna. Fast jag tror nog att trädgårdsmästaren gärna hade stoppat ragatan i flismaskinen, helt utan extra kostnad.

Nä, Paul tror nog att hon är ett kap. Stackarn. Starren måste ha grumlat till synen för honom rejält för han verkar inte reflektera över att frun är lika kurvig som robotarna i Terminatorfilmerna och även har samma stålgrå hudton. Faktum är att hon verkar dela väldigt många egenskaper med en cyborg. Hon saknar helt all känsla för stil och finess. Hon kör runt i en tvåmiljonersmercedes och skryter om sitt spenderkonto men allt vi ser är en raggarkärring som kör EPA-traktor. Och så skrattar vi. Åt Paul. För det är fult att skratta åt förståndshandikappade. Anna Anka förenar ett helt folk. I chocken är vi alla lika. Från lyxvilla till miljonproigram. Det här är fan så mycket bättre än ett VM-brons i fotboll. Vi myser för vi vet att hon kommer få brinna en vacker dag. Och det är det bästa.

Så, nu är jag klar.

Är man sist på bollen får man sparka hårdast...

Så tänkte jag när jag väl hade tagit mig för att läsa Fru Ankas härliga "debattartikel" på Newsmill igår kväll. Först kände jag att jag behövde ta in det hon skrev och låta det passera maskineriet och komma ut i form av en stor bloggspya toppad med träck. I vanlig jävla ordning. Det var jobbigt för det skulle bli väldigt tröttsamt (inte minst för mig själv) om jag tillät mig själv att öppna hatluckan över en så värdelös människa. Istället har min brist på tid de senaste dagarna bidragit till tid för reflektion och mitt destruktiva spontanförakt för henne har omvandlats till en stor, fin och välpumpad skrattballong. Vilken jävla praktsubba. Jag kan faktiskt helt ärligt bara skratta skratta åt den där tomma plastankan och hela hennes djupt tragiska persona.


Jag älskar hela hennes tag på könsroller och jämställdhet. Ingen normalbegåvad människa tar såklart ens en vokal av hennes stenåldersgaggande på allvar. Tvärtom har hon med sin krönika blivit en vandrande ikon för varför det är så viktigt att satsa pengar på utbildning och allt annat som ger människor en bra grund att kunna bli självständiga och fungera i ett samhälle som är tänkt att bygga på demokrati.

Att lista allt dårsvammel hon skriver skulle ara meningslöst. Då hade jag fått publicera hennes artikel i sin helhet. Men ett stycke bara råälskar jag:

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Hahaha... det är humor, det är humor, det är humor. Och samtidigt närmast ett konststycke i idioti. Anna Anka må vara välbärgad ekonomiskt men det är inget mot det oändliga sparkapital hon har på sitt personkonto i dum-i-huvet-banken. Att lyckas framstå riktigt så rubbad i knoppen är det inte många som har lyckats med hittills. Det ska hon väl ha lite kredd för trots allt?

Bara en riktig jävla gris skulle kunna skriva under på hennes skeva samhällssyn. Om jag skulle bli ens i närheten av en sådan skitpappa som hon förespråkar så skjut mig. Jag menar det. Ladda pickan, tryck den mot min nacke och blås skallen av mig direkt.

Roligast av allt är dock när ankfrun beklagar sig över att svenska folket förfasar sig över att hon är gift med en så "betydligt äldre" man. Då tänkte jag att hon försökte sig på någon form av avancerad ironi. Paul Anka är ju 68 år. Vem skulle förfasas över en åldersskillnad på max tio år när det gäller medlemmar i veteranklubben? Så jag googlade och satte i halsen. Det står att Anna Anka är född 1971. Det kan bara inte vara sant. Hon ser snarare ut att vara runt 55-60 år. Minst. Hon kan träna och spy hur mycket som helst. Det kvittar om hon så skulle köpa ståplatsbiljett vid epicentrum för nedslaget av en botox-komet. Inga dollars i världen rår på en kvinna som Anna Anka.

Därför blir också hennes förakt för fansen till stofilen hon är gift med högkvalitativ och bonusironisk underhållning. Ja, nästan angränsande till den smutsigaste av alla humorformer. Buskis. Men jag njöt. Hon är karvad ur läder och sliten som den klassiska nidbilden av en amerikansk frånskiljd villavagnsmamma, med två fabriksjobb och en stadig alkloholkonsumtion. Det är bara märket på ciggen och mysdressen som skiljer sig. Världsklass. Hur kan man bli förbannad på en sådan... ehhh prototyp.

Nä, jag måste säga att hon är finfin underhållning. Riktigt jävla bra. För att inte tala om vilken bra medicin hon är för människor som när en dröm om omotiverad rikedom. Jag tror ärligt talat att de som ligger sämst till med bostad, jobb och hälsa här i världen får perspektiv av såna som Anna Anka. De lutar sig nog tillbaka och tänker att det kunde varit värre. Det går ju faktiskt inte att sätta en rimlig prislapp på misären att tvingas leva med en spraysolad pensionärsdvärg som promt ska dra med en på sina dassiga casinoframträdanden och andra lessna gig. Det är väl skit samma om han har skrivit 900 låtar och var het i slutet av 50-talet. Morgonavsugningarna låter ju som en jävla paradissemester i sammanhanget. Jag skulle lätt välja både döden och torr gubbkuk före att behöva sitta mitt i en inkontinensdimma och lyssna på de vällustiga tjuten från Pauls seniorpublik. Kväll efter kväll. Året runt. Tänk också hur mycket koncentrerad vrede fru anka måste ha lagrat där hjärnan en gång satt. Någon gång måste väl härdsmältan rimligtvis uppstå. Inte ens en robot skulle orka lyssna på "Diana" och "Earth Angel" en miljon gånger. Sin egen kroppsvikt i diamanter en rätt klen tröst i sammanhanget.

Det måste krävas ett sjukt visset liv och ett självskadebeteende i hästväg för att vilja byta liv med Anna Anka. Men det är utan tvekan underhållning i världsklass hon bjuder på. En människa så befriad från självdistans går ju faktiskt inte att bli förbannad på påriktigt.

Det enda som är riktigt irriterande i hela den äckliga hollywoodfrusmeten är tanken på hur jävla nöjda de som slår mynt av fenoment är med sig själva. Jag får lust att spöa upp de jävla asen på tv3 och Newsmill när jag tänker på alla high give me fives som utdelats i deras kvarter den senaste veckan. De har ju utsatt svenska folket för en hälsofara värre än självaste svininfluensan. Alla tar det ju inte med en sådan ro som jag.

Krysthumor

Kollade på Comedy Fight Club på trean ikväll. Ytterligare ett sånt program där de buntat ihop en hel jävla klase med svenska komiker som ska tävla i att vara roliga. Kan det bli bra? Nej, självklart inte.

Idag var dessutom Sveriges sämsta komiker med. Thomas Järvheden. Fy fan vad kass han är. En riktig jävla grovsopa, som av någon anledning verkar ha blivit alla tv-producenters favoritkomiker. Han är så jävla slätstruken och överskattad att jag förvånas över att inte alla andra komiker gått ihop dödat honom ännu.

Jesper Rönndahl höll dock fanan högt och behöll hedern trots sin medverkan. Komiker måste ju också leva. Peter Wahlbeck som är en briljant komiker kom inte alls till sin rätt. Inte så konstigt med en så makalöst krystad programidé.

Ryssland pratar ut...

Han ville bli känd som the coolest male cat in town. Majornas häradsbetäckare numero uno. Men något har hänt sedan J lämnade in stackarn på en så kallad scrotum removal för ett tag sedan. Han verkar ha ändrat inställning till livet något... eller lever han i förnekelse?

Ett är klart. Män är sårbara (så även kattmän) och det är ju viktigt att våga prata om sånt.



Hjälp någon att prata ut om sin sårbarhet på på www.manligsarbarhet.se.



Etiketter: manlig sårbarhet

Inspirerad och genial

"Jag blir aldrig full, jag blir inspirerad och genial", sa Bengt Frithiofsson i en intervju i tidningen Fokus för ett par år sedan. Ett blygsamt uttalande som lika gärna hade kunnat vara en av mina närmsta kollegors.

Så igår cirkulerade ett klipp med Bengt Frithiofsson runt ganska friskt på ett antal bloggar. Det är en inslag strax före midsommar och Bengt verkar... nä inte berusad, absolut inte full... men en aning otyglad i sin framtoning skulle jag vilja påstå. Bengt själv hävdar att han bara råkade vara felmedicinerad vid tillfället... och själv blev jag sen till ett möte imorse för att spårvagnen fick punka. Om man säger så.

Hur som är det ett både märkligt och sjukt roligt inslag i Tv4:s morgonprogram.



Medicinering schmedicinering

Tv4, nu räcker det!

Igår vankades det myskväll i soffan. Det skulle tittas på tv. Valet stod mellan svt:s "Mannen under trappan" och fyrans "Kommisarien och havet". Jag kände hur det sög i krimtarmen så jag röstade utan att veta vad fan jag höll på med, på den sistnämnda. J bestred men jag tjatade och sa att vi kunde titta en kvart och byta lagom till Mannen under trappan började om det inte föll oss på läppen.

Sagt och gjort. Vi zappar över till fyran, tittar lite halvpassivt och det dröjer inte många minuter innan mitt huvud formligen håller på att sprängas. Det är något som är fel. 90% av alla skådisar lider av samma läppsjuka som han den gamle senildementa plikttysken, som de tvingades dras med i en hög Beckfilmer. Jag skärper uppmärksamheten och... vad ända in i helvete... det är ju dubbat. Dåligt dubbat. Det låter som att enda anledningen till att de som läst in replikerna på svenska gjort det för att det ingår i någon obskyr form av samhällstjänst. Österåker och Hinseberg productions.


Jag knappar in fyrans webbadress och läser följande:

De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.

Alltså ärligt talat. Tv4. Kan vi inte bara enas om att ni ger fan i det här med dramaproduktioner. Ni har försökt förut med fiaskoutfall (för att använda en grovt censurerad term). Jag pratar om den visuella skitpajen "Medicinmannen" och det där riktigt äckliga Guillou-Mankell-missfostret Talisman. Och nu har ni gjort det igen. Jag måste erkänna att trailern lurade mig. Vilken rolluppsättning. Jonas Karlsson är en av landets mest briljanta skådespelare. Han har aldrig misslyckats med en roll, men jag ger mig fan på att det skulle krypa i kroppen på mig om jag tillät mina ögon att bevittna hur hans talang smetas ut i den här oheliga vänskapsproduktionen med Tyskland. Landet som helt saknar stil och finess när det kommer till tv-kvalité. Landet där dubbning är så standardiserat att man till och med dubbar sina inrikesproduktioner, bara för att få den rätta "känslan". Ärligt talat. Har man inte råd att producera en dramaserie utan att tigga tysken om lite guld så borde man låta bli.

Nä fy fan säger jag. Jag tänker rösta på det parti som lovar att införa rigorösa sanktioner mot Tv4:s frihet att producera något som kräver skådespelarinsatser och regi. De borde hålla sig till sina glättiga insamlingsgalor med Bengt "stämbandstourettes" Magnusson och Agneta "jag drömmer om pilgrimsligg med Paulo Coelho" Sjödin. Och fortsätta med sina lättsamma underhållningsformat. Såna där de tar sig an koppleriuppdrag åt någon bonnläpp och skriver kontrakt i blod med den stackars saten och återvinner resterna till dansare, idol, körledare, djungelinvånare, och gäst på ett paradishotell från helvetet. Thats it. No more, no less.

Varför envisas med att förstöra fyra söndagskvällar i rad för alla soffsvenssons, som sitter där lydigt och suktar efter något lättsmält att dämpa söndagsångesten med. det borde vara olagligt. Helt ärligt. Varför inte nöja sig med att skrapa ihop deg och försöka göra ett avsnitt och göra det jävligt bra? Det är för mig helt obegripligt. Det hade varit helt ok att fylla de tomma tablåtimmarna med en läcker svartruta... eller till och med låta Bingo Rimer sätta ihop ett semiporrigt bildspel med Patrick Ekvall eller något annat Tv4-as och låta det stå och loopa. Men fan inte fyra dubbade söndagkvällar. Det är fel överallt.

Träningschmerz!

Fy fan säger jag. För träningsvärk. Jag hatar träningsvärk. Fick ta vagnen i förmiddags och åka till apoteket för att bärga hem lite treo (citrus).

Träningsvärk? Tänker ni. Ja, träningsvärk, säger jag. Jag har hållit det hemligt i tre veckor nu. Men jag har börjat träna. Igen. I år bröt jag min årliga tradition med efter-semestern-invägning. Jag ville inte veta. Istället bestämde jag mig för att bara bita ihop och gå till gymmet och inte ens titta åt vågen förrän jag var säker på att slippa lägga en toppnotering till bokföringen. Det höll ungefär (exakt) till efter första passset, när jag ställde mig fet och utled på vågen i alla fall. Och mycket riktigt, det var ingen glad syn. Jag tänker inte ens bjuda på siffrorna den här gången men jag kan säga så mycket att jag har aldrig vägt så mycket tidigare. Ett rekord jag gärna hade varit utan. Till min stora glädje har jag i alla fall inte passserat 90 än och det var väl en jävla tur. I så fall hade jag nog plockat fram bössan, så att säga. Men jag har satt upp en motivationsbild på kylskåpet, så att jag varje morgon ska påminnas om hur jag ser ut när jag sitter och bloggar. Det funkar rätt bra:

Jag slutade ju träna efter en rad olyckliga incidenter före sommaren. Det började med att jag vid ett tillfälle glömde handduken och fick hopptorka mig själv i duschrummet och komplettera med ett par kalsonger och ett par strumpor. Därefter glömde jag även schampo vid ett antal tillfällen i rad, vilket jag fixade genom att hämta en näve flytande tvål på toaletten. En nödtorftig men likväl fungerande lösning. Sista gången gick det dock snett.

Två killar stod i duschen. De var kompisar och samtalade som kompisar gör. Scenen avbryts plötsligt av att en kille (jag) försiktigt smyger in, med en hadduk runt midjan och en kupad hand fylld med en spermaliknande konsistens. De betraktar (råglor på) idioten som hastigt sätter igång duschen, avger ett frustande läte av köldchocken från det kalla vattnet, och börjar smeta ut det helt lödderfria vita kletet i sitt hår och på sin bleka lekamen. De blir alldeles tysta. En väldigt konstig stämning uppstår och de båda vännerna himlar med ögonen mot varandra. Sedan avviker de hastigt ur duschrummet. Kvar står idioten i sin egen skam och resterna av bakteriedödande tvål. Han skulle inte återvända till motionsanläggningen igen. Förrän efter sommaren, när han åter sett resultatet av den fysiska destruktionen i vitögat.

Nu är jag tillbaka på gymmet. Beslutsam och helt utan falska förhoppningar att det här kommer gå fort. Det får ta sin tid. Nu har jag kört fettförbrännande träning i tre veckor. I fredags började jag använda musklerna. Eller jag ska inte överdriva. Det som anatomiexperter med god fantasi skulle kunna härleda till en blyg form av muskelvävnad, menar jag. Och idag kom straffet.

Det brinner i armarna på mig och jag lider helvetets alla kval. Det är ingen vanlig träningsvärk. Jag får ondare än andra. Tror jag. Och det är synd om mig. Jag har faktiskt sjukskrivit mig för träningsvärk tidigare. I och för sig var det på den tiden när jag jobbade på ett lager och tvingades plocka ett par ton bult om dagen. Jag har god lust att sjukskriva mig imorgon med, men har svårt att motivera det – till och med för mig själv. "Hej, jag kan tyvärr inte komma in till jobbet och knappra på tangentbordet idag, för jag lyfte ett par hantlar i fredags och nu gör det verkligen jätteont." Nä, det skulle inte hålla. Därför blev jag tvungen att åka in akut till apoteket för att få mig en snabb fix.

Självklart har jag J:s fulla stöd. Hon uttryckte i och för sig något om att det är jättecharmigt hur jag bara idag har hunnit beklaga mig fler gånger över värken i mina biceps, än hon har nämnt sina gravidkrämpor under snart nio månader...

Men så är det ingen vanlig träningsvärk heller!

Symbios

J textade mig imorse: "Du fick en tid för klippning halv 11 imorgon. Jag ska dit idag vid kvart i 12".

Underbart. Vi har samma frisör. Nu bokar vi alltså in klipptid gemensamt också. Vad blir nästa steg? Kanske när vi börjar med köpa 2 betala för 1. Eller när vi börjar handla vinterjacka ihop och går på långpromenader i likadana träningsoveraller, med fotriktiga gåskor av samma modell och bär identiska kepsar av det lite sportigare slaget.

Böghögsförbud

Min kollega Mats publicerade det här brevet på sin blogg redan igår, men jag kan inte låta bli att lägga upp det jag med:



Jag skulle så gärna vilja höra ett sånt samtal. När den rasande rektorn ringer i affekt hem till en elevs föräldrar, för att rapportera att deras barn uppviglat andra elever att bilda en riktig bjässe till böghög.

Nostalgitripp

Igår på föräldrautbildningen fick vi titta på den mytomspunna "förlossningsfilmen". På VHS. Fatta den tidsresan. VH motherfucking S. Jag trodde aldrig att jag skulle få kolla på film i det formatet igen.

Det var spännande. Högtidligt. Lite som när farsan plockade fram de gamla super8-filmerna när man var mindre. Eller när hela släkten samlades för att titta på bildspel via diaprojektorn. Och så berättade mamma om varje bild. Berättade vad vi såg. "Ja, här sitter vi på gräsmattan", "här fikar vi", "här plockar vi bär" och så vidare. Jag minns att jag älskade att hålla den lilla kontrollen och hur det alltid blev bråk och finsk stämning när jag envisades med att tweaka skärpan i varje bild. Fan jag tyckte det lät så skönt när maskinen jobbade. Suddigare, suddigare, suddigare och så tillbaka. Och så frammatningen. Gärna lite trigger happy (med vilje) så att man blev "tvungen" att backa tillbaka och sedan mata fram igen.

Sedan glömde barnmorskan att spola tillbaka videobandet. Jag undrar om det blir en punkt på nästa internmöte. Eller bara en arg lapp i lunchrummet?

Röka bak i bilen

Häromdagen när jag kom gående på Vallgatan korsade en bil plötsligt vägen precis när jag passerat. Det var en marinblå asful svennebanankombi av något slag och först blev jag lite irriterad för att den bara körde på som en plogbil eller något i den stilen. I baksätet satt en smal, blek och utmärglad man som såg på pricken ut som Richard Lewis (bilden). Ohälsosam på ett avundsvärt sätt. Rutan var nervevad och mannen satt insvept i en ullrock och tittade levnadsmätt på mig medan han njöt i sig en cigg på ett mycket distingerat sätt. Jag tappade hakan. Vilken mäktig kille alltså.

Om man sänker värdet på en splitter ny bil i samma sekund man kör ut från bilhandlaren och vinkar av den tjockbukade smörsnackaren, då dubblar man den insatsen när man tänder första ciggen. Det är ett aktivt val. En sådan respektlös fuck-them-all-attityd att röka i sin bil. Men den här killen nådde nya nivåer för han satt och rökte i någon annans bil dessutom.

Jag ska börja med det från och med nu. Sitta i baksätet och bli omkringkörd som nån jävla lord i min Nissan Almera. Jag ska vägra att sitta fram och kanske ska ta och börja röka också. Sådana där tunna franska cigaretter.

Profylactic intergalactic, intergalactic profylactic

Poff! Sådär ja, söndag kväll. Märkte inte ens att det blev helg och sedan har den till stora delar tillbringats med att gå på profylaxkurs.

Jag måste erkänna att jag hade lite ågren innan kursen. Betala två papp och sedan tillbringa helgen i mysbrallor tillsammans med en grupp andra ängsliga soon-to-be-mommy&daddy-peeps. Ligga i en kurslokal och öva på att andas forcerat medan en powertant, vars vagina fungerat som en pipeline för en räcka barn, håller lov om hur de bara glider ut om man bara andas in genom näsan och ut genom munnen. Så blev det inte alls.

Det enda momentet jag hade lite svårt för var när vi skulle krysta i grupp. Att sitta och vråla som om man satt inne på en monsterförstoppning, tillsammans med en grupp människor vars enda gemensamma nämnare är att man ska bli päron är för jävla udda. Tyckte jag. Men det kan ju vara nåt som bara ligger hos mig. Jag kan vara lite komplex i vissa situationer. Krystövningen tog dock knappt upp fem minuter av två kursdagar.

Faktum är att det var jävligt väl spenderade pengar (och tid). Inga mysbrallor, ingen pipeline-tant, inget crap. Jag tänker inte brodera ut i kursupplägget, men jag kan verkligen rekommendera alla som väntar barn och känner en smula oro inför nedkomsten att gå. Plötsligt känns allt mycket tydligare. Inte koolt. Men lugnare. Den klassiska föräldrautbildningen i MVC-regi känns så jävla mossig så att det är som att ta en tidsmaskin till femtiotalet i jämförelse.

Förlossningspolo

Jag kom på en kul grej som barnmorskan sa på föräldrautbildningen i måndags. För att illustrera barnets färd från livmodern och ut i kylan gjorde hon en pedagogisk jämförelse:

"Det är som... tänk er att ni ska ta på er en riktigt trång polojumper".

Det blev helt tyst i rummet. Alla vet ju hur jobbigt det är att tränga genom en tajt polokrage. Det är ett jävla helvete. Skönt att verkligen kunna leva sig in. På riktigt. Jag ska komma ihåg det på förlossningen. Då ska ha på mig en polotröja och peppa J.

"Det här går bra älskling, det här klarar du. Titta på mig (pekandes på min hals) jag har ju redan gjort det."

Sedan kommer jag att kunna ansöka om en plats i någon smäcker kastratkör också. Sweet.

112 - Killer on the loose

När jag och Juniorette kom gående mot på dagis idag såg vi den här bilen parkerad alldeles utanför skolgården. En klassisk rapevan. Självklart vände vi genast om och åkte hem igen. Men som den mycket ansvarsfulla medmänniska jag är, gjorde jag såklart även min medborgerliga plikt och ringde 112 för att rapportera in seriesexualsadistmördarens position.

Självklart finns det en flemariginal på någon procent, där ägaren inte stämmer in på ovan nämnda profil. Där det bara är jävligt dålig smak som ligger bakom valet av fortskaffningsmedel. Men det är ju inte värt att chansa. Eller hur?

Föräldrautbildning

Igår var jag och J på "föräldrautbildning" del ett av fyra. Inte för att vi behöver lära oss så mycket om att vara föräldrar någon av oss. Vi gör ett rätt bra jobb med Juniorette båda två tycker jag. Det är mer förlossningsbiten som hägrar och eftersom vi står inför J:s första så har vi tackat ja till att delta. Och jag måste erkänna att jag, blandat med en stark längtan efter krabaten, även känner mig rätt så byxis – eller skitnervös för att var helt ärlig. Hrrm... livrädd är nog närmast sanningen ändå.

Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".

Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.

Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.

I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.

Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.

Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.

Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.