Föräldrautbildning

Igår var jag och J på "föräldrautbildning" del ett av fyra. Inte för att vi behöver lära oss så mycket om att vara föräldrar någon av oss. Vi gör ett rätt bra jobb med Juniorette båda två tycker jag. Det är mer förlossningsbiten som hägrar och eftersom vi står inför J:s första så har vi tackat ja till att delta. Och jag måste erkänna att jag, blandat med en stark längtan efter krabaten, även känner mig rätt så byxis – eller skitnervös för att var helt ärlig. Hrrm... livrädd är nog närmast sanningen ändå.

Jag hade väl inte direkt byggt upp några större förväntningar på att detta symposium i landstingets regi, skulle innebära en epokgörande födelse-frenzy för vare sig J eller mig. Det blev det inte heller. Men det var inte heller så illa som jag hade för mig (jag har ju gjort det en gång förut). Det beror nog bland annat på i hur stor grad den som håller i utbildningen förespråkar biologismen som "livsåskådning".

Jag gillar vår barnmorska men jag får inget grepp om henne. Hon är jättetrevlig och lugn men samtidigt lite virrig och flummig (inte på det där hippiesättet). Lite "speciell" är den bästa beskrivning jag kan komma på. Hon betraktar en alltid efter att man sagt något, som om hon analyserar det man säger och gör en liten hemlig minnesanteckning i sitt eget huvud. Och så ler hon. Ett leende som inte röjer vad hon tänker men låter meddela att det händer en hel jävla del där inne och att man själv är huvudpersonen. Jag blir nervös av det. Jag vill ha ett gott betyg, men får för mig att hon tänker ofördelaktiga saker, vilket jag försöker kompensera på diverse taffliga sätt – och så blir det fel. Jag upplever det obekvämt att hon vet så mycket om oss (läs: mig) medan vi (läs: jag) knappt vet ett skit om henne. Jag har pladdrat på som en berusad bingotant så fort jag fått chansen. Det har varit allt från intressen, boende, arbete sjukdomshistorik inom släkten och en komplett redogörelse rörande mina gymvanor. Vid vårt första möte frågade hon med stort intresse ut mig om när jag tränar, var någonstans, hur ofta och vad för slags träning det rör sig om; ner på muskelgruppsnivå. Typ. Och som jag öppnade mig. J tittade på mig som att jag var helt dum i huvudet den gången.

Det enda jag egentligen vet om vår barnmorska är att hon hyser en vild förtjusning för Ken Follets episka mastodontromaner. Dirty. Men jag gillar henne ändå. För jag får vara med. Hon behandlar inte de blivande papporna som "gärningsmän" som bara är i vägen. Ganska skönt med tanke på att mina MVC-upplevelser inför Juniorettes ankomst var något frostigare. Den barnmorskan tilltalade mig knappt under hela tiden och frågade vid ett tillfälle, medan jag satt med i rummet, om jag hade för vana att bruka våld hemma. Lagom förnedrande.

I alla fall började första lektionen igår med lite "mingel". Det gick ut på att vi i den brokiga skara människor som samlats, skulle hitta varsin person bland de andra paren, presentera oss och diskutera våra förväntningar på den stundande förlossningen med. Jag hatar verkligen den formen av påtvingad socialisering och kan helt ärligt inte komma på något mindre avslappnat ämne att diskutera med en okänd person. Men det gick rätt bra. Jag började snacka med en supertatuerad skön lirare som hade en rätt lättsam inställning till det uppstyrda spektaklet.

Sedan var det dags att presentera oss inför hela gruppen och berätta vad vi hade för förväntningar på föräldrautbildningen. Jag hade den stora förmånen att börja. Vilket såklart gick helt åt helvete. Jag berättade vad jag hette och att jag inte visste vad jag hade för förväntningar. Alla tittade på mig som att jag var en stor idiot. Som att jag inte bryr mig ett skit. De kunde ju inte veta att förra gången jag gick på föräldrautbildning så var det ett upplägg anno 1950 som satte hela agendan. Då var män män, kvinnor kvinnor och fikusar krukväxter. Så det var helt sant. Jag visste verkligen inte vad jag skulle kunna förvänta mig den här gången. J fortsatte och rabblade upp en hel rad grejer som jag såklart också vill ha svar på. Jag svalde hårt och hoppades på revansch, men när nästa person dunkade upp en sådan jävla rider med frågor att det svartnade för mina ögon, tänkte jag att jag utan vidare hade betalat fem tusen spänn för att pausa och spola tillbaka. Börja om.

Allt rullade på och det blev ganska bra stämning. Jag tyckte själv att jag plockade upp mitt tappade ansikte rätt bra genom att ställa en rad initierade frågor angående BB-rutiner och platsgaranti. Enda gången det blev en aning finskt var när barnmorskan försvann in i en romantisering kring den härliga "kvinnovärlden" som brukade uppstå på BB, på den gamla goda tiden när papporna inte fick vara kvar med mamman och barnet på sjukhuset. Hon märkte dock att hon var ute på duktigt minerad jämställdhetsmark och gick raskt vidare till en demonstation av själva förloppet. Det är en smått bisarr känsla att sitta en grupp vuxna människor och bevittna en simulerad förlossning med hjälp av sprängskisser på en kvinnas livmoder, ett stycke bäckenmodell och en välanvänd och rånopprig docka som hjälpmedel. Som att det är världens vanligaste sak.

Resten avlöpte dock helt friktionsfritt och jag måste säga att jag efteråt kände mig rätt nöjd med vårt deltagande. Min totalt hjärndöda start till trots.