Fruktkött

För ett par veckor sedan, under en hotellfrukost, utbrast min kollega M plötsligt att fruktkött är överskattat. Det väckte liv i en känsla som legat och lurat inom mig väldigt länge. Fruktkött ÄR överskattat. Något så förbannat också. Men jag skulle vilja dra det ännu längre. Jag tycker att fruktkött är något av det absolut mest överskattade som finns. Det är världens sämsta kött och jag föraktar det. Nä, jag tror fanimej att jag hatar fruktkött. Eller kanske inte fruktköttet i sig men i alla fall allt som kommunicerar att det skulle vara bra. Något extra göttigt.

Jag minns att redan när jag gick i lågstadiet så fanns den där God Morgon-juicen och fan som bambatanterna haussade den. Den här ska du ha vettö, den är nyttig, det är fruktkött i. Hemma var det samma sak. Fanns det fruktkött i en produkt var det bra. Till och med första gången jag drack sprit fick jag det nerkört i halsen. Bokstavligt talat. Min kompis, vars kropp inte vittnade om nämnärt ortodoxt nyttighetstänk, hade handlat groggvirket och valt just apelsinjuice. Med fruktkött. För att det var nyttigt. Och så har det förföljt mig hela livet. Jag tror inte att jag någonsin hört en enda jävel ha något ont att säga om fruktkött, vilket är något så in i hetaste helvetet sjukt egentligen. Fruktkött har fått en helt absurd hjältestatus i våra medvetanden. Det är och har alltid varit synonymt med hälsa och friskhet i de svenska folkhemmen och det gör mig topp tunnor (har länge velat säga topp tunnor, det låter så flott) rasande.

Nä, jag kan säga en sak. Fruktkött är inte bara överskattat. Det är helt kass. Det fastnar mellan gaddarna och förhöjer inte smakupplevelsen – bara friktionen. Och ärligt talat; om man skyfflar i lite urlakade apelsinrester i juicekoncentrat blir det faktiskt inte mycket lyxigare än att servera någon en bajskorv med vispgrädde på toppen.

Jag undrar vem som kom upp med idén att ge fruktkött ett så oförtjänt gott rykte. Jag har på känn att det var någon riktigt lat juicemänniska. En som var trött på att behöva sila bort en massa slagg för att kunna växla sin produkt mot lite krispig valuta och var fiffig nog att dra en hälsoretorisk vals. Sedan dess får konsumenten således ta hand om både produkt och restavfall. Det är nästan djävulskt smart. Snudd på lika smart som när Tyler Durden i Fight Club gör lyxtvål av råvara som han pallar ur en fettsugningskliniks sopcontainer, och krasst konstaterar att han faktiskt säljer de rika tanternas feta rövar tillbaks till dem igen.