Så ska det låta

Fredagskvällen inleddes med tröttma.

För första gången på många år hamnade vi framför Så ska det låta. Reflexmässigt tänkte jag såklart använda mitt fjärrvapen och zappa bort det stirriga där fleppot Peter Settman, när jag fick syn på Stefan Gunnarsson (frukten av Robert Wells frånvaro). Steffe trotsar det omöjliga och lyckas faktiskt se ännu töntigare och mer tillrättalagd ut än Wells. Jag kunde inte byta kanal. Masochisten i mig var helt enkelt tvungen att späka syncentrat och riktigt frossa i hur det blir när SVT envisas med att slita ut sina underhållningsformat.

Där satt Stevie G med sin ett-päron-till-farsa-haka samt en präktigt platinablonderad och rakpermanentad E-type-frilla. Som en atomisk kombo mellan en afgahnhund och John Travolta på nedåttjack. Han såg oengagerad och trulig ut och det kan jag verkligen förstå. Det kan fan inte vara kul att tvingas låta sitt skrotum nöta samma pianostol som den folkkära Robert jävla Wells för att dra in pengar till hyran. Jag skulle lätt blåsa skallen av John Blund om jag fick syn på honom, som tack för överdosen av sömpulver jag får varje natt. Jag lider som fan av varje uppvaknande så jag kan verkligen förstå hur Steffe mår när han står och borstar tänderna på morgonen. Vilket sisyfosarbete.

Sedan verkar det råda akut artistbrist. I fredags hade de till exempel blandat upp artister och pianofnask med en Ica-Sebbe och han den tråkiga i Hipp Hipp. Fy fan vad krystat det kändes när de skulle upp och spexa. Jag rös på de allra rysligaset sättet man kan rysa. Mina kläder blev tajta av all gåshud. Och programmet har gått i över tolv år nu. Att de som fortfarande regelbundet tittar aldrig tröttnar på att se samma uppgjorda tävlingshelvete vecka efter vecka måste rimligvis innebära att programmet har exakt samma publik som Glamour. Inga andra besitter en sådan överjordisk uthållighet.

Fredagskvällen avslutades med ännu mer tröttma.