En perfekt solskenshistoria

Vid det här laget har nog alla läst om Susan Boyle. En ny story i klass med Paul Potts. Fast dubbelt upp, extra allt. Det är bara att gratulera tv-kanalen och produktionsbolaget till grand slam. Och så Susan själv såklart. Alltihop är en storvulen solskenshistoria, perfekt ner i minsta detalj. Den saknar ingenting och skulle nog fått Walt jävla Disney att plöja ner varenda manus genom tiderna i en konfettimaskin och kränga skiten till gängse lösviktspris på papper i utbyte mot rättigheterna. Typ. Den spöar skiten ur Askungen, Snövit, Skönheten och odjuret tur och retur. Fullkomligt.

Hela historien handlar om Susan, en 48-årig oskuld från den engelska landsbygden som haft alla odds som tänkas kan mot sig. Den inkluderar mobbing, ensamhet, grusade drömmar och så högoktanig tragik att det förmodligen skulle gå att tanka bilen med den om den omsattes till flytande form.

Det brittiska talangjaktsprogrammet har verkligen lyckats. De har skapat en fulländad hybrid mellan gråtscenerna i Extreme Home Makeover och valfri Hallmarkproduktion med "synd-om-barn-eller-djur-tema". Det är nästan så att jag undrar om inte Jerry Bruckheimer har sina äckliga dollarfingrar insyltade någonstans. Men vem bryr sig? En bra story är bra oavsett. Och världens löpsedlar behöver allt lättas upp med lite sköna framgångssagor ibland om mänskligheten ska orka framåt.

Sedan börjar jag fundera lite på vad vi i Sverige har för motsvarighet till Susan Boyle med och kommer bara på det här.