Jag hade tänkt att jag skulle avslöja vem/vilka som dör i sista Harry Potter här på bloggfrossa. Det verkar ju vara lite av en het potatis just nu. Alla verkar spända. Själv är jag inte direkt ett fan av den lille trollande glasögonormen.
Jag hade tänkt göra det med en kul finess. Avslöja det redan i rubriken, lite hemligt fast ändå tydligt, och på första ordet i brödtexten "bekräfta". Så djävulskt, så smart. Det finns inget försvar mot en sådan attack. Wax on - wax off, glöm det. Lite som tranans teknik i Karate Kid. Men det är för taskigt. Dessutom har jag blivit hotad av en mycket värre typ än Mrado Slovovic (se nedan). J:s lillsyrra har personligen lovat att taga mig av daga ifall jag gör det.
Så jag avstår... men fan vad kul det hade varit på ett sätt.
tisdag, juli 31, 2007
Snabba cash
Sitter och läser boken alla har snackat om under våren. Jens Lapidus "Snabba cash". Måste säga att den är bättre än jag trodde. Ett sånt jävla driv i berättandet. Det är inte ett litterärt konststycke på något sätt men man sugs in i den. Vare sig man vill eller inte.
Kan tänka mig att den yngre publiken blir lite imponerade. Tycker det känns fränt. Jag får lite ångest - det känns skönt att vara svensson.
Iallafall så heter en av huvudpersonerna Mrado Slovovic. Fy fan, det måste vara ett av de hårdaste namnen jag någonsin hört. Sannolikt skulle det kunna vara lika vanligt på balkan som Lennar Johansson är här men Mrado andas farligt mycket mer hot och våld än Lennart i mina öron. Lustigt.
Eller egentligen inte...
Lennart är en snubbe som ympar äppleträd och putsar på häcken, kör Volvo 850 och kanske tar en sväng med familjen i husvagnen om sommrarna. Hans största ondska är att han fifflat med deklarationen en gång och ibland loggar in på inter-nätt och fluktar på vuxensidor i smyg när frugan gått och lagt sig.
Mrado däremot. Det är en biffig snubbe som betyder trubbel. En ärrig typ i skinnjacka och snaggad frilla, som poppar knäskålar och drar blankstål utan att röra en min. Mrado lever på natten och är en sådan snubbe som inte frågar utan säger till. Han dräper när det krävs.
Hur kommer det sig?
Asch, det är medias fel.
Kan tänka mig att den yngre publiken blir lite imponerade. Tycker det känns fränt. Jag får lite ångest - det känns skönt att vara svensson.
Iallafall så heter en av huvudpersonerna Mrado Slovovic. Fy fan, det måste vara ett av de hårdaste namnen jag någonsin hört. Sannolikt skulle det kunna vara lika vanligt på balkan som Lennar Johansson är här men Mrado andas farligt mycket mer hot och våld än Lennart i mina öron. Lustigt.
Eller egentligen inte...
Lennart är en snubbe som ympar äppleträd och putsar på häcken, kör Volvo 850 och kanske tar en sväng med familjen i husvagnen om sommrarna. Hans största ondska är att han fifflat med deklarationen en gång och ibland loggar in på inter-nätt och fluktar på vuxensidor i smyg när frugan gått och lagt sig.
Mrado däremot. Det är en biffig snubbe som betyder trubbel. En ärrig typ i skinnjacka och snaggad frilla, som poppar knäskålar och drar blankstål utan att röra en min. Mrado lever på natten och är en sådan snubbe som inte frågar utan säger till. Han dräper när det krävs.
Hur kommer det sig?
Asch, det är medias fel.
lördag, juli 28, 2007
Ocker - del 2
Botaniska trädgården i all ära men deras café är ett ockerhål av sällan skådat slag. Inte många ställen kommer undan med att kräma ut så mycket deg och ändå vara så komplett värdelösa. Mediokert skulle vara en komplimang i sammanghanget.
Automat-kaffe-latte och flera dagar gammalt fikabröd krängs till summor jag gissar att man i Förenade Arabemiraten klassar som svindyrt. Svettiga kanelbullar som köpts in per påse på Willys hemma säljs till priser som om det halvsmälta pärlsockret var små diamanter och när jag häromdagen köpte två apelsin-Mer (på tetra), en Piggelin och en glasstrut trodde jag att kärringjäveln i kassan missuppfattat och trodde att jag ville köpa hela stället. Ett sådant våldsamt överpris på precis allting. Värre än i Norge.
Två i sällskapet köpte varsin tunn strimma dajmtårta och när de frågade ifall de kunde få en klick grädde till skruvade kassatanten på sig som att hon just förlorat en halv förmögenhet på obligationer. Hon förklarade att grädde egentligen inte ingick i priset som det gör på ALLA andra caféer i hela världen. Eftersom de dukade upp för en nota på en dryg hundring gick hon motvilligt med på att ge dem grädde ifall de betalade tre kronor till per skalle. Så jävla sniket att det känns perverst.
Fy fan vad jag hatade henne då.
Jag betalar gärna dyrt om det är bra grejer. Men när jag köper en vanlig enkel svart kaffe och det smakar som det var bryggt ur röven på den gamla haggan med Onkel Sam-grin på andra sidan disken. Ja, då har iallafall jag svårt att le och betala nära 30 spänn koppen.
Dagens tips: Fika aldrig någonsin på Botaniska Trädgårdens café. Inte ens under hot. Man känner sig så smutsig efteråt. Skändad.
Automat-kaffe-latte och flera dagar gammalt fikabröd krängs till summor jag gissar att man i Förenade Arabemiraten klassar som svindyrt. Svettiga kanelbullar som köpts in per påse på Willys hemma säljs till priser som om det halvsmälta pärlsockret var små diamanter och när jag häromdagen köpte två apelsin-Mer (på tetra), en Piggelin och en glasstrut trodde jag att kärringjäveln i kassan missuppfattat och trodde att jag ville köpa hela stället. Ett sådant våldsamt överpris på precis allting. Värre än i Norge.
Två i sällskapet köpte varsin tunn strimma dajmtårta och när de frågade ifall de kunde få en klick grädde till skruvade kassatanten på sig som att hon just förlorat en halv förmögenhet på obligationer. Hon förklarade att grädde egentligen inte ingick i priset som det gör på ALLA andra caféer i hela världen. Eftersom de dukade upp för en nota på en dryg hundring gick hon motvilligt med på att ge dem grädde ifall de betalade tre kronor till per skalle. Så jävla sniket att det känns perverst.
Fy fan vad jag hatade henne då.
Jag betalar gärna dyrt om det är bra grejer. Men när jag köper en vanlig enkel svart kaffe och det smakar som det var bryggt ur röven på den gamla haggan med Onkel Sam-grin på andra sidan disken. Ja, då har iallafall jag svårt att le och betala nära 30 spänn koppen.
Dagens tips: Fika aldrig någonsin på Botaniska Trädgårdens café. Inte ens under hot. Man känner sig så smutsig efteråt. Skändad.
Fatman men ingen Jake
Hittade precis en bild i kameran som togs under resans mest kritiska minuter. I originalskick kan man skåda min tomma blick och en förjävlig dubbelhaka. Sånt kan jag bara inte hjälpa till att sprida.Jag tittar ner på min svällande hängbuk och undrar vad som gått fel. Varför slutar den aldrig jäsa. Någon vill straffa mig för något. Så måste det vara.
Jag har ringat in konfliktområdet (klicka för förstoring) i rött. Samtidigt lade jag till min stora förskräckelse märke till att jag har börjat anlägga en begynnande "majsbrödsröv" också. En redig en. Jag önskar att det var skuggan som förstärker intrycket, men det är det nog inte. Eländet verkar inte ha någon ände.
Hade jag castats till en tv-serie idag hade det utan tvekan blivit Fatman i "Fatman & Jake". Kul öde när man inte lämnat sitt trettionde år bakom sig ens. Deppigt smeknamn förresten.
Semestern är snart över och nu JÄVLAR ska det tränas. Jag ska späka boddyn nu för jag vill ha tillbaka min pop-kropp.
NU!
Ocker - del 1
För ett par veckor sedan besökte jag ICA Maxi i Mellbystrand.
När jag går förbi leksaksavdelningen ser jag plötsligt något upprörande. De kränger UNO - kortspelet som var mäkta populärt på 80-talet vill jag minnas - för 99 spänn. Jag minns att jag diggade UNO men så jävla roligt är det inte. En hunka är ett överpris som inte ens är kul. Jag trodde först det var ett aprilskämt, innan jag kom på att det är juli nu.
Ajjabajja Ica! Det är fult att bedriva ocker. Visste ni inte det?
fredag, juli 27, 2007
Veva positiv
Här är en bild på den rara gossen (Christian aus Berlin) jag nämnde i förra inlägget. Vet inte vad jag ska säga. Det finns egentligen oändligt mycket att säga skulle jag tro. Så mycket att det liksom tar stopp.
Uppfinningsrikedom och hemska upptäkter i forna öst
Nu har jag smält storheten med staden Berlin. Nu ska jag berätta om andra bra samt mindre bra upplevelser från resan...
Vi anlände till staden med stort B och började strassa runt nästan genast efter incheckning. Långt som satan blev det. Jag hade så nära som dagen innan avresa beklagat mig över en blåsa under ena tån som hade gjort jättejätteont och fortfarande hindrade mig från att njuta fullt ut av det hårda underlaget genom mina Converse.
Det skulle dock visa sig ganska snart att jag skulle få större problem.
Redan när vi promenerat från Mitte till Prenzlauer Berg kände jag att allt inte var som det skulle, men efter en kall becks i ena hörnet av Kastanien allé var jag i omåttligt god form (trodde jag) igen. Efter en sjukt lång väg hem kändes det fint att dra av sig sina tajta byxor och ta en dusch.
Först när jag duschat insåg jag vidden av förödelsen. Mina smala Nudie hade med mina boxers grova innersömmar och berlinhettans hjälp skapat ett våldsamt skavsår/brännsår på ett högst oangenämt ställe. Vänster ljumske, eller som J uttrycker det "Så nära röven det går utan att vara röven". Jag undersökte krigsskadan och såg till mig vilda förskräckelse att hud saknades mellan mina ben. Sömmen i kallingarna hade liksom ätit sig igenom huden och skapat ett skavsår som höll på att få mig att tappa tron på framtiden. Hur var det möjligt. Mina lår går ju fan inte ens ihop. Det sved så ögonen tårades och jag började känna viss oro inför följande dags fotmarsch.
När jag vaknade kände jag direkt att det inte var bra. Pretty fucking far from OK som det brukar heta. Men McGyver i mig uppfann snabbt en abrovinsch som skulle göra att sängläge inte blev nödvändigt. Jag stuffade ner en massa bommullspads i kallingarna mellan pungen och skadan och jag måstye erkänna att jag var rätt nöjd med resultatet. J såg inte lika imponerad ut men lät mig hållas. Det kändes långt ifrån bra men bra mycket bättre iallafall.
Och allt gick ganska bra.
Frukost intogs på en "Croissanteria" (vilket jävla koncept med en butik som specialicerat sig på frukost av alla dess slag men med ett gemensamt - en bas av tunn smördeg) nere i Kurfürstendamm där vi fick uppleva stans kanske enda chartertysk (tidigare nämnd). Jag tog just ett bett i min croissant när han kom förbi iklädd ett par klassiska cykelbyxor och en vansinnigt regelvidrig banaväska. Jag höll givetvis på att kräkas direkt som en reflex men alla solresor har trubbat av vissa natrurliga instinkter. Dock skrattade vi självklart hånfullt och drev gäck bakom hans rygg.
Utan för Banhof zoo stod en mycket märklig varelse. En gatumusikant med positiv som instrument. Han hade pedofilmustasch och ganska dålig hy. Jag hade svårt att avgöra ifall han var riktig i huvudet men han faschinerade mig där han stod och vevade sitt positiv i otakt. Sånt ser man inte varje dag. Ingen brydde sig om den stackaren och när vi passerade honom på tillbakavägen såg jag i ögonvrån att han sålde skivor som han spelat in själv. Min shopping hade hittills landat i två stycken pins så jag såg mitt tillfälle att komma över något alldeles unikt och vansinnigt stört att ta med hem till sverige. Jag övertalade J att fråga vad han skulle ha då jag mittänkte att hans engelska var hyfsat begränsad och min tyska sträcker sig till "Ein bier bitte". Stackarn blev alldeles till sig, slutade spela och presenterade ivrigt sin hitsamling innehållande många klassiska stycken, fast i positivtappning. Mäktigt. Han var så glad när vi gick att han inte kunde förmå sig själv att börja spela igen. Troligen hade vi fått honom att tro på sin dröm - vi hade gett honom hopp om det stora breaket.
Konvolutet var urklippt ur ett vitt A4 där han klistrat på ett foto av sig själv och sitt positiv i sitt vulgohem (bara det värt pengarna) och handskrivit med färgade pennor: "Leierkasten musik mit Christian aus Berlin". Rörande och skrattretande på samma gång. Jag måste fägga upp en bild på spektaklet här. Det kommer.
Vi åkte vidare mot Kreutzberg.
Jag övervägde starkt att prova currywurst efter min brors inrådan (han har inte vågat själv ännu efter ett flertal berlinbesök) men avstod efter att ett gulnat foto på korvkoiskens framsida fick mig att dra tydliga paraleller till en mycket motbjudande tillredning av styckad manslem i klibbig sås av obestämbar karaktär. Upplagt på en lessen papperstallrik. Nej tack. Det blev kaffe och öl istället, i en väldigt otippat skitkool park en bit in i Kreutzberg. Aldrig har jag sett sådan pampighet mixas med sådan dekadens. Nästan overklig känsla.
Vi strosade runt och tittade på den delen av muren som finns kvar, från östsidan. Jag surade för jag ville se den på nära håll. Klämma på den. J surade av hunger. Vi åt pasta och drack öl. Jag passade på att besöka vattenklosetten och tittade samtidigt till min bommullskonstruktion. Den gjorde jobbet helt klart men på grund av lite handhavandefel föll ett par ut och landade på det smutsiga golvet. Det var inte läge att plocka upp och återinstallera dem. Mina ytterst begränsade fysikkunskaper gjorde klart för mig att sugförmågan inte var till gagn i den situationen.
På hotellet skördade jag frukten av mitt goda bommullstrick. Det hade inte blivit värre iallafall. Enda fläcken på solen var möjligaen att bommullspadsen hade gnidits runt rätt bra och liksom vaporiserats så att pungen var helt täckt i bomullsludd. Ingen vacker syn men jag hade iallafall överlevt.
På kvällen skulle det ätas mat på ett ställe vi hade sett i Prenzlauer Berg dagen innan. Då hade det kännts nära men nu var det mer en dödsmarsch som aldrig ville ta slut. Till slut kom vi fram och åt hos en ryss som var duktigt dryg. Vi la pengar på bordet och stack utan att be om notan. Det kändes spännande. Lite som att ta en springnota fast ändå inte. Jag hatade ryssen intensivt. Han var en kukskalle.
Vi gick tillbaka till Kastanien allé och slog dank en stund samt köpte en flaska fulvin som vi delade på ett semimysigt ställe. Vi avslutade med att köpa varsin ultrafet pommesstrut i en korva av en tysk som såg ut att ha lagt hygienen på hyllan för längesedan.
Följande dag vankades det shopping.
Vi gick upp i tid och beslöt att ta en stadig frukost innan vi satte igång. Vi hittade ett råmysigt ställe och J beställde en Käsefrühsthuck och jag en kött-dito. Efter frukosten var humöret på topp - något som snabbt ändrades när jag besökt herrarnas och gjort generalfelet att ställa mig på vågen som fanns utanför. Varför ända in i helvetet ställer man fram en våg på ett café. Det kan vara det dummaste jag varit med om.
Jag trodde inte mina ögon. Hur mycket vikt jag än la på ville vågen aldrig sluta visa för lite. Den slutade på 83 smällfeta kilon. Jag höll på att brinna upp. Jag insåg att jag gått upp ungefär 10 kg sedan i höstas. Jag var förintad. Jag kände mig som en oljad gris. Min kropp har fyllts med onyttigheter i 30 år utan att reagera. Nu är jag lösare och fetare än jag någonsin varit.
Vi snackar inte någon liten löjlig ölrygg längre. Jag har gått och blivit smalfet - ett spinkigt fetto -värsta sortens fetma. Den fetma som drabbar ryggradslösa bekvämlighetsmongon utan minsta tillstymmelse till karaktär. Jag är en smal kille i en fet kropp, inte bara fet på insidan längre. Det har tagit sig ut och jag känner mig ruggigt obekväm i min nya kropp.
Jag deppade hårt i tio minuter men botade det direkt med ett par timmars shopping. Det gick ganska bra. När butikerna började stänga hade jag glömt eller åtminstone lyckats förtränga mina överviktsproblem och gjorde ett pitstop med drack öl och oliver på ett ställe som fyllt sin uteserveringe med divanliknande soffor. Vi kände oss smått romerska. Ölen följdes upp med ett självklart besök på Ben & Jerry's glassbar där vi svullade i oss belgiska våfflor och milkshake. Jag mixade ihop en magisk kombo av Caramel Chew Chew och Cherry Garcia och mina smaklökar kom i en svårtyglad orgasm.
Vi tog kort på mig i en präktig mjölkmustasch som jag tänkte använda för att tigga mer gratisglass från mina hjältar. Sedan kom verkligheten ikapp och jag förstod att jag förtjänar den där jävla badringen jag har dragit på mig, så jääävla mycket. Jag är svag för livets goda. Fan ta mig själv.
Sedan tjuvåkte vi hem. Det var nästan lika skönt som i Göteborg. På kvällen drack vi Mojitos på ett jättetrevligt ställe där personalen var dryg. Vi började skoja om att det skulle vara gött att ta en springnota. I ett plötsligt infall reste vi oss upp och började sakta promenera iväg ett par meter. Den låga profilen tog slut när vi nästan direkt la benen på ryggen och började lubba som små svin. Vi höll på att bli nermejade av en kille på mc-vespa som tutade och skrek. Vi sprang. Och vi vann. Det var en skön känsla att smita från dålig service. Vi var upprymda när vi varvade ner med ett par kalla på konstnärskollektivet Tacheles innergård vägg i vägg med vårt hotell.
Sista dagen var skavsåret inte längre ett problem. Det var skitväder och vi bestämde oss för att sova länge och rensa kroppen från alkohol. Vi promenerade mellan sevärdheter och landade på hotellet tidigt och lät resten av kvällen gå i läsandets tecken.
Det var en perfekt avslutning.
Vi anlände till staden med stort B och började strassa runt nästan genast efter incheckning. Långt som satan blev det. Jag hade så nära som dagen innan avresa beklagat mig över en blåsa under ena tån som hade gjort jättejätteont och fortfarande hindrade mig från att njuta fullt ut av det hårda underlaget genom mina Converse.
Det skulle dock visa sig ganska snart att jag skulle få större problem.
Redan när vi promenerat från Mitte till Prenzlauer Berg kände jag att allt inte var som det skulle, men efter en kall becks i ena hörnet av Kastanien allé var jag i omåttligt god form (trodde jag) igen. Efter en sjukt lång väg hem kändes det fint att dra av sig sina tajta byxor och ta en dusch.
Först när jag duschat insåg jag vidden av förödelsen. Mina smala Nudie hade med mina boxers grova innersömmar och berlinhettans hjälp skapat ett våldsamt skavsår/brännsår på ett högst oangenämt ställe. Vänster ljumske, eller som J uttrycker det "Så nära röven det går utan att vara röven". Jag undersökte krigsskadan och såg till mig vilda förskräckelse att hud saknades mellan mina ben. Sömmen i kallingarna hade liksom ätit sig igenom huden och skapat ett skavsår som höll på att få mig att tappa tron på framtiden. Hur var det möjligt. Mina lår går ju fan inte ens ihop. Det sved så ögonen tårades och jag började känna viss oro inför följande dags fotmarsch.
När jag vaknade kände jag direkt att det inte var bra. Pretty fucking far from OK som det brukar heta. Men McGyver i mig uppfann snabbt en abrovinsch som skulle göra att sängläge inte blev nödvändigt. Jag stuffade ner en massa bommullspads i kallingarna mellan pungen och skadan och jag måstye erkänna att jag var rätt nöjd med resultatet. J såg inte lika imponerad ut men lät mig hållas. Det kändes långt ifrån bra men bra mycket bättre iallafall.
Och allt gick ganska bra.
Frukost intogs på en "Croissanteria" (vilket jävla koncept med en butik som specialicerat sig på frukost av alla dess slag men med ett gemensamt - en bas av tunn smördeg) nere i Kurfürstendamm där vi fick uppleva stans kanske enda chartertysk (tidigare nämnd). Jag tog just ett bett i min croissant när han kom förbi iklädd ett par klassiska cykelbyxor och en vansinnigt regelvidrig banaväska. Jag höll givetvis på att kräkas direkt som en reflex men alla solresor har trubbat av vissa natrurliga instinkter. Dock skrattade vi självklart hånfullt och drev gäck bakom hans rygg.
Utan för Banhof zoo stod en mycket märklig varelse. En gatumusikant med positiv som instrument. Han hade pedofilmustasch och ganska dålig hy. Jag hade svårt att avgöra ifall han var riktig i huvudet men han faschinerade mig där han stod och vevade sitt positiv i otakt. Sånt ser man inte varje dag. Ingen brydde sig om den stackaren och när vi passerade honom på tillbakavägen såg jag i ögonvrån att han sålde skivor som han spelat in själv. Min shopping hade hittills landat i två stycken pins så jag såg mitt tillfälle att komma över något alldeles unikt och vansinnigt stört att ta med hem till sverige. Jag övertalade J att fråga vad han skulle ha då jag mittänkte att hans engelska var hyfsat begränsad och min tyska sträcker sig till "Ein bier bitte". Stackarn blev alldeles till sig, slutade spela och presenterade ivrigt sin hitsamling innehållande många klassiska stycken, fast i positivtappning. Mäktigt. Han var så glad när vi gick att han inte kunde förmå sig själv att börja spela igen. Troligen hade vi fått honom att tro på sin dröm - vi hade gett honom hopp om det stora breaket.
Konvolutet var urklippt ur ett vitt A4 där han klistrat på ett foto av sig själv och sitt positiv i sitt vulgohem (bara det värt pengarna) och handskrivit med färgade pennor: "Leierkasten musik mit Christian aus Berlin". Rörande och skrattretande på samma gång. Jag måste fägga upp en bild på spektaklet här. Det kommer.
Vi åkte vidare mot Kreutzberg.
Jag övervägde starkt att prova currywurst efter min brors inrådan (han har inte vågat själv ännu efter ett flertal berlinbesök) men avstod efter att ett gulnat foto på korvkoiskens framsida fick mig att dra tydliga paraleller till en mycket motbjudande tillredning av styckad manslem i klibbig sås av obestämbar karaktär. Upplagt på en lessen papperstallrik. Nej tack. Det blev kaffe och öl istället, i en väldigt otippat skitkool park en bit in i Kreutzberg. Aldrig har jag sett sådan pampighet mixas med sådan dekadens. Nästan overklig känsla.
Vi strosade runt och tittade på den delen av muren som finns kvar, från östsidan. Jag surade för jag ville se den på nära håll. Klämma på den. J surade av hunger. Vi åt pasta och drack öl. Jag passade på att besöka vattenklosetten och tittade samtidigt till min bommullskonstruktion. Den gjorde jobbet helt klart men på grund av lite handhavandefel föll ett par ut och landade på det smutsiga golvet. Det var inte läge att plocka upp och återinstallera dem. Mina ytterst begränsade fysikkunskaper gjorde klart för mig att sugförmågan inte var till gagn i den situationen.
På hotellet skördade jag frukten av mitt goda bommullstrick. Det hade inte blivit värre iallafall. Enda fläcken på solen var möjligaen att bommullspadsen hade gnidits runt rätt bra och liksom vaporiserats så att pungen var helt täckt i bomullsludd. Ingen vacker syn men jag hade iallafall överlevt.
På kvällen skulle det ätas mat på ett ställe vi hade sett i Prenzlauer Berg dagen innan. Då hade det kännts nära men nu var det mer en dödsmarsch som aldrig ville ta slut. Till slut kom vi fram och åt hos en ryss som var duktigt dryg. Vi la pengar på bordet och stack utan att be om notan. Det kändes spännande. Lite som att ta en springnota fast ändå inte. Jag hatade ryssen intensivt. Han var en kukskalle.
Vi gick tillbaka till Kastanien allé och slog dank en stund samt köpte en flaska fulvin som vi delade på ett semimysigt ställe. Vi avslutade med att köpa varsin ultrafet pommesstrut i en korva av en tysk som såg ut att ha lagt hygienen på hyllan för längesedan.
Följande dag vankades det shopping.
Vi gick upp i tid och beslöt att ta en stadig frukost innan vi satte igång. Vi hittade ett råmysigt ställe och J beställde en Käsefrühsthuck och jag en kött-dito. Efter frukosten var humöret på topp - något som snabbt ändrades när jag besökt herrarnas och gjort generalfelet att ställa mig på vågen som fanns utanför. Varför ända in i helvetet ställer man fram en våg på ett café. Det kan vara det dummaste jag varit med om.
Jag trodde inte mina ögon. Hur mycket vikt jag än la på ville vågen aldrig sluta visa för lite. Den slutade på 83 smällfeta kilon. Jag höll på att brinna upp. Jag insåg att jag gått upp ungefär 10 kg sedan i höstas. Jag var förintad. Jag kände mig som en oljad gris. Min kropp har fyllts med onyttigheter i 30 år utan att reagera. Nu är jag lösare och fetare än jag någonsin varit.
Vi snackar inte någon liten löjlig ölrygg längre. Jag har gått och blivit smalfet - ett spinkigt fetto -värsta sortens fetma. Den fetma som drabbar ryggradslösa bekvämlighetsmongon utan minsta tillstymmelse till karaktär. Jag är en smal kille i en fet kropp, inte bara fet på insidan längre. Det har tagit sig ut och jag känner mig ruggigt obekväm i min nya kropp.
Jag deppade hårt i tio minuter men botade det direkt med ett par timmars shopping. Det gick ganska bra. När butikerna började stänga hade jag glömt eller åtminstone lyckats förtränga mina överviktsproblem och gjorde ett pitstop med drack öl och oliver på ett ställe som fyllt sin uteserveringe med divanliknande soffor. Vi kände oss smått romerska. Ölen följdes upp med ett självklart besök på Ben & Jerry's glassbar där vi svullade i oss belgiska våfflor och milkshake. Jag mixade ihop en magisk kombo av Caramel Chew Chew och Cherry Garcia och mina smaklökar kom i en svårtyglad orgasm.
Vi tog kort på mig i en präktig mjölkmustasch som jag tänkte använda för att tigga mer gratisglass från mina hjältar. Sedan kom verkligheten ikapp och jag förstod att jag förtjänar den där jävla badringen jag har dragit på mig, så jääävla mycket. Jag är svag för livets goda. Fan ta mig själv.
Sedan tjuvåkte vi hem. Det var nästan lika skönt som i Göteborg. På kvällen drack vi Mojitos på ett jättetrevligt ställe där personalen var dryg. Vi började skoja om att det skulle vara gött att ta en springnota. I ett plötsligt infall reste vi oss upp och började sakta promenera iväg ett par meter. Den låga profilen tog slut när vi nästan direkt la benen på ryggen och började lubba som små svin. Vi höll på att bli nermejade av en kille på mc-vespa som tutade och skrek. Vi sprang. Och vi vann. Det var en skön känsla att smita från dålig service. Vi var upprymda när vi varvade ner med ett par kalla på konstnärskollektivet Tacheles innergård vägg i vägg med vårt hotell.
Sista dagen var skavsåret inte längre ett problem. Det var skitväder och vi bestämde oss för att sova länge och rensa kroppen från alkohol. Vi promenerade mellan sevärdheter och landade på hotellet tidigt och lät resten av kvällen gå i läsandets tecken.
Det var en perfekt avslutning.
onsdag, juli 25, 2007
tisdag, juli 24, 2007
Ich bin ein Berliner
Så är man hemma igen. Fan vad vi har gått. Strassat så att säga.
Jag diggar Berlin. Som fan. Det kan vara den koolaste staden jag varit i. NY är något speciellt som inte riktigt går att jämföra med något annat, men Berlin, ja det är åtminstone Europas NY.
Innan jag åkte dit hade jag ställt in mig på att få en överdos av de där tyskarna man alltid hatar när man är på semester utomlands eller bara ska ta spårvagnen in till stan. De buffliga, högljudda och otrevliga tyskarna. Men de lös med sin frånvaro kan jag säga. Under hela resan träffade vi bara på en eller två tyskar som var av otrevlig natur. Det var närmast en chock. Det var dålig frekvens på stollar också. Under samtliga dagar såg vi lätt färre psykon än under vilken dag som helst i Göteborg.
Jag hade ställt mig in på att få syna smaklösheten vad beträffar klädsel i sömmarna men på hela tiden såg vi bara en riktigt motbjudande dress. Det var en morgon när vi satt och åt frukost på ett ställe nere i Kurfürstendamm så kom det en medelålders man i kroppstajt t-shirt, cykelbyxor och en fet bananväska spänd runt buken.
Då slog det mig. Det finns helt enkelt två olika typer av tyskar. Dels den typ som vi är vana att se breda ut sig på varje strand, under varje parasoll och på varje hotell. De tyskar som dras till som järnfilspån till en magnet så fort det vankas sol och bad. De mest smaklösa och vidriga typer som delar våran luft. Chartertyskarna.
Sedan finns de softa tyskarna. Den stora mixen av vanligt hederligt släkte. Trevliga, snygga, otrevliga, fula, trendiga, glada, otrendiga och sura. Ett sknt folk helt enkelt. Det var svårt att ta in.
Det var en billig stad, eller iallafall förhållandvis billig, och det var extremt skönt att man inte behövde fjäska och vara överhövlig. Inte som i england, usa eller vilket annat ställe man än besöker utanför norden. Man förvänats inte att vara så förbannat tacksam för att man får den mat man beställer på en restaurang. Man gör som man vill.
En sak till som var bra med Berlin var att oavsett vilken stadsdel vi besökte och oavsett tid på dygnet vi rörde oss på dess gator så kände vi oss inte hotade en enda gång. Det är en mångmiljonstad och det mest slående är lugnet. Det var grovt nergånget men på ett snyggt sätt. Där fanns liv. Folk hängde i varje gathörn och drack öl och softade. Det var en skn tillvaro.
Ja jag kan nog säga att jag älskar Berlin som stad. Främst de gamla östdelarna där vi spenderade 95% av tiden.
Sådär. Det var hyllningen. Nu kan jag ta itu med lite sågningar och gnäll... sånt som hör min vardag till.
Jag diggar Berlin. Som fan. Det kan vara den koolaste staden jag varit i. NY är något speciellt som inte riktigt går att jämföra med något annat, men Berlin, ja det är åtminstone Europas NY.
Innan jag åkte dit hade jag ställt in mig på att få en överdos av de där tyskarna man alltid hatar när man är på semester utomlands eller bara ska ta spårvagnen in till stan. De buffliga, högljudda och otrevliga tyskarna. Men de lös med sin frånvaro kan jag säga. Under hela resan träffade vi bara på en eller två tyskar som var av otrevlig natur. Det var närmast en chock. Det var dålig frekvens på stollar också. Under samtliga dagar såg vi lätt färre psykon än under vilken dag som helst i Göteborg.
Jag hade ställt mig in på att få syna smaklösheten vad beträffar klädsel i sömmarna men på hela tiden såg vi bara en riktigt motbjudande dress. Det var en morgon när vi satt och åt frukost på ett ställe nere i Kurfürstendamm så kom det en medelålders man i kroppstajt t-shirt, cykelbyxor och en fet bananväska spänd runt buken.
Då slog det mig. Det finns helt enkelt två olika typer av tyskar. Dels den typ som vi är vana att se breda ut sig på varje strand, under varje parasoll och på varje hotell. De tyskar som dras till som järnfilspån till en magnet så fort det vankas sol och bad. De mest smaklösa och vidriga typer som delar våran luft. Chartertyskarna.
Sedan finns de softa tyskarna. Den stora mixen av vanligt hederligt släkte. Trevliga, snygga, otrevliga, fula, trendiga, glada, otrendiga och sura. Ett sknt folk helt enkelt. Det var svårt att ta in.
Det var en billig stad, eller iallafall förhållandvis billig, och det var extremt skönt att man inte behövde fjäska och vara överhövlig. Inte som i england, usa eller vilket annat ställe man än besöker utanför norden. Man förvänats inte att vara så förbannat tacksam för att man får den mat man beställer på en restaurang. Man gör som man vill.
En sak till som var bra med Berlin var att oavsett vilken stadsdel vi besökte och oavsett tid på dygnet vi rörde oss på dess gator så kände vi oss inte hotade en enda gång. Det är en mångmiljonstad och det mest slående är lugnet. Det var grovt nergånget men på ett snyggt sätt. Där fanns liv. Folk hängde i varje gathörn och drack öl och softade. Det var en skn tillvaro.
Ja jag kan nog säga att jag älskar Berlin som stad. Främst de gamla östdelarna där vi spenderade 95% av tiden.
Sådär. Det var hyllningen. Nu kan jag ta itu med lite sågningar och gnäll... sånt som hör min vardag till.
lördag, juli 21, 2007
Kort rapport
Det sitter ett par mongos och ockuperar datorerna i lobbyn. Har mycket kul att förtälja men det får vänta lite till tydligen. Det var samma imorse. Frustrerande. Har vant mig vid att skriva av mig. Åh, jag som har såna iakttagelser att berätta om. Jag har lyckats dela in tyskarna i två grupper, min kropp har gjort revolt, jag har kontrarevolterat och jag har kommit över en så jävla störd pryl m.m. Men snart så. Funderar på ifall jag ska våga mig på currywurst eller inte. Det lutar åt inte men om ett par kalla så.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
fredag, juli 20, 2007
Udda lyx
Berlin är över alla förväntningar. Lätt den bästa staden i europa jag varit i. Vi bor på ett Skitbra hotell vägg i vägg med Tacheles, ett jävligt fräsigt konstnärskollektiv. För att understryka lyxfaktorn kan jag nämna att vi har wärmelamp i badrummet samt fick en ask tictacs när vi checkade in.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
torsdag, juli 19, 2007
Bagageregler
Om en pytteliten stund så bär det av mot Säve flygfält och sedan direkt till Berlin. Ska bli gött att hänga lite i forna DDR:s hjärta.
Kollar just nu på regler för handbagaget på deras sida (eftersom det varit så mycket snack om nya regler hit och dit) och ett par saker förbryllar mig.
Flygpassagerare får varken i handbagaget eller på sig medföra:
- Vapen av något slag, i synnerhet inte skjut-, hugg- eller stötvapen.
Det tycker jag är en lustig formulering. Att man inte får ha några vapen. Det är rätt vedertaget. Men att man särskilt ogärna bör medföra de tre ovan nämnda typerna visste jag inet. Det betyder att de tycker det är mycket softare om man skulle dra med sig stickvapen. Är slunga nästan ok då eller?
Vidare läser jag:
Följande föremål får endast medföras i det incheckade bagaget:
Kollar just nu på regler för handbagaget på deras sida (eftersom det varit så mycket snack om nya regler hit och dit) och ett par saker förbryllar mig.
Flygpassagerare får varken i handbagaget eller på sig medföra:
- Vapen av något slag, i synnerhet inte skjut-, hugg- eller stötvapen.
Det tycker jag är en lustig formulering. Att man inte får ha några vapen. Det är rätt vedertaget. Men att man särskilt ogärna bör medföra de tre ovan nämnda typerna visste jag inet. Det betyder att de tycker det är mycket softare om man skulle dra med sig stickvapen. Är slunga nästan ok då eller?
Vidare läser jag:
Följande föremål får endast medföras i det incheckade bagaget:
- bestick
- rakblad
- leksaksgevär och i handeln vanligt förekommande leksaker som eventuellt kan användas som vapen
- katapulter
Alltså jag fastnar på sista punkten där två frågor uppstår. Katapulter är alltså ok att dra med sig ifall man bara ser till att packa ner den i det bagage man tänker checka in. Samtidigt undrar jag hur vanligt det är med katapulter i dagens samhälle. Vem fan äger ens en katapult?
Vad jag vet har jag aldrig sett eller hört om en beef där någon gått loss med sin feta katapult. Senast jag såg en katapult var i ringen-trilogin typ.
Jaja nu står bilen på gatan... måste rusa. Är snart tillbaka.
Raus mikael... RAUS!!
onsdag, juli 18, 2007
Fikaturné
Idag har varit en intensiv dag.
Klockan ringde 07.25 (det är semester vill jag påpeka). Efter en timmes kamp med snooze-knappen kom vi upp.
Sedan bar det iväg till pasenheten för att fixa ett provisoriskt pass till J. Det var dyrt som stryk. Sånär som på en tusing (980 kr). Det gick fort för vi var smarta som gatan och var där alldeles kring öppningsdags. En kvart så var det biff. När vi kom ut var J omåttligt mallig för att passet var så rosa och fint. Jag upplyste henne om att det är för förnedringen, att alla ska se att man inte kan hantera sitt vanliga pass utan bara tappar det hela tiden. Ett pass som signalerar "hej här kommer ett mongo".
Dagen fortsatte i effektivitetens tecken. Efter pengaväxling och inhandling av förnödenheter inleddes en s.k. fikaturné.
Vi startade med en "enkel" på Centro vid NK. På Centro samlas de fränaste reklamarna i Göteborg varje dag för att dunka rygg och visa upp sig när man dricker stans godaste kaffe efter lunchen. Men vi var där tidigt så vi slapp hela cirkusen. Jag gillar kaffet men hatar personalen på Centro. De tror att de är så jävla mäktiga där de står och meckar kaffe åt folk. Som att de inte fattat att att de är en vanlig jävla kaffebar.
På Centro får man inte säga fel då är man mes, bonnläpp, debil, turist. De är hetsiga som soppnazisten i Seinfeld, pekar och är allmänt dryga. Vet man inte vad man ska ha när de pekar på en så går de vidare. Beställer man en dubbel espresso så har man inte fattan nåt. Besudlar man kaffet med mjölk eller socker är man ett cepe. Det enda rätta är att dricka enkel espresso men då säger man bara en "enkel". Nämner man ordet espresso är man en sån jävla svenne/tönt i kaffesammanhang. Mer pretto ställe får man leta efter, men fan vad gott kaffe de har. I särklass stans bästa.
Vidare gick vi till Java och tog en frukost i form av bagel med tonfiskröra och en latte. Direkt efter det gick vi till Cigarren och mötte upp en kamrat och tog en cappuccino och efter en promenad via Masthugget till Majorna avslutade vi med en kakfrossa på Zenit med intagande av enkel espresso igen.
Sedan gick vi hem och sov. Man blir trött av att fika så intensivt.
Klockan ringde 07.25 (det är semester vill jag påpeka). Efter en timmes kamp med snooze-knappen kom vi upp.
Sedan bar det iväg till pasenheten för att fixa ett provisoriskt pass till J. Det var dyrt som stryk. Sånär som på en tusing (980 kr). Det gick fort för vi var smarta som gatan och var där alldeles kring öppningsdags. En kvart så var det biff. När vi kom ut var J omåttligt mallig för att passet var så rosa och fint. Jag upplyste henne om att det är för förnedringen, att alla ska se att man inte kan hantera sitt vanliga pass utan bara tappar det hela tiden. Ett pass som signalerar "hej här kommer ett mongo".
Dagen fortsatte i effektivitetens tecken. Efter pengaväxling och inhandling av förnödenheter inleddes en s.k. fikaturné.
Vi startade med en "enkel" på Centro vid NK. På Centro samlas de fränaste reklamarna i Göteborg varje dag för att dunka rygg och visa upp sig när man dricker stans godaste kaffe efter lunchen. Men vi var där tidigt så vi slapp hela cirkusen. Jag gillar kaffet men hatar personalen på Centro. De tror att de är så jävla mäktiga där de står och meckar kaffe åt folk. Som att de inte fattat att att de är en vanlig jävla kaffebar.
På Centro får man inte säga fel då är man mes, bonnläpp, debil, turist. De är hetsiga som soppnazisten i Seinfeld, pekar och är allmänt dryga. Vet man inte vad man ska ha när de pekar på en så går de vidare. Beställer man en dubbel espresso så har man inte fattan nåt. Besudlar man kaffet med mjölk eller socker är man ett cepe. Det enda rätta är att dricka enkel espresso men då säger man bara en "enkel". Nämner man ordet espresso är man en sån jävla svenne/tönt i kaffesammanhang. Mer pretto ställe får man leta efter, men fan vad gott kaffe de har. I särklass stans bästa.
Vidare gick vi till Java och tog en frukost i form av bagel med tonfiskröra och en latte. Direkt efter det gick vi till Cigarren och mötte upp en kamrat och tog en cappuccino och efter en promenad via Masthugget till Majorna avslutade vi med en kakfrossa på Zenit med intagande av enkel espresso igen.
Sedan gick vi hem och sov. Man blir trött av att fika så intensivt.
tisdag, juli 17, 2007
Dubbelkurt
Då var man tillbaka från Halland. Hemma en sväng innan det bär av till Berlin på Torsdag.
Det här med ledighet alltså. Det är min grej. Som fan.
Jag har kommit på att man sparar pengar när man är ledig. Jag har trott att det är tvärtom, att man bränner järnet, men när jag kommit in i lunken så orkar jag helt enkelt inte lätta lika mycket på lädret.
Dock drog jag på mig spenderarbyxorna en liten stund en dag när vi var i Halmstad. Först fyndade jag Kurt Vonneguts "Slakthus 5" på ett antikvariat för en slät tjuga och fem meter längre upp på gatan gjorde jag ett klipp på dokumentären "Vem mördade Kurt Cobain" för bara 29.
Dubbelt upp med Kurt för bara femtio bagare.
Nu ska jag leta upp mitt pass. Jag funderar på om jag ska släppa en riktig "Bomb" och avslöja en mörk mörk hemlighet...
...eller också inte.
Vi får se.
Det här med ledighet alltså. Det är min grej. Som fan.
Jag har kommit på att man sparar pengar när man är ledig. Jag har trott att det är tvärtom, att man bränner järnet, men när jag kommit in i lunken så orkar jag helt enkelt inte lätta lika mycket på lädret.
Dock drog jag på mig spenderarbyxorna en liten stund en dag när vi var i Halmstad. Först fyndade jag Kurt Vonneguts "Slakthus 5" på ett antikvariat för en slät tjuga och fem meter längre upp på gatan gjorde jag ett klipp på dokumentären "Vem mördade Kurt Cobain" för bara 29.
Dubbelt upp med Kurt för bara femtio bagare.
Nu ska jag leta upp mitt pass. Jag funderar på om jag ska släppa en riktig "Bomb" och avslöja en mörk mörk hemlighet...
...eller också inte.
Vi får se.
fredag, juli 13, 2007
Prickskytten
Semesterdag två inleddes med en tur till Busfabriken i Halmstad. Ett lekparadis för vuxna med barn som täckmantel. Hoppborgar, bollhav, studsmattor och all annan tänkbar skit som myndiga människor systematiskt stängs ut ifrån i vårt samhälle. Gratis inträde för vuxna. Dessutom var det tvång att alla barn var i sällskap med minst en vuxen. Så jävla bra deal att jag trodde det var en fet bluff alltihop. En pinsam incident var när vi hittade tryckluftskanoner som man laddade med skumgummibollar. Plötsligt fann jag mig själv i full gång med att hejdlöst pricka småglin. Något som uppmärksammades av en kille med en stor kamera. Så med lite tur figurerar jag i hallandsposten imorgon. Enligt säkra källor såg jag riktigt förtjust ut när jag lyckades träffa en översittartjockis först i nacken och sedan på kinden. Hårt. Jag kan riktigt se rubriken framför mig: 30-årig sniper på busfabriken. Då skulle mamma varit stolt över mig.
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
torsdag, juli 12, 2007
Och på första dagen...
Regn.
Inte helt oväntat. Jag sitter i Mellbystrand just nu. Vi är i J:s sommarhus som ligger ca 25 meter från stranden. Det hade varit bra på alla sätt om det inte var för att regnet förutom att det är blött och kallt även sett till att avloppsystemen längs kusten kajkat ur och tömts i havet. Kort sagt, vill man bada får man bada i bajs. Det är inget för mig. Inte längre. Been there, done that så att säga.
Men det spelar ingen roll. Jag är hög på ledighet. Inget kan göra mig missmodig just nu känns det som. Men det är klart det har ju bara gått en dag...
Om man sitter på stranden och tittar riktigt noga med kikare så kan man nästan se alla svin som är i Båstad och svinar. Vilket helveteshål det måste vara nu. Man får lust att åka dit och gå loss med en fälthaubits. Då hade Stureplan legat lika öde som Tjernobyl framöver. En rätt vacker tanke faktiskt.
Istället har vi tillbringat lite tid på biblioteket i Laholm där Juniorette fick gå loss på barnboksavdelningen medan vi vuxna satt i sofforna och läste.
Jag har nästan läst ut Toby Youngs "Hopplös och hatad av alla" nu. Idag läste jag om när hans Alkoholism hade nått sin kulmen. Han berättade att han vid ett tillfälle varit på en klubb och blivit hittad medvetslös på toaletten med byxorna nere vid anklarna. Den som hittat honom hade fått dra på honom brallorna, kasta honom över axeln och bära ut honom till en taxi. Dagen efter mindes han inte hur han kommit hem. Ocharmigt.
Jag rös.
Det lät oroväckande likt det som hände mig på företagets Julfest förra året. Identiskt sånär som på en detalj. Jag blev inte buren ut över axeln på en person. De var två som bar mig och de bar mig under armarna. Jag får ta och berätta om den kvällen en anna dag.
Så länge säger jag som jag brukar. Sånt festande är inget för mig. inte längre. Been there, done that så att säga
Inte helt oväntat. Jag sitter i Mellbystrand just nu. Vi är i J:s sommarhus som ligger ca 25 meter från stranden. Det hade varit bra på alla sätt om det inte var för att regnet förutom att det är blött och kallt även sett till att avloppsystemen längs kusten kajkat ur och tömts i havet. Kort sagt, vill man bada får man bada i bajs. Det är inget för mig. Inte längre. Been there, done that så att säga.
Men det spelar ingen roll. Jag är hög på ledighet. Inget kan göra mig missmodig just nu känns det som. Men det är klart det har ju bara gått en dag...
Om man sitter på stranden och tittar riktigt noga med kikare så kan man nästan se alla svin som är i Båstad och svinar. Vilket helveteshål det måste vara nu. Man får lust att åka dit och gå loss med en fälthaubits. Då hade Stureplan legat lika öde som Tjernobyl framöver. En rätt vacker tanke faktiskt.
Istället har vi tillbringat lite tid på biblioteket i Laholm där Juniorette fick gå loss på barnboksavdelningen medan vi vuxna satt i sofforna och läste.
Jag har nästan läst ut Toby Youngs "Hopplös och hatad av alla" nu. Idag läste jag om när hans Alkoholism hade nått sin kulmen. Han berättade att han vid ett tillfälle varit på en klubb och blivit hittad medvetslös på toaletten med byxorna nere vid anklarna. Den som hittat honom hade fått dra på honom brallorna, kasta honom över axeln och bära ut honom till en taxi. Dagen efter mindes han inte hur han kommit hem. Ocharmigt.
Jag rös.
Det lät oroväckande likt det som hände mig på företagets Julfest förra året. Identiskt sånär som på en detalj. Jag blev inte buren ut över axeln på en person. De var två som bar mig och de bar mig under armarna. Jag får ta och berätta om den kvällen en anna dag.
Så länge säger jag som jag brukar. Sånt festande är inget för mig. inte längre. Been there, done that så att säga
onsdag, juli 11, 2007
Semester-mike
Jävlar i min låda!
Nu går jag på semester. Surt ihoparbetad. Det går knappt att beskriva hur skönt det ska bli. Jag är på gränsen till en brain melt down. Trött på allt. Allt utom LEDIGHET. Fuck the rain. Jag ska vara ledig. Wohooooo!!
Shit, jag tror nästan att jag kom lite när jag sa det.
Ledig. Det måste nog vara världens finaste ord iallafall.
Nu drar jag till ett ställe med dålig täckning, ingen uppkoppling och inga måsten. Jag har packat en jägarns massa rödvin. Det ska bli så smutt. Och misströsta inte - jag kommer kunna blogga från min mobil när täckningen tillåter. Fränt va!?
Ha en urtrevlig semester Mike. Nämen tackar så mycket.
Nu går jag på semester. Surt ihoparbetad. Det går knappt att beskriva hur skönt det ska bli. Jag är på gränsen till en brain melt down. Trött på allt. Allt utom LEDIGHET. Fuck the rain. Jag ska vara ledig. Wohooooo!!
Shit, jag tror nästan att jag kom lite när jag sa det.
Ledig. Det måste nog vara världens finaste ord iallafall.
Nu drar jag till ett ställe med dålig täckning, ingen uppkoppling och inga måsten. Jag har packat en jägarns massa rödvin. Det ska bli så smutt. Och misströsta inte - jag kommer kunna blogga från min mobil när täckningen tillåter. Fränt va!?
Ha en urtrevlig semester Mike. Nämen tackar så mycket.
En osympatisk gimmick
Jag tycker det är lite obehagligt med mäniskor som använder frasen "Jag älskar barn" i tid och otid. Inte pedofifli-obehaglight utan mer konstigt obehagligt. De verkar ha gjort det till en slags osympatisk gimmick. Detsamma gäller människor som bara "ääälskar gamla människor".
Vaffan.
Vid lite eftertanke är det ju en helt sjuk generalisering. Visst kan man älska barn. Vissa barn. Såna barn som är ens egna, roliga barn som man orkar ha tålamod med. En del ungjävlar vill man däremot taga ur daga - trots att man egentligen vet att det ytterst är föräldern som är mongot som släpat med sin lille illbatting vid t.ex. restaurangbesök.
Visst kan man älska gamla människor. Vissa gamlingar. Såna gamlingar som är skönt sura, oförbittrat arga men rent allmänt gillar livet. Gamlingar som satsar "all in" sina sista år på att fucka upp andras liv, som alltid fulgnäller utan glimt och utan hjärta och går omkring och luktar ost, vill man däremot tysta och plöja in på nån inrättning. Låsa sju lås och smälta ner nyckeln.
Och hur kommer det sig att det är just barn och gamla som kan buntas ihop till en grupp och bara älskas? Man hör ju aldrig någon uttrycka sin fäbless för medelålders män/kvinnor. Ifall det inte rör sig om nån sjuk böjelse av nåt slag. Det skulle aldrig passera obemärkt.
Varför är det inte alls lika ok att så förbehållslöst älska överviktiga medelålders mellanchefer med uppenbart dålig intimhygien och begynnande flint?
Dem är det ingen som älskar som grupp.
Vaffan.
Vid lite eftertanke är det ju en helt sjuk generalisering. Visst kan man älska barn. Vissa barn. Såna barn som är ens egna, roliga barn som man orkar ha tålamod med. En del ungjävlar vill man däremot taga ur daga - trots att man egentligen vet att det ytterst är föräldern som är mongot som släpat med sin lille illbatting vid t.ex. restaurangbesök.
Visst kan man älska gamla människor. Vissa gamlingar. Såna gamlingar som är skönt sura, oförbittrat arga men rent allmänt gillar livet. Gamlingar som satsar "all in" sina sista år på att fucka upp andras liv, som alltid fulgnäller utan glimt och utan hjärta och går omkring och luktar ost, vill man däremot tysta och plöja in på nån inrättning. Låsa sju lås och smälta ner nyckeln.
Och hur kommer det sig att det är just barn och gamla som kan buntas ihop till en grupp och bara älskas? Man hör ju aldrig någon uttrycka sin fäbless för medelålders män/kvinnor. Ifall det inte rör sig om nån sjuk böjelse av nåt slag. Det skulle aldrig passera obemärkt.
Varför är det inte alls lika ok att så förbehållslöst älska överviktiga medelålders mellanchefer med uppenbart dålig intimhygien och begynnande flint?
Dem är det ingen som älskar som grupp.
tisdag, juli 10, 2007
Morgonspaning
Imorse när jag steg på vagnen så drogs min blick automatiskt mot en äldre herre som satt längre in i vagnen. Han var otroligt tillbakalutad i sin attityd och såg åldersmässigt ut att ha hunnit åtnjuta frukten av det svenska pensionssystemet åtminstone ett par år.
Mannen satt med benen i kors och såg allmänt landsbygdsfransk ut. Solbränd, vithårig och jävligt sur.
Dagen till ära var han klädd i grisskär jeansjacka matchad med jeans i exakt samma färg. Till det hade han en nästan laglöst kroppstajt t-shirt och en rejält tilltagen guldlegering runt nacken.
Jag tittade en lång stund på honom i smyg och tänkte: Grisskär jeansoutfit alltså - det ser man inte varje dag. Kul.
Sedan var jag framme.
Mannen satt med benen i kors och såg allmänt landsbygdsfransk ut. Solbränd, vithårig och jävligt sur.
Dagen till ära var han klädd i grisskär jeansjacka matchad med jeans i exakt samma färg. Till det hade han en nästan laglöst kroppstajt t-shirt och en rejält tilltagen guldlegering runt nacken.
Jag tittade en lång stund på honom i smyg och tänkte: Grisskär jeansoutfit alltså - det ser man inte varje dag. Kul.
Sedan var jag framme.
måndag, juli 09, 2007
På liv och död
Nu spelas det Helloween på kontoret igen. Det får mig att tänka på en liten episod från när jag var tio eller elva år och bodde i en liten stad ett par mil norr om Göteborg.
Musikutbudet var rätt begränsat på den tiden och det fanns egentligen bara två läger man kunde tillhöra. Hårdrockare eller synthare, thats it. Jag var "hårdrockare" utan tvekan.
Min egen hårdrocksamling fanns samlad på ett fåtal kasettband som jag fått köpa till mig dyrt av en kompis vars äldre broder satt på ett våldsamt tjockt hårdrocksbibliotek. Betalningen skedde givetvis i form av den tidens hårdvaluta - "krigare".
Jag tror jag avverkade en tredjedel av min stora gedigna krigararmé för att komma mina långhåriga, nitbeklädda och sminkade hjältar lite närmre. Men det var det värt.
Blandband var inte på långa vägar som äkta vinylskivor men med min strama veckopeng var den svarta plasten blott en våt dröm. Knappt det. De enda vinylskivorna jag själv ägde var en singel med Bengt Pegefelts landsplåga "Köppäbävisan" samt Deep Purples - "Deep Purple In Rock". Den förstnämnda hade jag spelat så mina egna och framför allt mina föräldrars öron blödde och jag tror att de i smyg förbannade den dagen min farmor hade gett mig den i present. Den sista skulle jag idag klassa som sjukt kreddig men DÅ när Blackie Lawless som bäst höll på att dricka blod på scen och sjunga "I wanna be somebody", då var hammondorgel och lätt distade elgitarrer så jävla fel det bara kunde bli.
I brist på en gedigen skivsamling som kunde vittna om att det var 100% hårdrockarblod som pumpades runt i min späda kropp var jag tvungen att väga upp på andra sätt.
Jag älskade Kiss, Iron Maiden och framförallt W.A.S.P. Jag hade till och med klippt ut helfräna bilder ur mina OKEJ-tidningar där Gene Simmons stod och räckte ut tungan sådär gränslöst mäktig ut. Jag hade klistrat in dem i en liten anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan. Det var gött att kunna visa att man var med i matchen.
Det var en skön känsla att stå på gården och utbyta historier om hur Gene Simmons hade klippt av strängen under tungan för att kunna sträcka ut den extra svinlångt och avslöja bluffar som att det faktiskt inte var människoblod han i W.A.S.P drack ur den där döskallen. Det var "bara" grisblod. Att de dessutom fick se nakna tjejer var så stort information att det inte ens gick att ta in.
Dessutom var hårdrocken en rätt bra försäkring. Det spelade inte så stor roll vilka band som diggades sålänge det var elgitarrer och spandex inblandat. Gillade man hårdrock låg man bra till hos de äldre killarna. Syntharna hade förtur på stryk. Det var skönt. Hårdrockare var bäst, synthare var pest. Så enkelt var det.
Men allt var inte guld och gröna. Det fanns ett par riktigt farliga synthargäng på granngårdarna. Man fick hålla sig i skinnet och se till att inte hamna i deras väg. Annars var man rökt. Det visste alla. Det var på fullaste allvar. Det var på liv och död.
I synnerhet en var farlig och det var min kompis Jockes storebror Alvar (han hette egentligen Fredrik men kallades Alvar för att de hette Alvarsson i efternamn). Han var lurig för han hade långt hår och lite krulligt, ungefär som Dee Snider i Twisted Sister, fast han var synthare. Oberäknelig var han också. Det var alltid förenat med total livsfara att besöka Jocke ifall hans föräldrar inte var hemma. Man höll sig undan. Annars.
En dag när jag kom cyklande helt i mina egna tankar och därför var något ouppmärksam såg jag att Alvar satt på trappan till en uppgång lite längre bort och filmrökte. Han såg ordentligt arg ut men det var försent att vända. Jag hade en svart T-shirt på mig där jag med silverpenna kalkerat Iron Maidens logga snyggt. Målmedvetet och så osynligt det bara gick försökte jag cykla förbi.
Precis när jag tror att jag lyckas passera utan något fuzz så hör jag Alvar dominanta målbrottsstämma: Öhh... och vart fan tror du att du är påväg??
Det var bara att stanna. Alvar hade en gammal damcykel med ballongdäck. Jag skulle inte ha en janne mot honom i en fartduell. Strax hade Alvar tagit mig i kragen. Jag visste vad som väntade. Om jag inte skötte tugget så skulle det vankas rejält med stryk.
Första frågan var om jag var hårdrockare eller synthare. Det var ganska uppenbart men han ville kanske ge mig chansen att förnedra mig ur situationen. Jag svarade darrande att jag var synthare såklart. Den direkta följdfrågan var vilket som var mitt favoritband. Tricky. Men jag hade hört namnet Depeche Mode nämnas ofta i sythsammanhang.
Så jag svarade att Depeche Mode var mitt absoluta favoritband. Han tittade misstroget på mig. Det var för basic. Det sa alla. Han ville ha fler namn på mina favoritsynthband. Men jag hade inga fler. Jag hade notoriskt bläddrat förbi allt som hade med synth att göra i mina OKEJ-tidningar. Fan också. Jag hade inte lärt mig begreppet "You must know your enemy".
Alvar väntade och jag riktigt såg hur sadisten i honom njöt av min vånda. Jag hummade och låtsades fundera trotsa att det var helt tomt. Då gav han mig en sista chans och frågade vilken som var min favoritlåt med Depeche. Mitt i terrorn kände jag plötsligt ett litet hopp. Min klasskamrat hade kommit dragandes med en depeche mode-kassett och spelat en låt upprepade gånger på musiklektionerna...
Master in the seven, svarade jag blixtsnabbt, säker på min sak. Alvar log ondskefullt. Han fick nåt otäckt i blicken. Du menar "Master and servant"?
Sedan fick jag stryk. Rätt ordentligt med stryk faktiskt.
Musikutbudet var rätt begränsat på den tiden och det fanns egentligen bara två läger man kunde tillhöra. Hårdrockare eller synthare, thats it. Jag var "hårdrockare" utan tvekan.
Min egen hårdrocksamling fanns samlad på ett fåtal kasettband som jag fått köpa till mig dyrt av en kompis vars äldre broder satt på ett våldsamt tjockt hårdrocksbibliotek. Betalningen skedde givetvis i form av den tidens hårdvaluta - "krigare".
Jag tror jag avverkade en tredjedel av min stora gedigna krigararmé för att komma mina långhåriga, nitbeklädda och sminkade hjältar lite närmre. Men det var det värt.
Blandband var inte på långa vägar som äkta vinylskivor men med min strama veckopeng var den svarta plasten blott en våt dröm. Knappt det. De enda vinylskivorna jag själv ägde var en singel med Bengt Pegefelts landsplåga "Köppäbävisan" samt Deep Purples - "Deep Purple In Rock". Den förstnämnda hade jag spelat så mina egna och framför allt mina föräldrars öron blödde och jag tror att de i smyg förbannade den dagen min farmor hade gett mig den i present. Den sista skulle jag idag klassa som sjukt kreddig men DÅ när Blackie Lawless som bäst höll på att dricka blod på scen och sjunga "I wanna be somebody", då var hammondorgel och lätt distade elgitarrer så jävla fel det bara kunde bli.
I brist på en gedigen skivsamling som kunde vittna om att det var 100% hårdrockarblod som pumpades runt i min späda kropp var jag tvungen att väga upp på andra sätt.
Jag älskade Kiss, Iron Maiden och framförallt W.A.S.P. Jag hade till och med klippt ut helfräna bilder ur mina OKEJ-tidningar där Gene Simmons stod och räckte ut tungan sådär gränslöst mäktig ut. Jag hade klistrat in dem i en liten anteckningsbok som jag alltid hade i bakfickan. Det var gött att kunna visa att man var med i matchen.
Det var en skön känsla att stå på gården och utbyta historier om hur Gene Simmons hade klippt av strängen under tungan för att kunna sträcka ut den extra svinlångt och avslöja bluffar som att det faktiskt inte var människoblod han i W.A.S.P drack ur den där döskallen. Det var "bara" grisblod. Att de dessutom fick se nakna tjejer var så stort information att det inte ens gick att ta in.
Dessutom var hårdrocken en rätt bra försäkring. Det spelade inte så stor roll vilka band som diggades sålänge det var elgitarrer och spandex inblandat. Gillade man hårdrock låg man bra till hos de äldre killarna. Syntharna hade förtur på stryk. Det var skönt. Hårdrockare var bäst, synthare var pest. Så enkelt var det.
Men allt var inte guld och gröna. Det fanns ett par riktigt farliga synthargäng på granngårdarna. Man fick hålla sig i skinnet och se till att inte hamna i deras väg. Annars var man rökt. Det visste alla. Det var på fullaste allvar. Det var på liv och död.
I synnerhet en var farlig och det var min kompis Jockes storebror Alvar (han hette egentligen Fredrik men kallades Alvar för att de hette Alvarsson i efternamn). Han var lurig för han hade långt hår och lite krulligt, ungefär som Dee Snider i Twisted Sister, fast han var synthare. Oberäknelig var han också. Det var alltid förenat med total livsfara att besöka Jocke ifall hans föräldrar inte var hemma. Man höll sig undan. Annars.
En dag när jag kom cyklande helt i mina egna tankar och därför var något ouppmärksam såg jag att Alvar satt på trappan till en uppgång lite längre bort och filmrökte. Han såg ordentligt arg ut men det var försent att vända. Jag hade en svart T-shirt på mig där jag med silverpenna kalkerat Iron Maidens logga snyggt. Målmedvetet och så osynligt det bara gick försökte jag cykla förbi.
Precis när jag tror att jag lyckas passera utan något fuzz så hör jag Alvar dominanta målbrottsstämma: Öhh... och vart fan tror du att du är påväg??
Det var bara att stanna. Alvar hade en gammal damcykel med ballongdäck. Jag skulle inte ha en janne mot honom i en fartduell. Strax hade Alvar tagit mig i kragen. Jag visste vad som väntade. Om jag inte skötte tugget så skulle det vankas rejält med stryk.
Första frågan var om jag var hårdrockare eller synthare. Det var ganska uppenbart men han ville kanske ge mig chansen att förnedra mig ur situationen. Jag svarade darrande att jag var synthare såklart. Den direkta följdfrågan var vilket som var mitt favoritband. Tricky. Men jag hade hört namnet Depeche Mode nämnas ofta i sythsammanhang.
Så jag svarade att Depeche Mode var mitt absoluta favoritband. Han tittade misstroget på mig. Det var för basic. Det sa alla. Han ville ha fler namn på mina favoritsynthband. Men jag hade inga fler. Jag hade notoriskt bläddrat förbi allt som hade med synth att göra i mina OKEJ-tidningar. Fan också. Jag hade inte lärt mig begreppet "You must know your enemy".
Alvar väntade och jag riktigt såg hur sadisten i honom njöt av min vånda. Jag hummade och låtsades fundera trotsa att det var helt tomt. Då gav han mig en sista chans och frågade vilken som var min favoritlåt med Depeche. Mitt i terrorn kände jag plötsligt ett litet hopp. Min klasskamrat hade kommit dragandes med en depeche mode-kassett och spelat en låt upprepade gånger på musiklektionerna...
Master in the seven, svarade jag blixtsnabbt, säker på min sak. Alvar log ondskefullt. Han fick nåt otäckt i blicken. Du menar "Master and servant"?
Sedan fick jag stryk. Rätt ordentligt med stryk faktiskt.
fredag, juli 06, 2007
Mättman tröttman & fetman
Idag gjorde jag det igen. Smutsade ner min kropp med lunchfoder från mackedonken. Deppigt. Jag visste redan när jag gick in genom dörrarna att det var fel. Alla människor som satt där och åt såg så håglösa ut. Jag fattar inte varför jag gör det gång på gång. Slentrianmässigt. Jag känner mig ju alltid lika värdelös efteråt.
Först blir man mätt och går in i mättma. Man känner sig nöjd fast med en underliggande oro i sin vanhelgade kropp. Sedan smyger sig tröttheten på och man går in i tröttman - sockerluftsnabbmatens oundvikliga dvala.
Där är jag nu. Känner mig slö och viljelös. Ångerfull. Men jag förtjänar det som den självskändare jag är.
Det värsta är att när man upplevt mättman och tröttman x antal gånger så sitter man plötsligt där, mitt i tredje och värsta fasen - fetman. En präktig McDolandsfetma går aldrig bort.
Åhhh snälla Gud, straffa mig inte så förbannat hårt. Jag gör vad som helst. bara inte bli McDonalds-fet.
Först blir man mätt och går in i mättma. Man känner sig nöjd fast med en underliggande oro i sin vanhelgade kropp. Sedan smyger sig tröttheten på och man går in i tröttman - sockerluftsnabbmatens oundvikliga dvala.
Där är jag nu. Känner mig slö och viljelös. Ångerfull. Men jag förtjänar det som den självskändare jag är.
Det värsta är att när man upplevt mättman och tröttman x antal gånger så sitter man plötsligt där, mitt i tredje och värsta fasen - fetman. En präktig McDolandsfetma går aldrig bort.
Åhhh snälla Gud, straffa mig inte så förbannat hårt. Jag gör vad som helst. bara inte bli McDonalds-fet.
Sommarväder
Shittihelvitte!!
Det börjar dra ihop sig mot semester. Bara en halv arbetsvecka kvar. Det regnar övergödda bondkatter och grand danois utanför mitt fönster just nu. Hoppas på ändring.
Jag känner mig pårikigt upprymd över att jag inte löste biljett till världens bästa festival (Roskilde) i år. Samtidigt tycker jag synd om min bror och alla vänner som troligen inte har sitt på det torra just nu.
"Vattnet står nu så högt på Roskilde-festivalen att Röda Korset varnar för drunkningsrisk", skriver GP idag. Då har det regnat rätt bra.
Det börjar dra ihop sig mot semester. Bara en halv arbetsvecka kvar. Det regnar övergödda bondkatter och grand danois utanför mitt fönster just nu. Hoppas på ändring.
Jag känner mig pårikigt upprymd över att jag inte löste biljett till världens bästa festival (Roskilde) i år. Samtidigt tycker jag synd om min bror och alla vänner som troligen inte har sitt på det torra just nu.
"Vattnet står nu så högt på Roskilde-festivalen att Röda Korset varnar för drunkningsrisk", skriver GP idag. Då har det regnat rätt bra.
Vem kan tysta Jolly Robert?
Hur långt får man ta fenomenet folklighet? Seriöst, jag undrar på riktigt.
Det finns tydligen ingen måtta på hur mycket det jävla råmongot Robert Wells kan tänka sig att sära på sina pianoskinkor för lite deg. I år har han toppat genom att låta showen gå i pirattema. I sitt posse har han tagit med Jörgen Mörnbäck som jag på allvar trodde hade tacklat av för typ tio år sedan. Han måste sitta på någon alldeles särdeles sjuk info om Wells för varför tar han annars in en snubbe som skulle bli toksvartlistad och stämplad som "uttjänt" på Samhall. Det kan inte bara vara dålig smak.
Kanske är lösningen så enkel som att Robert Wells har s.k. bruna fingrar, att allt han tar i blir skit. Han har ju redan skändat en stor del av Sveriges "folkhemsidoler" så det finns väl inte så många kvar att förgöra.
Det skulle också förklara hur det kommer sig att Kurt fucking Ohlsson fått luft i lungorna ännu en gång.
Jag blir så trött. Jag trodde inte att jag skulle orka hetsa upp mig över det där rapsodihjonet en gång till, men efter att ha läst om det käcka piratgreppet har vredesdomänerna sakta börjat fyllas. Wells själv ska spela rollen som kapten "Jolly Robert". Jag blir så förbannad. I varenda tidning kan man läsa hur spexig och härlig han är, Robbert.
OK, låt honom sitta där och dumflina i sin Vargtass-frilla och förgripa sig på sin flygel en gång till. Låt honom tömma sig över Sverige. Och nästa gång en stjärna faller är jag den förste att önska bort ett dussin fingrar från hans lösa musikskolekropp.
Är det ondska?
Knappast!
Det finns tydligen ingen måtta på hur mycket det jävla råmongot Robert Wells kan tänka sig att sära på sina pianoskinkor för lite deg. I år har han toppat genom att låta showen gå i pirattema. I sitt posse har han tagit med Jörgen Mörnbäck som jag på allvar trodde hade tacklat av för typ tio år sedan. Han måste sitta på någon alldeles särdeles sjuk info om Wells för varför tar han annars in en snubbe som skulle bli toksvartlistad och stämplad som "uttjänt" på Samhall. Det kan inte bara vara dålig smak.
Kanske är lösningen så enkel som att Robert Wells har s.k. bruna fingrar, att allt han tar i blir skit. Han har ju redan skändat en stor del av Sveriges "folkhemsidoler" så det finns väl inte så många kvar att förgöra.
Det skulle också förklara hur det kommer sig att Kurt fucking Ohlsson fått luft i lungorna ännu en gång.
Jag blir så trött. Jag trodde inte att jag skulle orka hetsa upp mig över det där rapsodihjonet en gång till, men efter att ha läst om det käcka piratgreppet har vredesdomänerna sakta börjat fyllas. Wells själv ska spela rollen som kapten "Jolly Robert". Jag blir så förbannad. I varenda tidning kan man läsa hur spexig och härlig han är, Robbert.
OK, låt honom sitta där och dumflina i sin Vargtass-frilla och förgripa sig på sin flygel en gång till. Låt honom tömma sig över Sverige. Och nästa gång en stjärna faller är jag den förste att önska bort ett dussin fingrar från hans lösa musikskolekropp.
Är det ondska?
Knappast!
torsdag, juli 05, 2007
Inte riktigt hela vägen
Idag påväg till jobbet såg jag en snubbe som såg hyfsat svinförbannad ut. Han var stor som ett berg, hade långt flottigt hår, skägg och kom gående bakom mig iklädd lång oljerock, militärkängor och en T-shirt med något mördarmotiv.
Utseendemässigt tydde alltpå att han var född och uppfostrad i Hells Angels våld... utom en sak.
Killen hade ett par bäbis-blå trekvartsbyxor på sig vilket är allt annat än hårt. Det är liksom en helt omöjlig ekvation att vara en stygg pojke och samtidigt bära high water pants.
Visst lite kredd får han allt för sin goda vilja men jag fick lust säga till honom att: Sorry, väl jobbat killen, men du når inte riktigt hela vägen... du vet... trekvartsbrallor... mohahahahahahaa!!
(Givetvis skulle en sådan tillsägelse ske helt anonymt via en lapp i brevlådan eller dylikt eftersom han trots sina fantastiskt ofarliga byxor faller precis inom normen för den typ av människor som faktiskt kan tänkas sitta på ett syrabad hemma)
Utseendemässigt tydde alltpå att han var född och uppfostrad i Hells Angels våld... utom en sak.
Killen hade ett par bäbis-blå trekvartsbyxor på sig vilket är allt annat än hårt. Det är liksom en helt omöjlig ekvation att vara en stygg pojke och samtidigt bära high water pants.
Visst lite kredd får han allt för sin goda vilja men jag fick lust säga till honom att: Sorry, väl jobbat killen, men du når inte riktigt hela vägen... du vet... trekvartsbrallor... mohahahahahahaa!!
(Givetvis skulle en sådan tillsägelse ske helt anonymt via en lapp i brevlådan eller dylikt eftersom han trots sina fantastiskt ofarliga byxor faller precis inom normen för den typ av människor som faktiskt kan tänkas sitta på ett syrabad hemma)
onsdag, juli 04, 2007
På spaning i Halland
I söndags bevistade jag ett halländskt event i form av en stor utomhusloppis. Platsen var Kornhult. Där var fullt av freaks. Folk trängdes som fjortisar på en Darinkonsert. Det var hemskt men samtidigt ett spektakel som var kul att se.
Det första vi såg var en kvinna stor som "50 feet woman" med ett utseende som skulle fått Christer Pettersson att framstå som läcker och het. Härjad är ett grovt understatement i sammanhanget.
Hennes chaufför, en kuvand man i femtioårsåldern, tvärnitade mitt i vägen och släppte av monstret. Hon steg ut med ett par svarta Ray-Ban Wafers (från när det begav sig sist) på snoken, en cigg i mungipan och tuckade ner sitt gråmelerade linne i ett par ruggigt högt skurna jeans som accentuerade både det ena och de andra. Hennes anlete var slitnare än Iggy Pop en dålig dag och hon grinade illa mot oss i bilen bakom. Dessutom hade hon moddat "hyllan" genom att dundra in typ ett ton sillikon i varje tuta. Hon utstrålade dålig attityd och var allmänt skrämmande. Som fan.
Vi gick runt en stund och jag insåg (som vanligt) snabbt att loppisar inte riktigt är min grej. Det är kul att kolla på dårar och fleppon, men det är också allt.
Ett roligt inslag var när J:s yngre syster E ville köpa en gammal och väldigt fin plåtburk och lyckades få ett avslut på tio kronor. Problemet var bara att den tjocka killen på andra sidan bordet inte hade växel på en hel hundring (affärerna blomstrade uppenbarligen inte direkt). Men E såg att killen var svag för kakaobönan och det man får ut av den. Hon erbjöd honom den växel hon hade (en enkrona) och en liten chokladbit. Han tittade först misstrogen men chokladtarmens sug var allt för starkt. Han sa OK... och så skrattade vi.
E var nöjd med fyndet och ville bjuda på våfflor. Det fick hon.
Man med giraff
När vi stod i kön kom plötsligt en riktigt snajdig rackare och ställde sig bakom oss. Han var lätt inne på sista tredjedelen av ett sekel men gick rakare i ryggen än vilken trettioåring som helst. Solbränd och kalasklädd var han, bar klackringar och guldklocka med läderarmand. Dagen till ära matchade han sin outfit i grönt. Frisyren var en klassisk backslick och byxorna var så mycket hallick man blir i Kornhult.
Vi åt upp våra våfflor och stack hem. Det hade varit en bra dag.
Dansk humor
Jag fattar inte hur danskar tänker. Deras humor är så konstig. De ska inte hålla på med sånt. De ska hålla käft och äta röd korv.
En danskjävel startade ett städföretag och tänkte att han skulle spexa till det lite och döpte det till Blowjob. Det är bara så dumt. Jag förstår det roliga i företagsnamnet. Hade kunnar vara jättekul... om det hade varit oavsiktligt. Men det är det inte. Nu är det helt i linje med dålig dansk humoranda.
Det är självklart helt otänkbart för alla med en någotsådär normal IQ att ta en anställning där. Fan vilket straff liksom. Vad skriver man i sitt CV efter en anställning där, 2002-2007 - Allsugare på Blowjob?
Så fantastiskt okreddigt på nåt vis.
Bilden hittade jag på: http://blog.nestflow.com/
En danskjävel startade ett städföretag och tänkte att han skulle spexa till det lite och döpte det till Blowjob. Det är bara så dumt. Jag förstår det roliga i företagsnamnet. Hade kunnar vara jättekul... om det hade varit oavsiktligt. Men det är det inte. Nu är det helt i linje med dålig dansk humoranda.
Det är självklart helt otänkbart för alla med en någotsådär normal IQ att ta en anställning där. Fan vilket straff liksom. Vad skriver man i sitt CV efter en anställning där, 2002-2007 - Allsugare på Blowjob?
Så fantastiskt okreddigt på nåt vis.
Bilden hittade jag på: http://blog.nestflow.com/
Pronationsstöd min röv
Jag har provat mina flång nya Asics inte bara en utan två gånger sedan i lördags. Första gången gick bra. Fyra kilometer skogslöpning. Väl trött men utan vare sig blodsmak eller dödslängtan. Min självbild fick sig en boost. Jag tror till och med att J som var med och är närmast ett proffs i löpsammangang var impad.
Andra gången gick ner i stadsmiljö. Majorna med omnejd. Underlag asfalt.
Det gick ganska bra och vi sprang c:a fyra kilomter igen. Senare märkte jag hur det började spränga i benhinnorna och bulta under båda mina knäskålar. Igår var det illa. Idag är det förjävligt. Ok för träningsvärk men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.
Jag minns en tid för längesedan när jag sprang milen tre dagar i veckan i ett par lejonsneakers utan minsta armod. Då var man en hård jävel som åt benhinneinflammation till frukost. Nu är man en riktigt mes.
I retrospektiv kanske det inte var jätteclever att köra järnet första gången på asfalt, men jag var blidkad av allt jävla snack om hur grymt det skulle vara med heldämpande dojor. Pronationsstöd och hela skiten. Lät ju helsafe men känns sådär lagom lönt just nu.
På säljsvinet lät det som att jag skulle DÖ omgående ifall jag inte köpte "rätt" skor. Nu får jag brinna i helvetet istället. Frågan är vilket som är bäst egentligen.
Andra gången gick ner i stadsmiljö. Majorna med omnejd. Underlag asfalt.
Det gick ganska bra och vi sprang c:a fyra kilomter igen. Senare märkte jag hur det började spränga i benhinnorna och bulta under båda mina knäskålar. Igår var det illa. Idag är det förjävligt. Ok för träningsvärk men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.
Jag minns en tid för längesedan när jag sprang milen tre dagar i veckan i ett par lejonsneakers utan minsta armod. Då var man en hård jävel som åt benhinneinflammation till frukost. Nu är man en riktigt mes.
I retrospektiv kanske det inte var jätteclever att köra järnet första gången på asfalt, men jag var blidkad av allt jävla snack om hur grymt det skulle vara med heldämpande dojor. Pronationsstöd och hela skiten. Lät ju helsafe men känns sådär lagom lönt just nu.
På säljsvinet lät det som att jag skulle DÖ omgående ifall jag inte köpte "rätt" skor. Nu får jag brinna i helvetet istället. Frågan är vilket som är bäst egentligen.
tisdag, juli 03, 2007
Appropå hårdrock
"Ja, den ser så jääävla metal ut att det bara sprutar ur den fanimej"
En av bröderna kommenterar Iron Maidens Live after death-affisch.
Igår såg jag kortfilmen om "Bröderna Hårdrock" igen. Kanske för tionde gången. Jag älskar den och kan inte låta bli att spontangilla dem rätt mycket. Ordet byfånar räcker ingen vart, men det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att se människor som brinner så för något. Vad det än må vara. Det borde alla göra.
De flesta har nog sett de smått insnöade tvillingbröderna Erik och Pelle vid det här laget men den är värd en titt till. Klicka här >>
Bonuscitat (ur Aftonbladet 2006-11-25):
”Nu är vi på pundarsafari. Här bor ingen normal.”
Erik värmer upp hemma hos några polare på Hisingen i Göteborg
En av bröderna kommenterar Iron Maidens Live after death-affisch.
Igår såg jag kortfilmen om "Bröderna Hårdrock" igen. Kanske för tionde gången. Jag älskar den och kan inte låta bli att spontangilla dem rätt mycket. Ordet byfånar räcker ingen vart, men det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att se människor som brinner så för något. Vad det än må vara. Det borde alla göra.
De flesta har nog sett de smått insnöade tvillingbröderna Erik och Pelle vid det här laget men den är värd en titt till. Klicka här >>
Bonuscitat (ur Aftonbladet 2006-11-25):
”Nu är vi på pundarsafari. Här bor ingen normal.”
Erik värmer upp hemma hos några polare på Hisingen i Göteborg
I want out
Har just kommit in till kontoret och hunnit fjäla i mig en macka och ett par kaffe.
Jag sitter med ryggen mot projektledaren och copywritern i min arbetsgrupp. De spelar Helloween. Keeper of the seven keys II. Det väcker minnen.
I want out... to live my life alone
Det är synd att säga att kastrathårdrock är avstressande. Fast jag har för mig att jag kunde ligga på sängen när jag var i tonåren och på riktigt slappna av. Faktiskt. Det var så förlösande att låsa dörren och höja volymen tills grannarna bankade i väggen. Då sänkte jag direkt. På mitt av min moder städade pojkrum låg jag skitförbannad i mina nytvättade sängkläder och drömde om att göra revolt. Leva mitt liv. Sedan var det oftast dags för fika. Morsan var en jävel på kokos-muffins.
I want out... leave me be
Jag minns att textraderna passade så perekt. Jag var trött på skolan, att bli hunsad, att inte få göra som jag ville, knappt betrodd att välja smörgåspålägg. På väggen hängde min doptallrik i tenn och en motorsågsmassakern-affisch. I skrivbordslådan låg min "butterfly" och en berettareplika och trängdes med porslinskatterna som mormor envisades med att ge mig i födelsedagspresent, men som jag inte hade hjärta att slänga åt helvete. I bokhyllan, underst i serietidningshögen låg ett gäng OKEJ-tidningar som jag preparetar med porr (jag behöll omslaget och ersatte innehållet med en porris).
I want out... to do things on my own
Jag älskade Helloween då. En kärlek som svalnat något känner jag nu. Nu är det nog mest nostalgibaserad kärlek. Det var en härlig känsla att vara arg och vild, skita i allt - hos morsan och farsan - i sin skyddade verkstadsmiljö.
I want out... to live my life and to be free
Jag sneglar över axeln på mina städade kollegor. Jag ser i deras blick. De är tillbaka där på sitt pojkrum. De vill ut... för att leva sina liv och vara fria. Men det är de inte.
Jag sitter med ryggen mot projektledaren och copywritern i min arbetsgrupp. De spelar Helloween. Keeper of the seven keys II. Det väcker minnen.
I want out... to live my life alone
Det är synd att säga att kastrathårdrock är avstressande. Fast jag har för mig att jag kunde ligga på sängen när jag var i tonåren och på riktigt slappna av. Faktiskt. Det var så förlösande att låsa dörren och höja volymen tills grannarna bankade i väggen. Då sänkte jag direkt. På mitt av min moder städade pojkrum låg jag skitförbannad i mina nytvättade sängkläder och drömde om att göra revolt. Leva mitt liv. Sedan var det oftast dags för fika. Morsan var en jävel på kokos-muffins.
I want out... leave me be
Jag minns att textraderna passade så perekt. Jag var trött på skolan, att bli hunsad, att inte få göra som jag ville, knappt betrodd att välja smörgåspålägg. På väggen hängde min doptallrik i tenn och en motorsågsmassakern-affisch. I skrivbordslådan låg min "butterfly" och en berettareplika och trängdes med porslinskatterna som mormor envisades med att ge mig i födelsedagspresent, men som jag inte hade hjärta att slänga åt helvete. I bokhyllan, underst i serietidningshögen låg ett gäng OKEJ-tidningar som jag preparetar med porr (jag behöll omslaget och ersatte innehållet med en porris).
I want out... to do things on my own
Jag älskade Helloween då. En kärlek som svalnat något känner jag nu. Nu är det nog mest nostalgibaserad kärlek. Det var en härlig känsla att vara arg och vild, skita i allt - hos morsan och farsan - i sin skyddade verkstadsmiljö.
I want out... to live my life and to be free
Jag sneglar över axeln på mina städade kollegor. Jag ser i deras blick. De är tillbaka där på sitt pojkrum. De vill ut... för att leva sina liv och vara fria. Men det är de inte.