I want out

Har just kommit in till kontoret och hunnit fjäla i mig en macka och ett par kaffe.

Jag sitter med ryggen mot projektledaren och copywritern i min arbetsgrupp. De spelar Helloween. Keeper of the seven keys II. Det väcker minnen.

I want out... to live my life alone

Det är synd att säga att kastrathårdrock är avstressande. Fast jag har för mig att jag kunde ligga på sängen när jag var i tonåren och på riktigt slappna av. Faktiskt. Det var så förlösande att låsa dörren och höja volymen tills grannarna bankade i väggen. Då sänkte jag direkt. På mitt av min moder städade pojkrum låg jag skitförbannad i mina nytvättade sängkläder och drömde om att göra revolt. Leva mitt liv. Sedan var det oftast dags för fika. Morsan var en jävel på kokos-muffins.

I want out... leave me be

Jag minns att textraderna passade så perekt. Jag var trött på skolan, att bli hunsad, att inte få göra som jag ville, knappt betrodd att välja smörgåspålägg. På väggen hängde min doptallrik i tenn och en motorsågsmassakern-affisch. I skrivbordslådan låg min "butterfly" och en berettareplika och trängdes med porslinskatterna som mormor envisades med att ge mig i födelsedagspresent, men som jag inte hade hjärta att slänga åt helvete. I bokhyllan, underst i serietidningshögen låg ett gäng OKEJ-tidningar som jag preparetar med porr (jag behöll omslaget och ersatte innehållet med en porris).

I want out... to do things on my own

Jag älskade Helloween då. En kärlek som svalnat något känner jag nu. Nu är det nog mest nostalgibaserad kärlek. Det var en härlig känsla att vara arg och vild, skita i allt - hos morsan och farsan - i sin skyddade verkstadsmiljö.

I want out... to live my life and to be free

Jag sneglar över axeln på mina städade kollegor. Jag ser i deras blick. De är tillbaka där på sitt pojkrum. De vill ut... för att leva sina liv och vara fria. Men det är de inte.