Ich bin ein Berliner

Så är man hemma igen. Fan vad vi har gått. Strassat så att säga.

Jag diggar Berlin. Som fan. Det kan vara den koolaste staden jag varit i. NY är något speciellt som inte riktigt går att jämföra med något annat, men Berlin, ja det är åtminstone Europas NY.

Innan jag åkte dit hade jag ställt in mig på att få en överdos av de där tyskarna man alltid hatar när man är på semester utomlands eller bara ska ta spårvagnen in till stan. De buffliga, högljudda och otrevliga tyskarna. Men de lös med sin frånvaro kan jag säga. Under hela resan träffade vi bara på en eller två tyskar som var av otrevlig natur. Det var närmast en chock. Det var dålig frekvens på stollar också. Under samtliga dagar såg vi lätt färre psykon än under vilken dag som helst i Göteborg.

Jag hade ställt mig in på att få syna smaklösheten vad beträffar klädsel i sömmarna men på hela tiden såg vi bara en riktigt motbjudande dress. Det var en morgon när vi satt och åt frukost på ett ställe nere i Kurfürstendamm så kom det en medelålders man i kroppstajt t-shirt, cykelbyxor och en fet bananväska spänd runt buken.

Då slog det mig. Det finns helt enkelt två olika typer av tyskar. Dels den typ som vi är vana att se breda ut sig på varje strand, under varje parasoll och på varje hotell. De tyskar som dras till som järnfilspån till en magnet så fort det vankas sol och bad. De mest smaklösa och vidriga typer som delar våran luft. Chartertyskarna.

Sedan finns de softa tyskarna. Den stora mixen av vanligt hederligt släkte. Trevliga, snygga, otrevliga, fula, trendiga, glada, otrendiga och sura. Ett sknt folk helt enkelt. Det var svårt att ta in.

Det var en billig stad, eller iallafall förhållandvis billig, och det var extremt skönt att man inte behövde fjäska och vara överhövlig. Inte som i england, usa eller vilket annat ställe man än besöker utanför norden. Man förvänats inte att vara så förbannat tacksam för att man får den mat man beställer på en restaurang. Man gör som man vill.

En sak till som var bra med Berlin var att oavsett vilken stadsdel vi besökte och oavsett tid på dygnet vi rörde oss på dess gator så kände vi oss inte hotade en enda gång. Det är en mångmiljonstad och det mest slående är lugnet. Det var grovt nergånget men på ett snyggt sätt. Där fanns liv. Folk hängde i varje gathörn och drack öl och softade. Det var en skn tillvaro.

Ja jag kan nog säga att jag älskar Berlin som stad. Främst de gamla östdelarna där vi spenderade 95% av tiden.

Sådär. Det var hyllningen. Nu kan jag ta itu med lite sågningar och gnäll... sånt som hör min vardag till.