Jojo Rabbit är en högriskmatiné

Det är mysigt att kolla på film med barnen. Och lärorikt.

Häromdagen kollade vi på Jojo Rabbit med hela familjen. En nazi-satirisk dramakomedi om en liten vilsen kille mitt under andra världskrigets brinnande slutskede som slits mellan sin inlärda kärlek till das faterland med självaste Adolf Hitler som sin allra bästa låtsaskompis och den nyvunna kärleken till en liten judisk tjej som hans mamma gömmer på deras vind. Stökigt.

Det är en helt fantastisk film från ruta ett och ända in i mål. Den var riktigt kul att se med barnen också för de uppskattade den på helt olika sätt beroende på ålder. Enda förbehållet är om man har barn i nyfikenåldern som Sammie är i nu. Då är det istället lite av en högriskmatiné. Alla med erfarenhet av barn i den åldern vet att information sugs in som deras hjärnor som vatten i badsvampar, sedan förpackas den till något för dem greppbart och kommer ut igen som en aningen rudimentär sanning. Ibland superbra. Ibland inte lika superbra.


I en av scenerna där Gestapo kommer på hembesök till lilla Jojo finns det en farsartad sekvens där hälsningsfrasen "Heil Hitler" uttalas i vad som känns som en evighet. Till en början skrattade vi men under scenens gång lade vi märke till att Sammie betraktade alla meningsutbyten med både allvar och koncentration. Jag anade fara och färde och mimade åt Josefine att spola framåt men signalen gick dåligt fram och innan vi visste ordet av var det över och då hade det heilats loss säkert ett femtiotal gånger. Jag kunde se hur informationen processades i Sammies huvud och mycket riktigt, ut kom hennes slutsats: "Heil Hitler. Det betyder hej på engelska ... [konstpaus] ... det ska jag lära alla mina kompisar på förskolan". 

Neeeeeeeeeej!!!!

Jag orkar inte ens tänka på hur det kommer att förmedlas på förskolan. Kanske blir vi stämplade som brunskjortor av personalen i hemlighet. Kanske blir det allvarligt samtal. Den som sa att det är från barn och alkisar man får höra sanningen vet inte ett piss.