Hetväggsbryderi på Semmeldagen

Idag är det den årliga Semmeldagen och hetvägg eller inte hetvägg, det är frågan.

I Skara råder dock inga tvivel.

Varje år när Semmeldagen infaller brukar jag införskaffa mig en präktig kvalitétssemla och leker alltid med tanken på att avnjuta den som hetvägg. Ni vet när man trycker ner den mustiga skapelsen i en skål med varm mjölk och inmundigar den med sked i en kamp mot tiden. Möjligtvis en av de mest vulgära traditioner vi har kvar skulle jag säga. För risken att sitta där med den vidriga åsynen av uppluckrad kardemummabulle som en klibbig gröt är knappt värd oddsen. Samtidigt är det så lockande. Så läge bullen är hållfast kan det bara beskrivas som deliciös fulländning. Jag har faktiskt inte tordas prova sedan jag själv var liten palt, hos mormor, där semlorna alltid serverades så default. Mina kval slutar alltid med att jag fegar ur och äter den med samma precision som en bombtekniker desarmerar en tickande sprängladdning.

Först okulärbesiktigar jag bakverket i sin helhet och känner in bullens tyngd. Sedan gläntar jag försiktigt på locket med mitt högra pekfinger, greppar det med ett klassiskt pincettgrepp och lyfter varsamt varsamt så att det skira täcker av florsocker inte råkar förstöras. Det kräver en enorm precision. Jag är aldrig stadigare på handen än när jag försiktigt för locket mot munnen för att sluka det i en eller maximalt två tuggor. Sedan ger jag mig i kast med grädden som bör vara precis lagom fluffig. Jag undanröjer det yttersta lagret med endast min tungspets som verktyg. Som en isskulptör in spe. När proportionerna av grädde/mandelmassa är perfekt (dvs. när man på vissa ställen endast näppeligen kan skymta den gyllene mandelmassans delikata härd under sitt mjuka vita gräddtäcke) då tar jag första tuggan och är noga med att få exakt lagom mycket grädde, mandelmassa och kardemummabulle. Här får jag lita på min erfarenhet.

Det finns tyvärr ingen exakt standard inom bageribranschen längre. Vare sig för proportioner, storlek eller estetisk utformning utformning. Med internet och sociala medier har det blivit rena vilda västern på semmelbaksfronten, vilket gör semmelätandets ädla konstform till ett svårnavigerat landskap där man får förlita sig på både skicklighet och tur. Det är ytterst viktigt att inte ta för lite så man står där med endast bulle och grädde i munnen. Det är en katastrof som kommer att färga resten av upplevelsen.  Men inte heller för mycket av det goda så man kladdar ner sig och ser motbjudande ut inför sitt eventuella sällskap, men framförallt för att inte få svällande sötsliskig munkänsla. Då är det helt kört. Bett för bett äter jag mig sedan med noga avvägda tuggor igenom bullen. Höger vänster, höger vänster, vänster höger. Det är som i en grotesk dödsdans jag rör mig med munnen över det syndiga kaloriberget. Jag smakar inte ens på kaffet emellan. Förrän jag når finaltuggan. Det svarta guldet neutraliserar effektivt sötman och frälser smaklökarna i en närmast gudomlig symfoni...

Plötsligt är det över.

Semlan är desarmerad och man fylls med ens med lika delar mättma, tillfredsställelse och skam. Det har nåt ändå. En årlig ritual. Hur föredrar ni att avnjuta era semlor dagen till ära? Hetvägg, hand upp!

Glad Semmeldag på er allesammans!