Hetväggsbryderi på Semmeldagen

Idag är det den årliga Semmeldagen och hetvägg eller inte hetvägg, det är frågan.

I Skara råder dock inga tvivel.

Varje år när Semmeldagen infaller brukar jag införskaffa mig en präktig kvalitétssemla och leker alltid med tanken på att avnjuta den som hetvägg. Ni vet när man trycker ner den mustiga skapelsen i en skål med varm mjölk och inmundigar den med sked i en kamp mot tiden. Möjligtvis en av de mest vulgära traditioner vi har kvar skulle jag säga. För risken att sitta där med den vidriga åsynen av uppluckrad kardemummabulle som en klibbig gröt är knappt värd oddsen. Samtidigt är det så lockande. Så läge bullen är hållfast kan det bara beskrivas som deliciös fulländning. Jag har faktiskt inte tordas prova sedan jag själv var liten palt, hos mormor, där semlorna alltid serverades så default. Mina kval slutar alltid med att jag fegar ur och äter den med samma precision som en bombtekniker desarmerar en tickande sprängladdning.

Först okulärbesiktigar jag bakverket i sin helhet och känner in bullens tyngd. Sedan gläntar jag försiktigt på locket med mitt högra pekfinger, greppar det med ett klassiskt pincettgrepp och lyfter varsamt varsamt så att det skira täcker av florsocker inte råkar förstöras. Det kräver en enorm precision. Jag är aldrig stadigare på handen än när jag försiktigt för locket mot munnen för att sluka det i en eller maximalt två tuggor. Sedan ger jag mig i kast med grädden som bör vara precis lagom fluffig. Jag undanröjer det yttersta lagret med endast min tungspets som verktyg. Som en isskulptör in spe. När proportionerna av grädde/mandelmassa är perfekt (dvs. när man på vissa ställen endast näppeligen kan skymta den gyllene mandelmassans delikata härd under sitt mjuka vita gräddtäcke) då tar jag första tuggan och är noga med att få exakt lagom mycket grädde, mandelmassa och kardemummabulle. Här får jag lita på min erfarenhet.

Det finns tyvärr ingen exakt standard inom bageribranschen längre. Vare sig för proportioner, storlek eller estetisk utformning utformning. Med internet och sociala medier har det blivit rena vilda västern på semmelbaksfronten, vilket gör semmelätandets ädla konstform till ett svårnavigerat landskap där man får förlita sig på både skicklighet och tur. Det är ytterst viktigt att inte ta för lite så man står där med endast bulle och grädde i munnen. Det är en katastrof som kommer att färga resten av upplevelsen.  Men inte heller för mycket av det goda så man kladdar ner sig och ser motbjudande ut inför sitt eventuella sällskap, men framförallt för att inte få svällande sötsliskig munkänsla. Då är det helt kört. Bett för bett äter jag mig sedan med noga avvägda tuggor igenom bullen. Höger vänster, höger vänster, vänster höger. Det är som i en grotesk dödsdans jag rör mig med munnen över det syndiga kaloriberget. Jag smakar inte ens på kaffet emellan. Förrän jag når finaltuggan. Det svarta guldet neutraliserar effektivt sötman och frälser smaklökarna i en närmast gudomlig symfoni...

Plötsligt är det över.

Semlan är desarmerad och man fylls med ens med lika delar mättma, tillfredsställelse och skam. Det har nåt ändå. En årlig ritual. Hur föredrar ni att avnjuta era semlor dagen till ära? Hetvägg, hand upp!

Glad Semmeldag på er allesammans!

Swingeraktigt beteende

Jag gav Josefine en natt på Marstrands havshotell med spa-paket och middag i julklapp och bokade in oss på alla hjärtans dag förra helgen. Mister lava-lava, liksom. Ett strategiskt drag och en liten försäkran för att slippa trängas bland allsköns konferensdeltagare hela dygnet. Allt gick enligt plan och det var riktigt mysigt att befinna sig på annan ort medan takläggarna slet hund här hemma för att hinna lägga klart taket innan Dennis skulle komma och börja stöka runt med sina dödliga sekundmetrar och mardrömsregn och paniklågtryck (som Aftonbladet valde att förpacka nyheten om regnovädret).

Vi drack några muskelavslappnande glas bjud-cava innan vi äntrade SPA-avdelningen. Där var fullt med andra par. Vi tassade runt och skötte oss själva. Testade lite olika pooler, bubbelbad och bastusorter. I en jacuzzi såg vi att flera för varandra vilt främmande par satt och socialiserade. Två av männen snackade högljutt och skröt om sina jobb och diskuterade olika marknadssegment och sådana kul grejer. Stämningen var hög. Jag var lite sugen på att testa en av de stora badtunnorna utomhus men två av dem var fyllda till bredden med folk och vi var enade om att det skulle vara en veritabel mardröm att knö sig ner i den tredje tunnan som bara innehöll två välförfriskade par med arvingarna-casper utseende och tillhörande dialekt. Inget för oss. Josefine har tydligt deklarerat att hon tycker hela konceptet badtunna andas swingerintresse. Jag håller med om att det kan kännas väldigt obekvämt att vistas i nästan naket tillstånd bland vilt främmande snackepåsar. Jag kan dock tycka att det blir lika obekvämt att sitta knäpptyst med sociala skygglappar bland människor som är precis tvärtom. Tack och lov var det en ganska bra mix på stället som helhet. Så vi gick till bastuflotten för jag hade fått för mig att ta ett dopp i havet.

Sagt och gjort. Vi gick in och värmde oss i bastun bland lite annat löst folk. Några var snackiga. Särskilt en kille. Några var tystlåtna. Perfekt. När vi suttit en stund bestämde vi oss för att hoppa i. Jag blev lite småsprallig för jag vet att jag inte alltid kan hålla tillbaka gallskriket vid vinterbad och det kan bli lite pinsamt. Josefine var först i och först upp. Hon höll lugnet. Jag hoppade i och kände att jag skulle kunnat få en stroke av kylan när jag försvann ner under vattnet, men jag lyckades hålla käften sånär som på lite småpaniska frustljud medan jag klättrade upp för stegen. Väl inne i bastuns förmak kände jag mig upprymd och fnissig. Jag bekräftade med tydlighet hur satkallt jag tyckte att det hade varit men att det var härligt. Innanför glasdörren satt de andra kvar. Josefine väste till mig att inte överdriva och inte vara så jäääävla kontaktsökande. Jag tittade frågande på henne medan vi gick in. En av de andra männen frågade med ett skratt hur det var i vattnet. Jag skrattade till svar och frågade om det var ok att slänga på lite mer vatten på stenarna i bastuaggregatet. Det blev ett rungande ja. En tjej försökte övertyga sin kille om att det var deras tur och de försvann ut. Det var precis lagom social nivå.

När alla andra gått ut för att ta ett dopp passade jag på att fråga jag vad Josefine menade med att jag varit  kontaktsökande. Hon spärrade upp ögonen och sa att det var hela sättet jag gestikulerat och bräkt på om hur kallt det var.  Som att jag jagade efter en ingång till samtal. Jag sa att jag inte fattade vad hon menade. Hon sa att det var ett "swingeraktigt beteende". Jag gapade kränkt och sa att det då minsann var sänkt ribba för swingerstämpel. Sedan brast vi ut i ett flabbanfall. Jag antar att ens sensoriska sinnesintryck kanske blir lite allmänt uppskruvade när man hamnar i seminakna situationer med helt okända personer. Allt som allt var det både kul och trevligt.

Sedan var det dags för middag. När vi stod och väntade på att bli tilldelade bord noterade jag en ovanligt hög förekomst av blommönstrade slimfit-skjortor på män. Vanligen nedstoppad i denimbrallor med rejält åtspänd livremmen. Det är en viss typ av män som har annekterat den stilen. Ingen speciell ålder egentligen och det verkar spänna över samtliga socioekonomiska grupper. Det verkar precis lika vanligt bland brandmän, snickare och bilmekaniker som IT-konsulter, mäklare och mellanchefer. Den gemensamma nämnaren verkar vara att genomsnittlige användaren ser ut att vara självaste prototypen av en grabbegrabb. En sådan som gillar att kunna dra en massa sköna bög- och fittskämt när de hänger med grabbarna, samtidigt som de gärna vill utstråla att de är såpass trygga i sin manlighet att de utan problem kan lajva mjukman och därmed känner sig heeeelt bekväm med att klä sin torso i textilier med samma mönster som sin mormors gamla fintrosa.

Det är inte fenomenet som sådant som är ovanligt. Tvärtom. De blomskjortade männen brukar frodas i alla möjliga offentliga miljöer. Det märkliga var den extremt hög koncentrationen, rent procentuellt alltså. Vi räknade till minst fem par där mannen bar en sådan skjorta bara i vår del av restaurangen och jag började amatörgissa lite på måfå. Kunde det kanske vara en vanligare böjelse än man anar, att väldigt många grabbegrabbar när en dröm om att se ut som Glenn Strömberg, eller de handlar sina kläder uteslutande på KappAhl, kanske rörde det sig till och med om att de här männens fruar handlar alla kläder. Men varför skulle det slumpa sig så? Det hela kändes som en abstrakt form av Rubiks kub.

Vi kunde inte låta bli att betrakta dem där de satt med fingrarna i käften i sina glada skjortor och släppte ifrån sig dova stönljud medan de sörplade i sig safterna från sina skaldjursplatåer. Det tog en liten stund innan polletten föll ner. Den blommiga slimfit-skjortan måste vara en slags hemlig signal till andra likasinnade. Människor med swingeraktigt beteende. Brrr....

Lös inte Palmemordet, please!

Det har snackats en del om palmemordet i dagarna. Jag vill höja ett varningens finger, eller kanske allra helst utlysa flyglarm. Det här att chefsåklagare Krister Petersson lovar att Palmeutredningen ska presentera en lösning på det snart 34 år gamla Palmemordet under första halvåret i år, det är katastrof. Oansvarigt. Samhällsvådligt rent av. Fattar de vilket enormt tomrum de kommer att skapa hos svenska män i medelåldern? Vi snackar alltså om en hel generation män vars eviga hobby nu håller på att tas ifrån dem. *Poff* Bara sådär.

 

 Har någon ansvarig överhuvudtaget tänkt på vad de ska hitta på nu när det inte längre kommer vara socialt försvarbart (som om det någonsin varit det) att viga all sin fritid och samtalsämnen till sina egna efterforskningar kring Skandiamän, PKK-spår, Sydafrikakopplingar, Walkie-talkie-skummisar och tusentals snåriga konspirationsteorier? Överklaga olika stadsbyggnadsbeslut? Runka mer? Det kommer krävas en kinesisk industriinvasion och kukar av kolfiber för att stå pall den monumentala förtvivlan som behöver kanaliseras bort. Det kommer bli fullständigt kaos.

 Folk ojar sig över att köerna i trafiken blir värre och värre. Ha! Det är ingenting. Om Palmegruppen drar ut pluggen lagom till midsommar kommer det att motsvara ungefär tio femton slussen- och västlänkenprojekt samtidigt gissar jag. Vi snackar mayhem. Risken är att alla dessa män nu kommer tappa fotfästet totalt i tillvaron och helt utan mening börja famla runt som små håglösa riskorn i yttre rymden. Jag tror inte att det svenska välfärdssystemet har resurser nog att ta hand om den tsunami av ökat rekreationsbehov som kommer att slå hårt mot landets kommuner och myndigheter.

Hur många fler studiecirklar i ölbryggning mäktar vår nation med? För att inte tala om alla andra hobbies som kommer att materialsportas in i total förintelse. Jag pratar inte bara om löpning, cykling, klättring. Nej nej, inget kommer lämnas orört. Varenda sammanhang kommer att svämma över av små nitiska Dan Hörning-typer som skiter i det sociala värdet och bara kommer gå in för att lära sig precis allt som finns att kunna i ett ämne, ner på termnivå, för att sedan kunna sitta och undervisa resten av gruppen som kommer sitta gapandes och undra vad fan som just hände med deras mysiga lilla bokcirkel, te-klubb, finsnickeriförening och så vidare. Om Palmemordet blir löst kommer mordet på svenskt föreningsliv bli nästa stora gåta.

Freebasea vs. Freeestyla

En sak som jag slipper rent jobbmässigt, nu när jag är föräldraledig och så. Det är alla situationer där jag tvingas vara med om när i övrigt begåvade människor i min närhet, föreslår att vi ska lösa en uppgift vi står inför i ett projekt – genom att suga i oss ångorna från upphettade droger i fribasform. Det är sant. Det händer flera gånger i veckan. Ibland kan det vara kollegor. Ibland kunder. Det kan praktiskt taget vara vem som helst.

Av någon väldigt märklig anledning verkar det ha skett en begreppsförväxling på bred front och det är väldigt jobbigt, för det tar verkligen emot att höja sitt duktiga app-app-app-finger och rätta dem i sittande möte. Trots att jag grips av en stark lust att krypa ur mitt eget skinn varje gång jag hör det.

Till deras försvar så finns det ju verkligen tillfällen då jag gladeligen skulle föredra att inhalera röken från nåt fultjack, än att improvisera fram en käck lösning på ett råjobbigt problem.   

Därför tänkte jag med två illustrerande bilder förklara ordens innebörd:   

Freebasea.

Freestylea

Vart är vi påväg?

Idag är det fredag. Vilket betyder att när man som jag, frivilligt har låtit mig evolutioneras in i ett supersvennestadie, då blir fredagsritualerna såhär års extra viktiga. Först middag med vin, sedan avhandlas traditionsenligt fredagsmys med barnen till något skitformat som de just nu gillar. Sedan när de lagt sig, det är då helgen börjar. Högmässan med tillhörande nattvard. Ost och chark-brickan åker fram. Bubblet poppas. Man känner sig lite mjuk i höfterna och knäpper nästan andaktsfullt igång På Spåret. Veckans höjdpunkt. Folkbildning i en lång skön utandning. Puttrigare blir det knappast.

Jag har valt att gilla den korviga vibben programmet får med Kristian Luuk och Fredrik Lindström vid rodret. Vanligtvis är det något som kan äckla mig något oerhört men det hör liksom till att det sitter två väletablerade mediamän och bresar ut sig inför svenska folket i Sveriges mesta anrika frågesportprogram. Visst får man lust att örfila Lindström lite ibland. När han på sitt patenterat bullriga manér skrattar så forcerat åt sina egna anekdoter att han nästan tappar andan innan han skrattat klart åt sin egen rolighet. Kan verkligen ingen säga till honom att skärpa sig med just den grejen bara? Kristiaaaan? Redaktionen? Please! Men annars är de toppen tycker jag. Ett väloljat maskineri. Helt befriat från ängsliga mångfaldsalibin. Det skulle vara rent vidrigt att se något ungt brötigt Ligga med P3-par ta över. Eller om den där krystvärken Daniel Hallberg skulle teama upp med Luuk istället för Lindström för att föryngra. Skönt också att slippa se fläppa youtubers och tiktok-artister ta upp plats i burarna. Men det är väl en tidsfråga. Bra att de fimpade Augustifamiljen också. Husband som koncept borde gått i graven med Oldsbergs epok.

Det jag gillar mest med På Spåret är att det är så välbalanserat. Det är liksom inte 100% mysigt och underhållande. Det är störigt också. Det finns en bra energi i saker man kan störa sig lite sådär lagom på. Det blir liksom aldrig riktigt trist då. Till exempel gillar jag att störa mig på hur svåra ledtrådarna är på tiopoängsnivån och oja mig hemma i soffan över hur självgott nöjda de måste varit när de spånat fram så ultralångsökta nuggets att inte ens Sherlock Holmes skulle ha en rimlig Janne att sätta det. Jag gillar också när de tävlande paren har riktigt keff personkemi. Det är kul att tolka deras miner och kroppsspråk och det blir nästan som et litet eget format mitt i formatet. Sådant lägger guldkant på den begynnande helgen. Sött och salt. Svart och vitt. En att känna empati för. En att störa ihjäl sig på. Det hade stört balansen om alla par hade så perfekt personkemi som Jonathan Unge och  Cecilia Hagen, Johan Glans och Farah Abadi, samt Johar Bendjelloul och Josefin Johansson. De är toppen och behövs för att ge programmet lite stabilitet. Men om alla skulle vara så våldsamt likeable skulle man inte bry sig om vem som vinner och då faller ju konceptet. Den typen av tag-teams vill man helst se krossa sitt motstånd.

I paret Parisa Amiri/Gunnar Wetterberg så älskar jag Parisa men vill lavettera upp Gunnar i brygga så fort han öppnar klaffen. Ändå är han kanske minst jävlig av de störiga i år, men det är nåt jag inte riktigt pallar. I paret AnnaMaria Fredholm och Mikael Appelgren älskar jag AnnaMaria men lider nästan fysiskt av att se hennes lättsamma försöka att liva upp Äpplet, likt en femtonåring som vägrar ge upp att försöka kickstarta igång en riktigt sur Puch Dakota. Utan tändstift. Ömmade också för Peter Magnusson som knappt verkade orka dra lasset med Inga-Britt Ahlenius. Satan vilken antikarisma hon besitter. Tyckte mig se hur hans låga blev svagare för varje fråga han behövde ta sig an tillsammans med henne. Som att iskallt se på när någon långsamt sjunker i kvicksand. Jag skulle kanske inte påstå att jag älskar hon Ebba från Skärgårdsdoktorn. Visst, hon är käck så det förslår, men det är ju en klen tröst när farbror doktorn själv bara sitter bredvid och grymtar som en gammal gris. Han verkar tro att det är VM i att vara oskön han deltar i. Tyvärr hade han garanterat förlorat även det för den guldmedaljen verkar Kalle Lind nämligen ha tecknat prenumeration på.

Gubb de luxe.

Kalle Lind. Jag har förstått att man gör bäst i att gilla honom. Han verkar ganska omhuldad av både komiker och andra kulturpersoner men även av kreti och pleti. Allmänbildad, må så vara, men rolig? Det är för mig en större gåta än livet självt. Allt jag ser är en knastertorr skånepåg som försöker göra ironiska skjortor (kämpa) till sin gimmick och har ett oändligt självförtroende. Han verkar enbart gå igång på sin egen surmulet skorrande stämma. Fy. Fan. Vilken nitlott Isobel Hadley-Kamptz drog när hon blev tilldelad den sydsvenska surpuppan. Hon borde belönas med tapperhetsmedalj för att hon har lyckats stå ut med honom i två hela säsonger utan att duka under för sviterna av PTSD – som hade varit fullt förståeligt. Vad vet vi egentligen? Att Kalle Lind inte litar en sekund på sin lagkamrat, trots att hon verkar bra mycket bättre påläst än han är ett som är säkert. Han bara knorrar och tvivlar utan att dra på smilbanden en endaste liten gång och döljer dåligt hur han råhatar varenda sekund någon annan än han själv gläntar på kakluckan. Ett tydligt karaktärsdrag han har är att så fort han inte har en aning om svaret, vilket är lite för ofta, då kamouflerar han sin kunskapslucka genom att toksnöar in på någon liten och helt ovidkommande anekdot på ett nästan perverst sätt. Bara för att ta så mycket plats som möjligt. Det finns ett namn för sådant beteende. Vid ett tillfälle fick han chans att riktigt breda ut sig i en oändlig skröna om Cornelis Vreeswijk och det var en chans han tog mer än gärna. Minst sagt. Alla i studion skrattade krystat men man kunde nästan se hur de undrade vad i helvete han höll på med när han bräkte på för att imponera. Då tror jag att Isobel innerst inne ville strypa honom länge och plågsamt. Det ville nog alla. Till och med Fredrik Lindström som ändå höll uppe skenet rätt bra. På något sätt tillför det ändå en bra dynamik till programmet.

Jag har funderat lite på att tipsa produktionen inför nästa säsong om att det hade varit kul att tematisera de tävlande paren hårdare och basera dem på deras mest tydliga karaktäristika. Typ sätta ihop Inga-Britt Ahlenius med Marianne Arne (hon som nästan hade ihjäl Anders Ankan Johansson förra året med sitt totalförlamade väsen). Det hade varit upplyftande på ett nästintill oförklarligt sätt att få se deras lågintensiva samarbete ta form i det humorlösa ökenlandskap som skulle uppstå i deras bur. De skulle suga livet ur programmet på ett sätt vi aldrig har skådat. Som dementerar. Samtidigt borgar det för en "beige alert" som eventuellt skulle göra större skada än nytta i det långa loppet.

Dementorerna

Personligen hade mitt drömpar kanske varit att åter bjuda in På Spåret-veteranen Stefan Holm, men tema upp honom med sin forne nemesis Patrik Sjöberg. Det hade kunnat bli legendarisk underhållning att se dem tjivas i dressinen.

Höjdarna.

En annan dunderduo skulle kunna vara att para ihop Joakim Lamotte och Marcus Birro, men det hade kanske blivit en sådan överlast av jubelidioti att det inte skulle gå att hantera. Risken finns att det går helt fel och att de istället blir folkkära på kuppen, vilket skulle leda till att vi fick se mycket mer av dem än vad önskvärt är. Och det hade jag inte kunnat förlåta mig själv.

Jubelidioterna.