Leva lajf

Började handla med aktier i veckan. Laddade ner Avanzas app, skaffade ISK-konto och boom så var man igång. Nu är jag en del av kapitalet. Aktieägare och allt. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, att jag skulle bli börshaj, men livet tar många vändningar och det har en rätt skön air ändå. Just nu har jag lite av en högriskprofil. Handlar för närvarande mest inom biotech och med fastighetsinnovation skulle man kunna säga. Förvisso sträcker sig det samlade värdet till knappa 700 kr men vaffan, det är inte kronorna som räknas, det är den procentuella avkastningen. Det är kul att sätta in pengar och sedan se hur värdet går upp och ner. Lite som betting. Fast mognare. Ett härligt innanförskap också.

Apropå innanförskapet. Lyssnade förresten på nån podd där de pratade om hur alla alltid drömmer om att lyckas komma ur det där vi kallar ekorrhjulet. Nån sa att det minsann inte är så lätt att komma in i det heller. Tänkvärt. Mitt eget ekorrhjul har i alla fall just blivit lite mer färgglatt. Fick nämligen en sådan här käck ask av Josefine i vardagspresent härom veckan.

En dosett. En sådan man lägger sina mediciner i för att på ett enkelt sätt komma ihåg att ta dem och kunna kontrollera att man inte missat nån dag. Medelålderns kärleksgåvor har nåt ändå måste jag säga. Den fick mig om inte annat att känna mig dödlig på ett helt nytt sätt. Skakade om lite. Just nu är det bara Levaxin och D-vitamin i den men jag misstänker att det blir fler och fler i takt med att åren går. Peppen!

Annars har det inte hänt så mycket på sistone. Har varit rätt trött och jävlig. Verkar ha lyckats segla igenom den här vintern utan kräksjukor och influensor. Hittills i alla fall. Alltid något. Arbetsveckorna har passerat som dimma och i slutet av varje vecka har ost, bubbel och På spåret legat och lockat som en hägring. På spåret alltså. Dåligt år måste jag säga. Bäst har jag gillat Kakan och hennes pappa och Ronny Svensson och Annelie Rydé. Men i övrigt har det varit rätt gubbigt. Största förvåningen var Sigge Eklund som jag har trott är något slags allmänbildningsgeni. Han var ju fan helt kass. Tur han hade Malou. Tråkigast var Erik Niva. Trodde verkligen inte att det var möjligt att vara så torr utan att självantända i kontakt med syre. Naturvetenskapen överraskar verkligen fortfarande. Mest osympatiskt var nog Kalle Lind. Fy fan. Jag har alltid trott att han är en rolig person som bara låter sur. Men han verkar vara oskön på riktigt. Lyxvarianten av bror duktig. Josefine genomskådade hans strategi direkt. Han kamouflerar sina kunskapsluckor genom att bara mala på och dra en massa ovidkommande anekdoter. Samt skoja broderligt med gubbarnas gubbe, Fredrik Lindström. Alltså när de brast ut i sång efter nåt sinnesstört gubbjidder om Sigge Fürst nu i fredags, då spydde jag nästan rakt ut i luften. Tror att Kristian Luuk känner precis som jag. Tyckte mig se det på hans käkspel men är inte helt säker. Jag njöt i alla fall när lag Kalle Lind formligen krossades av Kristin Lundell och Johan Hilton. Tyckte dock lite synd om Isobel.

Läste för övrigt nyss ett Min helg-reportage signerat Johan Lindeberg (tack Ulrika Good). Och hatten av SvD. Där täppte ni till truten på the mother of all distanslöshetsklassiker:  DN:s legendariska teppanyaki-reportage. Blev fan lite sugen på att skriva en egen version. Undrar om inte GP:s Två Dagar skulle vara intresserad av att varje vecka låta en ointressant göteborgare berätta om hur de spenderar sin helg. Skulle kunna bli underdog-magi.